Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Lyssna: Sanne De Neige – Dans La Forêt / / Insomnie // Venin

0003821860_10

Det blir alltid lite förvirrande när så mycket musik släpps på en och samma gång, men nu har Sanne De Neige lagt upp tre stycken nya låtar, som inte borde stå okommenterade. Med en trummaskin, bas, synthar och gitarrer till sitt förfogande, så lyckas duon mästerfullt med att framförallt blanda de gotiska undertonerna med experimentell coldwave musik. Det framträder väldigt klart i och med sångerskan Sanne de Neiges vokalmattor som lurar i bakgrunden, men som tränger igenom den trummaskinfyllda atmosfären, täckt av ett lager med förvrängning vilket gör att rösten förutom att vara lite disträ även omvandlar en annars stickande ljudbild till ett glödgande hett inferno. Kaoset har bara inte brutit ut och tur är väl det. Särskilt i första låten “Dans La Forêt” så utvecklas omgivningen organiskt och går från att vara tämligen lugnt, till att lägga på lager efter lager och med en omvälvande kraft förvandlas till någonting alldeles eget. Utan att egentligen ta med nackdelarna som hade kunnat finnas, lyckas en tämligen statisk ljudbild bli större än förväntat.

a3508712263_10

För den som aldrig upplevt sömnlöshet, känns det som att “Insomnie” är en representation av det i ljudform. Med en förvrängd röst sköljs stämman bort till förmån för ett industriljud med diskant, för att sedan falla in i en mer kontemplerande fas där allting känns mycket klarare. Här känns det som om man vaknar upp från sin sömnlöshet – istället för att behöva vandra i en trötthetsdimma utan dess like. Rytmerna är medryckande men fokuserade på att ställa till så mycket trubbel som möjligt, för att sedan återgå till en mer kontrollerad sväng vars melodier bygger upp en kaskad av känslor – som släpps lös till slut. Det finns också någon slags lättsamhet som inte direkt kommer av den kalla vågen, utan snarare den popiga ljudmatta som influerar små delar av hela deras ljudlandskap. Den finns inte där alltid, men är en del av det mer detaljstyrda som gör att det finns utrymme för mer än bara ond bråd kyla och allt som följer med det. En hoppfullhet som smittar av sig på allt annat.

Sedan när den sista låten “Venin” kommer, så är det i form av ett slags avskedsbrev. Det är ett tack och adjö med ett stilla lugn som omgiver allt – nästan lite balladaktigt – om man gör undantaget och inte väljer att definiera en ballad som en smörsångares sista urusla suck. Det här är mil ifrån det och tack och lov för det. Det finns en reflekterande ådra som gömmer sig i vaggorna, men så brister Sanne ut i en så kraftfull sång vilket ger låten momentum, för att sedan med trummaskinen långsamt suddas ut av den tidsram som låten är satt på. Det passar helt utmärkt. Tystnaden varar ett tjugotal sekunder, innan man egentligen förstår att låten är slut. När allting är över så finns där en förhoppning om att det ska dyka upp fler låtar, eller kanske att låtarna sammanställs i ett självsläppt album – eller att någon av våra tyngre och bättre bolag som Beläten kan ta tag i den talang de besitter. Det känns som att de passar bra ihop och att det är en pusselbit som kanske fattas hos dessa bolag, även om de sedan innan – och fortsätter att släppa – hejdundrans alternativa album som andra skivbolag ignorerar, trots dess potential. Lyssna till alla tre låtar här nedanför.

Exklusiv Premiär: CIKATRI$ – Quand me réveillerai-je ?

a2814868754_10

Det svensk-baserade punkbandet CIKATRI$ lirar punk med fransk klang, ja alltså; med hjälp utav det franska språket. De har tidigare varit uppe på blogg-zinet i form av att de släpper nya album, EPs eller vad det nu skulle kunna vara. År 2011 så släppte de sitt första EP under namnet “Cikatri$ M’a Tuer“, vilket också var deras första släpp någonsin. Detta lades upp på SaxRecords, vilket verkar vara deras egna bolag. Sedan har de kommit tillbaka två år senare, då de gjorde ett samsläpp med sitt bolag SaxRecords och malmöetiketten Rundgång Rekords. Efter dessa släpp så har det varit knäpptyst i ett år till, i alla fall om man räknar med det senaste släppet, och nu är de tillbaka ytterligare en gång – men denna gång utan bolag. Så med det i åtanke så kommer de att släppa “Quand me réveillerai​-​je ?“, som verkar ha kommit ut redan i December, men eftersom att det inte finns något bolag som hittills har släppt det, så letar de efter ett bolag som är villigt att släppa deras senaste, i fysiskt format. Så jag vädjar, å deras vägnar, till skivbolag därute som har ett öga öppet och intresserar sig för något som ändå är någorlunda unikt. Deras kombination av synth tillsammans med punk och garage-rock är underbar, och det som är ännu bättre är att de sjunger på franska – vilket är romantikens språk. Så för de som sitter som en skivbolagsmogul på toppen av något bolag, kanske borde spana in vad jag kommer att ge er som läser detta blogg-zine.

Ja, vad kan det vara då? Jo, inget mindre än titelspåret “Quand me réveillerai-je ?” som ni kan streama exklusivt här på Invisible Guy. Låten är svängig som attans och går i stuk med deras tidigare släpp, men jag upplever ändå att det finns en ansats till att vara mer energiska och ännu mer obegripliga – åtminstone för den som inte är helt inne på det franska. Vilket gör det hela ännu trevligare, eftersom att man knappt ens förstår vad de sjunger om. Detta adderar ett lager av mystik som gör att gruppens obrytbara punkighet blir ännu mer attitydfylld. Så för den som är intresserad, så kan denne streama låten här nedanför och hojta till om det skulle vara så att ett skivbolag är intresserade. För då kan ni maila till denna e-mailaddress.

Streaming: A Somatic Response

Invisible Guy have gotten the honor to stream: A Somatic Response — A mixtape curated by Soma Sema. A 50 minute long mixtape featuring the best from the world of Beläten.

It will be available for purchase on their Bandcamp the 4th of June limited to 200 copies.

Beläten are proud to present »A Somatic Response«. A 50 minute mixtape of of cold synthetic pop, troubled industrial funk and dada rants selected by Swedish/American synth pop duo Soma Sema. The tape features exclusive songs from Blitzkrieg Baby, Television Set, Vita Noctis, Club Amour, Nimam Spregleda, Makina Girgir, Kord, Estroboscorpio, Lust For Youth, Goz Mongo Alliance, Xiu & Soma Sema.

»A Somatic Response« is the first in an ongoing, irregular series of artist curated compilations on Beläten. The twofold idea behind this series is, on the one hand, to see what inspires artists who inspire us, and on the other, to avoid becoming predictable and to challenge our own preconceptions of what constitutes great music.

Check out Beläten over here: