Strömma Exklusivt: Dödsvarg – Glädjedödaren

cover

Ut från det tomma intet kommer en varg som representerar den karga verkligheten. Med hinkvis av det osande hat mot livets tristess som det mänskliga släktet vant sig vid, tittar de bortgångnas baneman ut från skuggorna. Ett djur mer fasansfullt än det hemskaste din egen fantasi kan uppbringa. Denna best är frammanad av Jon Ekström, eftersom att det är hans soloprojekt, går under namnet: Dödsvarg. Med de basala drifterna tillfredsställda, garderar sig denna helvetes uppkomling genom att dra influenser vitt och brett, utan att för den delen låta det påverka hans uppdrag—att alltid skräda ljudbilden till minsta beståndsdel. För två månader sedan släppte han en trippelsjua, där alla hans EP’s fick plats under samlingsnamnet “Människan är en ruttnande process“—inkluderar “Total System Collapse. Fuck!” (2012), “Om det där med omänskliga relationer” (2013), och “Slaget om alltings jävighet“—plus en helt ny bonuslåt vid namn “Anställd som underställd“.

a1439355480_10

Det som intresserar med Jon Ekström och hans musik är att han just nu, åtminstone i Sverige, är ensam om att skapa något som kan sammanfattas som oljudsframkallande “industriell metal“. Ännu intressantare är hur man kan lyckas med detta umbärande när man bara är en person som i stort sett sköter all inspelning, av alla instrument, med få undantag ersatta på vissa låtar där han samarbetat med andra. Men det är oftast på fåtalet låtar och då handlar det om ett instrument eller en strupsångare som ersätter hans karaktäristiska—men plågade—underjordsvrålande. Om man bestämde sig för att förbeställa de fysiska vinylskivorna så fick man ett album på köpet, ett osläppt album som varit färdiginspelat sedan länge men som enstaka personer fick ta del av som tack för mödan; att de skramlat ihop pengar till att betala för sig.

a0176148913_10

På detta släpp har Jon Ekström samarbetat vitt och brett, bland annat med två sångare och en rappare, varav en sångare som täcker upp för honom själv i en låt, medan de andra fått ta över med sina sångröster helt och hållet på de låtar som varit designerade för dem. Utöver allt detta så har han tagit hjälp av två trummisar, en som trummar för en sång rakt igenom och en annan som kompletterar Jon Ekströms trummande. Alla dessa personer är namngivna: Jens Ekelin,  Primatho, Samuel Skoog, David Flood och Hector Sjölund Peinado Peña. Visst kan man tycka att det är spännande med samarbeten till en viss grad, men när ett släpp är så fullständigt infekterat av samarbeten så blir man rätt motvillig inför lyssnandet. Särskilt eftersom att Jon sköter det musikaliska så bra annars, men det ska sägas att det går att genomlida med råge, eftersom att de bidragande musikerna faktiskt lägger till ytterligare en dimension till annars jävligt välsvarvad och bra musik.

a1793349123_10

Eftersom att det är tolv dagar tills Jon Ekström släpper detta tidigare exklusiva och otillgängliga släpp, i sin helhet via sin Bandcamp så fick Repartiseraren en exklusiv förhandsströmning av albumet så att ni kan lyssna till de härliga tonerna av världens undergång; och en näve eller två för mycket nihilism. Plattan består av elva låtar, varav “Slutet“, “I Kolgruvorna” och “Satan” förblir Jon Ekströms egna alster, då alla andra innefattar ett samarbete eller två. Allting har spelats in av Dödsvarg och även mixats av honom, omslaget har även tillfallit honom att skapa. Mastering skötte Audiosiege ypperligt som vanligt. Hoppas att ni tycker om detta album lika mycket som jag gjorde. Om ni inte gör det, så går det alltid att spela albumet en gång till—jag lovar att ni kommer att fastna efter sjätte gången, eller tidigare. Njut av den karga nihilismens stålhätta, vars totala misantropi tar sönder dig inifrån.

Advertisements

Titta: Skallbank – Falsarium

I gränslandet mellan dödsmetall, i gränslandet av black metal, och rock’n’roll – så vandrar Skallbank. Det är ett relativt nyuppfunnet band som hittills enbart har släppt en låt – med tillhörande musikvideo. Bara namnet i sig gör en intresserad av att undersöka saken närmare. Man blev inte besviken när man hörde de första tonerna. För att förstå vad som gör detta bandet lite bättre än andra kontemporära band är deras fokus på hur melodierna ska läggas, det är nämligen så att bandet vet med sig hur man skriver medryckande melodier – men även hur man inte utlämnar den hårdare ljudmattan – och närmar sig lite Kvelertak nu när man tänker efter. Måhända är det bara något man påminns av när man hör detta band, eftersom att det finns det som skiljer dessa två band åt, men det är inte för inte att det är vad man använder som referenspunkt. Jämförelser åsido, deras låt “Falsarium” är en intressant utläggning rent musikaliskt som i vissa skeden inkluderar bluesig rock när det kommer till solon och enskilda riff. En fördel är att de inte sysslar med så mycket utsvävningar utan snarare lägger sin vikt vid att ha en stabil grund att stå på, för att sedan utifrån det lägga sig lite utanför den låda de själva inringat sig i. Inget dåligt med det egentligen, det känns skönt med något som är pålitligt för en gångs skull.

10154930_299908690197459_3646163934358346339_n

Produktionsbolaget MAS Productions har varit duktiga på att filma deras musikvideo. Allt från det humoristiska upplägget med en rockkille som stör en kumbaya-seans, till närbilder och ryckigt filmande – för att åtskilja det mer fokuserade med det mer rock’n’rolliga. Först är det bara oljud för de stackars hippiesarna, men allt eftersom släpper deras idioti och det släpper mer och mer ju längre in i låten man kommer. Ett enkelt men ack så underhållande koncept som lyckas utan att bli totalt vedervärdigt. Det blir som kaka på kaka, förutom att hålla utkik efter Skallbank så börjar man också intressera sig för produktionsbolaget som gjort deras musikvideo. Duon Emelie Hahne och Klara Olsson är de personer som lyckats filmatisera vad detta band handlar om, åtminstone på mikronivå eftersom att det bara omgärdar en låt och ett upplägg – men det är fullgjort bara det. Kvalitén är det inget fel på och man vill gärna se att de tar sig an nästa låt som skall filmatiseras – för det är redan på gång. Ni fungerar bra tillsammans, helt enkelt. För den som intresserar sig kan man lyssna till låten och titta på musikvideon, här ovanför.

Exclusive Premiere: Feral Trash – No Avail

a3237648754_10

We know that you’re probably having a rough Monday. It might not be a terrible one, but it’s always hard to cope with going back to your routines after the weekend. Therefore we’ve got a treat for you which you might or might not enjoy. Feral Trash is an American band that combines rock’n’roll and melodious dark punk into a nice whirlwind of emotional statements. Whether they do it with their copious riffs or the drumming, with their lyrics or their vocals – doesn’t matter. Their wholeheartedness could be heard in their first release “Dead Eyes“, which came out in 2013. Being stationary at Dirt Cult Records gave them a possibility to release something new a year later. The label originally started out in 2006 by the hands of Chris Mason and his friend Dillon – but he left shortly afterwards and since then the operations have been managed by Chris. So mainly, the label utilizes itself within the confinements of punk – meaning everything from post-punk, rock’n’roll, melodic punk, “regular” punk – and other genres which can be knitted to “punk“.

Now, a year later Feral Trash are going to be releasing their debut-album “Trashfiction” with the help of DIrt Cult Records. The frontman Eric Neurotic, whom also can be heard in the band Fear Of Lipstick, is involved in labels who are alike to what his band is releasing an album on – namely It’s Alive Records and P. Trash Records. Everything comes around now and then – full circle. Which is just good because that prooves his interest and passion for those genres. Anyway, “Trashfiction” will be released on the 26th of October. Repartiseraren is collaborating with Dirt Cult Records for the first time, giving you the opportunity to exclusively stream the tenth song from their debut-album, titled “No Avail“. Listen to it down below and if you’re interested, see to it that you buy the physical vinyl. The vinyl is limited to 300 copies, whereas 100 are on color vinyl.

Spotlight: ZX Electric and Asesina!

0002374769_100.png

Time for your daily Spotlight. It’s been lacking from my side, since there’s been a lot to cover when it comes to exclusive premieres – but not much when it comes to regular bands that you stumble upon – or artists. Since it’s been a long time, I want to introduce two of the more peculiar acts that I have found when scouring the internet: specifically Bandcamp. One of the bands are from the UK and the other is from Spain. ZX ELECTRIC is a band that plays weird krautrock with the occasional stab of minimal synth and post-punk, whilst Asesina are the Spaniards whom has a singer that really can’t sing – but all the better that he can suffer, because that’s what it’s all about – it seems.

a3200966171_10Negative Outline” is the latest release that ZX ELECTRIC can offer to the world, having released two other albums earlier, titled “Obsolete” and “Fixed Unknown” – a rather odd blend of genres that shouldn’t be mixed, really. But there’s something about the latest album that signals to me that they’re serious. How can you even manage to fit in krautrock with minimal synth? I get that it can be applicable when it comes to post-punk, but not the other way around. However, they manage to create a rather melancholic image which they spit upon, managing to fit a semi-acoustic environment somewhere in between each track. I like the singer’s voice, it’s sincere but rather goofy at times. All the better then – that his rhythm is intact and his groove is where it should be – when the synthesizers slowly grace him and fill up the sound-scape. Not to mention how cold-wave helps to keep the semi-acoustic trance to a pleasurable level, where you just nod your head to everything you see around you.

a4144603658_10What striked me when I browsed Asesina, were their marvelous aesthetics. The slick lines that are pleasing for the eye to watch, alongside a rather odd – almost dragon-like – goose that feeds her youngin’. Maybe this has something to do with where they’re from in Spain, or maybe not. I, however, really like the way this becomes their insignia. Enter bleakness with “EP“, their first release. Together with the bleakness that appears through using black and white. When it comes to their music, I must say that I don’t know if I should hate or adore the singer. He can’t sing. But thanks to the psychobilly, surf punk or whatever they’ve mixed together into a mish-mash of difference and alikeness – his voice gives a touch of severe angst that doesn’t go away. The best thing about it is when he screams in his own language and I don’t really get anything. I don’t really want to know, either. Noise rock goes well together with every other genre they’ve plucked asunder. The good thing about it is how their low-keyed sound-scape makes you wonder when they’re going to step into black metal territory, but that really never happens – full-scale. A good listen to anyone whose interest lays in any of these more obscure genres – especially when mixed together.

Listen: Soggy Creep – EP

a2874013535_10

Out from the blue comes Soggy Creep. At least for me, I had never heard of them since I got an e-mail about the band. Carrying members from different bands like Bone Sickness and Criminal Code, one of them being Avi Roig (ex-It’s A Trap), the Pacific Northwest comes out strong again. Having released a demo ten months ago, completing their first EP just now – six days ago. What makes them strong is their output which they’ve decided to put in the dark punk category, where the baselines darken and a gloomy, almost death-rockish sound seeks it’s way through the cracks. The sound is almost like a dysharmonic skate-punk sound, if you strip away the general cheesyness of it. The anti-skatepunk (or rather, pop-punk) with overt melodious content. Sure, there are melodies that will make you question it – but you don’t really have to – because they’re layered nefariously, showing off a slow but in general tempo-clutching decay. Other tracks are faster, but what makes you twist your head in agony is the atmosphere they create. There’s enough punk in there to make you shout, but complex enough to not make it too simple. The thoughtfulness that sear with the harsh riffs are complemented well by a singer that never goes out of his way to cement their sound, he keeps it on the lowdown for the atmosphere to shroud everything else. Even though he’s a central part of it all.

It is an EP that is well worth listening to and it is a breath of smelly air, for once. Though much of their sound is carried in their instrumental parts, there isn’t much there for you not to like. Enough authority to make you not question it, enough sincerity to be able to pull this off. I’m hoping the Olympians are ready to take it one step further and enhance their sound a little bit more, but it is a perfectly good EP to start your seance with Soggy Creep. The name itself gives an alluring feeling to everything else, even though it should’ve been a bit more mysterious and not as creepy. But hey, each to his own. The release is available for digital streaming and hopefully they’ll release something physical, soon. Maybe it’s the run-up to an album – let’s hope so. In the meanwhile, stream “EP” down below.

Listen: Caesar Circles – E n c r y p t i c

a0081189180_10

Cryptic aesthetics are what the Italian post-punk group Caesar Circles want to showcase. For some reason I think about Dan Brown and his book “Da Vinci Code” when I see the illustrious artwork representing their first release “E n c r y p t i c“. An upside to what they’ve done with their four-tracked release is that they’re singing in English, because I personally can’t stand post-punk from Southern Europe whom choose to vocalize their songs through their native language. What I can endure is post-punk in the Icelandic, Swedish, or English language. There’s really something unique about the Anglo-saxon influence and feature that make it worthwhile. When it comes to their post-punk, musically they have a touch of that melancholic sound that combines alternative rock, post-punk, new-wave and psychedelic influences.

The up-tempo and melodic content that gets through the cracks thanks to an overt new-wave touch make it all the merrier to enjoy. It is really enjoyable that they’ve chosen to route it through a hint of psychedelia just to give it a bit more of a unique sound. Though I am really not a fan of the post-punk that is underlying, when the sound is bridged to the chorus and back again. But I must admit that Caesar Circles make the best of it but I think the general carelessness in the singer’s voice is hard to bear. Because they unfortunately drift too far away from the originality they deliver with post-punk, when they grasp new-wave too much and almost delve into indie-pop territory. Other then that, I really enjoy the darker touches that gets applied to the sound-scape whenever post-punk seeps through the cracks and when you hear a psychedelic riff tearing through and bringing forth another part of a song.

You should listen to it because it is a worthwhile release, as it’s mostly intriguing to listen to. It features the four tracks “Control“, “Wall of secrets“, “Rough Trade” and “I/O“. Personally, I find “Control” to be the best song on the album. Caesar Circles is Simone Cetorelli (song), Andrea Triestino (guitars), Paolo Fraddosio (bass) and Alessandro La Rosa (drums). The album was recorded at VDSS Recording Studio and the artwork was crafted by Alessandro La Rosa. Stream the album in its entirety down below.

Premiär: Maskinåldern – Avsnitt I

Screen Shot 2014-07-13 at 12.46.41 AM

Det är svårt att veta var man ens ska börja ibland. Tiden flyter på som om ingenting hänt och det känns som om det var flera månader sedan pilotavsnittet spelades in. Egentligen är det inte mycket som har förändrats med formatet, men det känns friare på väldigt många sätt. Nu är till och med det första avsnittet någonsin av Maskinåldern inspelat och uppladdat. Det känns surrealistiskt.

Första intervjun som är med i avsnittet är inspelat i Malmö på ett hemligt ställe, eller närmre bestämt – en replokal. Där huserar nämligen en av Malmös nyare hardcoreband Urban Savage. De har satt på pränt att lira hardcore punk blandat med oi och gammal hederlig rock’n’roll. Deras debutalbum “Let Thunder Roar” ligger runt krokarna för att släppas, och från vad jag har hört så låter det som ingenting jag lyssnat på innan. Eller jo, kanske, men i mina öron så låter det unikt.

Vi sätter oss ner i en skinnfåtölj, vid ett bord där det för en stund sedan stod en tom ölburk, någon slags föda och kartonger. Det är här intervjun börjar. Mina lämpliga intervjuoffer heter Viktor och Ruben, bägge två och resten av bandet har lirat i andra band innan och listan kan göras lång. Tyvärr var de andra två i bandet inte närvarande, så det fick gå ändå. Ämnena som vi kom in på under denna intervju var både intressanta och gav en eller annan tankeställare efter att intervjun var klar. Till podcasten så har de donerat de två osläppta låtarna “I’ve got nothing to say” och “When the day comes“, bägge är tagna från det kommande albumet. Intervjun är indelad i två olika delar, med cirka femton minuter för var del.

Utöver detta så var faktiskt Magnus Gyllenswärd den som skulle få sätta agendan för avsnittet, i alla fall när det kommer till de övergripande låtvalen. Magnus är annars känd som en del av det märkliga indie-pop-bandet Differnet, men det var inte därför jag var intresserad av att intervjua honom. I hemlighet, eller nåja, under ett annat namn – nämligen “Övervarning” – så har han redan släppt fyra album. En skiftande blandning mellan dark ambient, ambient och en allmän experimentallusta. Från det första albumet “Mellan Rummen” som släpptes i December år 2012, till hans senaste album “Förberedelser / Åtgärder” som släpptes i Mars år 2014. Till Maskinåldern så gav Magnus en osläppt live-inspelning från den 6:e December för några år sedan, under namnet Bodén-Gyllenswärd.

Det har varit en intressant resa att göra detta avsnitt. Man skulle även kunna påstå att det varit omväxlande. Från att göra en intervju öga mot öga, till att vara mer digital och Skype:a. Kontrasterna mellan artisten Magnus Gyllenswärd och hardcorebandet Urban Savage är slående och kanske en del av det som definierar just Maskinåldern.

Slå er ner och lyssna på Avsnitt 1, där Urban Savage och Övervarning bestämmer reglerna.

Avsnitt 2 ligger inte långt ifrån och kommer ut inom kort. Dessutom så görs det även reklam för en hardcorefestival som går av stapeln i Uppsala den 7:e, 8:e och 9:e November.

Låtlista:

1. Kunskapslådan – Xerox
2. Fuse – Nitedrive
3. Urban Savage – I’ve got nothing to say (Osläppt)
4. Raketerna – Ståplatsbiljetten
5. Missbrukarna – Du E Inte Du
6. The Jack Brothers – Min Lilla Ros
7. Urban Savage – When the day comes (Osläppt)
8. Ståålfågel – Avdelning stormen
9. Paper – Strider
10. Bodén-Gyllenswärd – 6:e December – Del 2 (Osläppt)
11. Blacken – Myggor som svalor tar
12. Solar Quest – Singtree
13. Nilp – Kloeti
14. Undergång – Disconnect
15. Dom Dummaste – Död