Recension: Kalabalik På Tyrolen – 2018

När jag skriver detta sitter jag ned i ren bekvämlighet i min lägenhet. Något som kan vara både bekvämt men även obekvämt är Kalabalik På Tyrolen, situerad i en gammal folkpark precis utanför Alvesta, gör att både att atmosfären för själva festivalen och festivalen i sig blir ett. En kombination av något som är unikt för Sverige både på platsen där den hålls men också för att det är mer än en festival – det är en återkommande tradition för många inklusive mig.

Jag hade packat mina väskor och var redo för att åka. Det tog mig inte lång tid att komma till centralstationen i Malmö och när jag väntade på perrongen försökte jag lista ut vilka som också skulle till festivalen, för att se om det gick att urskilja men det var denna gång nästan omöjligt för merparten skulle ta ett senare tåg.

Tågresan i sig är inte obekväm, det går lätt med Snälltåget att ta sig dit även om man är två timmar därifrån. Det infinner sig ingen känsla av att vara uttråkad, som det kunde göra om man skulle längre upp i landet till en helt annan festival. Det enda som kunde varit smidigare är om man inte hade haft lika mycket packning, det var osmidigt att ta sig fram på perrongen i Alvesta – festivalbesökarna hade inte dykt upp ännu.

Senare fick man reda på att ett tåg hade börjat brinna och därför var en del människor försenade till festivalen, sedan var det en lastbil som hade vält på motorvägen så en del bilburna människor hade varit tvungna att vänta på det med.

Man checkade in på hotellet som man lärt sig att vänja sig vid, såg till att boka en taxi väldigt tidigt i förväg så att man skulle slippa få vänta på en i kanske en timme eller mer – men taxiresan från festivalen på natten var nog snäppet värre att vänta på, särskilt när man bokat den tio timmar i förväg och den först inte dök upp, för att senare komma väldigt mycket senare än väntat.

Det största problemet för de som inte har bil är att ta sig till festivalområdet, det hade varit intressant om man kunde uppbringa en buss eller dylikt som vid fasta tidpunkter kunde ta en från festivalen och tillbaka igen.

dav

Allting var dock som vanligt när man skulle ta sig till festivalområdet, man tog sig dit lite tidigare för att få uppleva en av de första banden, i detta fallet var nog om jag inte missminner mig Europ Europ som jag fick se live för första gången, det var första gången jag träffade Tom från bandet, som jag samarbetat med tidigare på ett släpp och vars band jag skrivit om ett par gånger tidigare. Jag kände igen honom, men han kände inte igen mig först, vi pratade sedan om allt möjligt och då stötte jag även på Matt Weiner från TWINS – detta samkväm med artister, oavsett om man är inbjuden för att täcka en festival eller inte, är vad jag tycker om med Kalabalik På Tyrolen.

Den sociala biten är minst lika viktig som musiken, man kan vara en aktiv och en passiv deltagare på samma gång. Europ Europs musik är väldigt experimentell, de är dock väldigt duktiga på att spela på väldigt oortodoxa instrument, vilket man kan se på bilden men även när den tredje medlemmen som var med och spelade dök upp.

Tyvärr måste jag säga att intrycket jag hade av den sociala biten, även om jag träffade ett par människor jag träffat ett par gånger innan, samt nya väldigt trevliga människor så tyckte jag att festivalen har växt ur sina obskyra skor och trampat in på mer “kommersiellt” territorium – det är bra på så sätt att det kommer fler festivaler, men dåligt på så sätt att den mer intima känslan uteblir. Det var väldigt många människor man inte ens hade något samröre med, det var för många människor helt enkelt.

sdr

Nästa höjdpunkt var faktiskt Roberto Auser, jag har lagt upp ett par premiärer med hans musik – jag tycker om den eftersom att det är en komplexare form av electro, lite tyngre men med ett eget sound som fascinerar. Väldigt många gungvänliga låtar som ständigt utvecklade sig själva under längre tid, den ena mer egensinning än den andra i form av ljudbilden.

Här smådansar man och ser alla andra göra detsamma, tempot börjar växlas upp och man vet inte riktigt vad man vill se senare, förutom ett par sedan tidigare intressanta akter. De som hypades mest just denna festival var Hatari, jag vet att de har gjort ett par bra låtar men det var inte direkt något som intresserade mig. Dock var detta senare på kvällen och krockade givetvis med det DJ-set jag själv hade, tyvärr blev det inte så lyckat i och med att det skulle vara ett showcase, mest eftersom att jag hade felformaterat min USB-sticka – kontentan var trots detta att det blev vissa lyckade övergångar men en magisk känsla ändå, trots ett allt mer tomt dansgolv.

IMG_20180824_194823_1.jpg

Gertrud Stein – minimalistisk synth-pop i ett expressionistiskt paket. Väldigt dansvänliga låtar som gjorde att man stannade kvar för att se resten, inte direkt det som gjorde det största avtrycket men ändå tillräckligt. Välutvecklade melodier och intressanta utsvävningar i form av både hur hon klädde sig men även hur hon agerade på scen, jag föredrar dock den interaktion som Diesel Dudes gav till publiken 2017 – helt fenomenalt.

Ett par sämre bilder senare och en hel del förvirring, så blev jag intervjuad av synthpodden Blå Måndag, där jag fick avslöja en hel del som var på gång och pratade lite om kassetter och dylikt, ja ni kan ju höra mer här. Jag fick även höra på när Zanias blev intervjuad, ett väldigt proffessionellt upplägg och en synthpodd ni borde lyssna på, de sticker ut från mängden, minst sagt och jag är tacksam över att jag blev intervjuad.

sdr

Just det, Position Paralléle levererade och var extremt bra. Dessvärre vet jag inte riktigt om bilden ovanför var på Celldöds spelning eller deras, bilderna jag tog blev inte så bra som jag hade tänkt mig då jag hade mer fokus på att vara involverad i mer än bara musiken. Bägge spelningar hade dock sina egenheter och var värda att titta på, väldigt bra uppträdande av bägge som man inte sent glömmer. Det var något i atmosfären just vid detta tillfället som är just något du inte upplever någon annanstans, publiken blir mer och mer involverad i själva spelningen.

dav

Något som kulminerade när Vanligt Folk spelade, sångaren kastade sig ut i publiken och det blev nästan som en modern moshpit. Ni får vara medvetna om att denna recension inte direkt är i kronologisk ordning förutom i början, det är här allt börja bli ett och man börjar bli smått förvirrad efter att nästan ha kommit in i natten. Energin som Vanligt Folk levererade var inte av denna värld och förmodligen en av de bästa spelningarna under hela festivalen, deras nya sound är dock inte något som intresserar lika mycket som deras äldre låtar, tror inte ens de tog med “Idioter Av Församlingen” som är min favoritlåt.

Huvudsaken är dock att de gav allt. Man fick en adrenalinkick som satt i resten av kvällen och natten. Man fick sig också en tankeställare om att man själv kanske skulle vara bättre på att dokumentera det som hänt omkring en, som på alla andra festivaler sprang jag på Ronny från Container 90, hade ett par trevliga samtal och träffade dagen efter utanför hotellet på delar ur Alvar. För övrigt var deras gästande under Dive‘s spelning magisk, det var inte säkert att det skulle ske, men det blev så och det var brutalt.

mde

En av de saker jag märkte med denna festival var att det inte var lika mycket häng med artisterna, 2017 kunde man hänga på ett annat sätt men då kände man å andra sidan fler som spelade just då. Just under det året hängde man i en avställd husvagn bakom en av scenerna, det blev en hel del humoristiska saker som hände och nya bekantskaper som inte riktigt tog sig utanför just Kalabalik På Tyrolen. Många man inte träffat på ett tag, många man precis lärt känna.

Just 2018 års upplaga var lika välorganiserad som den brukar vara, de är aldrig dåliga på den biten men för mig så kändes det som att det fanns en hel del människor som enbart var intresserad eller där för någon eller en av akterna, inte som festivalen innan dess. Detta korrelerar även med att det var för många människor på festivalen, men som tidigare sagt är det positivt då det hjälper den att överleva.

Den intimiteten man fick under föregående år gick nästan förlorad, men man hade ändå ett par trevliga stunder med människor man kände sedan tidigare, oavsett om man träffats först då eller inte.

Jag hoppas på att få återvända 2019 då det finns väldigt många artister jag vill se, jag kan också hålla ett annat fokus då eftersom att jag inte DJ:ar själv. Festivalen kanske inte heller blir lika fragmenterad och då kanske man även får träffa på människor man senast såg på samma festival 2017. Oavsett det positiva och negativa med festivalen så får man hävda att det inte finns någon liknande festival – den är unik av sitt slag och förhoppningsvis dör den inte av i första taget.

Adjö Tyrolen, jag hoppas att vi ses igen 2019. Ha det så bra tills dess.

IMG_20180824_214213.jpg

Recension: Grand Mal x – Darkness

grandmalxdarknessNågonting som gör Grand Mal x till en hörnsten i alternativ elektronisk musik är hans ständigt utvecklande, rörliga ljudmiljö som är något av hans signum. Från poppigare låtar till mörkare, så rör han sig från ett tema till ett helt annat i en mängd olika släpp. Att få nöjet att släppa några låtar på ett samlingssläpp är få förunnat, men ant-zen verkar ha lagt beslag på denna starkt lysande stjärna i en dunkel elektronisk himmel.

MedDarkness” är mycket sig likt men än mer är föränderligt, det som är positivt är de svenska titlarna, trots att merparten av musiken är på engelska ser man nästan fram emot ett par ord på svenska – även om det inte blir till.

Ut ur mörkret kryper en väldigt osannolik kombination av mörkare popnostalgi ihopblandat i en koncentrerad låt vid namn “Nights“, en bra öppningslåt som inte lämnar något att önska. Från rörligheten i synthslingorna till de dängande trumslingorna som snärjer dig direkt, du kastas in i tematiken som ombesörjs i detta album – man förstår nästan vad det handlar om direkt.

Flamma” är som en låt någon ur kollektivet Ascetic House hade kunnat släppt, det är en väldigt låg och suggestiv miljö där allt det experimentella släpps ut för att förlusta sig på det andra, i början påminner det om ett intro till någon sludge rock-låt eller en psykedelisk dänga som kunde befunnit sig inom ramarna för dessa genrer. Man dras med under ytan och sopas till, gång på gång. Låten känns mer underskön, mer äkta på något sätt än den föregående.

Stjärndamm“, den tredje låten på detta album påminner om något som likväl kunde ha varit musik till en spännande nivå på något spel från ett annat årtioende. Spänningen förhöjs av den konstanta rytmiska klang som trummorna lämnar efter sig, det är en okompromisslös slakt av de mest känsliga ljudhinnor. Ibland känns det som att han tar ut svängarna lite väl, men det är de mäktiga synthslingorna i kombination med ambitionen att skapa en fläckfri atmosfär som förhöjer musiken.

Ur Källan Och Ritualer Därav” är den låt som är minst spännande hittills, även om de subtila tonerna fångar en så finns det en hel del grejer som minst sagt känns malplacerade. Som en kosmisk maelström, som en knepig människas inre tankar och vibrationer, en skrämmande insyn till det som väntar utanför. Även om det kan kännas exotiskt i vissa fall, så är det mer som en mellanakt som inte hör hemma på albumet.

The Reaper” är elektroniskt funkig, med enstaka passager som påminner om de vrickade skallar i Vanligt Folk när deras sång kommer in och rubbar hela ljudlandskapet, i frontalkrock med dina sinnen. Basslingorna i denna låt är det som är bäst, de gör att allting skälver och att ingenting står still, de är mystiska och letar sig ut genom de vidöppna springorna i denna genomruttna kåk – den metafysiska varelsens sista gömställer öppnas upp, ut kommer ljudvågor du aldrig trodde du skulle få höra – sinnesrubbat.

Essence” är en spännande låt som känns som en kombination av L’Avenirs mer poppiga alster och mystiken bakom Person:A och hans musik, en kombination av det bästa två andra artister har att erbjuda, men givetvis något helt eget och skilt – även om passager av denna låt melodiskt kan tänkas blandas in där med. Sången är vacker och orden levereras med mening – något som kan saknas i vissa delar av andra låtar på albumet. En av favoritlåtarna på detta album.

Black Book” är vad “Ur Källan Och Ritualer Därav” samt “Flamma” borde blivit om de kombinerats, om vissa onödiga ljudkällor hade skalats av helt och hållet. Mörker, åter mörker som får representera titeln på albumet och som representerar det väldigt väl. Det som är höljt i dunkel, det som letar sig fram i de mörkaste av vrår och som vid ett perfekt tillfälle lockas fram, människans inre och okontrollerbara natur.

Men även bland lager av misantropi kan man hitta en strimma av ljus, någonstans därinne finns det en strimma av hopp, även om det känns avlägset. Hoppfullheten letar sig in i rytmen och håller fast den mot de mer långsamma delar i låten.

A Star For Everyone” har jag nöjet att ha haft på ett helt orelaterat släpp, det är en av de bästa låtarna jag hört med Grand Mal x, det är ingenting nytt utan något äldre men det är helheten med låten som gör att den är så spännande. Hela tiden finns det något att fästa öronen på och något att hänga med i, låten är inte lika lång och som många andra på albumet och behöver inte vara det heller. Grand Mal x i komprimerat men välkomponerat format.

Albumet i sig är en representation av mycket bra som han gett ifrån sig, men även en hel del mindre bra låtar och en hel del som bara är okej. Så länge mer än en låt är bra på ett album så kan man konstatera att det duger – helheten avslöjar att potentialen att nå högre är något han har siktet inställt på. Köp och lyssna här nedanför, via ant-zen.

 

Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Recension: Johan G. Winther – Eating Or Vomiting Its Tail

a1074668438_10

Johan G. Winther är både en konstnär men även en musiker. Med andra ord så har han ett par välsvarvade talanger som han väldigt ofta tar i bruk. Under alteregon som Tsukimono, grupper så som Blessings, Heathers/Hollows och Scraps Of Tape – så är han både en välkänd figur, men även okänd. Men det är inte det som denna recension kommer att handla om, då Johan. G Winther använt sig av sitt namn på senare tid och både släppt via Zeon Light Kassett, och nu till sist även Beläten. Det är det senaste släppet “Eating Or Vomiting Its Tail“, som vi kommer att titta närmare på. Egentligen så släpptes det för nästan en månad sedan, men vi har inte direkt kommit till skott. Nu gör vi det. Släppet består av de två låtarna “Eating Or Vomiting Its Tail” samt “Will To Burn“.

Continue reading

Recension: The Jax – Rest Your Case (CD)

320547_309657925829193_286955695_n

Likt många andra band, så har The Jax från Sverige fått för sig att köra på det gamla hederliga rockstuket som sannerligen är populärt i dessa tider. De är ett relativt nytt band från Jönköping, som består utav Hampus Steenberg, Gustav Wremer, Sebastian Klarström och Sebastian Ogenblad. Deras debutplatta “Rest Your Case” är inte endast en, ur rockvärldens mått mätt – generisk platta. Nej, den är mycket större än det omfång som moderna rock’n’rollare utger sig för att sakrosankt försvara. Inte för inte, så rör de om i grytan ytterligare och cementerar sig själva. Resten är historia.

Continue reading

Recension: Sänkt – Kaos i skallen

3949450005-1Det märks att man har blivit Sänkt, för de avspeglar den tristessfyllda tillvaron som mången punkband hade och fortfarande har. Man borde kanske kalla det för tristesspunk, fast egentligen är de olika delarna lika mycket hardcore som punk. Hur som helst märks det i den första låten “Kaos i skallen” att detta inte direkt är några amatörer. Nog för att de svänger runt med thrash och liknande, men de gör det på ett någorlunda bra sätt åtminstone. Riffen flyger likt cirkusvolter, trummorna slås i sank och sångaren sjunger om den ultimata tristessen. Allmän misär verkar vara temat, men det är det å andra sidan för en hel del andra band. Trots att detta tillvägagångssätt börjar kännas väldigt trött, så är det en energifylld kaskad av hardcoresmällar som når skallen. Aldrig känns det trött på det sättet, det känns snarare upplyftande, och man kan andas igen. Denna låten andas hardcore, men blandar gärna in en del nostalgipunk rakt i smeten. Bra det, för annars hade refrängen varit ännu tråkigare än om det varit hardcore som kör i femhundraåttio på vägen. Eftersom att konkreta, tunga och hårda basslingor är någonting som känns övertygande, så förhöjs ljudlandskapet utav att alla instrument hörs och att ingenting överröstar vartannat. Nåja, basen kanske drunknar lite, men det får man räkna med.

Continue reading

Recension: Tyred Eyes – Ghost EP 7¨

1400435755-1Denna gång är det dags för Tyred Eyes, ett band som förut inte givits någon plats här. Nu är det dock dags för att se vad de går för. Detta släpp påbörjas med låten “Pistols At Dawn“, vilket egentligen känns som ett titelspår som heter duga. Där gitarrerna i unison sjunger ut sitt budskap, tillsammans med sångaren Johanna som låter det höras. Någonstans mittemellan ligger låten, inte på det mest aggressiva sättet men inte heller på det mest passiva. Att ligga i ett mellanläge, medan sångfåglarna skrålar i bakgrunden är sannerligen en väg att gå. Det får även den melodiska nerven i detta garagerockiga verk att stå ut ytterligare. Mest så känns det som om det är något som pysslats ihop i en skitig lokal någonstans, där bandet drömmer om höga skyar och inte djupa dalar. Dock så är det inte tillräckligt åt det aggressiva hållet för den hårdhänte, men det räcker gott och väl som ett mellanting. Nog för att låten har sina starka stunder, där man slungas mellan de olika valen och kvalen, med de intressanta lyrikerna som prånglas ut i ett någorlunda tempo. Det känns som att upplägget kommer igen, om man tänker igenom hur strukturerna förändras. Dock har det sina känslomässiga stunder, där man kan känna hur saker och ting känns hopplösa. Hopplösheten varvas sedan med en ljusgnista som får vara ledbandet genom låten. Med stabila trummor, intressanta vändningar och en helt förstummad lyssning – så blir man bekant med så mycket mer än just musiken. Det är något att ta på, visst, men det finns någonting högre som de har strävat efter. Huruvida detta är en del i planen, kan man omöjligen veta, men andan finns där någonstans mellan gliporna. Det är också rätt ofördelaktigt när låten placerar sig emellan olika måttstockar. Men håller de sig där, fast drar sig ut lite och tittar fram ibland, så kan det låtas göras. En mer än okej insats, som lämnar sina tryck i svärtan.

Continue reading

Recension: Distortion Faith #3!

I ett rasande tempo så fortsätter Distortion Faith att göra sitt namn vida känt. Åtminstone för oss i den dunkla bloggosfären, som uppskattar att läsa något snabbt för en gångs skull. Sedan nummer ett kom ut så har man längtat efter att få den i brevlådan och denna gången så damp den ner lite senare. Därför har jag tagit tid på mig att gå igenom den, rent metodiskt, för att se om det fanns något att tycka om. Med ungefärliga 34 sidor, så har de utökat sidorna ytterligare. Där intervjuer med bland annat Utanförskapet, Skizophrenia, D-Clone, Turist I Tillvaron, Kronofogden och många fler får plats. Förutom intervjuer, varvas det även med en turnédagbok av Makabert Fynd och en studiodagbok med Warvictims. Allt detta och lite till får plats i zinet. Det som känns bra med Distortion Faith är att det är ett pålitligt zine, utan några som helst utsvävningar. Som det konstateras direkt i början, så blir det vad det är och man får det man velat ha. Själv tycker jag att det är uppfriskande när perfektionismen inte står i centrum, som den många gånger gjort på min egen blogg. När man pausar och vill varva ner, så är deras zine utmärkt för just det ändamålet.

Trots att det finns stavfel lite här och där, samt att de är en hel del snabba intervjuer, så hålls det upp av anekdotdelen ”Kroghs Corner”, som i detta nummer heter ”Fast & Loud” istället. Det känns som en bra utveckling och den ger mer utav ett seriöst intryck än den har gjort i tidigare nummer, även om den varit väldigt bra där med. Däremot är det nog snarare det visuella i zinet som tagit mest plats och fått en att läsa vidare. Även om innehållet fått sig en spark i röven på sistone, så har det även förbättrats rent visuellt. Själva omslaget är nog det mest egendomliga och roliga som jag sett på ett bra tag. Det är cleant, humoristiskt och sparar inte på något som helst krut. Måste även påpeka att jag tycker om snabba men välutvecklade intervjuer, eftersom att det blir mer lättuggat och är roligare att läsa. Zinet är förmodligen det enda i Sverige som har en bra balans mellan lättläst, estetiskt tillfredsställande men ändå utförligt som jag hittills lagt mina labbar på. Fortsätt med det ni gör, för det är ett trevligt inslag i vardagen och kostar dessutom minimalt att köpa.

Ni kan köpa zinet för 10 kr via SMRT Records, D-Takt & Råpunk och Blindead Productions.

Recension: Red Doves – Off the grid 12″

Lagom aggressiva men finslipade “bakåtsträvare“, tar ett stort kliv framåt. Med den första låten “Off The Grid“, så undrar man om det inte genast är slutet av 70-talet och början av 80-talet igen. Den råa essens som är Red Doves gör sig påmind genom att härstamma från en mycket grymmare tid. En stor skillnad är dock att tiderna har förändrats, men den största skillnaden blir till slut likheten; vi lever i en hård och tuff tid, vilket återspeglas på ett perfekt och nästan nonchalant sett av sångaren i bandet. Om jag hade fått säga mitt, så påminner det till viss del om Peter And The Test Tube Babies framtida kärleksbarn, som åkt tillbaka i tiden och försökt läxa upp en ännu råare aktör. Med det sagt så passar in det någorlunda nostalgiska amerikanska soundet i sammanhanget, då den betydligt råare brittiska kanaliseringen blir tämligen harmlös i sammanhanget, tack vare blandningen. Däremot måste jag säga att den amerikanska venen inte direkt märks förrän i refrängen och hur det låter i mellanakterna, då det känns som att det gamla brittiska soundet letar sig till utgången och kommer in genom den stora dörren för ännu en omgång.

Vad som därför blir tydligare i och med den andra låten “Chameleon Street” är den, för sin tid, typiska frustrerade och letande aggressiviteten från främst tidig amerikansk hardcore. Skillnaden enligt mig är den mer framträdande och melodiösa sidan som inte direkt är lika tydlig inom den brittiska. Måste även säga att sångaren får till orden på ett bra sätt, trots att det märks att det kommer från en svensk källa. Vilket gör att det hela känns märkligt, då det knappt ens finns ett spår utav den gamla svenska punken någonstans. Men å andra sidan låter det inte heller som om det varit ambitionen och därför faller det platt. Det mest märkbara är de snabba och finurliga riffen, som snabbt avlöser vartandra och formar olika melodiösa slingor packade till bristningsgränsen med attityd.

Den uppkommande låten “Payed In Excuses” påminner en hel del om Damage och stilen de lyckas porträttera på sin senaste platta. Skillnaden är väl den gryniga ljudbilden som genast skulle kunna betecknas som mer utav en rocklåt med punkinfluenser än tvärtom. När den svenska dialekten skiner igenom så känns det som att det passar in i sammanhanget. Den ger en egen charm till låten och fortsätter på det inslagna spåret, för en mer lättsam och nonchalant punkgryta av högre rang. När jag väl lyckats ta mig till låten “Kamikaze Love” så börjar det långsamt gå åt andra hållet. Nog för att Red Doves är intressanta, men det börjar bli lite väl mycket av samma tugg om och om igen. Där finns ett visst drag i musiken men det känns som att jag har hört detta förut. När man väl börjar komma till den punkten att allt man hör låter likadant, så är det illa. Men det mest engagerande i just denna låt är hur de blandar lo-fi med en verklig ljudbild, men det tar även ut en hel del av energin som de haft i tidigare låtar. Som om luften pyser ur och allting genast börjar bli långsammare och trögare att lyssna till.

Hur som helst tar låten “Ode To Nothing” tillbaka bandet till sin ursprungsposition, enda skillnaden är att ljudbilden är förändrad och i ett långsammare tempo. Något utav en balladaktig punkdänga som spiller över kanterna och förmedlar en hopplöshet. Med hjälp av denna vändning så blir det genast mycket trevligare att lyssna till det. Den uppenbara nihilistiska ådran gör att man bara vill flyta med och vaggar från sida till sida, när saxofonen lägger an och kompletterar de övriga instrumenten på ett bra sätt. En tydlig markör som förståndigt visar vägen ur en inslagen fåra. Visserligen fortsätter det, fast återigen i ett snabbare tempo och utan saxofon i låten “From Nothing To Nowhere” där det känns som om de får revansch och energin kryper långsamt tillbaka och slår ett slag. En av de låtar som är bra på ett sätt som är obeskrivligt, då de lyckas kravla sig ur nedåtspiralen och ge allt för att sedan kasta det rakt i ansiktet. Hittills en av de bättre låtarna på albumet, med en perfekt blandning av det flyende, energiska och totalt kompromisslösa som de tidigare levererat i mindre doser.

Nu när allt kommit igång på riktigt är jag redan på låt nummer sju som är “Watch From The Shadows“. Sångaren gör riktigt bra ifrån sig och det kommer loss som en nonchalant blandning av både apati men utan den i överlag nihilistiska inställningen, utan precis som han sjunger: “We’re back in style“. De tidstypiska dragen från äldre amerikansk punk och hardcore, framförd utav svenskar, gör att det hela tippar över totalt. Allt i en liten förpackning och med stora ambitioner, där allting till slut faller på plats och ger en den euforin man förväntar sig av just den typen av punk. Där den mer rockiga andan av melodiösa riff och den punkiga känslan ligger i framkant hela tiden och där sångaren verkligen är en stor del av hela njutningen. När allt spiller över till låten “I’m A Target“, så undrar man verkligen om det kan bli bättre än såhär och givetvis blir det så. Refrängen har samma innovativa känsla som man får när man lyssnar på the Hex Dispensers, även om de möjligen har ännu mer melodiöst sting i sin musik. Trots att de spretar och stretar så röjer de undan tidigare oplöjd mark och stampar med sina fötter i takt, det är dags för den mer klämkäcka och nonchalanta sidan av punk som inte fått fotfäste. Men tack vare de smutsiga skorna så är det en realitet, särskilt med denna låt.

Musiken forsätter i samma anda och är genomgående i de två låtar som kommer efter och när man väl tagit sig till en av dom, vars namn är “Stains“, blir man förundrad över hur likriktat det kan vara ibland. Inget ont om det, men det blir en hel del repetition som även låter sig höras i den senare låten “White Dots“. Där det egentligen inte känns som att något behöver tilläggas. Nog för att de har bevisat att de har något särskilt, men det känns som att det i överlag håller sig inom grinden och inte vågar sig ut. Andra bullar är det dock med den sista låten “Out Of Orbit“, som förmodligen är en av de snabbare låtarna och även den längsta på plattan- Där skruvas tempot upp i början och håller stilen ända tills låten är slut. De melodiösa förgreningarna inom låten får visa sig från sin bästa sida och letar sig äntligen utanför de gränser som de tyvärr hållit sig inom. Men det är kanske så det är ibland, plattan är av det slaget att de inkorporerat en hel del saker som jag inte direkt har tänkt på. Det bevisar å ena sidan att de har en plats, men å andra sidan kan det bli lite väl repetivt när man tittar i backspegeln. Nu krävs det bara att Red Doves slår av backspegeln totalt och går bärsärk, men det kan de göra och det har de visat att de är kapabla av att göra. Ett intressant band, som kan leverera, när de vill. Förhoppningsvis simulerar de detta och går sin egen väg, istället för att rita in sig själv i en fyrkant med hjälp av de musikaliska kritorna.

Mitt råd till er är att ni köper plattan och lyssnar igenom den, för det är det verkligen värt. Den går att köpa hos Gaphals.