Showcase [#5]: Battlehooch, Standish/Carlyon and Zap Dragon & The Attack!

2878273584-1You’ve got some electronic sugar running down your throat, but instead it turned out to be a bug. This time around the first one to be featued is the band Battlehooch, which have released an album titled “Hot Lungs“, one day ago. What could be said is that it’s probably one of the more avant-garde bands I’ve featured here, blending pop with quirky psychedelic rock, increasing itself to orchestral proportions. Yes, they’re like a mini-orchestra that you’d want to play tunes for you before you go to school or work. Sometimes it feels like they’re making a musical cabaret out of my own life. They’re also a reason to wake up in the morning, instead of having angst right before you’re supposed to wake up. Or at least so I felt when I played their record while brushing my teeth. Probably one of the better findings this year alone, bordering to mainstream, but actually to weird to be categorized in that category. So, what are you waiting for? You should listen to their music now when you’re having the chance to discover them. Tracks featured on this album range from “Joke” to “Organic” and it’s been released on Chuur Records.

3862554652-1Unfortunately only featuring one track, but what the heck, I’ve done this before. The band Standish/Carlyon is releasing their album later this year and they’ve put out a track for us to enjoy. Also, you might want to know the name of the upcoming album, and here it is: “Deleted Scenes“. It’s got a vibe to it that is hard to ignore, it’s versatile in both instrumentation and the atmosphere is well built. Nothing in the foundation seems to be scrawny, the synthesizer utilize its own presence in the sound-scape to give you a lingering feeling, before the percussion suddenly strikes you down with it’s bombastic sound. Simply an astounding combination of post-punk, art rock and different atmospheric electronica that will make you feel harmony within but also a slice of melancholy. Deliverance is only an option, everything is out-ruled in this particular song and I cannot wait until more songs are available from the same album. There’s also a neo-soul feeling in the singer’s voice, as he in the lower and higher keys deliver a total soulful and meaningful aura. The track that’s being featured here is titled “Nono/Yoyo” and the album will be released by Felte Sounds.

3848532998-1I might not agree with some of their lyrical content, but the overtly happy feeling convinced me to feature them. The band Zap Dragon & The Attack! might sound ridiculous if you just gaze upon their name for a second, but they’re actually in all seriousness very skilled at what they do. Recently, they released their latest album “Pain Waves” which has got a cover that made me lay my eyes upon them the first time. Remember, covers are also important, if you know how to make them look great. Well, what can be said about this band? All I can hear in my head is: “You are a sick, sick, sick – fuck!“. It’s hard to pinpoint their sound, but it’s a remarkable journey from the entrenched wonder of folk music, to the more basic punk rock outfit that you’d probably encounter everywhere else. But they’ve got some pretty great lyrical content, which has got an edge to it and an attitude you shouldn’t miss out on. This folk, indie and punk rock concoction simply makes an awesome combination, if the lyrics don’t really suck. I think the lyrics are one of their strengths, which make them stand out of the masses, in turn making me feature them this time around. Tracks featured on this album are from “Sicko” to “Little Reminders” and can be bought from their bandcamp, totally D.I.Y. So I suggest you support these people.

Recension: Flowers Must Die – S/T

LP-20131Tillsammans med långsamt lunkande melodier, i full färd med att erövra Jupiter. Det är en mening som kan beskriva denna platta som släppts utav bandet Flowers Must Die. I introduktionslåten “Jämfota” så kanaliserar bandet sin utspejsade rockdröm, vilket får sjaskiga kopior att upplösas när de kopplas in i örongångarna. När man väl tagit sig förbi det blomstrande introt, som närmast skulle kunna beskrivas som “rymd möter jord”, så gröper de ur sitt jordfästa fundament och ger sig ut på en tripp som mycket väl skulle kunna vara synonymt med hjälp av låtnamnet. Tänk er att ni hoppar jämfota och att riffen samt trummorna följer efter er, medan ni försöker att överleva ett helt liv, genom att åstadkomma detta fysiskt uttröttande engagemag som ni gjort till ert liv. Den experimentella lusta som visas med hjälp av detta skulle inte kunna vara mer uttröttande, när man hör samma riff och trumslag upprepas om och om igen. Dock lyckas de hålla båten flytande en stund till, innan de växlar över från detta åbäke. Med det sagt så försvinner inte jämfotahoppningen, men den räddas på ett bekvämt sätt utav rymdriffen och den flummiga aura som sedan omsluter ljudlandskapet. Man undrar vad som hände med introt och ställer sig frågan om det minuterlånga intermezzot hade behövt att vara så stelt. Dock måste det sägas att ljudbilden i övrigt verkar vara på topp, redo för att slungas mot månen.

Continue reading

Review: Die Eule Im Bart Des Judas – S/T 7¨

split_cover_frontAn atypical example of how you could find enjoyability by blending synths with punk. Pretty please, let’s get this started, with the song “2.95“. With an outrageous attempt, it seems like, at first. To fit in a connection between the synth and the punk, the intro leaves a lot to wish for. Since you’re trying to fathom what it’s going to be about, even though you know the prerequisite of the whole situation. However, the bleep-bloop is sweeping into the sound-scape in such a natural way that you’d have to part yourself from the regular concept, as you think of things you’re not supposed to blend. This is certainly one of those situations, but when the punk steamrolls you and puts you in a trance with the other components that are involved. Without it sounding ridiculous at all, it also kick-starts the feeling of that there’s something to fetch from this. When you’re supposed to get into the pit, the unconventionality sets no boundaries to the bizarre. Add the German language as a factor of why you’d love to get involved. Even though you don’t understand the lyrics, the short-handed yet stout approach is all it takes for you to drop your own glass jaw.

Continue reading

Recension: Bottlecap – S/T

bottlecapDen gamla skolans rock med nytänd gnista. Trots att Bottlecap representerar en äldre form av rock, så kan man inte undgå att förundras över deras egna tillägg till låtarna. Den första låten “Set Me On Fire” har ett skönt psykedeliskt gung som man med nöje upplever om och om igen. Där riffet är en av de största behållningarna, samt de baktunga trummorna som snällt följer med av ren taktfullhet. Sångaren låter som en punkig variant av ZZ Tops mest ihärdiga alster, men har ändå något eget att ge till en annars långsam takt. Om någonting annat skulle köras samman med det förstnämnda bandet, så vore det i så fall Motörhead, rent vokalistiskt. Låten har sitt egna och utmärkta rockggung som svänger hårt och ändrar karaktär i refrängen, där den mer punkiga och hårdare psykedeliska ådran letar sig fram mellan de olika byggklossarna. När klimaxet kommer och riffet ballar ur till den milda grad att allsång bildas i bakgrunden, så är det perfekt att svänga till med högerfoten. Här känns det verkligen som om de överträffat sig själva, då det mycket väl skulle kunna ha varit vilket rockmedley som helst, antingen i inspelningsstudion eller live. Energin som bildas, samtidigt som det trögflytande materialet långsamt rör sig framåt, är något man inte bör underskatta.

När snabbare låtar kommer på, som i fallet “Wretches“, finns där ytterligare en styrka. Där riffen är mer åt standardhållet, men där de visar att de kan lira snabbare utan att det blir otajt. Förutom på vissa punkter, där o:andet ofta hamnar utanför gemenskapen av tajta riff och intressanta vändningar. Man skulle kunna kalla det rock för desperata människor, där sångarens sista hopp ligger på rösten och det känns som om detta vore någon talanguttagning för att bandet ska gå vidare i någon tävling. Om något, så har de bevisat att de har relativt originellt material och de är förvånansvärt skarpa trots att det endast står tre personer bakom skapelserna. Däremot skulle de kunnat skippa o:andet helt och hållet, samt den svenska brytningen. Som är obefintlig när det kommer till huvudspåret, men som letar sig fram i det snackfyllda intermezzot, vilket kunde ha gömts under flera kilo sten så att det slapp höras. Nåväl, låten i sig är rent helhetsmässigt inget att hänga i granen, men det finns någonting de är ute efter, som de lyckas pricka in i olika delar av låten.

I det tredje alstret “Shake My Hand” så återkommer det ack så bekanta riffet, som man vid detta laget tycker att de bör utveckla eller åtminstone hålla kvar. Sångarens ekande röst i början gör mycket för att starta upp allting, men det känns som att trummorna på många sätt är rätt generiska. Däremot förhöjs stämningen av de gladlynta psykedeliska riffen, som i sin tur förmodligen inspirerade trummorna till att bli lite mer varierade. När det kommer till resterande ljudbild så är det inte särskilt mycket som känns engagerande, även om musiken till mångt och mycket drivs utav en energisk sångare och dess evige kompanjon, de psykedeliska riffen. Här hade det känts bättre om det funnits lite mer variation när det kommer till ljudbilden. För när man väl har hört samma sak ett bra tag, så blir man inte direkt peppad av att höra upprepningen och sedan vandra vidare till nästa låt.

Introt som blåser förbi i låten “Hang On” påminner till stor del om en mängd olika gamla svenska punklåtar. Det är inte varje dag man hör något sådant, så riffet som valsar vidare in i låten är ett intressant tillägg i ljudbilden. Som, mycket riktigt, fortsätter att ljuda genom hela låten i princip. Här känns det som om den mer punkiga delen av Bottlecap kommer in, till förmån för lite rock i bakgrunden som tittar fram när det behövs. Särskilt när det kommer till refrängen, då den sista delen av den innehåller mycket rock för de som tycker om det. När man kommit lite längre, så går låten in i en helt annan väg, som mer påminner om tomtens julverkstad eller något annat. Den textraden som fastnar i huvudet med tanke på närheten till julen är: “…I want gifts“. Men vem vill inte ha det egentligen? Här får man ett paket som på många sätt är inslaget två gånger, där man först får en punkig överraskning och sedan återkommer till den största influensen, vilket är den underliggande rocken.

Precis som namnet avslöjar, som är “Carry Me All The Way“, så är detta en mer balladinriktad rocklåt. Det känns som om de försöker anamma de äldre rocklåtarnas mycket engagerande men samtidigt lugna sätt att göra ballader. Tyvärr så faller korthuset på grund av den språkliga brytningen som letar sig fram ibland, men det måste sägas att sångaren är engagerande att lyssna på och har en stämma som skulle kunna vidareutvecklas och bli ännu bättre. De har på många sätt och vis lyckats med en ballad av den gamla skolan, tillsammans med den nya skolans ljudbild. När låten börjar närma sitt slut blir sångaren mer lågmält, samtidigt som ljudbilden till mångt och mycket ändrar karaktär på många sätt, som både är önskvärt och som inte är det. Till förmån för den punkigare rösten. Man måste dock påpeka att ljudbilden endast blir bättre, ju längre in man kommer i den. Mot slutet så är det en kaskad av olika riff och trummorna går igång som aldrig förr, helt enkelt en rätt så bra tagning inom rockens mer ödmjuka sidor.

Uppföljande låt som går under namnet “The Torch” är nog en av deras smutsigaste låtar, när det kommer till ljudbilden. Till förmån för en mörk och rasslig basslinga, samt ett hett temperament emellan de olika instrumenten, skapar en mycket intressant ljudbild. Tyvärr måste det nog sägas att detta är sångarens svagaste kort, förutom i refrängen då hela hans mäktiga avbild låter sig skina runtom i ljudlandskapet så till den milda grad att man svänger med hela kroppen och låter tempot föra en. Här finns det även rum för en hel del gitarrsolon som placerats helt rätt och denna låt är hittills en av deras starkaste kort, så därför känns det rätt bra att de plockar fram essen ur kortleken nu efter alla låtar man lyssnat på, så att man tillslut kan höra en viss fulländning rent musikaliskt. Det här är inte rock för de svagsinnade utan det här är rock för de som inte fått nog och endast vill ha mer. Fyll på muggarna och kör hårt resten av vägen, så landar ni kanske mitt i deras arsenal, som de bevisligen har dragit ut.

Som om det inte var nog så kommer låten “Side Story” in och ställer till det ytterligare. Med blues så utökar de sitt koncept ytterligare, då riffen har ändrat karaktär totalt och driver fram denna tes som om det vore deras sista. I huvudet så åker det förbi motorcyklar och alla samlas på vägen för att åka ut mot ingenstans, tills de kommer fram dit de ska. För att sedan ta fram whiskey, skåla och sätta på radion för att höra den här låten. Däremot så känns det precis som om denna låten är ett mellanspel innan nästa ska komma. Hur som helt är sångaren på hugget återigen, då han löpt linan ut i föregående låt, vilket är ett bra betyg med tanke på hur han sjabblat sig inom vissa partier på tidigare låtar. Men här passar saker rätt bra, kostymen sitter rätt och det känns som att de är redo att leverera mer.

Nu när de rent musikaliskt är herre på teppan för en stund, kommer låten “Red Cucumber” som på många sätt är en av deras mer svängande låtar. Där partierna hänger ihop mycket bättre och där back-up sångarna faktiskt fungerar, för en gångs skull. Från att gå till attack från sin defensiva position, till att fullkomligt ödelägga ljudbilden och återgå till det lugnare tempot. Här är Bottlecap i sitt esse, även om jag sagt det förut, så måste jag revidera min åsikt och placera denna låt i förgrunden, då den till mångt och mycket täcker de sämre sidorna som bandet framhållt. Framförallt svänget är det som håller mig kvar, det känns i hela kroppen hur allting är på sin plats och fortsätter att köra rakt framåt istället för att vika av och pröva någonting annat. Vilket är en bra tanke, för annars hade man inte haft denna låten. Som att bli serverad den finaste champagnen, samtidigt som de kastar ut den sämre bakom restaurangen. Ett mycket gott mål mat, rent musikaliskt och något som mättar otroligt väl.

Det minst sagt göteborgska introt i låten “Soma” gör mig lite förvirrad. Det känns som att rösten är högre än instrumenten ibland, vilket gör att mycket av charmen försvinner. Känns endast som en göteborgare som tjötar om något som ingen kommer att förstå. Från att gå från ett relativt obegripligt intro till att fullkomligt grotta ner sig i nästan sludge-mässig rock, det är någonting man definitivt borde önska sig till nästa år. Det verkar nästan som om de bytt ut mycket av punken för den renodlade rocken, vilket på många sätt nästan kan hänvisas till avdelningen Talking Heads. Åtminstone när det kommer till det mer art rockiga, som möjligtvis inte finns där rent instrumentalt, men som är ett återkommande tema i mycket av texterna som man får höra och energin som sångaren släpper lös på dessa. När han går in i sina galna strövtåg där det utdragna ordförrådet är prioritet nummer ett. På ett sätt önskar man nästan att det vore mer åt det hållet rent musikaliskt, när man tuggat sig igenom ett stort antal låtar innehållandes lite punk och total rock. Även fastän jag inte gillade introt, så känns outrot lite mer förståeligt.

Varför är det så att låten “Hang On, Mr. Porrigde” är så kort när jag fick just det jag önskade mig? Nog för att det är ett kort mellanspel, men om denna låten varit lite längre, så hade jag nog hyllat den likväl. Trots dess märkliga uppenbarelse rent musikaliskt, så kändes det som att det fanns något att ta tillvara på just där. Den aspekt som jag efterfrågade hade mycket väl kunnat fyllas, men Bottlecap valde att inte göra så. Nu i förhand så tänker man att det är dumdristigt, men i efterhand så är det nog bäst att så varit fallet.

Sista låtenUp (From This Dying Sea)” levererar den tunga rocken som är synonymt med Bottlecap. Den rock som de på olika sätt antingen varit otroligt ambitiösa med eller som i vissa fall endast fallit på mållinjen. Av någon märklig anledning så kan man förmodligen tycka att den manipulerade rösten i låten är något som lägger till en extra dimension, vilket man inte kan förstå sig på, men som förmodligen är mer intressant i sitt sammanhang än något annat. Rocken som kommer fram ur denna låten hade förmodligen fått gamlingarna att vicka på rumpan och rockentusiasterna att komma i brallorna. Det är rock på det sättet som det ska vara, men med ett signum som heter Bottlecap. Även om låten möjligtvis lämnar mycket att önska, så är den tillfredsställande nog i sluttampen.

De har lyckats visa sig från sin bästa och sämsta sida samtidigt, men man kan endast anta att det är så det ska vara innan de rör sig vidare. Deras sound är rätt färscht men samtidigt en kvarleva. Förhoppningsvis lyckas de jobba vidare med sina svagheter, men det måste ändå påpekas att det är starkt jobbat, eftersom att det är en trio. Det här vill man höra mer av och man vill se det vidareutvecklas i sin egen takt utan att någon försöker att styra över det. Rock’n’roll boys, med det lilla extra, oavsett om det kan gå åt det ena hållet eller det andra.

Recension: Inkvisitionen – Dö som lejon

2415768213-1Hardcore för hårdhudade människor. Inkvisitionen är ett namn som jag hört otaliga gånger på Lukinzine, då han matat mig med det bästa av den senaste punk och hardcore som finns därute. Fick upp ögonen för detta band på grund av det och tänkte att jag skulle recensera deras senaste släpp. Äntligen kommer det ännu mer hardcore som bryter sig ur den konventionella fåran och smiskar allt i sin väg hittills. När den första låten som går under namnet “Repris” kommer på, så vill man helt sonika brista ut i ett avgrundsvrål och cirkulera runt i rummet, samt slänga upp näven.

Den här skiten knockar mig ur mina bekväma tofflor och kör runt mig likt en virvelvind, då trummorna och riffen är så pass hårda att man försvinner ut i molnen och spottas ut i havet. Även om det är förhållandevist repetetivt så är ljudbilden utmärkt ur många avseenden och inte alltför finslipad, vilket gör att allting låter mycket mer brutalt än vad det skulle kunna ha gjort. Ser gärna en repris av denna låt igen och har därför satt den på rullning ytterligare en gång. Kaos, krig och erbarmlig död letar sig in i min skalle. För någonstans därinne finns det en icke-invigd hardcoreentusiast som vill ut ur skalet och bara röja loss totalt.

När man tror att den första låten var epitomen av vad Inkvisitionen innebär, så kommer ytterligare en jävla handgranat som sprängs i nyllet på en. Inte bildligt talat, men musikaliskt talat. Vi är alltså på den andra låten, vid namn “Dö som lejon“. Riffen innan skiten släpper loss totalt är fullständigt urartade och hela ljudbilden påminner mycket mer om något experiment än någon statisk hardcoreetikett kan frambringa. Här har man kopplat in alla bandmedlemmarna till en maskin som kan spotta ur sig sådana fullständigt galna låtstrukturer, riff och trummor.

Känns som att man påminns om varför man lever och det är säkerligen något som förgyller Decemberkvällen ytterligare. När man svettas i ögonhålorna, känner sig lagom fräsch och rantar runt i ringen. Det här, det är boxningshardcore för den hårdhudade människan. För en oinvigd så ter sig detta brutalt och primitivt, men det är långt ifrån det. Vad är det då? Jo, det är genomtänkt jävla hardcore som tar din puls och kör all-in direkt genom att släppa lös en fullskalig kaskad av allt det som gör att hardcore kan bli bra och faktiskt blir det.

Efter att man tagit sig igenom vad som verkar vara timmar, men som egentligen bara är strax över en minut, så är man utpumpad till max. Hjärnsubstansen har letat sig upp i innerväggarna och nerverna processar information snabbare än någonsin förut. Men vad händer då? De tar givetvis åt sig av äran och har döpt sin sista låt på ep:n till “Göteborgs bästa punkband” och här har de ett långsammare tempo, men fortfarande energin som var så närvarande i de andra låtarna på helspänn, ifall någonting skulle hända. Dock så kör de igång med en riktig manglare och krossar allt i sin värld, som sig bör.

När man tror att man hört det hårdaste som finns inom respektive genre, så hör man det här och blir totalt överkörd på alla sätt och vis. Det här är nog något av det snabbaste och hårdaste jag hört i år, om man inte undantar Christer Pettersson. Men de här grabbarna går utöver det och har kommit på väldigt hårda om än melodiska sektioner som för allting framåt ett snäpp, just för att de ska kunna knäppa mig på näsan och säga: “nej du, vi regerar trots att året snart är slut“. Jag kan bara hålla med, ni håller fanan högt och trampar in som om det inte vore någonting. Nog en av de bästa hardcoreplattorna jag hört i år, trots ett sådant litet antal låtar. Fy fasiken vad bra!

Five questions for Stab Me Kill Me!

Stab Me Kill Me is a band from Seattle that play melodic punk rock. They’re notable for their first demo, which featured four very interesting tracks. Currently, the band doesn’t have a label, but should any label be interested in their material – they should contact them over here. I asked David Dead, one of the guitarist/vocalists in the band, a few question about Stab Me Kill Me and their progress so far.

Tell me more about Stab Me Kill Me and when did you start your band up and who are you guys?

– We started up in May of this year. About once a month we’d end up getting together, almost always by chance or accident, and we’d fuck around with some songs. As of a month ago we’ve talked about trying to figure out a way to get together a little more regularly, but so far that’s pretty much how we’ve been operating. Jeff plays bass and sings, K2 plays drums and sings, and I play guitar and sing. My name is David by the way.

Who is the artist behind the cover of your self-released demo and how long did it take for you to put it out? What have you accomplished with it so far?

– I’m glad that you asked this question! Tom Lowell is a good friend of ours here in Seattle and does all of STAB ME KILL ME’s artwork. In the future if you see a cool drawing on something of ours just know Tom did it. You’ll see some more art of his on some things we have planned for the near future as well as tons of other bands records, t-shirts, flyers, etc. We’ve gotten a lot of compliments and “positive feedback” from people and blogs about our demo. It’s been pretty cool. We should really try and make more of an effort to get it a little more out there, y’know?

So, have you had any labels that want to put out your material yet?

– We haven’t contacted any labels and we haven’t been contacted by any labels as of yet. I can promise you that we will be putting out a seven inch. We’re kicking around the idea of just putting one out ourselves. Of course, if a label wants to step forward and do one for us we’re certainly not going to make any arguments and would love to chat.

Have you written more material that you’re thinking of putting out and if so – are there any plans on releasing something beyond the demo?

– Right now we’ve got enough material for two seven inches. There are a number of songs that we haven’t learned as a band yet as well. We will totally be putting out more music.

Good luck with your music-making and thanks!

– Thanks for having me J!

Recension: Red Doves – Off the grid 12″

Lagom aggressiva men finslipade “bakåtsträvare“, tar ett stort kliv framåt. Med den första låten “Off The Grid“, så undrar man om det inte genast är slutet av 70-talet och början av 80-talet igen. Den råa essens som är Red Doves gör sig påmind genom att härstamma från en mycket grymmare tid. En stor skillnad är dock att tiderna har förändrats, men den största skillnaden blir till slut likheten; vi lever i en hård och tuff tid, vilket återspeglas på ett perfekt och nästan nonchalant sett av sångaren i bandet. Om jag hade fått säga mitt, så påminner det till viss del om Peter And The Test Tube Babies framtida kärleksbarn, som åkt tillbaka i tiden och försökt läxa upp en ännu råare aktör. Med det sagt så passar in det någorlunda nostalgiska amerikanska soundet i sammanhanget, då den betydligt råare brittiska kanaliseringen blir tämligen harmlös i sammanhanget, tack vare blandningen. Däremot måste jag säga att den amerikanska venen inte direkt märks förrän i refrängen och hur det låter i mellanakterna, då det känns som att det gamla brittiska soundet letar sig till utgången och kommer in genom den stora dörren för ännu en omgång.

Vad som därför blir tydligare i och med den andra låten “Chameleon Street” är den, för sin tid, typiska frustrerade och letande aggressiviteten från främst tidig amerikansk hardcore. Skillnaden enligt mig är den mer framträdande och melodiösa sidan som inte direkt är lika tydlig inom den brittiska. Måste även säga att sångaren får till orden på ett bra sätt, trots att det märks att det kommer från en svensk källa. Vilket gör att det hela känns märkligt, då det knappt ens finns ett spår utav den gamla svenska punken någonstans. Men å andra sidan låter det inte heller som om det varit ambitionen och därför faller det platt. Det mest märkbara är de snabba och finurliga riffen, som snabbt avlöser vartandra och formar olika melodiösa slingor packade till bristningsgränsen med attityd.

Den uppkommande låten “Payed In Excuses” påminner en hel del om Damage och stilen de lyckas porträttera på sin senaste platta. Skillnaden är väl den gryniga ljudbilden som genast skulle kunna betecknas som mer utav en rocklåt med punkinfluenser än tvärtom. När den svenska dialekten skiner igenom så känns det som att det passar in i sammanhanget. Den ger en egen charm till låten och fortsätter på det inslagna spåret, för en mer lättsam och nonchalant punkgryta av högre rang. När jag väl lyckats ta mig till låten “Kamikaze Love” så börjar det långsamt gå åt andra hållet. Nog för att Red Doves är intressanta, men det börjar bli lite väl mycket av samma tugg om och om igen. Där finns ett visst drag i musiken men det känns som att jag har hört detta förut. När man väl börjar komma till den punkten att allt man hör låter likadant, så är det illa. Men det mest engagerande i just denna låt är hur de blandar lo-fi med en verklig ljudbild, men det tar även ut en hel del av energin som de haft i tidigare låtar. Som om luften pyser ur och allting genast börjar bli långsammare och trögare att lyssna till.

Hur som helst tar låten “Ode To Nothing” tillbaka bandet till sin ursprungsposition, enda skillnaden är att ljudbilden är förändrad och i ett långsammare tempo. Något utav en balladaktig punkdänga som spiller över kanterna och förmedlar en hopplöshet. Med hjälp av denna vändning så blir det genast mycket trevligare att lyssna till det. Den uppenbara nihilistiska ådran gör att man bara vill flyta med och vaggar från sida till sida, när saxofonen lägger an och kompletterar de övriga instrumenten på ett bra sätt. En tydlig markör som förståndigt visar vägen ur en inslagen fåra. Visserligen fortsätter det, fast återigen i ett snabbare tempo och utan saxofon i låten “From Nothing To Nowhere” där det känns som om de får revansch och energin kryper långsamt tillbaka och slår ett slag. En av de låtar som är bra på ett sätt som är obeskrivligt, då de lyckas kravla sig ur nedåtspiralen och ge allt för att sedan kasta det rakt i ansiktet. Hittills en av de bättre låtarna på albumet, med en perfekt blandning av det flyende, energiska och totalt kompromisslösa som de tidigare levererat i mindre doser.

Nu när allt kommit igång på riktigt är jag redan på låt nummer sju som är “Watch From The Shadows“. Sångaren gör riktigt bra ifrån sig och det kommer loss som en nonchalant blandning av både apati men utan den i överlag nihilistiska inställningen, utan precis som han sjunger: “We’re back in style“. De tidstypiska dragen från äldre amerikansk punk och hardcore, framförd utav svenskar, gör att det hela tippar över totalt. Allt i en liten förpackning och med stora ambitioner, där allting till slut faller på plats och ger en den euforin man förväntar sig av just den typen av punk. Där den mer rockiga andan av melodiösa riff och den punkiga känslan ligger i framkant hela tiden och där sångaren verkligen är en stor del av hela njutningen. När allt spiller över till låten “I’m A Target“, så undrar man verkligen om det kan bli bättre än såhär och givetvis blir det så. Refrängen har samma innovativa känsla som man får när man lyssnar på the Hex Dispensers, även om de möjligen har ännu mer melodiöst sting i sin musik. Trots att de spretar och stretar så röjer de undan tidigare oplöjd mark och stampar med sina fötter i takt, det är dags för den mer klämkäcka och nonchalanta sidan av punk som inte fått fotfäste. Men tack vare de smutsiga skorna så är det en realitet, särskilt med denna låt.

Musiken forsätter i samma anda och är genomgående i de två låtar som kommer efter och när man väl tagit sig till en av dom, vars namn är “Stains“, blir man förundrad över hur likriktat det kan vara ibland. Inget ont om det, men det blir en hel del repetition som även låter sig höras i den senare låten “White Dots“. Där det egentligen inte känns som att något behöver tilläggas. Nog för att de har bevisat att de har något särskilt, men det känns som att det i överlag håller sig inom grinden och inte vågar sig ut. Andra bullar är det dock med den sista låten “Out Of Orbit“, som förmodligen är en av de snabbare låtarna och även den längsta på plattan- Där skruvas tempot upp i början och håller stilen ända tills låten är slut. De melodiösa förgreningarna inom låten får visa sig från sin bästa sida och letar sig äntligen utanför de gränser som de tyvärr hållit sig inom. Men det är kanske så det är ibland, plattan är av det slaget att de inkorporerat en hel del saker som jag inte direkt har tänkt på. Det bevisar å ena sidan att de har en plats, men å andra sidan kan det bli lite väl repetivt när man tittar i backspegeln. Nu krävs det bara att Red Doves slår av backspegeln totalt och går bärsärk, men det kan de göra och det har de visat att de är kapabla av att göra. Ett intressant band, som kan leverera, när de vill. Förhoppningsvis simulerar de detta och går sin egen väg, istället för att rita in sig själv i en fyrkant med hjälp av de musikaliska kritorna.

Mitt råd till er är att ni köper plattan och lyssnar igenom den, för det är det verkligen värt. Den går att köpa hos Gaphals.