Spotlight [SP. ED 1]: Nouvelle Phénomène / Soft Riot!

0001582909_100.png

As always, we head back to the realms of Other Voices Records. Who is on a certain music-spree, killing off all the competition. Or, well, that’s not really the case – but some seriously great releases have been relieving one another. Some that should’ve been Spotlight:ed a while ago, like their Nouvelle Phénomène-release. Since there haven’t been any creativity in the loop for a while, other business had to be dealt with first. But now, we return to the great Russian-based label which sorely needs our attention. Together with a whip of Soft Riot, as they’re also featured over there, with their already released album (since a month ago) “Fiction Prediction“. Hey, who doesn’t like when it rhymes. Well, let’s get to it, since you don’t want some blabbermouth introductory, as you’d already know them by know. This post will be updated with a review of Soft Riot’s latest endeavor, when it’s done.

a1778775496_10Nouvelle Phénomène is a group of Hungarians, that haven’t been brought to my attention, til’ now. Santa Angela, Santa Fanni, Dziba Zsolt and Peter Buza have one thing in common – which is synth-pop with a jaded edge of new-wave and minimalism. The catchy tones of this double-single, titled “Caresse / Glory of Romance“, is a tease indeed. The concentrated drums, hitting the soft-spoken nerve that they’ve incorporated with their rhythmic endeavor, is carefully packaged together with a francophilic adoration, sampled amidst the up-beat happiness of “lé soleil“. It’s important enough, because the sun is shining in their direction. Grandiose on one hand, minimalistic in the carefully laden undertones of the swooping synthesizer. Frankly enough to touch the tip of your noise, be so brazen to ask you out and invite you to the party of your life. “Retro-fantastic“, could be a world to describe it, as they see to their roots before they carefully model the landscape they wish to present. Clinking to their pieces, mapping out exactly the feeling, without having to pinpoint it for the listener. Sometimes interpreting the atmospheric senselessness that isn’t always present in synth-pop, and as such – they’re leading the charge towards a brightener future. At times, the darker tones of their loveable sound-scape move you onto dampening and tearjerking journeys through imagined landscapes of ultimate destructiveness. Reminding you, oh so much, that your perception of invulnerability is a joke. Well, it would not be so far away to remind them of Swedish purveyors (now disbanded) Zeigeist, as you indulge in the second song “Glory of Romance“, which certainly has its likeness. Cleanliness is not a sin, remember that, as the angelic sounds clean you out totally – turning your mind upside down, and your heart inside out. Nouvelle Phénomène might not be everyone’s cup of tea, but they strike a resemblance, and they strike when you need them to.

Recension: Niels Nielsen – Dpend 7¨

893412138-1Det har inte gått särskilt lång tid sedan Niels Nielsen och hans entourage uppenbarade sig. Då släppte de loss en best som har etsat sig fast i hjärnan, som vägrar att släppa taget. Denna gång så är det dags igen och i form utav den första låten på singeln som även är tittelåten, nämligen: “Dpend“. Sedan tidigare har man kunnat anta åt vilket håll det skulle dra sig till, men man kunde inte för en sekund tro sanningshalten utan behövde bevis. Här står popmelodierna starka, av egen vigör och släpper loss ett nästan Göteborgskt pop-sound i perfekt synkronisation med synthesizervågorna som sköljer utmed ljudlandskapets kuster. Jag må ha fel, men de nostalgiska vibbarna som sköljer över en när vågorna har kommit in mot stranden, är överväldigande en blandning mellan; åt The Tough Alliance-hållet, med en flört mot den amerikanska vågen av chillwave. Trots att referensramarna har utvidgats, har även deras självförtroende sedan den förra plattan verkligen blivit grandiost. Här känns det som om de övervägt att köra åt alternativehållet, men de har kastat de melankoliska vibbarna överbord.

Continue reading

Recension: Niels Nielsen – Shadow Twin 7¨

Om man inte hört om honom förut, så kan man drista sig till att göra det nu. Niels Nielsen har släppt loss ett riktigt kraftpaket, som ryms i två låtar och som lyckas spränga in sig i nya fack. Dock är det inte just det som är intressant, utan det är hur han med musiken lyckas få det till något annat än just musik. Ja, ni hörde rätt, han lyckas ta det ett snäpp högre. Särskilt med titel-låten som ligger på A-sidan av vinylskivan, nämligen “Shadow Twin“. Inom just detta ljudlandskap så finns det en hel rad med genrer som lyckas föras samman med extrem precision, men som även suddar ut just dessa barriärer. Just denna låt faller mig gott om hjärtat, eftersom att den sedemera utvecklas till en kaskad av överblivna känslor som inkluderas i känslosvallet så fort man sugit sig åt musiken och lyckas förstå vad det kan handla om. Blandningen av ljuvlig uppåtmusik och melankolisk alternativmelodi, gör att det känns som att allting rämnar runt en. Känns som att det finns en viss nostalgi inblandad i det hela, och Niels intonation när han sjunger kryddar vemodet inom en ytterligare. Helt enkelt så har han lyckats skapa en låt som flyter mellan att kunna spelas på radio och att faktiskt kunna njuta av det. Det är få förunnat att kunna göra det, särskilt för oss som inte imundigar den radiomusik som finns tillgänglig nu. Tror att jag har spelat denna låt över hundra gånger till att börja med, om ens det, och inte ens då lyckas jag greppa den fantastiska ådra som gör det här möjligt överhuvudtaget. Verkar som att just den skall vara lite höljd i dimman, så att jag för mig själv, någon gång, faktiskt kan pricka rätt. Mystiken är en del av själva essensen, den är dold i fallgropar men sipprar ur springorna när miraklet släpps ur sin urna. Otroligt bra låt, otroligt bra sväng och det är något som är saknat, den skriker: spela mig på radion. Fast utan falskhet i tonen. Det måste även sägas att Niels Nielsen består inte bara utav honom själv, utan hans hantlangare Henric Bellinger och Anders Risenstrand stöttar upp den musikaliska (eller konstnärliga) resan mellan samförstånd och undermedvetenhet.

När det väl lugnat ner sig och avslutats efter 3-minuterssträcket, så rör jag mig vidare till mer okända territorier. Nu är jag inne på den alltför förbisedda B-sidan av vinylskivan, med låten “I’m not here“. Påminner faktiskt om ett yngre om än inte lika välkänt The Tough Alliance när man tänker efter. Men den teorin kan inte hålla mer än till några procent. Skulle kunna sägas att det är en fin blandning mellan det numera splittrade bandet Zeigeist och just de förstnämnda. Äntligen kommer jag på varför ett tomrum har fyllts, de har ju tagit Zeigeists plats! Eller åtminstone burit facklan vidare, vilket känns otroligt bra, då detta band lyckas leverera på flera olika fronter samtidigt men ändå varit njutbara. Främst är det ljudlandskapets karaktär, med drömska synthar och drivande trummor som gör att jag tänker åt det hållet. Men även den vackra sångrösten får mig på fall. I vanliga fall är det antingen eller, men i detta fallet är det både och, för båda sidor av vinylen är definitivt något man bör spana in. Själv hoppas jag att de tar sig högre upp på klippan och sätter sin egna flagga längst upp, så att vi vet att de är att räkna med. Ett otroligt bra släpp som lämnar så mycket som “inget” att önska, här finns allting och nu känner jag på mig att uppförsbacken inte är lika svår. Ett sant nöje har det varit att lyssna på detta, det är något som behövs och tomrummet är inte längre fyllt med illa placerade stolar. Nu möblerar vi!

Ni kan lyssna på hela singeln här borta, på Gaphals bandcamp. Tycker att ni bör köpa den för att det är de värda.