Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Listen: Soggy Creep – EP

a2874013535_10

Out from the blue comes Soggy Creep. At least for me, I had never heard of them since I got an e-mail about the band. Carrying members from different bands like Bone Sickness and Criminal Code, one of them being Avi Roig (ex-It’s A Trap), the Pacific Northwest comes out strong again. Having released a demo ten months ago, completing their first EP just now – six days ago. What makes them strong is their output which they’ve decided to put in the dark punk category, where the baselines darken and a gloomy, almost death-rockish sound seeks it’s way through the cracks. The sound is almost like a dysharmonic skate-punk sound, if you strip away the general cheesyness of it. The anti-skatepunk (or rather, pop-punk) with overt melodious content. Sure, there are melodies that will make you question it – but you don’t really have to – because they’re layered nefariously, showing off a slow but in general tempo-clutching decay. Other tracks are faster, but what makes you twist your head in agony is the atmosphere they create. There’s enough punk in there to make you shout, but complex enough to not make it too simple. The thoughtfulness that sear with the harsh riffs are complemented well by a singer that never goes out of his way to cement their sound, he keeps it on the lowdown for the atmosphere to shroud everything else. Even though he’s a central part of it all.

It is an EP that is well worth listening to and it is a breath of smelly air, for once. Though much of their sound is carried in their instrumental parts, there isn’t much there for you not to like. Enough authority to make you not question it, enough sincerity to be able to pull this off. I’m hoping the Olympians are ready to take it one step further and enhance their sound a little bit more, but it is a perfectly good EP to start your seance with Soggy Creep. The name itself gives an alluring feeling to everything else, even though it should’ve been a bit more mysterious and not as creepy. But hey, each to his own. The release is available for digital streaming and hopefully they’ll release something physical, soon. Maybe it’s the run-up to an album – let’s hope so. In the meanwhile, stream “EP” down below.

Listen: Caesar Circles – E n c r y p t i c

a0081189180_10

Cryptic aesthetics are what the Italian post-punk group Caesar Circles want to showcase. For some reason I think about Dan Brown and his book “Da Vinci Code” when I see the illustrious artwork representing their first release “E n c r y p t i c“. An upside to what they’ve done with their four-tracked release is that they’re singing in English, because I personally can’t stand post-punk from Southern Europe whom choose to vocalize their songs through their native language. What I can endure is post-punk in the Icelandic, Swedish, or English language. There’s really something unique about the Anglo-saxon influence and feature that make it worthwhile. When it comes to their post-punk, musically they have a touch of that melancholic sound that combines alternative rock, post-punk, new-wave and psychedelic influences.

The up-tempo and melodic content that gets through the cracks thanks to an overt new-wave touch make it all the merrier to enjoy. It is really enjoyable that they’ve chosen to route it through a hint of psychedelia just to give it a bit more of a unique sound. Though I am really not a fan of the post-punk that is underlying, when the sound is bridged to the chorus and back again. But I must admit that Caesar Circles make the best of it but I think the general carelessness in the singer’s voice is hard to bear. Because they unfortunately drift too far away from the originality they deliver with post-punk, when they grasp new-wave too much and almost delve into indie-pop territory. Other then that, I really enjoy the darker touches that gets applied to the sound-scape whenever post-punk seeps through the cracks and when you hear a psychedelic riff tearing through and bringing forth another part of a song.

You should listen to it because it is a worthwhile release, as it’s mostly intriguing to listen to. It features the four tracks “Control“, “Wall of secrets“, “Rough Trade” and “I/O“. Personally, I find “Control” to be the best song on the album. Caesar Circles is Simone Cetorelli (song), Andrea Triestino (guitars), Paolo Fraddosio (bass) and Alessandro La Rosa (drums). The album was recorded at VDSS Recording Studio and the artwork was crafted by Alessandro La Rosa. Stream the album in its entirety down below.

Video Premiere: Heroin In Tahiti – Alo

We can present to you the wonderful music-video of the track “Alo“, that Heroin In Tahiti had put up a month ago, as a celebratory gesture for their coming vinyl 7¨ on Yerevan Tapes. “Peplum” is the name of their two-sided release, featuring the title-track “Peplum” on the A-Side, a kind of post-apocalyptic hurrah for an imaginary Ennio Morricone soundtrack, blended with the fururistic gaze of Lee Van Cleef’s rather ghastly face. As we look into matters on our own, the B-Side contains the track “Alo“, which you can listen to in the aforementioned video, as you get to follow them on a trip through rainy landscapes, on their highway to heroin. When it was written, it was originally featured in the exhibition by Phil Collins, called: “In Every Dream Home A Heartache“. In comparison, “Alo” is a more gloomy track which drones into the horrific but steadily engaging sound-scape that would make you awe-inspired even if you’d hear only a bit of it. Lurking in the shadows is the face of them, their clownish demeanor and their samba-like percussion on ecstasy. We suggest you look into the visuals for the first track, whilst you mellow out with the clandestine approach of the first track, as “Peplum” ceases to exist and flows magically into the B-Side. Hear the dreamy sound change into chugging guitars with a horror-themed drowsiness to it.

10172749_658833380854505_2431243676887596234_n

The release itself will be put out by Yerevan Tapes on a vinyl 7¨ on the 2nd of May. So whilst you wait for this promising release, have a bit of coffee and relax to the music-video which Repartiseraren could harbour to his own channel. It is by no means exclusive, other than for my channel at this time, but it can also be viewed from theirs. As I said in the beginning, this is more of a celebratory gesture for the growth of an organic Nordic themed Repartiseraren, together with the internationalist vibes of Heroin In Tahiti. Join us on our joint-adventure and await total misery, a slight transfusion with drowsiness – and the exceptionally great and original sound they produce.

Exclusive Premiere: Bird People – To Peer Into the Huntress’ Mirror

PROMO_BANNER

An unknown group for me at first glance, a more well-known after a listen. The Austrian wonder that is Bird People have been active since 2010. Having released their first record in 2012 on Feathered Coyote Records, titled “The Coming Of The Trickster God“, it sparked their journey throughout psychedelic rock, folk rock – and finally into experimental drone. The biggest change which had them going into the drone-territory in the first place, was the release on the same label, titled “Crème Brûlée And Deer Tracks In The Snow (Slow Return)” which featured a long, drone-ish, psychedelic rock track. After that, they left the label Feathered Coyote Records for the label Jehu and the Chinaman, where they released “Terma“. Here’s where the real change is, where they go into the format of tracks ranging from between roughly 15 minutes to 20. Instead of the format they began with, which was releasing tracks in between the range of 4 to 6 minutes long. This is important to know, if you’re going to realize the connection between the earlier releases, and the march that Bird People made into their new and comfortable territory of sound. Even though some of their sessions also were released in 2013, alongside material in the regular format of sound that they worked with before was released once more – they have certainly made their shape known through this forthcoming release that I have taken a track from.

front-q

I’m delighted to share with you a track from their forthcoming release. A track that spans up to 19 minutes of length, which is featured on the A-side of this release, alongside another track – making it a two-tracked release – with a monstrosity of at least 19 minutes in length on both sides. This release is titled “King of the Grove” and is going to be released by Yerevan Tapes on the 8th of April, making it their third label that they have or are going to release any material upon. Making them even more noticeable with this cassette-release, opening up even more doors with their now experimental drone sound that is a delight to hear. Their original format is present in the way of rock and psychedelia, but have been extended to a maelstrom; of a newly incarnated sound. I’m proud to be giving you the track “To Peer Into The Huntress’ Mirror” for streaming purposes, taken directly from the A-side of this release. It’s a haunting track, maybe not as brutal in its shape as the B-side of this release which have already been listened to by devoted fans, and like-minded people. But it delivers in a sense what they’ve become after a long struggle in sound, making it an interesting track that is both calm in its spiritual form, but also chaotic in its less ordered form. This release will be put out on the 8th of April by Yerevan Tapes, on cassette. But you can stream this track exclusively through Repartiseraren, so I hope that you’ll take heed from this sound and enjoy.

Lyssna: Chicagojazzen – Döpt i snö

artworks-000073863723-u5ad8d-t500x500

Sedan det senaste släppet år 2013, då Chicagojazzen dundrade in på Zeon Light Kassett med släppet “Smittfebern“, så har han arbetat på nytt material. Detta var då hans senaste album och detta kommer inte bli någon fortsättning. Istället börjar han med något nytt hos Blodörn, då det istället för ett album blev en EP. En mini-EP vid namn “Döpt i snö“. Nu vet man inte riktigt om släppet blev mörkare för att det landade på den etiketten, eller om allting började dala ner i en slags virvelvind som precis försvunnit. Även om hans tidigare släpp har varit intressanta på sitt sätt, så är det inte så mycket som har fastnat på hjärnhinnan. Men tack vare första hjälpen rent estetiskt så ompacketeras detta släpp och blir ett med Blodörnen. Estetiken är mer tilltalande, för att den är mörkare. Likväl som de två låtarna som går att förhandslyssna på är dunkla och släpper av sig negativ energi. Mystiken tätnar när låtarna “Andas Damm” och “Västerhiske Blues” presenterar en Chicagojazzen i högform. Koncentratet har aldrig varit skarpare, eftersom att de två låtar som flödar ut i hörlurarna släpper ifrån sig lite av den meditativa ambient som annars varit dominerande. Det här är gräsligt på ett väldigt hemlighetsfullt sätt. Ett töcken av ljusstrimmor som försvinner när man in i gången beger sig. Där avsaknaden av ljus är det som är det inslag som man måste vänja sig vid. Ljudlandskapet rör sig sedan mot en mer bombastisk rörelse, som urartar på så sätt att det experimentella som alltid funnits mellan raderna får sitta på första parkett och sprida sig mellan de dunkla utfallen som greppar tag i en. För den som tidigare inte varit nämnvärt intresserad av hans alster, så är detta släpp något de borde ta till sig och lyssna till. Till och med en som sporadiskt lyssnat till den musik han släppt ifrån sig tidigare, blir tagen av det som levereras – med full orkanstyrka. Detta är Blodörn 6. Musiken spelades in i Umeå nu år 2014. Ni kan lyssna på de två förhandsvisningar som ligger ute av låtarna. Ni kommer inte att bli besvikna.

Spotlight: Sisilisko – Waldeinsamkeit

a1279479174_10

Tidigare så har ni hört om dem, ja, de som det talas om i skogar och snår. Ni har hört talas om Sisilisko, men bara på svenska. För dessa svenskar vissar var skåpet ska stå och har sedan dubbel-singeln “Prepare to die / Under your skin” släppt ytterligare fyra låtar som går under samlingsnamnet “Waldeinsamkeit“. Nu har de förbättrat sitt sound ytterligare, lagt till ritualism med folk-musiken, och adderat än mer drönig doom metal. Jämförelsevis så är det ett stort kliv sedan föregångaren. Deras nästan Wagneriska ambition smittar av sig och när man sitter för att lyssna in sig på hela plattan så möts man av en totalt fulländad låt i början, som går under namnet “Green Man“. Det känns som att de blivit mer sorgesamma också. Antingen har de gått ner sig i en alkoholspiral, som ökat kreativiteten ännu mer, eller så är det bara något teatraliskt över det som fulländar den symbolism som plattan är fullsmäckad med. Ibland låter det nästan lite Irländskt, även om det är mil ifrån det och den folkmusik de låter sig inspireras av – som är någon bisarr blandning av Nordisk folktro på ett sätt, och Amerikansk ny-folk. Jag säger inte att det är så, men det låter så mellan raderna. Vemodet spiller över, och det är just det som får övertaget, åtminstone mellan raderna. Det är bombastiskt, rättframt, ärligt – och taget rakt ifrån deras hjärtan.

Man känner att man inte vill lämna den första låten. Den är så medryckande, så ledsam, så fylld av energi som måste släppas ut på något sätt. Ni har gjort detta släpp för bra, helt enkelt. Egentligen borde det inte vara till er nackdel, men jag kan verkligen inte ta mig förbi den första låten, utan måste tvinga mig själv till att trycka bort den. Här, någonstans i all denna maelström av intressanta influenser, så samsas den kvinnliga vokalisten med den manliga på ett vis som man ofta inte hör. Det låter nästan lite garageaktigt, även om det inte är så. För långt ifrån pop är det, då de ‘populära’ influenserna suddas ut totalt. Ingenting är något av något annat, det är bara mycket mer av det genuina, även om det är taget – så känns det inte så. Äkta är ett starkt och värdeladdat ord som kan beskriva detta. Men det gör det inte fullgott, eftersom att man känner att man måste kasta ur sig ord på rad för att kunna beskriva det.

Men det går inte så bra, så jag låter det helt enkelt vara och lyssnaren får bilda sig sin egen uppfattning.Min är redan skuren i sten, huggen i granit – och med en båtfärd över sundet – så är jag fångad av deras känsla. Helt osannolikt, helt otroligt. Att detta är en duo och inte en hel orkester är ofattbart. Man kan säga mycket och återupprepa saker man sagt förut, men vi är inte som dem, och det ska vi bevisa. Ändock så är Sisilisko något som Sverige borde vårda ömt, men jag känner att så inte kommer bli fallet. Därför får ni vår ömhet, härifrån, från detta blogg-zine.