Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Advertisements

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

 

Review: The Bug vs Earth – Concrete Desert

concretedesert

This is one of the first times I’ve taken a good look at a bigger artist and wanted to review what they’ve released. I found the concept worthy of investigation track-by-track, since the whole theme surrounding it is alluring. The aesthetics are interesting and it feels worthy to delve into deeper and see what can be found or what can not be found. I am now about to dissect this release. It clocks in at around 90 minutes – making it around an hour and a half long.

City Of Fallen Angels” is a dreamy but dreary experience. Stating what the title is isn’t enough to describe how the song is. Conceptually it makes perfect sense why it is titled that way – as it infects the overall sound as well. Experimental electronica seep through the headphones and the barren landscape appears ahead of you. The atmosphere is such that it represents that and it takes you from tumbleweed and calmness into the stormy heart of a city. As you come further into the song it charges up for a second and then unleashes the noisyness which is normally reserved for industrial music, coupling it with laidback electronica – messing up your points of reference and as it progresses you’re stunned by the intensity of it. The soundscape is bombastic and doesn’t hold back, but comes in with assertive ease. Lulling you into submission.

Gasoline” is eerie. Keeping the listener at bay while he awaits what happens around the corner. Nothing. Then, suddenly, a slow rhythm brings out the melody and adds to that a solid baseline that is strung out by an electric guitar. Even though it remains in the solid rhythmics that it started with, it warps you into different ones that make you wonder if you’ve lost your mind or not. Layer upon layer of mighty instruments that figuratively catch on fire as he pours on more gasoline. Still, even though it broods primitive melodies and an unorthodox soundscape – it fades out the way it faded in. Nothing catches on in this track but it manages to hold a special kind of craftiness that make it broad and intense under the surface anyway. No need for it to give off a spark.

Agoraphobia” – if you weren’t to begin with, maybe this murky and spaced out song will make you experience the phobia. What feels like the development of a smashing song goes out of its own way to create weird melodies within the melodies and rhythms in the rhythm. The amplified sound of the rambunctious noise that is created by the baseline – or what at least seems to have been created from it – is suddenly paired with riffs that would make you feel a transgression from electronica to non-electronic music is happening. That, however, never happens. I’m not too sure about whether to feel positive or negative about this song, but I’m impressed about how the seemingly out-of-motion melodies later in bring out the experimentalism in its purest form. It is odd, it is weird, it is intimidating to a degree – just to fade out like the other ones have.

Here’s a grime-infused track, “Snakes Vs Rats“, that gathers the best out of that genre and ignore the vocals. They create a sort of underground opera-like electronic music together with the grime-beats. Dissecting the genre for what it is good for and creating a pleasantly huge sound. The most solid rhythm combined with the most forward-thinking of synthesizer sweeps – a glance into the futuristic world as imagined a decade ago – almost bordering to one of the great soundtracks accompanying sci-fis of the 1980’s. The sound portrayed is not an idealistic one, it is a rather bleak non-picturesque and alarming narrative that is being pushed with the song. Somewhere we might be, where we don’t want to be – stuck in the middle, nowhere out, control is absolute.

Broke” is minimalistic to the core. What drives it is a few sounds here and there, well-placed beautiful synthesizers and a claustrophobic atmosphere. A cry for help. Symptomatic of the sound so far is that it relies heavily on the baseline, which helps it progress throughout the soundscape in a great way. Where there is no rhythm, one have to create it in between the noisy and deconstructed melodies that are repetetively churned out – as the outdrawn riffs play a vital role in keeping the maniacal atmosphere livid. There is something about the song that draws on what solid ground The Bug (and Earth) create everything. It is immersive and too real.

From the beginning, “American Dream” is a piece of work just seconds in. Unfortunately everyhing looses its meaning after the monstrous opening. Maybe that is just the way it is supposed to be, as it is certainly not a portrayal of the american dream in any positive way at all. But it by now only feels like an empty statement, having heard the other songs that contain something more then just the formulaic approach he has in this one. It’s good how he draws from his earlier creations and put it into a whole, synchronized experience. What’s bad is that it feels like one has already been here, listened through it and discarded it on the way. Sure, the attention to detail is very ambitious, but it in the end becomes just an outdrawn piece of ambient music that do no justice at all.

Don’t Walk These Streets” hits you over the head and immerse you into a gruesome world. Blindfolded, struck repeatedly by the knife-sharp rhythms and the playful melody of the piano, the message of the song becomes apparent. It is violent in its nature but you don’t have to fear anything, listening to it. You’re far away from the emotions itself – it is like you’ve detached from them and become a part of this message. They marvelously craft something you want to listen to repeatedly, expanding the song every step of the way to make it even more enchanting. The depths of the synthesizers and the crassness of the beats are not temporary – they exist there to give meaning to the soundscape. A very well-rounded song all-in-all.

Other Side of the World” gives off a meditative feeling. After you’ve been entangled into the music – a basedrum hits and catches you off-guard. Every single part of the song has some kind of magnificent tone to it. The different facets stand and fall together, nothing can be separated or it will knock the rhythm and melodies away from one another. As simple as the song might seem, it is very addictive. Here’s a perfect transgression from different genres and what it lacks in rhythm it makes up for in melody and structure.

Hell A” is too hip-hop for me. A genre that is not of my liking at all. If that kind of rhythm and those beats have been reserved for something else – it would be fine. Had it been stripped from the atmosphere and replaced with a better rhythm, it would’ve been a glorious listening as the dark synthesizers come in, sweeping the floor with everything else. It becomes a very energetic song that doesn’t stray away from the better aspects of his music. Without that edge and vibe to it – it would’ve been a lost cause and nothing worthy to listen to at all. It is good that he at least keeps that in but he should’ve left more out this time – in terms of beats.

The title-trackConcrete Desert” is a phenomenal ride from curiosity and into the bleakness of the human soul itself. Right from the start you’re immersed into his world, you’re taking part of what he has created and he leaves no ends open, instead of thinking, one seems to be in need of visualising the music – it really gives off an audio-visual experience that is on the next level. After some of the previous songs it wouldn’t seem possible but he manages to create the narrative, spin it into the conciousness of the listener and give meaning to the instrumentation in more ways than just the musical. Which is good, since this song should be the summary and epitome of what this album is about.

Dog ft JK Flesh” is the resounding adaptation of one of the other songs from this release. He manages to add a whole other sound to it than The Bug and Earth could do. It becomes much angrier, more cheeky. When they had to choose a vocalist, nobody could fit the bill more perfectly – this simply cannot be unheard and fits too perfectly. Same can be said about “Pray ft JK Flesh” – here JK Flesh is allowed to be as expressive as possible through his powerful vocals. After listening this far in it is nice to have this addition in the release becomes it helps it become more vital instead of rehashing everything over again – instead creating something new of it, even more intimidating.

Nothing more can be said about this album other then that “Another Planet” is the perfect outro. Easy to listen to and it makes you yearn for more of this kind of music. When you think about it, the album is solid and pretty good despite its faults. I suggest you get it from Ninja Tune (or The Bug vs Earth themselves) in physical form, instead of digital. Though you might want to listen through it a couple of times before, it still is a good headphone experience. Stream the whole album down below.

Video Premiere: Man, Woman, Friend, Computer – Exordium/Outgrown

Man, Woman, Friend, Computer released their debut-album self-titled album last year and now Yuliya Tsukerman (of Mana Contemporary) have created a music-video titled: “Exordium/Outgrown“. The music is electroacoustic pop music, with experimental tendencies. It is exciting to see such craftsmanship when it comes to music-videos.

The methods Yuliya have used are one-hundred percent analog. With the help of centuries old Czech marionette-techniques, the dolls are paired with modern materials and objects, creating a story that is moving. It is the story of a spaceman coming to terms with his own isolation and loss as he cares for an injured alien. A narrative is created – analogue versus digital – a re-imaginative trip from old to new – pairing them both, but  telling them apart as well.

Listen to the album down below and view the video up above.

 

Review: Keep – For Your Joy

keepforyourjoy

With strange but charming aesthetics to a degree, Virginian duo Keep made an effort and released their debut full-length album now in June. Finding them wasn’t difficult, they’ve been featured on VICE before, and their sound is something that sticks out in many ways. We decided to do a track-by-track review of this release, titled “For Your Joy“. It clocks in at around 41 minutes total.

YHB” is the introductory to this album, a sullen gothically sounding track which suddenly bounce into alternative territories. It has that slow, decimating feeling and nicely crafted harmonics, together with afflicted vocals. At one point it almost lends itself in whole to a sludge-rock, doomy kind of sound – making the atmosphere bigger and more psychedelic the further in you get. The drumming goes from the steady rhythm into a frenzy and then back again as if nothing had happened. It is a downbeat experience throughout but pack a relentless upbeat punch if needed.

Their sound feel like something unique but at the same time pays homage to their influences. It’s weird to realize that it is a duo, because their sound is much greater then just that. “Temporal Drift” pick up and switch into post-punk and goth directly, there’s no time for the lull and slowness of the first song, and here they clearly make use of the beauty in their simple melodies – alluding to the core in their songmaking. When the quick, bleak riffs come and go – they break through in the chorus, blooming into a special kind of song – together with the vocals.

As they drift farther away with their rhythm and melody, they still attain a charismatic sound. The seriousness in their lyrical content shape the soundscape and even though it derives out of the simplicity in short – but emotional vocals – they’re outdrawn and carry one with the atmosphere and the totality of the sound itself. An absolute joyride in terms of uncanny craftsmanship in music. I’m stunned after hearing this song.

Welcome To” is jumpstarted by “Temporal Drift” as it faded out. What is even more clear in this song is how the baseline and the individual items in the drumset make way for a sinister apocalypse – in the manner of heavily distorted guitars – which take the song to a definitive crescendo. Even if there is only one chorus, it feels like it has multiplied and represents the mix of two songs in one, a harsher part and a gloomier more softer sound that give away another side of them. From here it just gets better, with “Response” – that go from a promising introductory to a complete anthem in just a few seconds. The glaring noise of the synthesizer and more electronically-based soundscape masquerade, adding a theatrical feel and an even bigger sound.

Being the shortest song on the album, one wants it to go on forever. It feels like it could easily turn into something completely ambient, but as it is torn apart by the instrumentation, it hides away what lurks around the corner, taking the listener by surprise as it carries on. When hearing “In Perfect Order“, it just feels like one has found the perfect blend of shoegazy vocals and atmosphere, in a post-punk setting with that ingenuity that helps it be anything but confined within those genres. The vocals are chanted more, giving it a whole other vibe in general. The playfulness they display is obvious in this song – it sounds more like a session turned onto its head and into a very well made final product.

WithEarthly Desired” I am reminded by how RA sounds and how their nordic noir sound is something that stand out on its own. Keep have got that kind of touch in their vocals, especially, in this song. This is as emotional as it can gets and the lyrics stand out on their own here, the ingenious dark melodies are churned out with total attitude. So far, this is one of my favorite songs on the whole release. Damn, these guys really know how to make music and one is still flabbergasted by the fact that it is a duo.

As Testament” goes off, the more slower side of things return. Here’s the anti-thesis of the last couple of songs. A downer and a shapeshifter, at least. One suddenly feel the urge to bob head side to side. Everything’s so concentrated, the twang in the baseline and the precision of the drumming, the plagued vocals. When you think it is going to sound absolutely the same all the way through, they step their game up and slam on the drums and create a rambunctious setting where nothing is sacred. From this to “My Love” which almost sound industrial to begin with, as they carry on with a distorted basedrum. The vocals being as distorted as they are in some of the parts of the song adds a little rock’n’roll in the middle of everything.

The attention to detail in the atmosphere is remarkable. Everything has been thought out but at the same time, volatile. From this complete predestined setting to an even more industrially sounding track, “Man Made it“, completed with the pure delight of gothically sounding post-punk. This is the good variant of it. Noteable about it is how the lyrics, especially this passage: “Feet don’t touch the ground, ear don’t like the sound“, pass right through and make you feel it by the singer’s emphasis. The reverberated sound of the riffs together with the dark, pounding baseline give the rhythm a whole other dimension – a more sinister one. This song is mysterious, callous in a way – but realistic.

Lastly, “7 Days” is a pure ballad. Not in the traditional sense, but in the sense of how Keep wants it. With it you have more time as a listener to focus on the vocalist and the lyrics. The riffs are absolutely on point in this song – making it one of the more beautiful ones on this release as a whole. Their lyrics are absolutely phenomenal on this song, when combined. It is sad to have listened for this long and then hear how it slowly fades out into nothingness. I’d like to thank Keep for delivering such a solid record, one of my favorites of 2017 so far. Thank you.

Check out their earlier releases first, but if you want to you can start as we did, with their latest one: “For Your Joy“. You can listen to it in whole down below.

Spotlight: Liquid Transmitter, Nikmis, None, Palissade

repartiseraren_logo_transparent

Midsummer is upon us. A new line of spotlights are due to appear sometime every week. I’ve picked out some new and interesting releases for you all to enjoy. From post-punk to IDM and everything in between that. Everytime I do this, I see what I can find under different categories on Bandcamp – writing about each release that is featured in the article, summarizing the components and recommending it.

liquidtransmitter

Have you ever dreamt about something ever so vividly exciting, strange or beautiful? Liquid Transmitter’s release “Turn” is turning IDM on its edge, presenting to us a less rhythmic annihilation and more complex atmospheric development. From the introductory “Morning Watch“, to the last one “Uncertain Dusk“, each track is imaginative and explorative. It is as if an artist outlines his visions carefully and break the transgressiveness between genres in an uncanny way. Connecting the dots in every way, both musically and by the titles themselves.

It is finely woven into good electronic music. Slightly drone, more ambient and definently something to be heard. The quirkyness of the melodies add in the personality of this project very well – it’s self-explanatory really when you hear the music. Check it out on Bandcamp and purchase his release there, listen to it in full down below.

nikmis

Now here’s a whole soundtrack for you to enjoy. It is really odd music in a way, but perfectly obstinate and neatly created. Nikmis release “Widdendream” on Third Kind Records go forth in its own manner, holding up the banner of experimental electronica in a way – considering the composition of each track, first and foremost. From the cute little first steps of “The Big Fence On The Other Side“, to the more classically-oriented “Embarrasingly Paralell“, each facet of this album have its own sides of it. I think “Tremendous House” capture an oriental vibe and contribute to a summary of everything in Nikmis music that make it stand out in originality.

So if artists and bands alike want to describe something with their music, or capture a feeling, this picturesque wandering between the oddities in synthesizer-based music and the outrageousness of it – make it very easy to follow the story. Instead of capturing something by writing it in lyrics, he manages to break free from that and with instrumental music capture the essence of storytelling anyway. I suggest you check out the album via Third Kind Records, and listen to it in full down below.

none

Abstract, frightening and cold. With resounding, repetetive vocals and majestic synthwave – Anna of None deliver a great sounding album, titled “Vacuum“. There is a lot of focus on the bombasticism of the drums in the atmosphere of some of the songs, but it does not take away from the fact that the rest of the instrumentation is equally as good, and thought out. There are serene melodies that encapsulate the hopelessness she is portraying, especially in the aptly titled song “No“. Things develop further in terms of the sound itself in “Faces“, which almost becomes theatralic with the continuous haunting baseline.

She really breaks apart from the dry and stale projects that have been popping up everywhere. Wherever you read post-punk, it either consists of a band trying to ape a style they can’t grasp by inspiration of classic post-punk releases, or the one-man project that doesn’t hold up at all – with them being predictable as ever. The song “Nightmare” really touches on the synthwave this project relies on, giving it great effect and with “Flesh” fulfil the epitome of it. I suggest you check it out, it was released by Black Verb Records and I recommend it of all my heart. Listen to it in full down below.

eclats

Canadians have been providing us with some really good synth-pop, but have they pulled off the post-punk? As of now, Palissade can be considered a contender, with their release “Éclats“. This four-tracked release have beautiful aesthetics in terms of artwork and their music does not lack those aesthetics either. There is a certain focus on the vocalist and more bittersweet melodies then one have heard before, it is not that fast-paced to begin with, as one hears in “La Fin“. Their more alternative and highly melodic way of post-punk is attractive. There is not that much emphasis on the baseline alone, but more on the whole togetherness of everything.

The rhythm stabs and the melodies entwine as one hoped they would. As the layers shift in character, the soundscape looms on steadfastly and “La Vie des Autres” combine the first two songs into one, it feels like. Every song is interesting to listen to and each one of them give off a different emotion. It’s a solid release that I recommend and you should check it out. If you’re interested in wayward but challenging post-punk – this is the release for you. Listen to it in full down below.