Interview with Agent Attitude! (English Version)


Agent Attitude is a hardcore band that comes directly from Uppsala and started in 2010. The band consists of five guys that wanted to start a band, but without the rules that many bands live after. In short: real hardcore punk, played in the way it’s supposed to be played. Since 2010 they’ve  recorded one demo and two EPs, toured in Europe plus in Sweden and they’ve made themselves a name both internationally and inside the Swedish hardcore scene. In the year 2013 they’ll be releasing their first full-length album and herein comes a foretaste, but also aftertaste to what they’ve accomplished so far, who they are and what they’re aiming at. Invisible Guy interviewed Jacob, which is the lead singer of this band. Have in mind that this interview was conducted some months ago.

Who are the people behind Agent Attitude, when did you start the band and how did you come in contact with hardcore for the first time?

– Agent Attitude is me, Jojje, Victor, Lars and Sven. We’re all from the Uppsala-area. We have one future librarian, a programmer, an construction-worker, a music-nerd and one sceneworker in the band. I came in contact with hardcore by my brother who played drums in a local punk-band. When they started to play abroad, I went with them and got into it more and more. I was about ten years old or something when I got into it for real. After that, I began  to attend more and more local gigs and there I met Jojje and Sven that played in other bands at that time. Me and Lars are childhood friends and played together in Pointless Youth for seven years. I met Victor in higschool and he had a Ramones t-shirt on him so we bonded straight away.

What does UAHC (Uppsala Hardcore) mean for you, what separates that scene from the other ones in the country and how long have you been a part of it?

– Besides a cool letter-combination, it’s basically our lifestyle. I’ve got to know loads of people through UAHC and friends that I’m mostly hanging around with and gotten friends for life. We put up gigs together and support one another. The thing that separates UAHC from other scenes in Sweden is probably mainly the attitude. Many people in Uppsala are crazy, for real. When you go to gigs in Uppsala you’re sometimes scared as fuck. There’s much blood and punches in the face and stuff like that here. We’re not afraid to say what we think and we don’t follow all these trends that come and go.


I know that you write songs about both hate and love – but what’s the strongest one right now? Specifically, where does the inspiration comes from?

– I don’t really know, maybe I should. But I write about what I feel is relevant for myself. There’s so much to be pissed off about and that’s something everyone should agree about and then it easily becomes something you write about. But we’ve got songs like Never-Ending Mess which is a tribute-song to UAHC also. We’re not exactly a positive hardcore-band. The inspiration comes from everything. I almost exclusively write about my own experiences. Things I’ve been through. It only feels wrong for me to write about this “normal” stuff (I have no example, unfortunately) just because that’s how its supposed to be. I’m not exactly a great writer, but my song-texts become much better if I can believe in them, which I believe many bands forget about at times.

Since you started out you’ve been getting a rumor about yourselves of being really good. I’ve almost exclusively gotten to hear about Agent Attitude, but what do you think about it yourselves? Is it justified?

– Haha, tough question. Of course you like your own band, otherwise it would be boring to travel around, playing your  bad songs all the time. We’re very serious with the band. We rehearse three times a week, book gigs all the time, write new songs et cetera. That was the whole purpose from the beginning, to be serious and not to sleep on it. We’ve played in many bands before that were the exact opposite, where there isn’t happening anything. But it’s actually much more fun to do what you think is pleasant, all the time. It’s fucking great that people have been stoked about it since the start.

But people should go and see us today. We’re better now.

In what way would you say that you complement each other in the band and who does what?

– Everyone’s in on it. But I’d have to say that I do most of the work. I like to tinker with everything, from writing songs to booking tours. But sometimes I force the others to help out. The music is starting to get written, more and more, by everyone in the band. Very often, someone in the band just comes up with a riff, so we put the song together with everyone in place joining in to finish it. We sort of like the same music so everything flows on great almost every time. Everyone in the band are good at drawing the line, which is important to us. Otherwise we’d be sounding like Metallica or something now if we’d allow ourselves to wing out. It can actually be purely retarded ideas that we can imagine ourselves doing at times, but there’s always someone saying; no, this is the world’s lousiest idea.


What do you think about Uppsala when it comes to hardcore and how is it on the bandfront? How was it before and how is the shape of it now?

In Uppsala we’ve got Undergång, Bad Review, Diskonto, Obnoxious Youth, Always War etc. We’ve got a lot of very good bands, considering the size of the city. Before my time, there were a lot of crustbands and such too. If you compare with Stockholm, which almost doesn’t have any good hardcorebands, makes it pretty cool. We have a small but active scene in Uppsala today. It’s a pity that there are not enough gigs there, maybe. People like to play in their own bands instead of putting up gigs here, which isn’t negative at heart, but it would be great if there were more gigs. But we’ve actually got a new place underway over here that we’re hoping to get started, featuring more gigs. So we’ll have to see about that.

But I think when we’re talking about bands is that Uppsala is fucking great. Both in quantity and quality.

You’ve also got a blog that you haven’t updated or deleted the posts on, how will it be used in the future and what happened with it?

– Well, it was some kind of impulse thing that we thought of updating when we were on tour. But we realized that it’s funnier to do stuff instead of sitting by a computer and writing about it when you’re on tour. I don’t really know what’s happened to it right now, or if it even exists. We’ll see if anyone in the band will take the task of writing every once in a while.

You put up your first demo for free, how was it received and what did you think about it yourself?

– It was fucking well-received! We wrote the songs on some week and recorded it in a couple of hours in our rehersal room, so we had no expectations at all. So it was fucking cool to see that people liked it for real. Even though it felt more like an EP than a demo, directly when we received it and it turned out as an EP later on. Very primitive songs. I like it myself a lot, especially when playing the songs live.

Some time after this you also had two songs featured on the compilation SHITFUN #1 with other Uppsala-bands, could you tell me more about the two songs and how did the record turn out?

– Yeah, it’s ”Can’t stand to stick around” and ”Change your ways” from the already mentioned self-titled EP. It’s those two songs that people often recognize. I don’t remember if they were written as one song or two, but it certainly turned out as two songs bonded together. At that time most of the songs didn’t have any certain deeper meaning. For example, Can’t stand to stick around, is about hanging out with people you don’t like which could result in a bad atmosphere. Which in turn would make you want to run away, haha. Not that I write deep lyrics now, but they could at least be slightly deliberate.

I only released SHITFUN #1 on CD-R and it was just a thing we did to promote UAHC-bands. We sold it for, like, 20 SEK or gave it away for free. It was only printed in 100 copies or something like that, but I’m afraid I don’t have it in my belonging anymore and I’ve barely heard anything about it after the release.


It seems like you’ve been very active since you started out, where do you find all your energy and how is it that you’re so inexhaustible?

– As long as you like what you’re doing, you could be going for as long as you’d like. I don’t really have a good answer for that question really. We’ll be carrying on as long as we like doing it. I’ve said earlier that we’ve always tried to be as serious as possible about it and it’s the same thing here. We’re not even thinking about going at half-speed when we can do everything to 110%. There’s no reason not to do things, I think.

I read in an interview that you’ve been arrested by the cops in Poland and that there’s been severeal incidents when you’ve been out touring, is this what usually happens when Agent Attitude is in town?

– Haha, it sounds worse than it actually was. We were at an afterparty in a tattoo-studio in Krakow and were about to go out on a pub or something. We were a bit loud, I think and I drank a beer on the way there, which the cops didn’t like. But we managed to bribe them so everything went smooth. We’ve actually been pretty spared from cops and trouble on tour, it’s pretty weird since we like to act like you shouldn’t be acting. I think we got away with the fact that we’re: “crazy Swedes, they’ll leave tomorrow” so people can stand us for the day, at least.

But at times you can be a little bit frightened when hanging around with the idiots of this band, haha. I myself am one of them so nothing harsh meant about it. We like to have fun.

Of pure interest I wonder what internal-jokes you throw around? I’ve heard that you’re quite good at that part too?

– Well, it’s really not funny jokes if you’re not there when it’s happening. It’s mostly our guitarist Lars that like to hold forth. There where some people that asked us on our latest europa-tour: “what’s the name of the funniest guy in agent attitude”, and the answer was of course: Lars. We also got to know, in Serbia, that his name means bad ass there. So then it became like: “Bad ass, the funniest guy in AA”. Many inconvenient jokes can emerge.

We listen to a lot of nonsense-music when we’re out touring, too.

If we’re to talk a little bit more about your records as you have so far released “Never-ending mess” and a self-titled seven-inch last year – could you tell me about how you proceeded in the studio before both of the records?

– As I said, the first self-titled seven-inch only sook some hours to record. We recorded it live, every instrument at the same time and added some solos and the song afterwards. The other seven-inch took a little bit longer to make, we took some time for us for some reason. We were there in a months time, maybe four to five days or such, recording. I thought it was a painful process, I would’ve rather been there constantly for five days and had it done all in one time, otherwise you get off in between the recording sessions. In those sessions the bass, drums and guitar were recorded at the same time. We put on the song, solos and things like that afterwards. But it was fun like hell to have guests in the studio that were widespread on the record. Johannes from Dr Living Dead and Undergång, Affe Piran from Undergång, Obnoxious Youth and Joel Håkansson from Pointless Youth where there, guesting.

There’s also a lot of coffee, hamburgers and beer so you can put up with it.


You’ve also gigged on Stockholm Straight Edge, what does Straight Edge mean to you and do you live that lifestyle?

– No, no one of us is straight edge. Straight edge, to me, is like Minor Threat and I love Minor Threat (who deosn’t?). But because I’ve never occupied myself with things like that, I can’t express any thoughts in that matter. People can do whatever they want for my part, I’m not going to judge anyone. Straight-edge people in general usually, at times, have a tendency to do stuff and be dedicated from what I understand. I fucking like that a lot. I’ve got a difficulty for people that don’t want to do anything at all, sit-at-home-not-doing-shit people aren’t the ones I often hang around. They’re pretty uninteresting. Drunk or sober doesn’t really matter if you’re nice.

There have been a lot of tours on your part, how many have you been on so far and which of these have been the craziest? What cities did you visit and when did these tours take place?

– We’ve been on two big tours in Europe and then had some smaller ones in Sweden. The latest Europe-tour was definitely the craziest, so much ruthlessness and cool gigs. It was so fucking cool, and that tour was in June this year and the first one was in June last year. Studies and jobs have held us back from touring even more, but now we’re apart from that and we’re going to try to do more stuff. We’ve almost played in every major city in Sweden that put up gigs. Even though we want to play everywhere, so some cities are probably remaining. We’ve been a lot in the west and east of Europe, but it’s been too many cities to count it out. On the latest tour almost every gigs were the best we’ve done, but it was often because we went on to another city and told ourselves that: “yesterday probably was the funniest gig we’ve ever had”, which is a pretty cool feeling.

We’re going to try to tour in more places, we’ve been talking about the US, Indonesia and Australia. I’d really like to get over to the states and start touring!

I’ve also read that you were torn to shreds by, what do you think about that specifically and have you  learned to handle real chords yet? Haha.

– That joke of a journalist probably haven’t heard a real rock-song in his entire life. However, it was amongst one of the funniest things I’ve read. He thought that I looked like a tiger in a cage, is that supposed to be bad, or? And he wrote that we couldn’t play real chords, we play power-chords, and yes, that’s something you ought to know about. I don’t know if he wanted us to play some kind of whimper-emo-chords.

What’s the difference between Agent Attitude in the year of 2010 and Agent Attitude today? What’s happened to you since then and in what way have you developed?

– We’re older, more handsome and wiser. No, we’re just older. Honestly, I don’t know. We’re definitely a much better liveband as we’re more played together in a totally different way and the fact that we’ve played about hundred more gigs since 2010. When it comes to our music and our influences, it might’ve changed a little bit, maybe. We’re probably a little bit more influenced by the Oxnard-bands and stuff like that. Before that, it was a lot of Minor Threat, Uniform Choice and stuff in that vein. Battalion Of Saints has in the latter period been a huge influence for me. We’re a little bit rawer, a little bit faster and a little more face-punch today.


I also saw that you’ve worked a lot on your choreografy, have it gone home with your hardcore-fans?

– Eh? That I do know nothing about. We’ve actually never ever decided something prior to a gig. Everything that happens there is totally spontaneous.

What could one expect if one is present in the same room where Agent Attitude is playing?

– I don’t know. As I said, we don’t usually prepare ourselves in the way that it’s like we have certain things planned out. Everything that happens is impulsive. I think people should come and see it for themselves. But idiocy is guaranteed, at least. Last weekend we played in Malmö when someone started shooting with a fire-extinquisher during the gig, which resulted in dysnopea. Good times!

Something funny always happens, we like being retarded.

You also eat a lot of tacos, but is it hardcore to do that? Do you go with the hot stuff?

Of course! Replace the punk-stew with tacos. Sometimes we actually have taco-Thursday with the UAHC-crew, whereas we do a Thursday at your own home and make tacos for everyone. So fucking good. We actually only eat two dishes: hamburgers, tacos and texmex-burgers. Uppsala has a good range of taco-restaurants so we’re fortunate. A Mexico-tour would be like a dream come true.

Agent Attitude were also in the Uppsala-article in the fourth edition of the Law & Order zine, how does it feel to be there? What did you say?

– It’s cool as fuck to be in and represent our generation of Uppsala Hardcore. The article is cool, but I can think that some things should’ve been more highlighted. But as I said, it’s fun to be in it, especially among the other bands in the article, that basically are legendary. It’s cool that people have started to notice that there are things happening in Uppsala too. We mostly talked about our tour and how we got into punk and hardcore. However, there’s much, much more than what’s in the zine.

I thought that we should talk a little bit more about your merchandise, what is there to buy? Who design your logos and stuff?

– We have the usual things: t-shirts, stickers, records and such. However, we’d like to print some cooler stuff, but perhaps it will come. We’ve put a big emphasis on our artwork. Primarily, we ask our friends who we think are rad at painting and doing stuff for us, like Erik from Hårda Tider that have created both the cover for Never-Ending Mess and our signature, the agent that sticks everyone the finger. Our logo was made by our pal Affe from Undergång/Obnoxious Youth. We’ve also got a t-shirt made by Tremor from Milisi Kecoa, which is a band from Indonesia. We’ve got a release on the way, “First Two EP’s”, that will be painted by João whom plays in the band The Black Coffins, from Brazil.

Coffee-mugs, underwear, toothbrushes, footballs etc are things we’d of course want by our merch-table. So we’ll have to press up some stuff like that.

What’s going to happen in the nearest future on the gig-front now when you had to cancel your gig on Ingbofestivalen?

– Hehe, we have a policy to never cancel a gig. The reason that we canceled Ingbofestivalen was because we didn’t have time to get to the time we’d gotten because of work. But we snuck in later in the evening and played after another band on their time. It was nice as hell, but maybe not the most appreciated. However, we’ve never ever canceled a gig! We gladly play, and often, but now there haven’t been showing up anything. We’ll probably tour a little bit in Europe in autumn, winter and spring. This gig-drought come very opportune, because we wanted to work on our full-length. It will be recorded this winter, so we’re hoping to get it out in the beginning of the next year!

Are you going to release anything new in the nearest future?

– As I’ve said, we’ve got an LP and cassette titled ”First Two EP’s” that will contain our first two EP’s plus two unreleased songs and the full-length is on its way! It will be the best one we’ve done, guaranteed.

Thank you for letting me interview you! What do you want to fill the end up with? Say something clever!

– Thank you! I don’t really have anything sensible to come up with, so it’s good as it is.

Intervju med Agent Attitude! (Svenska Versionen)


Agent Attitude är ett hardcoreband som kommer direkt från Uppsala och startades upp 2010. Bandet består av fem killar som ville starta ett band, men utan de regler som många band lever efter. Kort och gott: äkta hardcore punk, spelat på det sätt det ska spelas. Sedan 2010 har de spelat in en demo och två Eps, turnerat i Europa samt Sverige och skapat sig ett namn både internationellt och inom den svenska hardcorescenen. År 2013 kommer de att släppa sin första fullängdare och här nedanför kommer en försmak, men även en eftersmak till vad de har åstadkommit hittills, vilka de är och vad de syftar till. Invisible Guy intervjuade Jacob, som är sångaren i bandet. Denna intervju gjordes för ett par månader sedan, så ha det i åtanke när ni läser den.

Vilka är personerna bakom Agent Attitude, när startade ni upp bandet och hur kom ni i kontakt med hardcore för första gången?

– AA är jag, Jojje, Victor, Lars och Sven. Vi är alla från Uppsalaområdet. Vi har en blivande bibliotekarie, en blivande programmerare, en byggarbetare, en musiknörd och en scenarbetare i bandet. Jag kom i kontakt med hardcore via min bror som spelade trummor i ett lokalt punkband. När de började lira utomstads så hängde jag på och kom mer och mer in i det. Jag var typ 10 år eller något när jag kom in i det på riktigt. Sen så började jag gå på fler och fler lokala spelningar och träffade bland annat Jojje och Sven som spelade i andra band då. Jag och Lars är barndomsvänner och spelade tillsammans i Pointless Youth i 7 år och Victor träffade jag i högstadiet, han hade ju Ramones-tröja på sig så det klickade direkt.

Vad betyder UAHC (Uppsala Hardcore) för dig, vad särskiljer just den scenen från den övriga i landet och hur länge har ni varit med i den?

– Förutom en häftig bokstavskombination är det i princip vår livsstil. Genom UAHC har jag lärt känna många av de vänner jag hänger med mest idag och fått många vänner för livet. Vi sätter upp spelningar tillsammans, supportar varandra och så. Vad som särskiljer UAHC från andra scener i Sverige är nog framförallt attityden. Många i Uppsala är ju faktiskt galna, på riktigt. Går man på en spelning i Uppsala så kan man ibland vara rädd som fan. Det är mycket blod och käftsmällar och sånt här. Vi är inte rädda för att säga det vi tycker och vi följer inte alla dessa trender som går.

Jag vet att ni skriver låtar både om hat och om kärlek – men vad är starkast just nu? Rent specifikt, var kommer inspirationen ifrån?

– Jag vet inte riktigt faktiskt, det borde jag kanske göra. Men jag skriver om det jag känner är relevant för mig själv. Det finns ju så jävla mycket att vara förbannad på, det måste ju alla hålla med om, och då blir det ju lätt så att man skriver om det. Men vi har ju låtar som Never-Ending Mess som är en hyllningslåt till UAHC också. Vi är ju inget positive hardcore-band precis. Inspirationen kommer ju från allt möjligt, jag skriver nästan uteslutande om egna erfarenheter. Saker jag varit med om. För mig känns det bara fel att skriva om de här ”vanliga” grejerna (har tyvärr inget exempel) bara för att det ska vara så. Jag är ingen höjdarskrivare precis, men mina texter blir bra mycket bättre om jag själv kan tro på dom, vilket jag tror många band glömmer bort ibland.

Photo by: Emelie Svensson

Sen ni startade har ni fått ett rykte om er att vara väldigt bra, har nästan uteslutande fått höra om Agent Attitude, men vad tycker ni själva? Är det rättfärdigat?

– Haha, svår fråga. Klart man gillar sitt eget band, annars vore det ju tråkigt att åka runt och spela sina dåliga låtar hela tiden. Vi är jävligt seriösa med bandet. Vi repar 3 dagar i veckan, bokar spelningar hela tiden, skriver nya låtar hela tiden osv. Det var ju hela grejen från början, att vara seriösa och inte sova på det. Vi har spelat i många band innan som var precis tvärtom, där det inte händer ett skit. Men det är ju faktiskt mycket roligare att göra det man tycker är kul, hela tiden. Det är ju svinkul att folk peppat det ända sen starten.

Men folk borde gå och se oss idag. Vi är bättre nu. 

På vilket sätt skulle du säga att ni kompletterar varandra i bandet och vem gör vad?

– Alla är med på ett hörn, men jag vågar nog påstå att jag gör det mesta. Jag tycker om att greja med allt möjligt, allt från att skriva låtar till att boka turnéer. Men ibland tvingar jag de andra att hjälpa till. Musiken börjar nog bli mer och mer skriven av alla i bandet, ofta kommer ju någon med ett riff så sätter vi ihop låten tillsammans.Vi gillar ju typ samma musik allihopa så allting flyter på bra oftast. Alla i bandet är bra på att säga ifrån, vilket är viktigt för oss. Annars skulle vi låta som Metallica eller något nu om vi fått sväva ut. Det kan faktiskt vara helt utvecklingsstörda idéer som vi får för oss att göra ibland, men det är alltid någon som säger; nej, det här är världens sämsta idé.

Vad tycker ni om Uppsala när det gäller hardcore och hur ser det ut på bandfronten? Hur var det förut och hur är tillståndet nu?

– I Uppsala har vi ju Undergång, Bad Review, Diskonto, Obnoxious Youth, Always War osv. Med tanke på hur stor staden är så har vi ju mycket bra band. Innan min tid så var det ju mycket kängband och så också. Om man jämför med Stockholm, som nästan inte har nåt bra hardcoreband, så är det ju faktiskt ganska fett. Vi har en liten men aktiv scen i Uppsala idag, det som är synd är att det är lite för lite spelningar kanske. Folk gillar att spela i sina egna band istället för att sätta upp spelningar här, vilket inte heller är något negativt. Men det vore gött med fler gigs. Vi har dock ett nytt ställe på gång här som vi hoppas kan få igång lite mer gigs på. Så vi får se.

Men på just bandfronten tycker jag att Uppsala är jävligt bra. Både kvalité och kvantitet.

Ni har ju även en blogg ni inte uppdaterat eller tagit bort inläggen på, kommer den användas i framtiden, vad hände med den?

– Äh. Det var nån impulsgrej som vi tänkte uppdatera på turné. Men vi kom på att det är roligare att göra saker istället för att sitta vid en dator och skriva om dom när man är på turné. Jag vet inte vad som hänt med den nu, om den finns kvar eller så. Vi får väl se om någon i bandet tar på sig att skriva lite någon gång.


Er första demo lade ni ju upp gratis, hur emottogs den och vad tycker ni själva om den?

– Den mottogs bra som fan! Vi skrev låtarna på nån vecka och spelade in den på några timmar i våran replokal så vi hade inga förväntningar alls. Så det var jävligt coolt att se att folk gillade den på riktigt. Den kändes dock mer som en EP än en demo direkt när vi fått ut den, och det blev ju en EP sen. Väldigt primitiva låtar. Jag gillar den själv jävligt mycket, speciellt att spela låtarna live.

En tid efter detta hade ni även med två låtar på samlingsplattan SHITFUN #1 med andra Uppsala band, skulle du kunna berätta mer om de två låtarna och hur blev plattan?

– Ja, det är ju: Can’t stand to stick around och Change your ways från redan nämnda S/T EP’n. Dom två låtarna som folk oftast känner igen. Jag kommer inte ihåg om dom skrevs som en eller två låtar, men det blev i alla fall två låtar som sitter ihop. På den tiden så hade de flesta låtarna inte någon speciellt djup mening, t.ex Can’t stand to stick around, som handlar om att hänga med folk man inte gillar, vilket resulterar i dålig stämning så man bara vill dra, haha. Inte för att jag skriver djupa texter nu, men lite genomtänkta kan dom ju vara i alla fall.

Jag släppte SHITFUN #1 bara på CD-R och det var bara en grej vi gjorde för att promota UAHC-band. Vi sålde den för typ 20 kr eller gav bort gratis. Det gjordes bara 100 x eller nåt sånt, dock har jag den inte kvar själv tyvärr, och jag har knappt hört något om den efter släppet.

Det verkar som att ni har varit väldigt aktiva sedan ni började, var hittar ni all energi och hur kommer det sig att ni är så outtrötliga?

– Så länge man gillar det man gör kan man hålla på hur mycket som helst. Har inget bra svar på den frågan egentligen. Vi kommer fortsätta så länge vi gillar det. Jag sa tidigare att vi alltid försökt vara så seriösa som det går, och det är väl samma här. Vi tänker liksom inte gå på halvfart, när vi kan göra allt till 110%. Finns ingen anledning att inte göra saker tycker jag.

Läste i en intervju att ni blivit arresterad av polisen i Polen och att det hänt en massa saker när ni varit på turné, brukar det bli så när Agent Attitude är i stan?

– Haha, det låter värre än vad det egentligen var. Vi var på efterfest i en tatueringsstudio i Krakow och skulle sen gå ut på nån pub eller nåt. Vi var lite högljudda tror jag och jag drack en bärs på vägen, vilket polisen inte gillade. Men vi lyckades muta dom så allt blev lugnt. Vi har faktiskt varit ganska skonade från poliser och trubbel på turné. Det är rätt konstigt då vi gillar att beté oss som man kanske inte borde göra. Jag tror vi kommer undan med att vi är: ”crazy swedes, they’ll leave tomorrow”, så folk står ut med oss för dagen i alla fall.

Men ibland kan man vara lite halvrädd när man hänger med idioterna i det här bandet, haha. Jag är själv en av dom så inget ont menat, vi gillar att ha kul.


Av rent intresse så undrar jag vilka internskämt ni bollar runt, har hört att ni är rätt så bra på den biten också?

– Alltså, det är verkligen inte roliga skämt om man inte är där när det händer. Det är mest vår gitarrist Lars som håller låda. På senaste europa-turnén var det flera stycken som frågade ”what’s the name of the funniest guy in agent attitude”, och det var ju såklart Lars. I Serbien fick vi även veta att hans namn betyder bad ass, så då blev det ”Bad Ass, the funniest guy in AA”. Mycket olämpliga skämt kan dyka upp.

Vi lyssnar mycket på strunt-musik när vi är ute på turné också.

Om vi pratar lite mer om era plattor så har ni hittills även släppt ”Never-ending Mess” och en självbetitlad sjua förra året – skulle du kunna berätta om hur ni gick tillväga i studion inför bägge plattorna?

– Som jag sa så tog den första självbetitlade sjuan bara några timmar att spela in. Den spelade vi in live bara, alla instrument på en gång. Och la på några solon och sång efteråt. Den andra sjuan tog lite längre tid. Vi tog tid på oss, av någon anledning. På en månad var vi där kanske fyra – fem dagar eller så och spelade in. Det var en jobbig process tycker jag, jag skulle hellre vart där konstant i 5 dagar och fått allt gjort på en gång. Annars kommer man av sig mellan inspelningstillfällena. På den är bas, trummor och en gitarr inspelade samtidigt, sen lade vi på sång, gitarr, solon och så efter. Men det var kul som fan att ha gäster i studion som finns lite här och var på skivan. Johannes från Dr Living Dead och Undergång, Affe Piran från Undergång och Obnoxious Youth och Joel Håkansson från Pointless Youth var där och gästade.

Mycket kaffe, hamburgare och öl blir det ju så man står ut.

Ni har även gigat på Stockholm Straight Edge, vad innebär Straight Edge för er – och lever ni den livvstilen?

– Nej, ingen av oss är straight edge. Straight edge för mig är Minor Threat, typ. Och jag älskar Minor Threat (vem gör inte det?). Eftersom att jag aldrig sysslat med sånt kan jag inte uttala mig så mycket om det. Folk får göra vad dom vill för min del, jag tänker inte döma någon. Straight Edge-folk i regel brukar ju ha en tendens att göra saker och vara engagerade, vad jag förstår. Det gillar jag som fan. Jag har svårt för människor som inte vill göra någonting alls. Sitta-hemma-och-inte-göra-ett-skit-människor är inga jag ofta hänger med. Ganska ointressant. Full eller nykter spelar dock ingen roll om man är skön.

Det har även varit en hel del turneér för er del, hur många har ni varit på hittills och vilken har varit galnast? Vilka städer besökte ni och när gick dessa turneér av stapeln?

– Vi har varit på två stora turnéer i Europa och sedan kört några mindre i Sverige. Den senaste Europaturnén var definitivt den galnaste. Så jävla mycket härj och feta spelningar. Det var så jävla fett. Den turnén var i Juni i år och den första var i Juni förra året. Plugg och jobb har hållt oss tillbaka från att turnéra mer, men nu är vi loss från det och ska försöka göra mera grejer. Vi har väl nästan spelat i alla de svenska städerna som sätter upp spelningar, dock vill vi ju spela överallt, så några finns säkert kvar. I Europa har vi varit mycket i både väst och öst. Det är för många städer för att räkna upp. Den senaste turnén var nästan alla gigs det bästa vi gjort. Det var ofta vi åkte vidare till en annan stad och sa ”igår var nog det roligaste giget vi haft”, vilket är en cool känsla.

Vi ska dock försöka turnéra mer på andra ställen. Har snackat om USA och Indonesien och Australien. Skulle verkligen vilja åka över till staterna och turnéra!


Läste även att ni hade blivit sågade av, vad tycker ni om just den sågningen och har ni lärt er att hantera ordentliga ackord än? Haha.

– Det skämtet till journalist tror jag inte hört en enda riktig rocklåt i hela sitt liv. Det var dock bland det roligaste jag läst. Han tyckte att jag såg ut som en tiger i en bur, ska det vara dåligt eller? Och att vi inte kan spela riktiga ackord… vi spelar power-chords, och ja, det är det man behöver kunna. Jag vet inte om han ville att vi skulle spela sånahär gnäll-emo-ackord.

Vad är skillnaden mellan Agent Attitude år 2010 och Agent Attitude idag? Vad har hänt med er sedan dess och på vilket sätt har ni utvecklats?

– Vi är äldre, snyggare, klokare. Nej, bara äldre. Ärligt talat vet jag inte. Vi är definitivt ett mycket bättre liveband då vi spelat ihop oss på ett annat sätt och spelat typ 100 mera gigs sen 2010. Vad gäller våran musik och influenser så har det ändrats lite kanske. Vi är nog lite mer influerade av Oxnard-banden och sånt där. Förr var det mycket Minor Threat och Uniform Choice och saker i den stilen. Battalion Of Saints har på senare tiden vart en stor influens för mig. Vi är lite råare, lite snabbare och lite mera käftsmäll idag.

Såg även att ni arbetat mycket på er koreografi, har den gått hem hos era hardcore-fans?

– Eh? Det där vet jag inget om. Vi har faktiskt aldrig någonsin bestämt något i förväg innan ett gig. Allt som händer och sker är helt spontant.

Vad kan man förvänta sig om man befinner sig i samma lokal där Agent Attitude spelar?

– Det vet jag inte. Som sagt, vi brukar inte förbereda oss på det viset så att vi har vissa saker planerade. Allt som sker är på impuls. Jag tror folk får komma och se själva. Men idioti är ju garanterat i alla fall. Förra helgen spelade vi i Malmö då någon började skjuta med en brandsläckare under giget, vilket resulterade i andnöd. Good times!

 Något roligt händer alltid. Vi gillar att vara retarderade.

Ni käkar ju också väldigt mycket tacos, men är det särskilt hardcore att göra det? Kör ni med starka grejer?

– Givetvis! Ersätt punkgrytan med tacos. Vi brukar faktiskt ha taco-Thursdays med UAHC-crewet. Man kör en varsin torsdag hemma hos sig och lagar tacos till alla, så jävla gött. Vi äter faktiskt bara två rätter: hamburgare, tacos och texmex-burgers. Uppsala har ett bra utbud av taco-restauranger så vi är lyckligt lottade. En Mexiko-turné vore som en dröm.

Agent Attitude var väl även med i Uppsala-artikeln i nummer fyra av Law & Order zinet, hur känns det att vara med där? Vad sa ni?

– Det känns coolt som fan att få vara med och representera våran generation av Uppsala Hardcore. Artikeln är fet, men jag kan också tycka att vissa saker borde lyfts fram mer. Men det är som sagt kul att få vara med, speciellt bland de andra banden i artikeln som i princip är legendariska. Coolt att folk börjat märka att det händer grejer i Uppsala också.

Vi pratade mest om våran turné och hur vi kom in på punk och hardcore. Det finns dock mycket, mycket mer än vad som är med i zinet.

Tänkte att vi skulle kunna snacka lite mer om er merchandise, vad finns det att köpa? Vem designar era loggor och sånt?

– Vi har det vanliga, tröjor, stickers, skivor och så. Vi vill dock trycka upp ballare grejer. Men det kanske kommer. Vi har lagt ganska stor vikt vid vårt artwork. Främst så ber vi våra polare som vi tycker är grymma på att måla att göra saker för oss, t.ex Erik från Hårda Tider har gjort både omslaget till Never-Ending Mess och våran signatur Agenten som ger alla fingret. Våran logga är gjord av vår polare Affe från Undergång/Obnoxious Youth. Vi har även en t-shirt gjord av Tremor från Milisi Kecoa från Indonesien. Vi har ett släpp på g, First Two EP’s, som kommer bli målat av João som lirar i The Black Coffins från Brasilien.

Kaffe-koppar, underkläder, tandborstar, fotbollar osv vill vi ju såklart ha vid vårt merchbord. Så vi får ta och trycka upp lite sånt.

Vad händer nu inom den närmaste framtiden på gig-fronten nu när ni var tvungna att ställa in på Ingbofestivalen?

– Hehe, vi har en policy att aldrig ställa in ett gig. Anledningen till att vi ställde in Ingbofestivalen var för att vi inte hann till den tid vi fått på grund av jobb. Men vi tjuvade in oss senare på kvällen och spelade efter ett annat band på deras tid. Det var gött som fan, men kanske inte det mest uppskattade. Vi har dock aldrig ställt in ett gig! Vi spelar gärna och ofta. Nu har det bara inte dykt upp något. Vi kommer nog turnera lite i europa i höst, vinter och vår. Den här gig-torkan kommer dock lägligt då vi vill jobba på vår fullängdare. I vinter kommer den spelas in, så vi hoppas få ut den i början av nästa år!

Kommer ni att släppa något nytt inom den närmaste framtiden?

– Som jag sagt, vi har en LP och kassett som heter ”First Two EP’s” som kommer innehålla våra två första EP’s + två osläppta låtar. Och fullängdare är på gång! Den kommer bli det bästa vi gjort, garanterat.

Tack för att jag fick intervjua er! Vad vill ni fylla upp slutet med, säg något klyftigt!

– Tack själv! Har dock inget vettigt att komma med så det blir bra såhär.