Premiär: Æmɨt teaser, spelning på Under Bron den 9/3

aemit

Under hemlighetsfullhetens fana, nåja, åtminstone i ljudväg – har Æmɨt skapats – sprungen ur eller åtminstone inspirerade av uråldrig Egyptisk mytologi (läs: Ammit), och med fanbärarna Jonas Fredriksson (ALVAR), Erik Söderberg (Kinder aus Asbest) och Jimmy Svensson (Yabibo Hazurfa/Slusk), så blir deras gemensamma insats monumental på enbart tre minuter. Det de levererar är motståndskraftig industriell techno med fokus på en trollbindande slags atmosfärisk industriell musik, där mystiska syntslingor drabbar samman med rungande bastrummor – som blir en hetlevrad men återhållsam kombination. Det måste påpekas att det förmodligen är såhär det skulle låta när dessa män låter sina alter ego formas till ett – på pricken.

Musiken har en trollbindande rytm och en säregen karaktär. Ljudlandskapet har en röd tråd man kan hänga med i och den är väldigt dansvänlig. Estetiken är mörk som den borde vara, vilket ger en sammanhängande känsla i sig då det även påminner en om att detta gemensamma projekt drar i flera trådar samtidigt – eftersom att man lyckas vara både musikaliskt och estetiskt tilltalande – detta hade varit något som hade kunnat släppas på Beläten om den etiketten fortfarande hade varit i bruk. Rent produktionsmässigt är det ingenting som fallerar heller, alla små nyanser som bidrar till musikens helhet kan skönjas. Från minsta underliggande slaginstrument till knastret och bruset som understödjer det atmosfäriska och brutalt undersköna.

underbronniondeitredje

På torsdag i nästa vecka intar de scenen på Under Bron i Stockholm (Skanstull, gratis entré) (ALVAR presenterar) med sin första livespelning någonsin, tillsammans med en utvald skara av artister och DJ’s. Mellan 17:00 och 03:00 så kan man även se Celldöd och Dissociō Modus Trāns live – medan de som DJ:ar kommer att vara Mattias Anger (Complete Control Productions, Kollaps Records) och Daniel Jonasson (Covenant, S.A.W.).

Man kan hittills bara lyssna till ett smakprov av vad som komma skall, men det som ni kommer att få höra kommer att sätta sig i hjärnbarken omgående – vilket lindrar ens begär för fullständiga låtar, någorlunda. Lyssna här nedanför via Soundcloud.

Världspremiär: Agent Side Grinder – Beloved Fool (feat Kite)

thisisus_front

Det är inte varje dag som två av den svenska underjordens väldiga banbrytare möts i en och samma låt. Särskilt inte när det handlar om synth-pop, även om det med vissa undantag har existerar förut. Men det här är något helt annat. Det var ett bra tag sedan något höll så hög klass, att man bara kunde skriva under på det — med silverpenna på ett tomt ark. På Agent Side Grinders kommande EP “This Is Us” så är de så avklädda de bara kan bli, till stor del på grund utav att de gästas men även influeras av Kite som bihang. Fast egentligen känns det inte som att det är dem som figurerar i bakgrunden, för det känns som om deras ljudbilder flyter samman — eller så är det bara en kvarliggande fantasi man har, sedan man lyssnat till deras inhopp och tyckt om precis allt. Allt som händer känns äkta, men det enda referensmaterialet man får är med titelspåret och med den låt som kommer att ha världspremiär här på Repartiseraren. Två låtar är ju remixer och det kan man ha olika åsikter om, men det är inte precis där jag lägger mitt fokus — denna gång.

asgkajte

Dock är det läpmligt att nämna hur rätt i tiden detta ligger. Bägge planerar nämligen sina egna stordåd, för både Agent Side Grinder och Kite planerar att släppa nytt material nästa år. Då är det perfekt att de verkligen samarbetar på en låt så att det blir en slags försmak inför vad som komma skall. Den låt som Repartiseraren har fått äran att ge er att lyssna på exklusivt från detta insignifikanta lilla blogg-zine, heter “Beloved Fool” av Agent Side Grinder och där gästar Kite. Låten är en väldigt intressant sådan eftersom att det känns som om två ljudbilder samsas om att överta varann, men där de istället fungerar i perfekt symbios tillsammans. Det är inte direkt en ödeskamp om överlevnad, utan snarare en slags fröjd; där seriositeten letar sig fram någonstans mellan lagren. För det är trots allt en förnöjsam låt där lättsamheten bär tonerna längs en kavalkad som lyser upp den mörka vinterhimmeln med värme. När man närmar sig slutet mot året kanske man inte direkt är tillfreds, men till tonerna av “Beloved Fool” så lättar man på sitt missnöje och intar inte direkt rollen som Farbror Scrooge. “This Is Us” släpps av Progress Productions den 26:e November. EP:n spelades in i November, mastrades av Henrik Alsér från Svenska Grammofonstudion Mastering, skivomslag och konst skapad av Kristoffer Grip.

Lyssna: Sanne De Neige – Dans La Forêt / / Insomnie // Venin

0003821860_10

Det blir alltid lite förvirrande när så mycket musik släpps på en och samma gång, men nu har Sanne De Neige lagt upp tre stycken nya låtar, som inte borde stå okommenterade. Med en trummaskin, bas, synthar och gitarrer till sitt förfogande, så lyckas duon mästerfullt med att framförallt blanda de gotiska undertonerna med experimentell coldwave musik. Det framträder väldigt klart i och med sångerskan Sanne de Neiges vokalmattor som lurar i bakgrunden, men som tränger igenom den trummaskinfyllda atmosfären, täckt av ett lager med förvrängning vilket gör att rösten förutom att vara lite disträ även omvandlar en annars stickande ljudbild till ett glödgande hett inferno. Kaoset har bara inte brutit ut och tur är väl det. Särskilt i första låten “Dans La Forêt” så utvecklas omgivningen organiskt och går från att vara tämligen lugnt, till att lägga på lager efter lager och med en omvälvande kraft förvandlas till någonting alldeles eget. Utan att egentligen ta med nackdelarna som hade kunnat finnas, lyckas en tämligen statisk ljudbild bli större än förväntat.

a3508712263_10

För den som aldrig upplevt sömnlöshet, känns det som att “Insomnie” är en representation av det i ljudform. Med en förvrängd röst sköljs stämman bort till förmån för ett industriljud med diskant, för att sedan falla in i en mer kontemplerande fas där allting känns mycket klarare. Här känns det som om man vaknar upp från sin sömnlöshet – istället för att behöva vandra i en trötthetsdimma utan dess like. Rytmerna är medryckande men fokuserade på att ställa till så mycket trubbel som möjligt, för att sedan återgå till en mer kontrollerad sväng vars melodier bygger upp en kaskad av känslor – som släpps lös till slut. Det finns också någon slags lättsamhet som inte direkt kommer av den kalla vågen, utan snarare den popiga ljudmatta som influerar små delar av hela deras ljudlandskap. Den finns inte där alltid, men är en del av det mer detaljstyrda som gör att det finns utrymme för mer än bara ond bråd kyla och allt som följer med det. En hoppfullhet som smittar av sig på allt annat.

Sedan när den sista låten “Venin” kommer, så är det i form av ett slags avskedsbrev. Det är ett tack och adjö med ett stilla lugn som omgiver allt – nästan lite balladaktigt – om man gör undantaget och inte väljer att definiera en ballad som en smörsångares sista urusla suck. Det här är mil ifrån det och tack och lov för det. Det finns en reflekterande ådra som gömmer sig i vaggorna, men så brister Sanne ut i en så kraftfull sång vilket ger låten momentum, för att sedan med trummaskinen långsamt suddas ut av den tidsram som låten är satt på. Det passar helt utmärkt. Tystnaden varar ett tjugotal sekunder, innan man egentligen förstår att låten är slut. När allting är över så finns där en förhoppning om att det ska dyka upp fler låtar, eller kanske att låtarna sammanställs i ett självsläppt album – eller att någon av våra tyngre och bättre bolag som Beläten kan ta tag i den talang de besitter. Det känns som att de passar bra ihop och att det är en pusselbit som kanske fattas hos dessa bolag, även om de sedan innan – och fortsätter att släppa – hejdundrans alternativa album som andra skivbolag ignorerar, trots dess potential. Lyssna till alla tre låtar här nedanför.

Premiär: John Moose – Flower (+ Musikvideo)

902741_10151417681180735_1336874460_o

Det är inte ett nytt dilemma, utan snarare ett dilemma som nästan är uråldrigt. Men i dessa industrialiserade tider så blir det allt mer intressant när civilisationen tränger ut det agrariska samhället. Tillsammans så skapar John Moose en fiktiv karaktär med bandnamnet, denne karaktär får man följa genom deras sånger – vars biprodukt blir olika berättelser där det huvudsakligen kretsar kring eskapism – på rymmen från civilisation till förmån för det agrariska närsamhället. Men egentligen kan man också titta längre bak, innan det agrariska samhället blomstrade och innan industrialismen kom, eftersom att deras koncept går att applicera på samhällen vars konstruktion stått på en stabil grund – med rötterna fast i marken och en inneboende påminnelse om hur moder natur fungerar. Värmlands vilda skogar är deras bygd och Hagfors verkar vara deras fasta punkt i livet. Namnen på de som drar i trådarna över John Moose är: André Szeles, Emil Florell, Ia Öberg, Petter Falk och Tobias Norén.

Tillsammans lyckas de skapa en trevlig avvägning till förmån för det semi-akustiska, men där popen ibland kan vara så framträdande utan att på något sätt störa atmosfären de skapar rent musikaliskt. Det är sparsmakat men det finns tydliga folkinfluenser som letar sig fram bland de vackra och genomtänkta melodierna. Även om de inte ens släppt debut-albumet än så har låten “Vilan” en ohörd potential för öronen. Mystiken tätnar när musiken plötsligt dyker in i en akustisk fas av sig själv, med vackra röster som tornar upp ovanför en melodimatta vars vackra ljud knappast är i närheten av rösterna – men som ändå bidrar med att ge låten ytterligare en dimension. Så fortsätter det – nästan in absurdum – och helt plötsligt letar sig en flöjt in. Det är det man tycker om när man lyssnar. Allt kan ändras på en sekund, tempot kan bli snabbare eller så kan det avstanna helt till förmån för en mer taktfast rytm.

Nu är de tillbaka efter en tid av tystnad. Skillnaden denna gång är att de börjar med ett melodiöst och känslosamt, akustiskt utlägg. Även om sången inte faller mig på läppen, så är det en vacker bild som målas upp – sen rycker kavalleriet in och stödjer den ensamma rösten mot omvärlden. Det känns som att det är skyddsänglar. Hur som haver, man kan inte tycka att någonting är helt perfekt och det är inte meningen heller. Men det som är bra med John Moose är att det är ett konstant pepprande med kvalitétsmusik, och då är det faktiskt okej om det ibland är lite opolerat eller inte riktigt stämmer överens med ens egen smak. Repartiseraren fick ett tillfälle att tänka till och att försöka acceptera, eftersom att John Moose varit snälla nog att erbjuda en premiär så kan man inte undvika att ta den. Här kommer låten “Flower” med musik-video i ett komplett lyckopaket för er att inmundiga.

Lyssna: Sanne de Neige – Low

a0975261262_10

Otippat värre. I myllan uppe i Växjö så växer det så att det knakar. Nu tror jag att den perfekta blandningen mellan pop och gothmusik är nådd, då Sanne de Neige självsläppt “Low“. Tidigare så har de släppt en demo som mottagits väl av andra blogg-zine och nättidningar. Eftersom att jag inte lyssnat på den än blir det svårt att förutsäga hur mycket bättre eller sämre den är, så jag börjar i andra änden istället. Det märks väl att coldwave och post-punk går hem i stugorna och att det har börjat få större spridning än eljest. Just denna blandningen av känslosam pop, som med hjälp utav de andra två genrerna gör att de kan bilda sig ett eget sound, ger upphov till den mest smärtsamma ljudbild som kan uppnås. För att inte tala om hur bra sångerskan Sanne är i sammanhanget. Man blir tagen av hur mycket de kan åstadkomma med en så återhållsam ljudbild.

För det är precis så det är. Mellan lagerna så blandar de hejvilt, men ingenting känns för långt ifrån för att kunna uppskattas. Allt känns så nära. Dock känns det som att de faller kort med den instrumentala versionen utav låten “Forest“, eftersom att avsaknaden utav sång gör att man inte riktigt tror att det ska hålla. Fast även där blir man motbevisad, men det känns fortfarande som att det är något annat än Sanne de Neige. Det är skandalöst att inget skivbolag gett sig till känna för att släppa denna fantastiska bedrift. Förhoppningen från ens egen sida är att de ska kunna nå så långt och att det kan släppas på fysiskt format, för det skulle förmodligen göra succé. Ni kan lyssna till släppet här nedanför, jag rekommenderar det oerhört mycket.

Titta: KRYPTA – Untitled

1969166_365071396978907_6498160983083713317_n

Blotta uppenbarelsen är fasansfull. Precis som namnet antyder, KRYPTA, så är det här musik som stigit ur katakomberna och dragit sig upp mot himlavalvet – för alla att beskåda. Upphovsmannen av dessa “mörka ritualer” har även släppt en kassett på ett skivbolag vid namn Skiboy Records. På bolaget lanserades debutsläppet “cavities” – som i sin tur även hade ett medföljande fanzine. Man har även kunnat höra en annan del av hans musikaliska utsvävelser under namnet Gasgiant, vars debut (även den på kassett) “Black Blood” släpptes av underbolaget till Northern Electronics, nämligen: Blodörn. Ni hittar en omnämning av det släppet här.

Efter all denna möda så står det klart att det år 2015 kommer att släppas en kassett på Beläten, ja alltså under namnet KRYPTA. Det är inte särskilt förvånande att det är just Thomas Ekelund som plockar upp stafettpinnen, men det gör att saker och ting blir än mer spännande att se fram emot. Inte bara för att det släpps på ett väldigt bra skivbolag, utan för att det kan bli intressant att se vart det svänger härnäst. Kanske slår pendeln över fullständigt, vi får se. Men det som är mest aktuellt nu är musikvideon till låten “Untitled” som spelades in i September detta år. Allting andas totalt höstmörker och det finns inte en ljusning att se någonstans. Ingenting spricker igenom.

1901364_308201585999222_5592081852831472766_n

Det är ibland fartfyllt, skräckinjagande och något som påminner om Ingemar Bergman – om Döden gjort schackspelandet permanent. Förmodligen ingenting man skulle vilja titta på en längre stund, men det känns välgjort och musiken också för den delen. Man kan invänta kassetten som släpps om ett par månader, eftersom att jag antar att släppet lär vara i början av nästa år – men samtidigt kan man titta på musikvideon om man nu vill det. Titta på den här ovanför, eller lyssna till “cavities” här nedanför.

Mix: Celldöd – We will not allow any dancing…

Celldod_Mix_Cover

Medan han letade i arkiven så stötte han på en större mängd musik som skulle passa. För de som är lyckligt lottade svängde han ihop allt från chicago house, detroit techno, acid house, industrial, electro, och alla övriga kombinationer som man själv inte ens visste fanns – förrän man satt sig ner och lyssnat igenom allt. Celldöd slevade ihop det bästa han kunde hitta från 1980 till 2014, däribland några klassiker och en del nya grejer som man inte hört tidigare. Bland dessa finns FISHERMEN och en ny låt av Johan Sturesson. Det finns egentligen inga pretentioner i denna mixen, det är helt enkelt en timme och lite till av det som Anders Karlsson (Celldöd) tycker om. Måhända är det så att urvalet är begränsat för hans alterego, men det är ändå en eklektisk blandning som på många sätt saknas på andra ställen.

Nog för att det finns många fler som gör mixar och spenderar tid på att förfina eller förfula dessa, men det känns som om man fått någonting personligt. Inte i den bemärkelsen att det är så in i märgen personligt, utan snarare att det finns en del av tanken bakom Celldöd planterad i själva mixen, men också tidigare projekt som Anders har stått bakom. Innan ni skruvar igång denna mix så ska ni veta att det mestadels är elektronisk musik som ni kommer att höra, men det finns en eller annan avvikare under lagren av bombastisk, minimalistisk, aggressiv electronica. Repartiseraren kan stolt presentera “We will not allow any dancing…” (1980-2014), en mix gjord för detta blogg-zine och som jag säkert tror att ni kommer att uppskatta. Lyssna nu.