What is Invisible Guy and how did we get here?

invisible guy logo

It’s been a great year for this blog and I can’t thank my readers enough. Since the start in the end of 2011, there’s been a constant surge and I believe I’ve put this blog on the map. To compare, this blog isn’t a journalistic blog at all, it’s a hobby or a zine if you’d stretch it that far. All this year, I’ve been working hard to keep up with everyone else and came up with my own material. There’s been a lot of in-depth interviews, reviews, promos and articles featured. Even though my project was meant to be and still is a hobby, I believe that I’ve outgrown my own shoes and I’m planning to do some new stuff in 2013. Some people have thought that this blog has many authors, but I’ll have to burst that bubble and tell you that I’m the sole writer behind all this material. Which means that I have put some real time and effort into this. I also think that I’m one of the only blogs that do track-by-track reviews, but I hope that someone will prove me wrong. The one thing I’ve been missing on Invisible Guy is the contact between me and the readers, which I hope that I can improve. Feel free to send me a mail. I’d like to thank every reader, associate, musician, blogger, friend and basically everyone that has supported me and kept me doing this for so many months. I promise you, there will be many more. Hope you have a Happy New Year and settle down with more great releases of this year, brought to you by Invisible Guy. A huge thank you to everyone.

Dream Affair – Aborted State

A somber combination of the best in post-punk, goth rock and dark wave. Scouring through the more traditional sphere of the music, picking up on the newer vibes, making it a delight to listen to. I only wish that it could’ve been a little bit longer and feature more tracks, but it certainly keeps you on the edge and reminds you of some great acts. This is the time for rock noir.

Momentform – Yearn

Blissful but moody dark wave, featuring some minimalistic synth-pop. Coming from the newly founded New Ideals label, this french act taught me well. It may not have reached the bottom, but it certainly hammered the lid and got it off in time. A sullen, yet emotional piece of music that make you waltz around in the middle of the night, as the rain is blaring on the window.

Suffer The Pain – The Last Massacre

Metallic punk, which will drive you nuts. Forcefully taking upon the mission of plaguing your ears, with some pretty decent co-operation between punk and metal. Even though it’s repetitive, I would say that I had a certain attraction to the record as a whole and I enjoyed it pretty much. It might not be a favorite, but it affected me in one way or another.

White Blush – S/T

Probably one of the more interesting genre-hopping this year. I’m not at all into pop, but this album changed the game for me. She walks in between genre, plucking stuff that seems to fit in and making it fit. Even though it was released not too long ago, I think it affected me in many ways. Amongst other things, Carol Ryu’s voice would be one of them. I suggest you check this out, because it’s a much bigger endeavor than pop.

Beyond Pink – Pride and Prejudice

One of the most powerful acts in the hardcore-scene as of today, at least when it comes to Sweden. This album has it all, it’s catchy, driven and they do hardcore the way it should be. Everything is in its place, the vicious momentum of the riffing and the drums make you want to go at it. The vocalists are also great, as almost everyone in the band sings at one point.

Night Sins – New Grave

Heavier post rock, blended with loads of other genres. A nostalgic piece that looks down the aisle and continue to walk down. Besides the lyrics, the baseline and the bonecrushing sound-scape, I also enjoy the delicate riffing that goes on in the songs. There’s really something about them that is fantastic, it also brings back glory to genres that should’ve been shelved a long time ago.

Rättens Krater – Den Stora Stöten

Some edgier stuff that haven’t been tried out for years. Reminds me of some good ole’ Onkel Kånkel, but with some new wave attachment, also add some dadaism. It’s really hard to place them anywhere, because they’re so straggly with their sound. However, one of the better releases this year and they deserve some recognition for that. Pretty original.

Barren Womb – On the Origin of Fæces

This is also some weird stuff. Country mixed with black-metal and noise-punk? Only Norwegians could think something like that up. But it works and they deliver their music with a strong hand and they’re something you should count on when browsing music online. Be sure to check them out.

Structural Disorder – A Prelude To Insanity

A fantastically skilled progressive metal band from Stockholm. Producing some of the finest quality metal to date and even though it’s an EP, I think they deserve a place here and hope you understand my situation. Looking forward to hear more material from this act in the future.

Institution – Domen Är Satt

Do I even need to say anything else? Fine Swedish hardcore blended with crust. I ended this year with a bang, as I did my last review. It is one of the best sounding hardcore albums from this year alone, with a little bit of competition from here and there, but they manage to stay alert and hold their ground. This is definitely something you should check out.

Övervarning – Mellan Rummen

I don’t really like dark ambient, so when I stumble upon an act that I like, I tend to like it a lot more. This dark ambient act from Sweden(?) surprised me a lot when I listened through it. As the sound galloped through my headphones, I couldn’t do anything but to immerse myself into the sound-scape. A notable success for someone that doesn’t like the genre.

E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

Sweden needs some real dark jazz. At least a band with the ambition of being a little bit more eccentric and experimental, when it comes to the sound. It reminded me a lot of the great eras that have already passed, imagine yourself sitting down in a shady bar, somewhere in New York, with a whiskey being poured down in your glass, listening to this music.

Soundmeds – Hospital EP

Yeah, I know, it’s another EP. I changed the rules before the end of this year. One of the better acts within the rock-sphere. This is some ambient stuff, that will make your head turn around in a 360, waiting for the next doses of psychedelia, alternative rock and post-rock being served straight into your ears.

Notable mentions (albums/EPs/singles):

Nocturnal – Until the morning light

Dalaplan – Ta mig när jag faller

Paranoid – Hardcore Addict

V/A – Dimmorna Skingras Vol. 2

In Death It Ends – Forgotten Knowledge

Imiafan – Old School Surprise

Ekman – Kalla Rytmer Att Dansa Till I Ensamhet

V/A – The Peter Out Wave

Agent Attitude – Never-ending Mess

Thank you to everyone for making this blog what it is. I couldn’t have done it without you. Hopefully my work here has paid off and I hope that you’ll check it out in 2013 as well. Let’s hope that this year ends with a bang and that I get on track as quickly as possible, so I can supply you with more interesting reviews and in-depth interviews. I would also like to do a shout-out to Jesper Bjerke also, who made the logo and the design for this blog. Thank you for everything this year and let’s hope that you have a Happy New Year!

The Invisible Tape Nr. 2 – Selected Few (Part I)

It was time for Invisible Guy to have his own mixtape. This is the second one in the series, and it will be extended even more in the future. However, I’ve made room for seven wonderful artists on this mixtape and the other seven artists will be featured on the next one. Therefore, make room for these aspiring souls. Amongst one of those are Unwoman whom you’ll find an interview with over here. The others include Structural Disorder, where you can find an interview with (in Swedish) over here. Mat Dryhurst, whom also goes by the name of Total Accomplishment, you can find the interview with him over here. The wonderful alt-classical punk-band Birdeatsbaby have also been featured on this site and you’ll find the interview with them over here. Also, dive deep into the ocean of synth-pop and accompany Seacrypt in their interview over here. The hungarian artist Piresian Beach will make you love lo-fi, find the interview with her over here. Ever wanted to be a star in the Masquerade? Find the jokers from Pink Narcissus over here.

A nice blend of different styles and genres are going to be introduced to you. Enjoy!

Track list:

Unwoman – Is She Secretly On My Side (Soundtrack Of Her Life) (Unremembered, 2010)

Structural Disorder – Rebirth (A Prelude To Insanity, 2012)

Pink Narcissus – Masquerade (Block Your Ears Shield Your Eyes, 2011)

Mat Dryhurst – Deep Packet (2012)

Birdeatsbaby – I Always Hang Myself With The Same Rope (Here She Comes a Tumblin’, 2009)

Piresian Beach – Keine Falle (Alle Falle, 2012)

Seacrypt – Edge Of Time (A Momentary Rift, 2012)

Intervju med Structural Disorder!

Structural Disorder är en metalkvintett från Stockholm bestående av Markus Tälth (Gitarr/Sång), Hjalmar Birgersson (Gitarr/Sång), Johannes West (Dragspel/Sång), Erik Arkö (Bas/Sång) och Kalle Björk (Trummor). De går att placera på den mer progressiva skalan. De träffades på Kungliga Musikhögskolan, för att en tid senare börja skriva sitt första material till EPn A Prelude To Insanity. Ett intressant tillskott på metalkartan, speciellt på grund av deras minst sagt unika förhållningssätt till metal och användning av dragspel. Jag fick möjligheten att intervjua dem om deras första EP, vad de själva tycker om den, var vi lär se dem i framtiden och mycket mer.

Varför valde ni att börja spela just progressiv metal?

Johannes: – Sedan jag som tidig tonåring började bevandra mig i rocken så hittade jag ganska tidigt min nisch och mitt intresse i den moderna progressiva rocken. När vi startade Structural Disorder gjorde vi det med intentionen att skriva och spela musik som vi själva gillade med utgångspunkt från de gemensamma preferenser vi hade.

Erik: – Personligen tror jag att det beror på att den progressiva genren är med “tillåtande” när det gäller att låta sig influeras från alla möjliga håll. Det är OK att byta mellan Flamenco och Blastbeats, bara man gör det på ett övertygande sätt, och det har alltid tilltalat mig. Jag inbillar mig att “andra band” säkert kasserar idéer och låtar bara för att de har partier och inslag som inte passar genren – och det är det som är det fina med progressiv musik; den är förlåtande, i varje fall var det grundtanken i tidernas begynnelse.

Erik: – Det lustiga är dessutom att vi snackade om just progressiv musik efter vår senaste rep och hur det har blivit en klyscha i sig – vilket är så ironiskt att jag inte vet vad. Att någonting är ”progressivt” innebär i mina ögon att det har en lust och en drift att utveckla sig och inte stagnera och falla in i gamla hjulspår – men idag finns det saker som liknar “proggklichéer” – som udda taktarter, add9-ackord med tersen i basen och unisona gitarr/keyboardslingor i hysteriska tempon – och även om vi självklart använder oss av dessa hoppas jag att våra lyssnare upplever det som att vi tar det hela “ett steg längre”. Jag tycker i alla fall det.

Kalle: – Kan inte göra annat än att instämma med Erik och Johannes. Bandet har sedan dag ett tilltalats av att flytta gränser i musikalisk mening och utmana oss som musiker samtidigt som man inte gör det bara för sakens skull genom att skriva vad som anses vara tekniskt krävande musik utan som tillfredsställer oss även som låtskrivare. Att skriva Progressiv metal faller sig därmed naturligt för oss så det stimulerar oss både som musiker och låtskrivare

Markus: – Det började för mig när jag började lyssna på Opeth. Jag blev intresserad av mer musik och vad som kunde göras. Det finns mycket mer till musik än att bara hålla sig till en genrer eller att spela på ett visst sätt, så jag ville utforska det mer och se vad jag kan skriva och spela. Jag har också alltid tyckt att det varit roligt att utmana mig själv på olika saker, och detta är ett sätt att göra det på. Att driva sig själv framåt med att hela tiden komma med nya saker och ta sig ur “the comfort zone”.

Hjalmar: – När jag blev medlem i bandet hade de andra redan börjat repa och skriva låtar, så det fanns redan en musikalisk inriktning som jag höll med om och hängde på.
Personligen så har jag svårt för att sätta in ordet “progressiv” och kalla det en genre, jag kan tycka att det är lite motsatsen till en genre på många sätt, eftersom det antyder gränsöverskridande och fritänk. Således blir genren metal, och sen blandar vi det med saker. Jag har också svårt att säga att jag spelar/skriver progressiv musik, för jag upplever inte att jag kan avgöra om jag verkligen är så nyskapande eller inte. För mig handlar det hela mer om ärlighet; att spela det som känns spännande, kul och rätt, och att övervinna hinder, både personliga och konventionella. Taktarter, tonaliteter och dynamik är ingenting förrän de används i ett sammanhang.

Vad skulle vara era förebilder inom just metal-scenen och vad tycker ni om scenen i helhet?

Johannes: – Talar jag för mig själv så sträcker sig mina influenser från Metallica och Dream Theater från tidigare tonåren, medan jag idag föredrar vad Porcupine Tree, Tesseract och Pain of Salvation tillför till genren. Jag är egentligen inget inbitet metal-fan, utan snarare en proggrockare som gillar metalelementen. Som icke-gitarrist kommer jag heller aldrig att känna mig särskilt metal.

Erik: – När jag började spela bas var Iron Maiden, och främst Steve Harris, mina största idoler – och än idag kan jag tycka att den mannen skriver helt otroligt fantastiska melodier, låtar och texter. I synnerhet Iron Maidens längre låtar som Blood Brothers, Rime of The Ancient Mariner, Sign of the Cross och Paschendale är låtar som än idag ligger mig riktigt varmt om hjärtat.
Idag lyssnar jag nog mest på band som antingen ses som eller är uttalade ”proggband” som Dream Theater, Opeth, TesseracT och Periphery. I synnerhet de två sistnämnda tycker jag är otroligt häftiga och nyskapande i sitt sätt att arbeta med rytmer och klanger på ett sätt som kombinerar det bästa av Meshuggah med ambient och elektroniska inslag som känns för mig hämtade från Pink Floyd, Sigur Rós och liknande artister. Mycket spännande.

Erik: – Scenen som helhet ställer jag mig dock lite ambivalent till, vilket jag tror grundar sig i det jag sa tidigare om ”progressiva klyschor”. Det finns fantastiskt många nya band där ute som gör den ”progressiva grejen” otroligt bra men som samtidigt bara kopierar Dream Theater och Symphony-X ganska rakt av med allt vad det innebär. Antingen blir det på det sättet eller så spelar de ”Djent”-riff med hysteriskt komplicerade rytmiseringar. På ett plan tycker jag att det är skitbra det de gör och jag gillar det som fasen – men samtidigt frågar jag mig vari det progressiva ligger om man som musiker bara kopierar hejdlöst av det som redan har gjorts. Jag säger inte att man behöver vara dadaist för att vara progressiv, men jag undrar lite när den termen blev en genre snarare än ett sätt att beskriva musikens natur.

Kalle: – Jag personligen har påverkats av i stort sett allt som faller i metalkategorin utom möjligen black metal. Min språngbräda in till metal musiken kom vid 11 års ålder i och med att jag var ett stort Kiss fan. Detta ledde sedan in till Metallica, Iron Maiden och sedan Dream theater som helt förändrade mitt sätt att se på trummorna som en uttrycksform.

Kalle: – I ett land som Sverige där det finns extremt många metalband så blir då följdaktligen konkurrensen väldigt hård. Ser man till det vanliga industriområdet där det finns ett x-antal replokaler så är det inte ovanligt att det finns minst ett metalband i varje lokal. Det är samtidigt få band som verkligen frågar sig själva vad som gör dom unika och det blir mer så att band tenderar att fylla en redan mättad musikstil. Frågar man sig till slut vad som gör bandet unikt så vet man inte riktigt hur man ska understrykar det unika och därmed veta hur man ska sig att sticka ut. Detta är såklart en process och man måste testa och olika tillvägagångssätt för att hitta sin egna väg men många bra band faller tyvärr med tiden och mycket kan handla om dom ovanstående faktorerna. Styrkan i vårt band är att vi alla har varit i band tidigare och därmed väl insatta i vad som krävs av oss och vi är fullt medvetna om den väg som man måste gå för att hitta sin egna inriktning och den mängd tid som man måste lägga ner. Mycket handlar om att utvärdera och analysera sig själva och ställa dom rätta frågorna till sig själva vilket jag tycker att vi gör bra.

Markus: – Mikael Åkerfeldt och Opeth har alltid varit en stor influens för mig. Jag upptäckte dom under gymnasietiden (eller började lyssna på dem då) och har sedan dess blivit mer öppen för annan typ av musik. Några andra influenser innehåller bland annat Devin Townsend, Emil Werstler, Tosin Abasi, Misha Mansoor, Tony Kakka, Guthrie Govan och fler än vad jag ska räkna upp. Det beror lite vad man kollar på. Överlag gillar jag det mesta som har med metal att göra, alla genrer och så vidare, men sen så får man väl kolla till band och så vidare för att göra sitt uppfattning lite rikare. Konkurrensen är ju alltid hård, nästan oavsett vilken genrer av musik man väljer att spela, och det är ju bara att ställa sig med det faktumet.

Hjalmar: – Precis som för de andra har metal varit en del av min musikaliska utveckling, och samtidigt är det en genre jag lyssnar väldigt begränsat på i nuläget. Metalscenen i helhet innehåller så extremt många band, och precis som i andra sammanhang blir det svårt att hitta guldkornen bland allt det där andra. Mikael Åkerfeldt, Tosin Abasi och Devin Townsend, som redan nämnts, är stora för mig men min kanske största förebild är Daniel Gildenlöw, som fortfarande lite olyckligt grupperas till metalgenren trots att Pain of Salvation är så mycket mer. Det alla dessa har genemsamt är att de är hjältar som bidrar med nytt blod till en annars ganska stagnat genre och det finns förstås ännu fler.

Den särskilda tematiken som introduceras på er första EP är intressant, hur kommer det sig att ni valde just den? Planerar ni att fortsätta i samma spår för att utveckla berättelsen?

Johannes: – Att skriva efter koncept har alltid varit ett av de element i progrock som tilltalat mig mest; mellan 2008-2010 skrev jag till exempel en egen rockopera som även den i slutändan landade som ett konceptalbum. Jag tycker att det för med sig många fördelar att skriva låtar efter tematik och ge dem en plats i en större helhet; dels för det med en till dimension till själva musiken, såväl som att det ger textförfattaren en mer precis idé till vad låttexten kan handla om. Storyn som vi utgår från växte fram efter en dialog mellan mig och Erik förra våren, ett kvartal eller så innan vi ens bildats som band.

Erik: – Jag instämmer med det Johannes sa; det för verkligen med sig fördelar att jobba utifrån ett givet koncept. Flera av mina favoritskivor – som Ayreons ”The Human Equation” och Queensrÿches ”Operation: MindCrime” är därtill konceptskivor. Det lustiga är väl hur konceptet växte fram, som jag ser det. Det hela började med att jag precis hade pratat i telefon med min flickvän, som pluggar till psykolog, och vi hade pratat lite kort om terapi tror jag. När vi hade lagt på började jag fundera kring hur det skulle vara att skriva en låt upplagd som en terapisession som byggs upp mer och mer mot klimax under en timme för att sen sluta abrupt med: ”Tack, nu hinner vi inte mer idag. Vi ses nästa vecka”. Jag har ingen direkt erfarenhet av terapisessioner utan jag tyckte mest att det verkade som en lite rolig idé att jobba utifrån. Jag presenterade idén för Johannes som nappade och efter detta började konceptet att mutera och formas till det som det utgörs av idag.

Kalle: – För min del var det väldigt enkelt. Erik och Johannes hade format en idé och tanke kring ett koncept och jag gillade helt enkelt storyn och upplägget. Det finns en given fördel med ett koncepts i låtskrivarprocessen då vi per automatik får en röd tråd även fast låtarna inom det stora konceptet kan skilja sig markant. Det som har vuxit fram nu när vi spånar på nytt material har dels fortsatt på samma koncept men inget är ristat i sten heller. Vi tycker som sagt att det är en bra story men i min mening så får sånt falla sig naturligt. Skriver vi nåt och det känns naturligt med en egen story i det så kör vi på det. Skriver vi något som känns som en fortsättning på vår story som vi redan etablerat med EP:n så gör vi det. Vi tänker inte forcera något.

Markus: – Självfallet. Det kan vara bra att ha en ram att skriva ut efter för att komma igång och få det gjort, då man på ett sätt hela tiden vet vad det är man vill åt. Det är alltid skönt att ha en kärna som man kan arbeta utifrån. Sen om man alltid behöver skriva utifrån det eller inte är ju upp till en själv, mer eller mindre. Man ska ju inte tvinga fram resultat på det sättet heller, utan man skriver det man finner kommer. Sen om det råkar vara något koncept eller något annat spelar ingen större roll, men jag själv gillar i alla fall att arbeta utifrån den idén.

Hjalmar: – Konceptalbum må ha blivit lite av en klyscha i “prog-genren” men det är en utmärkt berättarplattform och ett spännande och engagerande sätt att jobba med musik!

Ni var i studion mellan den 1:a och 4:e Januari, skulle ni kunna berätta om processen bakom – det vill säga hur man färdigställer en EP?

Johannes: – Här finns det kanske inte alltför mycket att säga; vi ville av olika anledningar gå in i studion tidigt för att ha någonting av högre kvalité att visa upp för kritiker och fans. Erik bokade en tredagars – eller trenätters, faktiskt – inspelningssession och då var det lämpligt och realistiskt att inte ha med för många låtar, kvalitet före kvantitet. Efter att ha repat i ungefär tre månader hade vi inte heller särskilt mycket material. Vissa texter och melodier tillkom faktiskt lite väl sent, efter sista repet före inspelningen, och fick nötas in i sista stund.

Erik: – Två av låtarna, Rebirth och The Fallen, hade jag haft utkast till under en tid och jag presenterade dem för alla i bandet via vår Dropbox och fick ett bra gehör för dem – så då var det bara att repa in dem. Piece of Mind hade Johannes presenterat ett utkast till redan under sommaren 2011 – då han, jag och Markus mest bollade idéer via vår Dropbox och Facebook och så. (”Kolla Dropboxen! Jag skrev ihop ett riff idag!”) Johannes skrev ihop texterna till dessa tre låtar, eftersom att han var mest införstådd i konceptet och i upplägget av storyn.
Sleep on… är väll den låten som sticker ut mest i sammanhanget eftersom att den faktiskt ”jammades” ihop utifrån idéer som både jag och Markus presenterade på repen.
Studiobokningen var nästan ett skott från höften från min sida. Jag ringde redan i oktober till John Nilsson-Tysklind och frågade lite om studion som han har tillgång till via sin utbildning på Högskolan Dalarna.

Erik: – Efter lite snack frågade jag rätt ut om han var intresserad av att spel in oss, vilket han roligt nog var och på den vägen var det. Vi hade mest snackat lite löst om att ”spela in någon gång i framtiden” i bandet, så det var ju riktigt kul att kunna spela in en hel EP såhär pass tidigt. Dessutom bidrog det nog lite till att ge oss fokus på repen och få oss att skriva klart låtarna. Själva inspelningsprocessen var rätt… intressant, i brist på bättre ord. Vi började som sagt att spela in på nyårsdagen och den som först skulle spela in var Kalle, som började hamra in sina trumspår klockan 22 på kvällen (Vi har lovat dyrt och heligt att inte spela in trummor sådär sent igen. I varje fall inte på nyårsdagen.) och nätterna som följde på detta blev bara senare och senare – sista natten var vi klara 06.30 och vi kom i säng runt 07.15, vilket inte hade varit ett problem om vi inte hade varit tvungna att gå upp klockan 09.00 för att hinna med tåget till Stockholm (Någonting som vi kommenterar i studiodokumentären som finns på YouTube).

Kalle: – Frågan kring hur man sammanställer en EP eller någon form av inspelning är en bra fråga. Jag personligen känner att det är en ständig lärandeprocess. Det finns egentligen inga regler. Arbetsmetoderna kan vara väldigt varierande beroende på t.ex. gruppdynamik och musikstil. Mycket av processen har redan beskrivits väldigt bra av Erik och Johannes. Det jag känner som kan vara värt att lägga till är vikten av att vara så förberedd som man absolut kan bli. Med en EP eller en demo inspelning så har man sällan lyxen av att ha så speciellt mycket inspelningstid. Det är därför viktigt att hålla sig till poängen så att säga. Har man ca fem timmar på sig att kolla ljudnivåer och spela in 25 minuters material som vår EP ligger på samtidigt som det är nattetid och man ska hålla en viss energi i tagningarna så gäller det att fokusera på det som är värt att lägga mest energi på. Vilket är det i tagningarna som fångar låten bäst och inte att man gjort massa coola trumfills för att nämna ett exempel.

Hjalmar: – Precis som nämnts tidigare finns det många sätt att arbeta på, kanske lika många som det finns band. Det finns dock en huvudsaklig fråga man kan behöva ställa sig: vad har vi tid att göra i studion? Vid längre sessioner kan man hinna skriva klart låtar och fila på arrangemang, välja ljud och effekter, etc. Jobbar man som vi i tre nätter, så är man där för att sätta sina delar, och allt annat är förberedelser som helst ska vara klart när man kliver in genom dörren.

Om ni själva hade varit musikkritiker, vad skulle ni kritisera och vad skulle ni framhålla på er första EP?

Johannes: – Jag, som går låtskrivarutbildning för kommersiellt gångbar rock och pop och indoktrineras med hur viktig sångleveransen är på en inspelning, skulle kritisera oss främst för att denna inte alltid framstår som så stark. Detta är mest en pik åt mig själv, då det var jag som inte var klar i tid med det jag företagit mig att skriva, vilket innebar att det blev lite oförberett i studion. Utrymmet för att spela in sången var också för kort och inföll som sagt nattetid, så vi var både slitna och jäktade vilket givetvis också kan räknas som faktorer för ett sämre resultat. Men Markus är en riktigt duktig sångare och gjorde det bästa av situationen. Jag skulle framhäva EPn för sin bredd och sina kontraster i intensitet trots sitt korta format, för starka instrumentala insatser och röstframträdanden av varierad karaktär.

Erik: – Den främsta kritiken jag skulle vilja väcka är nog att det hade varit ”bättre” med en fullängdare för att ge en bättre och mer nyanserad bild av både bandet och konceptet i sig. Och det jag bland annat skulle framhålla som bra, om jag var en recensent är nog främst produktionen som John har skapat. Det är som att få pannbenet inslaget av en guldtacka – det gör ont men känns samtidigt dyrt och exklusivt. Sen tycker jag att låtmaterialet i sig är starkt, varierat och bra.

Kalle: – Jag får instämma med Erik och den recensionen som ligger uppe. En naturlig konsekvens när man är i startskottet av ett projekt och man spelar in en EP är att cirkeln är långt ifrån sluten vilket gör att det man gör kan kännas ofullständigt. Speciellt när man skriver en EP på fyra låtar med en ambition på att göra ett koncept som egentligen kanske blir fullkomligt först i och med en fullängdare. Fördelen är såklart att det precis lika lätt kan kännas som att man vill ha mer som lyssnare och blir intresserad av att lyssna på oss och historien i framtiden. Men ser man till just EP:n i sig så skulle jag kritiskt kunna sammanfatta det med ett ord. Ofullständig.

Markus: – Jag själv är inte helt nöjd med sången, den hade kunnat vara mycket bättre på en del ställen av EPn. Det berodde mest på tidsbrist och att det var det absolut sista vi spelade in, klockan 3 mitt i natten. Det hade jag gärna gått tillbaks för att finslipa lite. Annars så tycker jag det är en solid EP, som ett startskott för oss. Låtarna sätter sig bra och trots att mycket kan hända eller olika taktarter och så vidare så är det fortfarande inte för komplicerat eller svårt att lyssna på.

Hjalmar: – Tiden var inte på vår sida, skulle man kunna säga. Det finns band som spenderar många månader i en studio för att se till att allt blir precis som de vill ha det, och vi hade tre nätter. Jag känner själv att ljuden inte riktigt är klara i sig, även om produktionen i helhet är bra och gör vad den kan med vad som finns. Gitarrljud, till exempel, kan man ställa in och testa i flera dagar; vi gjorde det på några minuter.

Vad tycker ni själva om A Prelude to Insanity?

Johannes: – Att det är en under förutsättningarna välproducerad och intressant debutinspelning, som jag överlag är nöjd med.

Erik: – Som musiker är man alltid kritisk till sitt eget spelande Och tro mig, jag har verkligen nagelfarit varenda lite flageolett såhär i efterhand och tänkt ”Varför är jag inte mer på/off/arg/glad/etc” – men så blir det alltid när man måste lyssna på sig själv spela fel om och om igen.) EP:n är dessutom inspelad på, för mig, obekväma tider på dygnet – men utifrån de förutsättningar som vi hade är jag faktiskt rysligt nöjd och jag tror att vi faktiskt har lyckats med att skapa en riktigt bra debut-EP!

Kalle: – Jag har väldigt mycket av en idrottares mentalitet när jag analyserar inspelningar och annat dokumenterat som jag medverkat i. Jag fastnar mer på saker jag kan förbättra till nästa gång. Vad exakt som jag fastnat för i mitt bidrag till EP:n håller jag dock gärna för mig själv. Men sett till helheten så tycker jag ändå att vi nått vårt mål i att förmedla vårt budskap inte bara i att etablera handlingen som konceptet baseras på utan även i att göra en EP som är intressant att lyssna på oavsett om man dras till det instrumentella eller texterna. Jag tycker även att vi lyckats göra någonting som vi kan stå för och det finns en stolthet och övertygelse i det som smittar av sig på andra tror jag. Man blir alltid mer intresserad av en produkt där man hör att personerna bakom produkten verkligen tycker att det dom har är grymt!

Markus: – Förutom några saker som jag hade velat förbättra på sången så är jag nöjd!

Hjalmar: – Det jag tycker bäst om är att vi på fyra låtar får med så mycket dynamik! Ingen av låtarna liknar varandra men det blir inte heller för spretigt. Största minuset är som sagt att vissa ljud känns lite oslipade. Överlag är detta ändå ett starkt startskott.

Vad är det som gör att just Structural Disorder blir något att räkna med i framtiden?

Johannes: – Det faktum att vi är en bra konstellation som ännu bara börjat komma igång, att vi är villiga att satsa och försöka hitta vår egen riktning, och att vi är flera kreativa människor som slagit våra huvuden ihop.

Erik: – What Johannes said.

Kalle: – Kunde inte sagt det bättre än Johannes. Det finns ett intresse för oss redan nu och många ser potentialen i det här bandet. Detta trots att vi som sagt bara börjat komma igång. Dessa faktorer med det som Johannes svarat gör oss till ett band som kan ta oss hur långt som helst!

Markus: – Vi är kreativa och har många idéer och vi kommer inte låta oss stoppas så lätt. Vi är ett bra gäng med ambitiösa personer (jag kanske är den minst ambitiösa och mest lata på vissa fronter dock) som arbetar och skriver musik som vi själva tycker om och som vi kan känna oss nöjda med.

Hjalmar: – Vi är en stark kombination av hårt arbetande yrkesmusiker och kreativa eldsjälar, och som vet vad vi vill göra och inte ger oss i första taget.

Det känns nyskapande att inkludera dragspel i metal, är det en del av vad ert band är eller var det bara en spontan tanke att inkludera det?

Johannes: – Haha, för mig kan det inte vara någon spontan tanke. Jag har spelat dragspel sedan tioårsåldern och har långt ifrån lika bra teknik på något annat instrument, förutom möjligen blockflöjt som jag lirat en vansinnig massa folkmusik och klassiskt på och där går faktiskt gränsen för vad man kan slänga in som huvudsaklig beståndsdel i metalgenren. Men hittills har jag ju använt dragspelet som en leadsynt som jag främst spelar med ena handen medan jag rattar ljud med den andra; tanken är att även inkludera lite mer ‘riktigt’ dragspel i musiken framöver.

Erik: – Och vi provade faktiskt att köra “Sleep on Aripripazol” med dragspel istället för flygel nu i veckan – och resultatet blev verkligen grymt häftigt!

Kalle: – När jag först fick förfrågan att provspela i bandet och fick höra att det fanns en som spelade dragspel i bandet så tänkte jag bara “coolt!” utan att riktigt veta vad det innebar. Nu är jag såklart jättenöjd med det elementet och dom riktningar som vi kan kan ta bandets sound till med hjälp av detta instrument så t dragspelet är en precis lika viktig del som alla andra i vår musik. Det har dessutom banat väg för oss att se över andra möjligheter till att bredda vårt sound med att i framtiden inkludera andra instrument som man vanligtvis inte associerar till denna stil. Väldigt mycket i King Crimson anda. Vilka t instrument vi diskuterat kring och vilken roll dom kommer få lämnar jag dock osagt för att inte förstöra framtida överraskningar…

Hjalmar: – Vi skämtar ibland om att bandet står och faller med Johannes; skulle han sluta är det bara att lägga ner… Dragspelet är en lika stor del av Structural Disorder som gitarren i The Jimi Hendrix Experience. Nuff said.

Vilken spelning har hittills varit bäst och vilken har varit sämst?

Johannes: – I skrivande stund har vi bara haft en, på Stampen i gamla stan i Stockholm, och den gick hyfsat bra för att vara en första spelning. Det blir garanterat inte den sista!

Erik: – Som sagt har vi bara haft en spelning med det här bandet – fast jag tror att alla har haft sin beskärda del av bra och dåliga spelningar sedan gammalt och att vi alla har med oss erfarenheterna från dessa spelningar idag.

Var kommer ni att spela den närmsta tiden?

Johannes: – Vi kommer härnäst att spela på Broder Tuck i Stockholm den 30/3, och senare i vår även på Kägelbanan den 17/5. Fler spelningar är på tal från olika håll.

Kommer ni att släppa något nytt förutom A Prelude to Insanity i år?

Johannes: – Det vore kul om vi hann det! Hittills är vi upptagna med att testa oss fram live samt att skriva mer material, först och främst är det ju ett krav. Men har vi flyt kan jag tänka mig att vi skulle kunna vara tillbaks i studion före årsslutet. Dock hinner inspelningen nog inte bli klar tills dess oavsett.

Erik: – Och YouTube-videos. Det kommer säkert att dyka upp en massa videos. Förhoppningsvis.

Har ni några sista visdomsord till läsarna?

Johannes: – Håll koll på oss, som princip eller rent konkret via vår facebooksida. Vi har hittills bara testat våra vingar lite lätt men jag tror vi kommer att nå högre nivåer.

Erik: – 42.

Hjalmar: – Det finns konventioner i musik, men inget som säger att man måste följa dem när något annat känns bättre. Och förstås: Quidquid latine dictum sit, altum videtur.

Structural Disorders studiodagbok:

Ni finner dem här:

Facebook: http://www.facebook.com/StructuralDisorder

Spotify: http://open.spotify.com/album/0eNTu4uuRMqaps3HiykDrI

YouTube: http://www.youtube.com/user/StructuralDisorder

Soundcloud: http://soundcloud.com/structuraldisorder/

Structural Disorder – A Prelude to Insanity

Structural Disorder reminds me about a calmer, but more distressed, more progressive version of Devin Townsend.

Their first song Rebirth takes you through a mind-boggling and tempo-shifting asylum. They manage to integrate the calmer moments with both an aggressive approach and a more technical one. As we venture further into the first song, we get uncompromising but skillfully handled solos, both from the guitarist but also the drummer.

You’ll need to read the background story for this one, it makes the music more enjoyable. Suddenly, after the last shriek of “at least help me die“, an envisioned and visual utopia embarks ahead in my mind. With an organ playing calmly and a soothing voice, introducing me to the second track, Peace of Mind. Whilst I sit entranced, a spazzy synth engages with a fast-hitting, almost flying snare. A great combination, excellent shift from one mental state to another.

As I find myself missing out on some more heavyness, Structural Disorder manages to deliver it to me, in the next song, titled: Sleep On Aripiprazol. This reminds me a little bit of the Diabolical Masquerade song Haunted by Horror, but without the growl, and with more touches of funkiness.

It’s pretty neat how they manage to incorporate the first two themes with a third, developing, but not excluding the frontmost two songs. In the end, it also reminds me quite a lot about some Final Fantasy boss-battle, very nice and hard-hitting – but at the same time, mellowly sounding.

The last song The Fallen, sets every theme in place, gives it a rest, but also narrows it down and finishes it greatly. At the end of this album I feel like something is missing, but I don’t really know why, maybe it’s because I want more. Right now. This made me feel like I had been listening for hours straight, it really felt like a double-album at least. These guys really have a potential and their sound is unique, I could be dreaming myself away with the great arrangements all day. Deserving a real star, so they can shine, because I really hope they will.