Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Review: Marker – Marker

marker

Medical Records haven’t gotten that much attention over at Repartiseraren, which needs to be changed right away. They’ve been putting out some really solid releases throughout the years, but as they’ve been etched to the back of the brain for some time – it felt necessary to take a closer look at one of their latest releases. One of those releases is a self-titled one by Marker – it is also a debut full-length release from him – which makes the reviewing more exciting in a way. The album clocks in at around forty five minutes.

It’s been a long time since I’ve heard anything this laidback and dreamy, yet in-your-face emotional. The first song “Identification Of A Woman” stands out from the stereotypical shoegaze drivel, laying down a serious beat and having an atmosphere that isn’t drowned out by the reverb. There are undertones in the vocals that make for an outdrawn, dreamlike scenario that could be listened to for as long as one pleases – without pauses, really. As the song grows on you, it develops that pleasantly emotional vibe which pushes every instrument at the forefront suddenly.

Having been more of a concentrated song that relied more on the combination of the instruments, the synthesizers, the drum-machine and guitar-riffs stand out on their own to add their own urgency to it. As the song comes full-circle in the end and fades out, “Nothing New” draws in from nowhere and is more nonchalant. There’s a boldness that is added into the rhythm, which feels very solid and present. It is a bit less bombastic then the first song and have been stripped a bit. One great aspect that gets more noticeable half-way in is how the reverb is used perfectly to draw out the atmosphere and extend the song, giving it a different character – then bouncing back to the established rhythm.

Now I Know What You Really Think” – the name of the song alone is something that draws you in. As it starts, the accentuated baseline fetch a certain groove together with the basedrum. Starting off minimalistic, gradually attaining the more atmospheric sound which by now feels very characteristic and established only three songs in. What is exceptional about this song is how the melodies are applied with a soft touch and are unleashed with their maximal potential in the end. A nice addition is how the intro and the outro of the song is – as if something tuned on/off a radio or a TV-set.

At The Memory” is nicely laden musically – perfectly set up as a more retrospective kind of track. The melodies are nicely paired up with one another in the beginning of the song, but it kind of sets off on its own further in. I’m not sure what to think about that, but it is made up by how the melodies hold together impeccably. The main ambition in this song are the melodies. Everything else is a bit lacking, honestly. It could be because you don’t notice it as much or because it might’ve been become slightly formulaic by now. The song organically floats on and is caught up in some kind of intermezzo as it ends. Entangled in greatness.

By now it would seem as if this bedroom-pop metamorphosed into shoegaze could become a bit boring – this is proven wrong in “A Problem With No End” – whose atmosphere stands out even more. The vocals add up even more in creating the general feeling of this song. When one thinks it sounds out of tune, the sheer complexity of it all prooves it to be wrong, as it changes in the last second to progress the rhythm and melodies further. As the baseline trickles down and become darker and darker, everything else drifts away and becomes even dreamier. When “Classic II” comes on, it feels like every one of the songs are intimately connected, but not in the traditional way.

Let me explain. Each fragment of sound from each song is collected and utilized throughout, which give similarities but also differences. He plays around with the melodies, the rhythms, the atmosphere – not trying to create anything completely unique with every track – but giving them common denominators – which is especially noticeable with the vocals and melodies. While not straying to far away with experimentalism, his attempt at creating worthwhile music has succeeded. But when you’ve come as far as “Pale Silver“, it feels as if the album could’ve been shortened a bit.

As soon as that feeling is taken into account, there’s an off-shoot of the melody that create something new. Unexpectedly. The anguish in the vocals in this particular song feel really powerful. It is probably one of my favorite songs off the whole record. “What You Do To Me” is a more ballad-like and slower track which make the instruments shine more on their own. It is not as harsh and it in some way encompasses the ride one’s taken as one embarked upon listening to this in the first place.

Come Out“, the next-last song is more of the same but the expressiveness can’t be left uncommented. You feel very frail, but at the same time it gives initiative. One is filled with energy by the sudden shift of rhythm and the angelic synthesizers. A certain kind of hopefulness can be found in the middle of all anguish. Though after having heard this song, as it switches into the last one, titled “Follow It Down” – it feels like a mish-mash of everything – executed poorly. To begin with, there’s a good kind of atmosphere but after a while it goes bonkers. Had it been more structured – it would’ve been a great end to a good album.

You can listen to it in full via Medical Records bandcamp here below. If it is anything for you, I suggest you get it. Apparently it releases on the 21st of July, but if one is to generalize about this album in whole – it is definently worth laying your hands upon. Get the vinyl by following this link.

 

Review: Die Selektion – Deine Stimme Ist Der Ursprung Jeglicher Gewalt

deinestimme

aufnahme + widergabe have gotten the privilege to release the second album by Die Selektion, late May. Last time they released an album was six years ago, their first self-titled album on Fabrika Records. Much have changed since then and it is a more refined and interesting Die Selektion that can be found with their newest album “Deine Stimme Ist Der Ursprung Jeglicher Gewalt“. The album is roughly thirty-four minutes long.

“Schatten”, the first song off the release, is a really emotional trip. A song which slowly develops and jabs you straight in the heart. There’s so much nostalgia to be had while listening to it, essentially a very good introductory. Here darkwave meet electronic body music and dance music in an odd combination – add to that a trumpet and you’re set. It is interesting how it builds up and then unleashes mayhem upon the listener. Rhythms are on point and you’re caught up with the motions of the baselines, synthesizers and vocals. A certain distraught tone is brought out by the vocalist, making the setting even more postapocalyptic then it could’ve been otherwise.

There is really a perfect groove between the trumpet and the thumping baseline. One discovers complex melodies layered upon one another in perfect synchrony. It hits very deep just before it fades out into nothingness – there’s something really touching about how the atmosphere goes from energetic – to sullen and accepting of its own fate. Personally, there’s not been many songs that hit as deep as this one, the only exception being the repertoir of Keluar. That’s a good point of reference when it comes to how expressive the song really is.

WhenUnter Die Haut” storms in with the alluring electronic body music á la Schwefelgelb – one is immediately hooked. Repeated in this song is the atmospheric notion of the previous song, but with an extended prescence of the trumpet which gives it a huge sound. Sharp baselines tear through whilst the attendance of the synthesizer sounds make for enjoyable rhythms. One thing that is more characteristic of this song is the presence of the vocalist – he tears through like nothing with an attitude perfectly in tune with the bombasticness of the soundscape.

Not much more can be said about the song as such. It translates perfectly into “Dir & Mir“, whose atmosphere is more focused in terms of the percussion. Added into the mix is a guitar that doesn’t leave you hanging with meaningless riffs. Everything is in tune with each individual song and the laid back style in this one captures the attitude perfectly. There’s a discipline, a decadence and a retrospective imagined into sound. An unnatural blend of genres that shouldn’t have been – but became something more then a transgression into awfulness.

“Kalter Atem” almost catches one off-guard in terms of how the intro makes one expect the awfulness of aggro-tech to leap into the mix and ruin everything. Sadly enough, the beats in this song aren’t really much to cheer for. They do nothing more then keep the rhythm steady, although monotonous – it is bad monotony. The atmosphere don’t develop until the song is almost over anyway. It gives the air of being intermission before the continuation of the next half of the album.

Brennende Brücken” is really minimalistic – giving the vocalist more space to shine. Together with the low-key trumpets in this one, it adds a more sincere touch and you feel closer attached to the musicians as such. It is hard to explain, but the immaculate use of sampling and the tearfelt delivery of the vocalist reeks of passion. The further in you get, more experimentalism is added – which makes it feel like something new in electronica. As the melodies are intimately attached but so far away from one another in the atmosphere, it gives off a really nice vibe.

Wow, the intro on “Der Himmel Explodiert (feat. Drangsal)” stir things around even more. The depths of the synthesizers is a nice touch – and then, suddenly, electronic body music in its purest form is added to the mix. There’s a more exotic kind of atmosphere in this song and you really can’t get enough of the trumpets. As Drangsal is introduced, there’s a noticeable shift to the more upbeat and lighter soundscape. It is a nice addition which makes it more distinguishable from the other songs one already have listened to. The outro is what the intro of this song was but it is perfect the way it is.

If rhythm was something lacking earlier, in comparison with melody, “Der Augenblick” adds even more ambitious percussionism – giving it a multi-layered, energetic switch into danceable electronic music. You’re given an acute sense of controlled chaos. Because it is “The Moment” – which would’ve been cheesy had it been in english instead of german. For some moments one is not sure if it is about to go full-on psy-trance or if it won’t go astray at all. This goes to show what they are capable of and that they don’t limit themselves to formulaic songs, because everything is well thought out and dynamic.

Dein Hertz Wiegt Tausend Scherben” feels very retro. The synthesizers in this song add mystery into their music. It is quite a straight-forward song but the melodies are some of the nicest on this record so far. Dreamy, but saturnine to the core. The constant use of the trumpet in almost each song is about what the saxophone is to 80-90’s action movies – though the main difference would be that it never gets tiresome. Max Rieger have really outdone himself and Die Selektion were right to add his instrument into the mix. The casualness of the vocals is also another thing of note in this song – they seem so unforced and authentic. Lyrically speaking it is very good in all its simplicity.

Deine Stimme“, the last song on this album, really says something about where they might be heading next with future releases. There’s a heavier, more experimental tone to the synthesizers and the vocalist concludes the record mysteriously. Reverberated voices and noisy rambunctiousness – a cyberpunk feeling. A clarity, a mission of something even more grandiose. After having listened to this album it feels empty, especially when the last song in the end of it builds up something that might’ve even been a tenth song. aufnahme + wiedergabe really knew what they had assembled when releasing this.

Listen to the release down below in full and if it is alluring to you – buy one or both of the physical releases. Currently available on limited edition CD and vinyl.

 

 

Spotlight: Kazeria, A.D. Mana, Strucktura, TRAITRS

repartiseraren_logo_transparent

In this spotlight we’ve chosen four artists/groups that are different – yet alike in many ways. There will be a lot of darkwave, coldwave and industrial music in this spotlight. Mostly because those are the genres where we find ourselves at home, because there’s immense talent to be found there. We start off with noisy industrial music and end with gloomy post-punk extravaganza.

nhm

Kazeria was unknown to me when I found his music via Gradual Hate Records. It was his latest release, “Nihilist Militant“, that caught my eye. The aesthetics were impressive when it comes to the artwork for this release, but more was to be discovered when pressing play. He’s created very intimate and atmospheric industrial music, coupled with dark ambient overtones. Keep in mind that these songs are totally unedited versions, created between 2003 and 2007 – which is a representation of how it sounded back then.

There’s a great assertiveness in his music, it almost borders to the bombasticism of martial industrial. As stated by the label, this is a “very personal” release, which really shows in the emotions he conveys with his music. It is both harsh and atmospheric, with destructiveness at its core. One is very impressed by the percussive rhythms he produces, which can be heard the clearest in “Evrazia Regnat” – a very disciplined and ambitious track in regards to melodies as well. Even the very short ballad-like song “Irminsul” has a certain grace.

This release is a great way to get into his music and if you pre-order the last copy in the special package – you get a gas mask as well. Can’t get more industrial then that. Listen to the release down below, buy it if it is of interest to you.

admana

A.D. Mana is a relatively new artist from Berlin. The re-release of his first and only, self-titled EP, on cassette – had me at the first song “Take Hold” – a stern coldwave rendition that catches multiple influences, like synth-pop and darkwave, molding it into a sinister blend together with his voice. The synthesizer stabs are clear but at the same time dark and brooding, a strange combination which at first doesn’t seem to work but as the song progresses it is obvious that it does. “Down The Wire“, another song on the release, almost funnels the post-punk vibes into some odd kind of grungy synth-pop-‘n’-roll.

My favorite song on the release, except the first one, is “Honour“. It adds gracefulness to the messy environment of the songs in general. Even though you’re caught slightly off-guard by his voice – not in a good way – it fits in place after a few moments into the song. There are some great rhythms as well, aptly executed. The melodies are unorthodox, which makes me like it even more. You expect more of the same but get tricked into the wondrous atmospheres, the groovy electronic beats – and the charming ballad-like ending within “Soulware“. A perfect instrumental track and appropriate farewell. You should really check it out, and buy the cassette from sentimental, if it suits you.

statuesfall

I’ve actually heard about this artist, Strucktura, whilst browsing through the bandcamp-feed. But I never paid much attention to the music. There’s some really solid darkwave-inspired music in his “Statues Also Die” release on Oráculo Records. While the synthesizers and beats are on point in the release, there’s some really cheesy lyrics. In a weird way they go along well with the music, so I will leave that alone. The music seems awfully cheerful but at the same time moody and distraught – which is something that adds character to the songs. Especially in “Val D’Aran“. 

There’s a nice futuristic vibe about each song and it comes out differently, even though most of the rhythm and melodies are alike. As dreary as the atmospheres may be at times – they come out as dreamy – and are filled with nicely laden synthesizer sweeps, alongside well constructed rhythms and melodies. It is a release you should check out, if it is something for you – buy the limited edition vinyl via Oráculo Records.

traitrs

Torontian band TRAITRS have created some of the most soothing, coherent post-punk music I’ve heard in a while. The oomph of the baseline resounds throughout in the first song “Witch Trials“. It is really weird how each and every song on the release is anthemic on its own – it is mostly reserved to one or a few songs – but this is catchy, ambitious and on fire from the matchsticks up until the light goes ablaze. It is especially noticeable in “Lya“, one of the more minimalistic songs. The singer gets a certain kind of emotional streak in the chorus which makes you want to sing along to the lyrics.

Not to mention how massive “Gallows” is. Here they’ve really gotten through with the originality of their sound. They both have an edge in the music and somewhere to stand firm – nothing is left to chance, everything is constructed meticulously. When one gets as far as their last song “Heretic“, the percussionism is simply mindblowing. Of all the releases recommended in this spotlight, this is the one I will have to choose myself as the best one. You can get it from the Warsawian label Alchera Visions, buy it here and stream it down below.

 

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Premiär: Æmɨt teaser, spelning på Under Bron den 9/3

aemit

Under hemlighetsfullhetens fana, nåja, åtminstone i ljudväg – har Æmɨt skapats – sprungen ur eller åtminstone inspirerade av uråldrig Egyptisk mytologi (läs: Ammit), och med fanbärarna Jonas Fredriksson (ALVAR), Erik Söderberg (Kinder aus Asbest) och Jimmy Svensson (Yabibo Hazurfa/Slusk), så blir deras gemensamma insats monumental på enbart tre minuter. Det de levererar är motståndskraftig industriell techno med fokus på en trollbindande slags atmosfärisk industriell musik, där mystiska syntslingor drabbar samman med rungande bastrummor – som blir en hetlevrad men återhållsam kombination. Det måste påpekas att det förmodligen är såhär det skulle låta när dessa män låter sina alter ego formas till ett – på pricken.

Musiken har en trollbindande rytm och en säregen karaktär. Ljudlandskapet har en röd tråd man kan hänga med i och den är väldigt dansvänlig. Estetiken är mörk som den borde vara, vilket ger en sammanhängande känsla i sig då det även påminner en om att detta gemensamma projekt drar i flera trådar samtidigt – eftersom att man lyckas vara både musikaliskt och estetiskt tilltalande – detta hade varit något som hade kunnat släppas på Beläten om den etiketten fortfarande hade varit i bruk. Rent produktionsmässigt är det ingenting som fallerar heller, alla små nyanser som bidrar till musikens helhet kan skönjas. Från minsta underliggande slaginstrument till knastret och bruset som understödjer det atmosfäriska och brutalt undersköna.

underbronniondeitredje

På torsdag i nästa vecka intar de scenen på Under Bron i Stockholm (Skanstull, gratis entré) (ALVAR presenterar) med sin första livespelning någonsin, tillsammans med en utvald skara av artister och DJ’s. Mellan 17:00 och 03:00 så kan man även se Celldöd och Dissociō Modus Trāns live – medan de som DJ:ar kommer att vara Mattias Anger (Complete Control Productions, Kollaps Records) och Daniel Jonasson (Covenant, S.A.W.).

Man kan hittills bara lyssna till ett smakprov av vad som komma skall, men det som ni kommer att få höra kommer att sätta sig i hjärnbarken omgående – vilket lindrar ens begär för fullständiga låtar, någorlunda. Lyssna här nedanför via Soundcloud.

Exclusive Swedish Premiere: S U R V I V E – RR7349

survive

You might know them as soundtrack connoseurs “Stranger Things“, the second series – coming in 2017 (spoiler alert), or somewhere else. S U R V I V E is as exquisite, experimental and as concentrated as synth-pop can get. Do not forget that they have other songs (and albums), such as “Relays” which is our favorite here at Repartiseraren. They are well-deserved to be crowned the kings, of making one of the first really exciting soundtracks for a proper horror series, in a very long time.

In conjunction with Relapse Records (EU) – I’m honored to have been received the exclusive premiere of the whole of Sweden, for S U R V I V E, specifically their forthcoming album RR7349 that is due to be released on vinyl and CD. There is also a t-shirt available for you hardcore fans out there, which is gorgeous, to say the least.

What is “RR7349” and how does it hold up to their prior releases?

The hype surrounding Stranger Things season number one and season number two notwithstanding – RR7349 – it’s masterpiece if you’ve heard all their other albums, including the soundtrack for Stranger Things. They know how to use all synthesizers simultaneously, whilst triggering the functions at the exact right point (sequencers, drummachines, etc) – which makes for an atmospheric, almost ritual experience in listening. Great experimental atmospheric (electronic) synth music.

Glad to have heard this album. Sincerely recommend it.

Go and buy when you have the money, to support the artist and label. It is also available on their own Bandcamp-page in vinyl/CD/etc. Listen to it exclusively (Sweden only premiere) down below, courtesy of Relapse Records (EU).