Video Premiere: Målgrupp – B3

In collaboration with Stockholm/Manchester-based label Maternal Voice, we bring to you the video for Målgrupp‘s (Julian Murray) release from 2017, “Musik från Gallerian“, with music taken from the B-side of the release. This is dystopia, harrowing pieces of field recordings that would not be understandable at all without a context. The utter creepiness of modern urban planning and popular music disseminated to what it really is – a piece of garbage now meant for human consumption.

If everyone put on headphones in the vein of the sunglasses in the movie “They Live“, this is what they would hear throughout the repetitive music that perforates everyone’s mind, you cannot escape it and it will force its way upon you. I don’t really know what to make of the “music” itself more then that it is a form of anti-music that is very much needed in times where you only need to produce a simple track around 3 minutes that has no inherent meaning anyway.

In a way, this anti-music corrodes the fabric of what popular music actually is when not heard through the ears of the “normal” person – it is what music listeners hear when it is stripped of all the glamor, melodies and hype that surrounds it. A shitfest reserved for those with no taste, ironically a totally different track started playing automatically after this video – it was exactly what we portray in words here.

View the video up above and listen to the album down below, buy the cassette.

Listen: Dorisburg – Venom

dorisburgvenom

First single by Dorisburg since 2016’s “Time Stretch Totem” on Aniara Recordings, make for a well-thought out venture into the deep end of techno. Mixing the best elements of both atmosphere and beat, the acidic nature of each track on this double-single release is more then enough for a listening session. Each instrument is well-placed and the texture of each sound is mind-blowing in the sense of how good it translates musically, when put together with everything else.

The artwork for the release is ambiguous but simplified and pleasant aesthetically.  Mountain Explosion Device is the home to this release, having only been used up til’ now as a platform for Stockholm producer Kalawila to release some of his own music. The release itself is a very limited edition vinyl featuring “Venom” on the A-side and “Serum” on the B-side.

Get it from Dorisburg himself or Subwax (distributor of Mountain Explosion Device releases).

 

Premiär: Æmɨt teaser, spelning på Under Bron den 9/3

aemit

Under hemlighetsfullhetens fana, nåja, åtminstone i ljudväg – har Æmɨt skapats – sprungen ur eller åtminstone inspirerade av uråldrig Egyptisk mytologi (läs: Ammit), och med fanbärarna Jonas Fredriksson (ALVAR), Erik Söderberg (Kinder aus Asbest) och Jimmy Svensson (Yabibo Hazurfa/Slusk), så blir deras gemensamma insats monumental på enbart tre minuter. Det de levererar är motståndskraftig industriell techno med fokus på en trollbindande slags atmosfärisk industriell musik, där mystiska syntslingor drabbar samman med rungande bastrummor – som blir en hetlevrad men återhållsam kombination. Det måste påpekas att det förmodligen är såhär det skulle låta när dessa män låter sina alter ego formas till ett – på pricken.

Musiken har en trollbindande rytm och en säregen karaktär. Ljudlandskapet har en röd tråd man kan hänga med i och den är väldigt dansvänlig. Estetiken är mörk som den borde vara, vilket ger en sammanhängande känsla i sig då det även påminner en om att detta gemensamma projekt drar i flera trådar samtidigt – eftersom att man lyckas vara både musikaliskt och estetiskt tilltalande – detta hade varit något som hade kunnat släppas på Beläten om den etiketten fortfarande hade varit i bruk. Rent produktionsmässigt är det ingenting som fallerar heller, alla små nyanser som bidrar till musikens helhet kan skönjas. Från minsta underliggande slaginstrument till knastret och bruset som understödjer det atmosfäriska och brutalt undersköna.

underbronniondeitredje

På torsdag i nästa vecka intar de scenen på Under Bron i Stockholm (Skanstull, gratis entré) (ALVAR presenterar) med sin första livespelning någonsin, tillsammans med en utvald skara av artister och DJ’s. Mellan 17:00 och 03:00 så kan man även se Celldöd och Dissociō Modus Trāns live – medan de som DJ:ar kommer att vara Mattias Anger (Complete Control Productions, Kollaps Records) och Daniel Jonasson (Covenant, S.A.W.).

Man kan hittills bara lyssna till ett smakprov av vad som komma skall, men det som ni kommer att få höra kommer att sätta sig i hjärnbarken omgående – vilket lindrar ens begär för fullständiga låtar, någorlunda. Lyssna här nedanför via Soundcloud.

Exklusiv Premiär: Other People – Still Worth A Lot To Someone/The Ventriloquist/Fumbling In The Dark/Coda!

front

Pianomusiken skulle kunna sägas vara en del av många genrer, men den instrumentella pianomusiken är helt klart en del av en klassisk genre. Klassiskt pianospelande handlar dock inte det här om, när Jakob Lindhagen, under sitt alterego Other People – ohämmat släpper lös en minimalistiskt uppbyggd version utav den klassiska pianomusiken. Det kanske kan kallas för kontemporärt, det kan också mycket väl kallas för något helt annat. Men minimalismen är det som för in en, medan den atmosfär han bygger upp fångar in en och sveper upp en – långt ovanför ens egna ambitioner, men inom ramen för vad man egentligen vill uppnå. Han leker med fantasin på ett sätt som endast en skicklig musiker kan göra, för man tas bort från där man är och kommer in i en slags föreställning, där det finaste man vet uppenbarar sig. Från den första tangenttryckningen till den sista, så är allting så simpelt på något sätt, men intentionen med det är mer komplext än så. Detta skulle mycket väl kunna klassas som filmmusik också, då det instrumentala ger upphov till sådana associationer, och att man ofta i känslomässiga (och komplexa) filmer hör sådan musik. Eftersom att Invisible Guy intresserar sig för allt mellan himmel och jord, med tyngdpunkten på musik som intresserar mig i första hand och läsaren i andra hand, så kan man säga att Other People har en plats här. Fokuset ligger dock på vilken kvalité som upphovsmannen har på den musik som skapas. Så därför tänker jag erbjuda er fyra låtar från det kommande släppet “Somewhere Far Away“. Ni kommer att få höra “Still Worth A Lot To Someone“, de två låtarna “Fumbling In The Dark” samt “The Ventriloquist“, samt den sista låten “Coda“. Slit det med hälsan och köp för guds skull denna platta om ni tycker om vad ni hör. Ni kan göra det hos Feeder Recordings, här borta. Ni kan lyssna på de fyra låtarna här nedanför.

Kalligrammofon och Invisible Guy presenterar: Between Our Faces!

invisible

Kalligrammofon och Invisible Guy har smidit planer bakom din rygg. Vi har kommit fram till någonting sensationellt, likt de som uppmärksammat vad som hänt på sistone. Malmöbolaget har tidigare släppt en större mängd släpp som varit förnöjsamt för olika människor. Nu har de gjort det igen, men denna gången känns det extra speciellt, med tanke på att Gustav Rosengren plockat fram Most Valuable Players ur rockärmen. Deras kommande släpp har hållit många på tårna, allt för länge. Senast man hörde något om dom var när “Rondo” släpptes år 2007, och när deras första album “You In Honey” kom ut år 2006. Dessa bandmedlemmar är fyra till antalet, vid namn Hugo Lavett, Ivar Lavett, Gunnar Camner och Martin Hwasser. Till följd av deras byggande under dessa mellanår, så har de förmodligen denna gång nått sin högsta topp. Popen som strömmar ut i hörlurarna är ingenting annat än av den högsta kvalité, men utan några kompromisser.

Det spretar åt alla håll och de målar upp en bild som består till lika delar av nostalgiska utsvävningar, som konkreta meddelanden stöpta i indieform. Nog om detta nu, ni vet förmodligen mer än vad jag vet, eftersom att jag känner mig som en åskådare. Ödmjukheten måste sättas i det första rummet. Kalligrammofon och Invisible Guy samarbetar därför för första gången någonsin och ger er den exklusiva låten “Between Our Faces” till er att lyssna till, lite mer än en vecka innan hela albumet släpps på riktigt. Ni kan streama hela låten från Soundcloud, här nedanför, exklusivt. För den som vill förbeställa den första utgåvan så ges den endast ut i vinylform, i 199 exemplar. Den släpps den 1:a September hos Kalligrammofon, men ni kan förbeställa den här.

Här under följer ett extrainsatt meddelande. Från skivbolagsbossen själv, om albumet i sin helhet:

Someone once described Most Valuable Players as a band ’built from failure’. This was said some years into the making of Left, the follow up to their 2006 debut album You In Honey. And yes, that it would take over seven years of dedicated recording for the four childhood friends from Stockholm to finish the ten songs on the album is, in some ways, a failure: A lifetime has passed. But that’s all history now.

Recorded in basements, living rooms, studios and summer houses throughout different parts of Sweden, Left is the result of an evolving process, taking the band to somewhat new territory. Some might say that they have developed into the swedish equivalent of bands like Prefab Sprout or Everything but the Girl, others will hear a playful and experimental band, making a record with a vision that is bound to be unreached.

What’s certain is that this is classic pop perfectionism.
Gentleness, warmth, engagement – DIY, disco, fun!

Most Valuable Players are Hugo Lavett, Ivar Lavett, Gunnar Camner and Martin Hwasser.

As a physical artifact Left will be a vinyl only release. It´s first edition is limited to 199 copies that are bundled with 630 x 630 mm art poster by Karin Cyrén.

newsmvp

Låten i sig (Between Our Faces) är en påminnelse om vad popsverige har saknat länge. Visst, det finns en hel del att kamma hem här ändå, men det känns som att nyskapande brigader drar in över hela landet. Nu är det specifikt Stockholm som sätter sig självt på kartan, i samband med att Most Valuable Players släpper albumet “Left“. Det är den tionde och sista låten på plattan, vilket gör att man kan räkna med en försegling och sammanfattning rent musikaliskt. Men det känns så pass kraftfullt att man längtar efter mer när den uppriktiga sångaren sätter punkt för vår upplevelse. Min sorgesamma insikt är inte värd någonting, åtminstone inte tills jag får mer. Albumet i sin helhet får en att kräva att höra mer, men det är så det ska vara, om man lyckas med något. Most Valuable Players har lyckats med det fullt ut. Lika sant som det är sagt: “conversation isn’t just words“.
Låtlista:
A1. A Hint (soundcloud)
A2. Some Nerve
A3. Life Song
A4. Possibilities
A5. With a Love Like That
B1. Left
B2. We Came Out of Our Hiding (soundcloud)
B3. Looks & Books
B4. You’re a Child Now
B5. Between Our Faces

Premiär: The Chrysler – All Guns Blazing

agbcover

Tidigare så har Flora & Fauna släppt de tre fullängdarna från The Chrysler, på de udda åren 2003, 2005 och 2007. Tidigast ute var de med “Failures And Spark“, och senast så släpptes “The Benelux Years“. Denna blandning av alternativ folk-pop är både semi-akustisk och nostalgitrippande. Bandet, som består utav Anders Rudström, Henrik von Euler, Saemi Grettison Karlsson och Pelle Lindroth, består till fullo av alla medlemmar från Moder Jords Massiva – som bytt medlemmar fortare än de släppt musik. Nu är de tillbaka igen, denna gång år 2013, med låten “All Guns Blazing” som är tagen från det kommande albumet “Hands Across The Sea“, som släpps den 10:e Oktober i år. Denna stämningsfyllda blandning påminner rent textmässigt om gamla goda bluesdängor, eller whiskey-hes country. Utan det hesa, förstås, och med en mycket större nypa folk-pop. Vilket gör det mycket mer intressant, eftersom att det är sällsynt att denna blandning letar sig fram bland Sveriges massiva skogar. Men när det väl kommer, så kommer det. Dessutom så gör Rickard Jäverling ett enastående inhopp med sin banjo. Ni kan lyssna till låten här nedanför och ladda ner den gratis.

Några frågor till Per Nyström – samt en recension!

204597_530838386934466_230070908_o

Per Nyström är det säkert många av er som känner till, åtminstone om man varit engagerad i, och lyssnat på The Concretes. Mannen, myten, legenden – som för närvarande släppt en kassett med outgivet material, som egentligen var till andra ändamål, snarare än ett soloprojekt. Har man haft ögonen och öronkanalerna vidöppna, så vet man att han var den som spelade synth i det legendariska bandet. Förutom det, så har han även varit involverad i andra sidoprojekt, såsom det 90-talistiska reggaebandet Monster, tillsammans med Andreas “Moneybrother” Wendin och ett gäng andra glada människor. Men det senaste projekt han varit involverad i, som garnerat mest uppmärksamhet från min sida, är det underbara bandet Mackaper. Nog om historiska anekdoter, det är dags att aktualisera varför han ens är med här. Som sagt, så har han varit aktuell med ett släpp under sitt eget namn, där han via Moptaco Dics släppt plattan “Nattarbete” – som är en samling av solo-låtar, som varit ämnade för annat än just ett soloprojekt. Bland annat för teaterföreställningar, konstprojekt, film och liknande. Men det är precis här vi står nu, och därför så ställde jag några frågor till honom. Utöver det så recenserar jag även hans senaste släpp. Häng med, vet jag!

Vid det här laget är det inte särskilt märkvärdigt att konstatera att du funnits inom musiksverige en ganska så lång tid. Det känns onödigt att rabbla upp alla band, eftersom att de är så självklara för en. Men har det alltid varit självklart för dig? Vad är det vi utomstående missat, när det kommer till din historia inom musiksvängen?

– Precis som det mesta jag håller på med i livet så halkade jag in i musiksvängen på ett bananskal. Som tonåring sprang jag på en massa spelningar runt hela stan och kanske ännu mer utanför stan. På så vis lärde jag känna folk som höll på med musik, vilket så småningom ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville spela orgel i ett skaband som några kompisar höll på att sätta ihop. Jag sa ja utan att någonsin ha spelat orgel. Men ett band blev vi, även om vi redan efter ett par rep slutade att spela ska. Vi hette Monster och under alla år som har gått sedan vi startade har jag fortsatt att halka in i olika band och projekt och gör det än idag.

På ett sätt så kändes det rätt självklart att ett soloprojekt skulle komma. Har du hållit på med något liknande förut, eller är Per Nyström början på din solo-“karriär”?

– Well, har inte direkt tänkt det som en solokarriär. Det handlar mest om att få ut en del av mina låtar jag har haft liggande – och kassettformatet kändes perfekt för detta ändamål.

Enligt det skivbolag som du släppt på, Moptaco Dics, så hör man mycket av ditt tidigare musikskapande i band så som The Concretes et consortes, i ditt senaste släpp “Nattarbete”. Är det verkligen så, eller kom du både för det gamla, men också för att bryta ny mark?

– Både och tror jag. De som har hört mig spela i alla band och konstellationer jag har varit med i under åren känner säkert igen mitt sätt att spela på även på denna kassett. Men det var kul att få leka lite mer med trummaskiner och synthar, det har jag inte gjort så mycket tidigare.

Tydligen så verkar det ha varit en ennerverande process att få dig att släppa loss ditt solomaterial, om man får tyda samma pressmeddelande. Hur kommer det sig?

– Enerverande vet jag inte. Däremot är det väl så att jag och Fagge som driver Moptaco Dics har dividerat fram och tillbaka om när den här kassetten skulle släppas. Det var ju rätt längesedan Fagge hörde mina låtar och frågade om han fick släppa dem, men sedan dess har releasedatumet ständigt flyttats framåt i tiden. Jag har mixat om allt gång på gång samtidigt som jag också både har valt bort och lagt till ett par helt nya låtar. Det tar ju tid innan man blir nöjd och helt nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det tror jag inte att man SKA bli heller, då kan man lika gärna sluta spela musik.

Dessutom så ska detta material egentligen ha varit ämnat för teater, film och konstprojekt. Blev det något av dessa, eller har de legat undanskymt för att till slut komma ut i denna form?

– Jodå, den första låten Miami är specialgjord för ett konstprojekt där en konstnär lät några av sina vänner tolka staden Miami med hjälp av olika konstnärliga uttryck (i mitt fall då med musik). Blackbird är gjord för den oberoende friteatern Dramalabbets föreställning Den Arabiska Koltrasten, som sattes upp år 2010. Faktum är att Tonight till en början också var tänkt till denna föreställningen men jag tyckte inte att den passade riktigt så jag mixade om den så att den fick en lite annan känsla. De resterande låtarna har jag antingen haft liggande sedan länge eller skrivit för att ha med på denna kassett.

Vissa av dina låtar får en att blicka tillbaka med nostalgi i blicken. Särskilt den låt som legat på tapeten längre än de andra, nämligen “Tonight”. En hel del av musiken känns relativt amerikansk i sitt ljudlandskap. Vad har du att säga om de individuella låtarna, och vad är deras innebörd egentligen?

– Just Tonight gjorde var ju som sagt tänkt till en föreställning på Dramalabbet. Jag ville ha en lite mörk, men samtidigt lekfull känsla, då jag tyckte det passade pjäsen. Men när jag valde att inte ha med den i pjäsen mixade jag om den och testade att lägga på lite sång. Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att skriva låttexter så jag tog bara det första ord som kom upp i huvudet, vilket råkade vara Tonight – därför fick den heta så. Överhuvudtaget så vet jag inte om låtarna har någon speciell djupare innebörd, åtminstone inte låttitlarna. För mig handlar det mer om att fånga en känsla och måla upp stämningar. Personligen tycker jag nog att mitt sound är mer europeiskt än amerikanskt, en av låtarna heter ju till och med till Europa. Jag gillar minimalism och monotoni, vilket kanske märks då låtarna inte har några egentliga verser eller refränger.

När det kommer till Sverige i helhet, så undrar jag vad du tycker om musikscenen här och de som bevakar den? Ibland kan man ställa sig frågande inför en stor portion utav det. Men hur ser du själv på det?

– Jag tycker att undergroundscenen i Sverige bara har blivit bättre och bättre. Det startas mängder av små oberoende bolag och många som ger ut bara kassetter. Mest tror jag att det har att göra med att det har blivit så enkelt och billigt att göra musik och man behöver faktiskt inte ha ett skivkontrakt för att nå ut med sin musik längre. Däremot är det ett problem att så gott som ingen musiker kan leva på sin musik och att det är entreprenörskap, snarare än kreativitet, som verkar premieras i dagens kulturpolitik. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Det känns rätt märkligt att du valde Moptaco Dics att släppa på, med tanke på att de andra band du varit med i (särskilt The Concretes), har släppt på större bolag. Hur kommer det sig att du siktade in dig på just detta bolag?

– Framför allt därför att Fagge är en kompis med grym musiksmak. Men sen tycker jag också att kassettformatet är väldigt sympatiskt. Det är billigt att trycka upp och jag gillar det lite muggiga ljudet som man får när man lyssnar på musiken genom en gammal kassettbandare.

När det kommer till musiktidningar, zines, bloggar och all multimedia som avhandlar musik på ett eller annat sätt – så är då frågan: följer du någonting slaviskt, oavsett om det är i bloggform, zineform eller tidningsform, när det kommer till musik-“journalistik”?

– Nä, faktiskt inte. Visst, jag hittar mycket ny musik på bloggar och kan gilla att botanisera både i skivbackar och på nätet. Men jag tycker sällan det ger mig så mycket att läsa recensioner, och jag kan bli lätt allergisk när “alla” plötsligt börjar älska ett band eller en musikstil samtidigt. Sen är det klart att det finns många bra musikjournalister som jag både läser och respekterar. Men på frågan om jag följer någon eller något slaviskt är svaret nej.

Är musiken någonting du kan leva på eller har du någonting du sysslar med vid sidan av?

– Tyvärr är det ju extremt svårt att leva på musik så jag är ständigt på jakt efter alternativa inkomstkällor. Utöver musiken har jag under många år varit frilansskribent. Jag brukar också ägna mig åt att spela skivor här och där.

Händer det någonting nytt med ditt soloprojekt inom en snar framtid eller har du något annat på gång?

– Vi får se, jag tyckte mest att det var skönt att få ut de här låtarna och har i nuläget inte planerat att någonsin framföra dem live, jag vet inte riktigt hur det skulle ske. Då är jag isåfall mer sugen på att göra och spela in nya låtar. Jag har också nyligen spelat in ett album med min psychduo Diagnos och så har vi gjort lite nya låtar med Mackaper som väl ska spelas in till hösten eller våren. Jag är även delaktig i inspelningen av en mörk och psykedelisk barnskiva.

per_omslag_itunes_lillaDet känns som att Per Nyström verkligen har kammat hem jackpoten med detta släpp. Inte för inte, så låter det som en blandning utav filmmusik, 80-talsgroove:ig halvminimalistisk synth-pop, tillsammans med utdragna och ödsliga ljudlandskap i perfekt samklang. Retro är ett ord som borde användas betydligt mindre, men det passar även in i detta sammanhanget. Det känns som att det finns en röd linje genom hela plattan, och att låtarna på ett sätt hänger ihop, men ändå inte. Det är svårt att förklara, men det är märkbart att kanske inte alla låtar är ämnade för ett och samma släpp. Men det är bra, för det gör att plattan är mer lyssningsbar än att den går som ett rött och förutsägbart sträck, genom dessa vidöppna musikaliska vidder. Ibland kan man få känslan av att man är mitt i en actionrulle från 80-talet, när den ondskefulla skurken precis ska slå till, eller då den ärofulla protagonisten står inför sin sista strid med antagonisten. Kanske skulle man kunna säga att låtarna är dramaturgiska, på ett filmatiskt sätt? Det vore rätt i sammanhanget, men det kan inte förklara allting.

Han tar oss genom landskap som vi förmodligen inte skulle sett inom samma musikaliska sammanhang, där de drömska synthslingorna helt plötsligt kan vara utbytta mot aggressiva, och tunga synthslingor som tillsammans med minimalismen bryter sig ut i den fria luften. Det känns som att utrymmet är ordentligt, och det känns även som att allt kommer i sin rätt. Ibland är det mer experimentalistiskt, med spontana förvrängningar och förändrad rytm. Likt allt annat, så finns det ingenting i detta som är konstant. Om man inte vill hävda att ljudbilden är i konstant förändring, vilket den är. Ljudlandskapen bygger i sin tur mest på tuffa strängar, icke-ironiska synthljud och gravallvarliga atmosfärer – som kan gå från lättsam till allvarlig, på ett par sekunder. Man märker inte direkt när man byter låt, men det som märks mest är att det här är renodlad synthmusik. Allt som existerar i periferin är inte byggt för att hålla upp grundfundamenten, utan känns menade som komplement. Vilket i sin tur inte är särskilt osannolikt, med tanke på att det är just det Per Nyström annars sysslar med, när det kommer till musiken, åtminstone huvudsakligen.

Helhetsbilden är nästan den viktigaste, eftersom att det inte direkt fungerar om man dissikerar musiken och sätter allt för sig självt, eftersom att musikbygget blir relativt skralt då. Men det är precis så det är, en ljudkuliss, uppbyggd utav fenomenala ljud och en särskild känsla för ljudlandskapet och själva atmosfären som man får dela med sina öron i cirka 28 minuter. Plattan är definitivt värd att köpa, med tanke på att den håller hög standard, trots fläckarna på den imaginära solen. Så, om du är intresserad, så kan den köpas för sex euro hos Moptaco Dics.