[10th|11th] December: Kord & German Army

10841330_10153017701387573_344887033_n

Odd coincidences arise when you’ve got so little time to assemble a non-commercial collection like Ljudkalendern. Picking two opposites that in no way resemble the other, then you know that it’s something fate intended. It was by no means planned in complete detail ahead of time. Because I had no time I missed the opportunity to showcase to you a track for the 11th December, I’ve had to combine yesterday’s—with today’s exclusive premiere. You got to stream the first song ahead of time, before an article was to be published. So you already know that Kord (Johan Sturesson) got his time in the limelight prior to this article being written, contributing with a humorous yet ambitious piece of synth-pop venture—leaving no time at all, to impress the author, as well as the listeners.

Since we’re running out of time, before the 12th December is about to be set, we introduce to you: Germany Army—post-Tassili Plateau—stronger and odder than before. Welcomed out of the swamps where they’ve resided for revitalization, before launching a miniature drone, transmitting sound bytes to enthrall, or disperse your mind once again. Still nobody knows if they are for real or just a product of your own self-delusion. Their donation to Ljudkalendern is titled; “Life, Debt” which is a gloomy marshland of sound; where humans go to escape civilization. It’s back to how it once were—in tune with mother nature, in a rather decayed, manner. When interpreted by us, the title of the song becomes a metaphor for how you’re owing German Army your life, and your indebtedness to them. We on the other hand feel like we owe them a proper showcase since their masterful album “Last Language“—one of their best efforts.

Poem(s):

Who’s at your side,
to for you provide
It’s Johnny!
Who’s Johnny?

/

For the army,
do everything
For the army,
don’t be smarmy

This is a special and fated release, due to lack of time. 10th and 11th December in one article. Feel how you move from a spaced out adventurous story, to a draining hazy experience in the midst of a huge prairie pothole—bordering Canada, America’s own North and South Dakota, as well as Minnesota and Iowa—you’re screwed. Take the aforementioned text as a hint, German Army, I might’ve given you a concept for a follow-up to Tassili Plateau.

Lyssna: Sanne De Neige – Dans La Forêt / / Insomnie // Venin

0003821860_10

Det blir alltid lite förvirrande när så mycket musik släpps på en och samma gång, men nu har Sanne De Neige lagt upp tre stycken nya låtar, som inte borde stå okommenterade. Med en trummaskin, bas, synthar och gitarrer till sitt förfogande, så lyckas duon mästerfullt med att framförallt blanda de gotiska undertonerna med experimentell coldwave musik. Det framträder väldigt klart i och med sångerskan Sanne de Neiges vokalmattor som lurar i bakgrunden, men som tränger igenom den trummaskinfyllda atmosfären, täckt av ett lager med förvrängning vilket gör att rösten förutom att vara lite disträ även omvandlar en annars stickande ljudbild till ett glödgande hett inferno. Kaoset har bara inte brutit ut och tur är väl det. Särskilt i första låten “Dans La Forêt” så utvecklas omgivningen organiskt och går från att vara tämligen lugnt, till att lägga på lager efter lager och med en omvälvande kraft förvandlas till någonting alldeles eget. Utan att egentligen ta med nackdelarna som hade kunnat finnas, lyckas en tämligen statisk ljudbild bli större än förväntat.

a3508712263_10

För den som aldrig upplevt sömnlöshet, känns det som att “Insomnie” är en representation av det i ljudform. Med en förvrängd röst sköljs stämman bort till förmån för ett industriljud med diskant, för att sedan falla in i en mer kontemplerande fas där allting känns mycket klarare. Här känns det som om man vaknar upp från sin sömnlöshet – istället för att behöva vandra i en trötthetsdimma utan dess like. Rytmerna är medryckande men fokuserade på att ställa till så mycket trubbel som möjligt, för att sedan återgå till en mer kontrollerad sväng vars melodier bygger upp en kaskad av känslor – som släpps lös till slut. Det finns också någon slags lättsamhet som inte direkt kommer av den kalla vågen, utan snarare den popiga ljudmatta som influerar små delar av hela deras ljudlandskap. Den finns inte där alltid, men är en del av det mer detaljstyrda som gör att det finns utrymme för mer än bara ond bråd kyla och allt som följer med det. En hoppfullhet som smittar av sig på allt annat.

Sedan när den sista låten “Venin” kommer, så är det i form av ett slags avskedsbrev. Det är ett tack och adjö med ett stilla lugn som omgiver allt – nästan lite balladaktigt – om man gör undantaget och inte väljer att definiera en ballad som en smörsångares sista urusla suck. Det här är mil ifrån det och tack och lov för det. Det finns en reflekterande ådra som gömmer sig i vaggorna, men så brister Sanne ut i en så kraftfull sång vilket ger låten momentum, för att sedan med trummaskinen långsamt suddas ut av den tidsram som låten är satt på. Det passar helt utmärkt. Tystnaden varar ett tjugotal sekunder, innan man egentligen förstår att låten är slut. När allting är över så finns där en förhoppning om att det ska dyka upp fler låtar, eller kanske att låtarna sammanställs i ett självsläppt album – eller att någon av våra tyngre och bättre bolag som Beläten kan ta tag i den talang de besitter. Det känns som att de passar bra ihop och att det är en pusselbit som kanske fattas hos dessa bolag, även om de sedan innan – och fortsätter att släppa – hejdundrans alternativa album som andra skivbolag ignorerar, trots dess potential. Lyssna till alla tre låtar här nedanför.

Listen: Q///Q – Q///Q

avatars-000031501058-4gndn7-t500x500

It came to my knowledge that Q///Q had just released some new tracks. So because of that, I’d like to make sure they’d get a showcase here. I’m not sure if they’re going to be a part of a larger release, but in total I’ve seen three tracks. The tracks are as follows: “Jardim“, “Porto Santo” and “Ossobo“. They are even weirder than what was displayed in “Azores Azul” on Skrot Up. It might even have a proper etiquette of “carnival minimal electronics“. Because it feels like something you would hear be played there, the only difference being that it is in an electronica outfit. Mix that with video-game music and you’ll have an 8-bit dinner that you’ll have a hard time to chew down. Let alone listen to with your own tired and weary ears. Q///Q doesn’t give a damn about table-manners and decide to drive it into our skulls with the hook, line and sinker. We’re in for a treat when it comes to their ingenuity, or you could argue that it’s plain and simple stupidity. Whatever it is spelled out as, I am glad that I listened to these tracks as well. The bizarre has just come a long way and doesn’t shy away from the spotlight anymore. You simply can’t say that they lack playfulness, because that is a very important ingredient in their apt electronica masquerading as tropical minimal synth, with schizophrenic experimentalism at the tip of the spear. Well, listen to all these three songs as well, down below.