Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Exklusiv Premiär: Rättens Krater – Apmonoliten

artworks-000061575610-5484xo-t500x500

Eftersom att en intervju med Rättens Krater redan har släppts, så tänkte Invisible Guy bjuda er på en godsak. Bandet kommer att släppa sitt debut-album den 4:e Januari nästa år, som kommer att heta “Bygga upp ett stort berg“. För att de som är intresserade utav detta band ska bli lite mer intresserade, så har vi bestämt oss för att ge er en låt. Men även för er som inte intresserat er av det tidigare. Sedan deras första EP så känns det som att de slipat på det de håller på med ytterligare. Här blir vi inslagna i en slags punkvortex som blandar det som de kallar för “terror pop” med klassiska punkutsvävningar, och jag kan med säkerhet säga att man även hör lite utav Ståålfågel där, med tanke på de spännande synthslingorna som uppenbarar sig. Påminner åtminstone lite om det legendariska bandet, så jag ber om ursäkt ifall jag var lite för utsvävande när jag myntade Onkel Kånkel. Allt som innehåller könsord är inte det, men det finns en slags Lundavibb över bandet – när det kommer till musiken som sådant. De har ju till och med lagt ut ett citat med och av Fakiren, så med tanke på att Fakirensällskapet finns här nere, så vore det inte långsökt att påstå att det är så. Skitsamma, nu tycker jag att ni får lyssna på låten “Apmonoliten“, som kan streamas här nedanför tack vare att vi har fått tag på den före alla andra och därmed snuvat folk på en exklusiv premiär. Men det är vi fan värda, och ni med! LP’n kan köpas från Dead Beat Records, när de väl har den ute för försäljning. Men för de som törstar så kan nog denna premiär ge er en hel del.

Interview with Tony Drayton of Kill Your Pet Puppy!

kyppcov1

The first Kill Your Pet Puppy, released in the borderland between 1979-1980.

Kill Your Pet Puppy is a zine from London, England. It’s got a lot of history to be backed up with, and might actually be called legendary. One of the men behind it all, or should we call him the ‘main man’, Tony Drayton – left his former zine Ripped & Torn to create this one. As the first issue emerged in 1979, it featured; Bauhaus, Crass, The Mob, Sex Gang Children, Southern Deathcult, The Associates, The Ants and Alien Sex Fiend. Including articles, in a range of topics from “Magick and Anarchy”, “In Praise of Stupid Songs”, “Gay Punks”, “Sid Vicious Memorial Day”, joined by “issues” such as feminism, squatting and the occult. Well, this was the first number of KYPP, and more were to come. It got distributed by Joly MacFie from Better Badges, and came out in six numbers from the years of 1979 to 1983. Even though countless things can be said about this zine, and its continual twelve writers from the joint group called ‘The Puppy Collective‘, whereas some of the members were; Alastair Livingstone, Kilty McGuire, Cory Spondence, Jeremy Gluck and Val Not-A-Puppy – nothing can be said better than by the man himself; Tony Drayton. Therefore, I sent a couple of questions to him, which turned out to give a lot of answers, as each answer tells a story in itself. So, I hereby welcome you to read the pretty long interview with Tony Drayton, about the Kill Your Pet Puppy-zine and things along the line of 1979-1983.

Continue reading

Surflight: The Shones – The Shones EP

379851162-1

Oh, what a perfect blend. These sincere patrons from Boston blend punk, blues, rock’n’roll, garage and surf together, which elevates into a fantastical emotional outburst. Coloring the world with their aesthetics, freely floating away in the summer breeze as the wind takes a hold of them. Yet another sign that Spring is here and that Summer is coming, as this will probably be the tune of these seasons entry into our lives once again. Let the catchiness of their songs reap what it sows, let them into your world as you gracefully swing your feet to the melodic and rhythmic content. The Shones is Paul Arbaje, Henry Stoehr, Franciscus Pobar Lay, Alex Leeds and Chevy Mathews. Also, this is more than a story about changing seasons, emotional outbursts and good music in general – it’s a story about a re-located band and sound. Listen to their newly released debut-EP down below.

Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading

Slowday Showcase [#7.4]: Ravagers and Cabaal!

3992213213-1Yes, it’s a damn slow day, so it’s time for another Showcase. We’re entering familiar realms as we’re heading into known territory. The band Ravagers consists of four members from Baltimore, Maryland and they’ve currently been helped to release a 12¨ of their self-titled album “Livin In Oblivion“. There is something special about this band, because they put some of those melodic punk bands to shame. It goes a long time before you find something like this and it’s how melodic punk, with thrash-influences should be conducted. Not that there’s a perfect form in which you mold a band, but they combine the best out of the three worlds they have each of their foot in. Reminding me a lot of the Hex Dispensers, even though they play in different divisions. Sing-along punk have never been as acute and astute as this. There’s a certain degree in which you’ll be slinging your fist and prancing around the streets of destructiveness. What I think about is the inherently melodic core of this band, which delivers everything from sick riffs to a certain emotional effect on your own brain. Sometimes you just have to bring it back, with new intentions and a visionary approach to the same mixture of what makes different genres great. It’s snotty, rebellious and they’re living on the edge. Actually, at times, remind me of some of the older Tony Hawk games which I used to play. There, I first heard the song “Amoeba“, which might or might not constitute an influence on these boys. I feel like this is the way Americana should be, or at least they show me something better from that realm of the world. A little bit polished, but still gritty, showing their teeth on some subjects that could be a little bit predictable, but the predictability is nothing compared to their tempo-changes, with wild riffs and a total mind-blowing etiquette. It seems like they’ve pinpointed the quality, not quantity stance that is sorely lacking in much of today’s music. Featuring tracks ranging from “Cold Heat” to “Suicide Bomber“, being released someday in May, on the equally as great label (featured earlier) Cricket Cemetery.

1335723525-1Since I like to have completely contrasting music, fighting over space in Showcase, I decided to include a totally different musician. The artist who goes by the name of Cabaal from Ottowa, have released his latest album to date, namely “Liminality“, which is a metamorphosis of different electronica. Even though the borderline witch house cacophony makes me go astray, the huge landscape featuring everything from (almost) D’n’B-esque sounds to a completely different approach of IDM, make me feel at home again. It’s as if the more modernistic and minimalist elements of that particular genre suddenly started to incorporate themselves, emulating everything that can be considered to be bad in that genre, but instead latching on to the greater elements of the landscape – purveying a sound in between the cacophonous, the enlightened and the brutally obscene. Well, it might not be “obscene” in the words correct meaning, but I hope you catch my drift. At times it feels like I’m climbing the highest mountain, just to fall down into oblivion once again. It also reminds me a lot of the more J-pop oriented stuff that I’ve heard, with overtly (almost obnoxious) electronica that is well-produced and smashes into your own world, without leaving you anything. The deep baselines force you into a dwelling condition, where you don’t know if you’re inside out or if you’re inside in. Probably one of the more fascinating releases that have been offered so far, this year. Everything serves its purpose and the psychedelia is overwhelmingly good. So, have a little tanz by yourself and recognize the ingeniousness. Or fall down from the steep mountain before you ever reach the top of the sphere, failing to collect your rewarded enthusiasm. Because this is going to be in a world of goodies and grace, despise and maybe also a little bit underlying hate. Featuring tracks ranging from “Glass Halo” to “Sun Prism“, self-released in the D.I.Y-fashion, on the 23rd of February.

Slowday Showcase [#7.1]: Ortrotasce and Knife for an Eye!

420756192-1I will share with thee a quite overlooked gem from my stash. The duo Ortrotasce are located in Portland and Brooklyn, where they sway the public with their magical electronica. Since they released a totally new album more then a week ago, I’m ashamed that I didn’t pick it up quicker. The EP I’m talking about is “Forgotten“, which was released for the public on the 12th of February and is also their debut. Quickly, when you delve into their sphere of minimalistic synth, adjacent to dark pop and electronica as a whole – you become paralyzed. It’s a great form of paralyze, because your nerves and your system is functioning correctly, but you’re put in a state of trance. Every time I listen to it, every song seems to be programmed after my body, because whenever I hear the strike of the toms, the stab of the synthesizer, or an arpeggio – my body constantly moves together with every nerve in my body. Push a button, feel the feeling and dance along to this menacingly melancholic duo and their uncontrollable whip. Strike one, you’re in, strike two – you’re totally enveloped in their dimension. Their music also puts other minimal synth projects to shame, because they’ve found a way to not make it as static as many acts can be. In the center of their core, the danceable elements of peppiness shrug along the walls but do perfectly fine within the mix. Never loose the edge and never loose the touch, because one way you’re being touched is in an meta-physical continuum of emotional, with realistic fodder. Featuring songs ranging from “Transitory” to “Grey Space“. Their release can be found on the Los Angeles-based label Function Operate.

3683314418-1So, if you like Motörhead on speed, you’ve found the right post. The band Knife for an Eye is straight out of Gothenburg city, featuring three members under the monikers of Al Rixon, Charlie Pride II and Johan. Well, only one might well be a moniker, but I’ll include them all. They’ve currently, since the 20th February, released their “Internet Tracks” collection of two tracks which are some of the hardest songs I’ve heard within the punk and rock’n’roll sphere. At least when it comes to the latest addition to that family, their hardened vocals and their overall gritty sound-scape which reeks of distortion. Sounding like some of the classic punk mixed with rock’n’roll and actually, at times, reminding me a lot of Poison Idea even though they’ve not picked up on their vehement speed yet. Yet again, Gothenburg never ceases to amaze when it comes to sound, since there’s been a lot of great bands coming out of that city lately. If you need to be kick started out of your feverish dreams, you should hook your headphones or your massive speakers – to blast this stuff right into your own ears. Hard as hell, breaking bones and throwing stones. Since I never seem to pinpoint the exact words that could describe it, I would contest with Motörhead hooked up on speed and extreme adrenaline. It seems to be some kind of mutated and awful uncle, just thrashing away and unleashing hell upon your closed gates. Check this shit out, because it’s one of the best things I’ve heard and also one of those who packed the most punches. Featuring the tracks “Getting Hooked” and “One Step Forward, Two Stabs In The Back“. You can download both tracks for free from their bandcamp, or hand them some money while you’re at it.