Showcase [#5]: Battlehooch, Standish/Carlyon and Zap Dragon & The Attack!

2878273584-1You’ve got some electronic sugar running down your throat, but instead it turned out to be a bug. This time around the first one to be featued is the band Battlehooch, which have released an album titled “Hot Lungs“, one day ago. What could be said is that it’s probably one of the more avant-garde bands I’ve featured here, blending pop with quirky psychedelic rock, increasing itself to orchestral proportions. Yes, they’re like a mini-orchestra that you’d want to play tunes for you before you go to school or work. Sometimes it feels like they’re making a musical cabaret out of my own life. They’re also a reason to wake up in the morning, instead of having angst right before you’re supposed to wake up. Or at least so I felt when I played their record while brushing my teeth. Probably one of the better findings this year alone, bordering to mainstream, but actually to weird to be categorized in that category. So, what are you waiting for? You should listen to their music now when you’re having the chance to discover them. Tracks featured on this album range from “Joke” to “Organic” and it’s been released on Chuur Records.

3862554652-1Unfortunately only featuring one track, but what the heck, I’ve done this before. The band Standish/Carlyon is releasing their album later this year and they’ve put out a track for us to enjoy. Also, you might want to know the name of the upcoming album, and here it is: “Deleted Scenes“. It’s got a vibe to it that is hard to ignore, it’s versatile in both instrumentation and the atmosphere is well built. Nothing in the foundation seems to be scrawny, the synthesizer utilize its own presence in the sound-scape to give you a lingering feeling, before the percussion suddenly strikes you down with it’s bombastic sound. Simply an astounding combination of post-punk, art rock and different atmospheric electronica that will make you feel harmony within but also a slice of melancholy. Deliverance is only an option, everything is out-ruled in this particular song and I cannot wait until more songs are available from the same album. There’s also a neo-soul feeling in the singer’s voice, as he in the lower and higher keys deliver a total soulful and meaningful aura. The track that’s being featured here is titled “Nono/Yoyo” and the album will be released by Felte Sounds.

3848532998-1I might not agree with some of their lyrical content, but the overtly happy feeling convinced me to feature them. The band Zap Dragon & The Attack! might sound ridiculous if you just gaze upon their name for a second, but they’re actually in all seriousness very skilled at what they do. Recently, they released their latest album “Pain Waves” which has got a cover that made me lay my eyes upon them the first time. Remember, covers are also important, if you know how to make them look great. Well, what can be said about this band? All I can hear in my head is: “You are a sick, sick, sick – fuck!“. It’s hard to pinpoint their sound, but it’s a remarkable journey from the entrenched wonder of folk music, to the more basic punk rock outfit that you’d probably encounter everywhere else. But they’ve got some pretty great lyrical content, which has got an edge to it and an attitude you shouldn’t miss out on. This folk, indie and punk rock concoction simply makes an awesome combination, if the lyrics don’t really suck. I think the lyrics are one of their strengths, which make them stand out of the masses, in turn making me feature them this time around. Tracks featured on this album are from “Sicko” to “Little Reminders” and can be bought from their bandcamp, totally D.I.Y. So I suggest you support these people.

Invisible Guy recommends: 80s Gothic Rock – 1985 (Part IV)

I think it’s time to give you another treat, this time I’ll be recommending my favorite Gothic rock bands from the 80s. I begin with 1980-1981 (Part I) and then gradually move my way up throughout the years: 1982 (Part II), 1983-1984 (Part III), 1985 (Part IV), 1986-1987 (Part V) and 1988-1989 (Part VI). I’ll be continuing the fad of six different episodes and I’ll bid you my welcome into the world I knew and the world I’ve discovered and continually re-discover when I’m surfing the web. I want to give people another opportunity and to find out about bands and artists that they haven’t heard of before. Sometimes I occasionally sneak in a bigger band or two, but that’ll just be if the song is good enough. But by no means is this a top 30 of the best Gothic rock from the 80s, I’ll have to give you a top-10 list in the future of the Gothic bands that I think top my own list. I’ll also have some commentary beneath each clip as I had in the earlier parts that covered post-punk, mostly because it looks more aesthetically pleasuring and say something about the song or the lyrics. Let me take you into this world now.

You’re now entering Part IV of the recommendation.

If you wish to continue, click on the Continue reading button.

Continue reading

Recension: Bottlecap – S/T

bottlecapDen gamla skolans rock med nytänd gnista. Trots att Bottlecap representerar en äldre form av rock, så kan man inte undgå att förundras över deras egna tillägg till låtarna. Den första låten “Set Me On Fire” har ett skönt psykedeliskt gung som man med nöje upplever om och om igen. Där riffet är en av de största behållningarna, samt de baktunga trummorna som snällt följer med av ren taktfullhet. Sångaren låter som en punkig variant av ZZ Tops mest ihärdiga alster, men har ändå något eget att ge till en annars långsam takt. Om någonting annat skulle köras samman med det förstnämnda bandet, så vore det i så fall Motörhead, rent vokalistiskt. Låten har sitt egna och utmärkta rockggung som svänger hårt och ändrar karaktär i refrängen, där den mer punkiga och hårdare psykedeliska ådran letar sig fram mellan de olika byggklossarna. När klimaxet kommer och riffet ballar ur till den milda grad att allsång bildas i bakgrunden, så är det perfekt att svänga till med högerfoten. Här känns det verkligen som om de överträffat sig själva, då det mycket väl skulle kunna ha varit vilket rockmedley som helst, antingen i inspelningsstudion eller live. Energin som bildas, samtidigt som det trögflytande materialet långsamt rör sig framåt, är något man inte bör underskatta.

När snabbare låtar kommer på, som i fallet “Wretches“, finns där ytterligare en styrka. Där riffen är mer åt standardhållet, men där de visar att de kan lira snabbare utan att det blir otajt. Förutom på vissa punkter, där o:andet ofta hamnar utanför gemenskapen av tajta riff och intressanta vändningar. Man skulle kunna kalla det rock för desperata människor, där sångarens sista hopp ligger på rösten och det känns som om detta vore någon talanguttagning för att bandet ska gå vidare i någon tävling. Om något, så har de bevisat att de har relativt originellt material och de är förvånansvärt skarpa trots att det endast står tre personer bakom skapelserna. Däremot skulle de kunnat skippa o:andet helt och hållet, samt den svenska brytningen. Som är obefintlig när det kommer till huvudspåret, men som letar sig fram i det snackfyllda intermezzot, vilket kunde ha gömts under flera kilo sten så att det slapp höras. Nåväl, låten i sig är rent helhetsmässigt inget att hänga i granen, men det finns någonting de är ute efter, som de lyckas pricka in i olika delar av låten.

I det tredje alstret “Shake My Hand” så återkommer det ack så bekanta riffet, som man vid detta laget tycker att de bör utveckla eller åtminstone hålla kvar. Sångarens ekande röst i början gör mycket för att starta upp allting, men det känns som att trummorna på många sätt är rätt generiska. Däremot förhöjs stämningen av de gladlynta psykedeliska riffen, som i sin tur förmodligen inspirerade trummorna till att bli lite mer varierade. När det kommer till resterande ljudbild så är det inte särskilt mycket som känns engagerande, även om musiken till mångt och mycket drivs utav en energisk sångare och dess evige kompanjon, de psykedeliska riffen. Här hade det känts bättre om det funnits lite mer variation när det kommer till ljudbilden. För när man väl har hört samma sak ett bra tag, så blir man inte direkt peppad av att höra upprepningen och sedan vandra vidare till nästa låt.

Introt som blåser förbi i låten “Hang On” påminner till stor del om en mängd olika gamla svenska punklåtar. Det är inte varje dag man hör något sådant, så riffet som valsar vidare in i låten är ett intressant tillägg i ljudbilden. Som, mycket riktigt, fortsätter att ljuda genom hela låten i princip. Här känns det som om den mer punkiga delen av Bottlecap kommer in, till förmån för lite rock i bakgrunden som tittar fram när det behövs. Särskilt när det kommer till refrängen, då den sista delen av den innehåller mycket rock för de som tycker om det. När man kommit lite längre, så går låten in i en helt annan väg, som mer påminner om tomtens julverkstad eller något annat. Den textraden som fastnar i huvudet med tanke på närheten till julen är: “…I want gifts“. Men vem vill inte ha det egentligen? Här får man ett paket som på många sätt är inslaget två gånger, där man först får en punkig överraskning och sedan återkommer till den största influensen, vilket är den underliggande rocken.

Precis som namnet avslöjar, som är “Carry Me All The Way“, så är detta en mer balladinriktad rocklåt. Det känns som om de försöker anamma de äldre rocklåtarnas mycket engagerande men samtidigt lugna sätt att göra ballader. Tyvärr så faller korthuset på grund av den språkliga brytningen som letar sig fram ibland, men det måste sägas att sångaren är engagerande att lyssna på och har en stämma som skulle kunna vidareutvecklas och bli ännu bättre. De har på många sätt och vis lyckats med en ballad av den gamla skolan, tillsammans med den nya skolans ljudbild. När låten börjar närma sitt slut blir sångaren mer lågmält, samtidigt som ljudbilden till mångt och mycket ändrar karaktär på många sätt, som både är önskvärt och som inte är det. Till förmån för den punkigare rösten. Man måste dock påpeka att ljudbilden endast blir bättre, ju längre in man kommer i den. Mot slutet så är det en kaskad av olika riff och trummorna går igång som aldrig förr, helt enkelt en rätt så bra tagning inom rockens mer ödmjuka sidor.

Uppföljande låt som går under namnet “The Torch” är nog en av deras smutsigaste låtar, när det kommer till ljudbilden. Till förmån för en mörk och rasslig basslinga, samt ett hett temperament emellan de olika instrumenten, skapar en mycket intressant ljudbild. Tyvärr måste det nog sägas att detta är sångarens svagaste kort, förutom i refrängen då hela hans mäktiga avbild låter sig skina runtom i ljudlandskapet så till den milda grad att man svänger med hela kroppen och låter tempot föra en. Här finns det även rum för en hel del gitarrsolon som placerats helt rätt och denna låt är hittills en av deras starkaste kort, så därför känns det rätt bra att de plockar fram essen ur kortleken nu efter alla låtar man lyssnat på, så att man tillslut kan höra en viss fulländning rent musikaliskt. Det här är inte rock för de svagsinnade utan det här är rock för de som inte fått nog och endast vill ha mer. Fyll på muggarna och kör hårt resten av vägen, så landar ni kanske mitt i deras arsenal, som de bevisligen har dragit ut.

Som om det inte var nog så kommer låten “Side Story” in och ställer till det ytterligare. Med blues så utökar de sitt koncept ytterligare, då riffen har ändrat karaktär totalt och driver fram denna tes som om det vore deras sista. I huvudet så åker det förbi motorcyklar och alla samlas på vägen för att åka ut mot ingenstans, tills de kommer fram dit de ska. För att sedan ta fram whiskey, skåla och sätta på radion för att höra den här låten. Däremot så känns det precis som om denna låten är ett mellanspel innan nästa ska komma. Hur som helt är sångaren på hugget återigen, då han löpt linan ut i föregående låt, vilket är ett bra betyg med tanke på hur han sjabblat sig inom vissa partier på tidigare låtar. Men här passar saker rätt bra, kostymen sitter rätt och det känns som att de är redo att leverera mer.

Nu när de rent musikaliskt är herre på teppan för en stund, kommer låten “Red Cucumber” som på många sätt är en av deras mer svängande låtar. Där partierna hänger ihop mycket bättre och där back-up sångarna faktiskt fungerar, för en gångs skull. Från att gå till attack från sin defensiva position, till att fullkomligt ödelägga ljudbilden och återgå till det lugnare tempot. Här är Bottlecap i sitt esse, även om jag sagt det förut, så måste jag revidera min åsikt och placera denna låt i förgrunden, då den till mångt och mycket täcker de sämre sidorna som bandet framhållt. Framförallt svänget är det som håller mig kvar, det känns i hela kroppen hur allting är på sin plats och fortsätter att köra rakt framåt istället för att vika av och pröva någonting annat. Vilket är en bra tanke, för annars hade man inte haft denna låten. Som att bli serverad den finaste champagnen, samtidigt som de kastar ut den sämre bakom restaurangen. Ett mycket gott mål mat, rent musikaliskt och något som mättar otroligt väl.

Det minst sagt göteborgska introt i låten “Soma” gör mig lite förvirrad. Det känns som att rösten är högre än instrumenten ibland, vilket gör att mycket av charmen försvinner. Känns endast som en göteborgare som tjötar om något som ingen kommer att förstå. Från att gå från ett relativt obegripligt intro till att fullkomligt grotta ner sig i nästan sludge-mässig rock, det är någonting man definitivt borde önska sig till nästa år. Det verkar nästan som om de bytt ut mycket av punken för den renodlade rocken, vilket på många sätt nästan kan hänvisas till avdelningen Talking Heads. Åtminstone när det kommer till det mer art rockiga, som möjligtvis inte finns där rent instrumentalt, men som är ett återkommande tema i mycket av texterna som man får höra och energin som sångaren släpper lös på dessa. När han går in i sina galna strövtåg där det utdragna ordförrådet är prioritet nummer ett. På ett sätt önskar man nästan att det vore mer åt det hållet rent musikaliskt, när man tuggat sig igenom ett stort antal låtar innehållandes lite punk och total rock. Även fastän jag inte gillade introt, så känns outrot lite mer förståeligt.

Varför är det så att låten “Hang On, Mr. Porrigde” är så kort när jag fick just det jag önskade mig? Nog för att det är ett kort mellanspel, men om denna låten varit lite längre, så hade jag nog hyllat den likväl. Trots dess märkliga uppenbarelse rent musikaliskt, så kändes det som att det fanns något att ta tillvara på just där. Den aspekt som jag efterfrågade hade mycket väl kunnat fyllas, men Bottlecap valde att inte göra så. Nu i förhand så tänker man att det är dumdristigt, men i efterhand så är det nog bäst att så varit fallet.

Sista låtenUp (From This Dying Sea)” levererar den tunga rocken som är synonymt med Bottlecap. Den rock som de på olika sätt antingen varit otroligt ambitiösa med eller som i vissa fall endast fallit på mållinjen. Av någon märklig anledning så kan man förmodligen tycka att den manipulerade rösten i låten är något som lägger till en extra dimension, vilket man inte kan förstå sig på, men som förmodligen är mer intressant i sitt sammanhang än något annat. Rocken som kommer fram ur denna låten hade förmodligen fått gamlingarna att vicka på rumpan och rockentusiasterna att komma i brallorna. Det är rock på det sättet som det ska vara, men med ett signum som heter Bottlecap. Även om låten möjligtvis lämnar mycket att önska, så är den tillfredsställande nog i sluttampen.

De har lyckats visa sig från sin bästa och sämsta sida samtidigt, men man kan endast anta att det är så det ska vara innan de rör sig vidare. Deras sound är rätt färscht men samtidigt en kvarleva. Förhoppningsvis lyckas de jobba vidare med sina svagheter, men det måste ändå påpekas att det är starkt jobbat, eftersom att det är en trio. Det här vill man höra mer av och man vill se det vidareutvecklas i sin egen takt utan att någon försöker att styra över det. Rock’n’roll boys, med det lilla extra, oavsett om det kan gå åt det ena hållet eller det andra.

Review: The Heat – 7¨

4119685097-1Bluesy psychedelic rock straight from the Netherlands. Conjuring a sense of times past and introducing new but functioning blues into the mix in the first track “Troubled“, together with the singer that delivers a strike with his voice each time he sings. The absolute graciousness of the riffing is a central part of the sound-scape and also forms a melody which is part catchy and part doused in psychedelic forms. The sheer musical outfit of this track is hell bent on covering all these important things in a longer row. If I ever needed an example on Netherlanders that can rock it out, this would be a prime example, just listening to the song at hand. Even though there are certain rock overtones, I believe the psychedelia takes over at times and that the blues is even stronger.

Whilst the next track “In My Mind” delves deeper into the psychedelia of yesteryear’s, the overall quality of the music sprouting out into my ears is flabbergasting. A melodic chant of luminescence, which just spreads itself out all over my face, as I lighten up and dance with my feet to the beat. Even though this kind of music isn’t my slice of the cake, I still take a huge bite out of it. There’s a lot of great energy in the song as well, which will keep you on your feet whilst listening through it all and just when I thought of it, the riffing almost bursts into a solo. It’s just what a rock track should be and it also has the right length for it, since you never get tired of it and repeat it over and over again.

Now when we’re down on the track “Like You In The Evening“, there’s also a harmonica entering the mix. Flavoring it with the sweet taste of Americana. Not that it was the essential thing to make it down that road, but I think it added a little bit to that purpose. The sound-scape seems a little bit too dampened, as it blocks out the sound of both guitars and the harmonica when they’re playing together. But I guess that’s just an essential thing, as the harmonica comes back into the picture without it being low-sounding, when the singer bursts into his signature song. This is a little bit too much of nostalgia anyway, but I believe that the fresh sound-scape really points out some great improvements when it comes to finding their own sound. I feel like there’s a lot of resemblance between this and the old-school of rock and blues, but it sure takes on a whole other outfit when in the hands of The Heat.

The last track “Into The Mountain” confine the whole experience into a tiny little box, ready to be unpacked and released. It might not be the best song on the 7¨ as a whole, but it adds a little bit of extra steam to that psychedelic sound all together. Which I fancy a lot actually, since it refines the sound-scape and makes it more dreamy than a repetitive stale blues-piece. The rhythm is absolutely fantastic and so is the tempo of the song in general, as is the singer’s voice when he escalates it into the “fuzz box“. Afterwards, the whole things let on some fire and lights the whole place up with the chugging riffs and the completely out of hand drumming. To conclude this, I must say that this 7¨ is a very good representation of the band as a whole and definitely something you should check out, at least if you’re interested in bluesy psychedelic rock, if you catch my drift!

Recension: Soundmeds – Hospital EP

49157072-1Soundmeds är ett band som överträffar sig själva gång på gång. Eftersom att jag inte har hört deras tidigare alster, så kändes det som en riktig utmaning att bedöma denna platta. Men efter att ha lyssnat på första låten “Department” så trillade poletten ner en aning. Det känns som att bandet skulle kunna vara någon chic blandning utav det bästa inom progressiv rock, fast med en överton av psykedeliska influenser. Även om det låter mainstream, så innebär det inte att det för den delen är någonting dåligt. Trots att det numera finns ett någorlunda överskott av psykedeliska akter inom rocksfären, så känns det ändå som att deras kombination av skärande rock med tajt komposition och överraskande utsvävningar – kommer att förändra landskapet till det bättre. Inom vissa passager på låten så känns det som att det finns ett släng av den akustiska motsvarigheten till neofolk, fast inom rockvärlden istället, vilket allt är någonting positivt. För att inte tala om den andra låten, “Soaring House“, som släpper ut den mer “tama” delen av Soundmeds repertoar.

Det känns väldigt inbjudande och det är även fräckt, fast inte på en löjeväckande nivå. Av någon anledning så känns det som en hybrid av de lite hårdare rockarna från Katatonia, fast med större dragning åt det renodlade rockhållet. Just jämförelsen med Katatonia kan halta, men jag upplever att jag påverkas lika starkt av deras emotionella undertoner, som jag skulle göra med en valfri låt av det förstnämnda bandet. När man ändå talar om spöken, så måste jag säga att låten “Skullkey” innehåller en stor dos av deras alternativa rockvibbar. Men de lyckas även vidareutveckla det bombastiska, men återhållsamma sättet som finns inom just post-rock. Det är svårt att sätta näven i bordet och kräva mer, men lugnt nog att bara sväva med. Trots att låtnamnen i vissa fall inte är särskilt upphetsande att se på, så är innehållet desto bättre. De akustiska delarna fungerar väldigt bra med de lite mörkare delarna och den starka basslingan i just denna låt kräver ännu ett offer. Därför skruvar jag upp min mentala bit och hänger mig till att dyrka låten, eftersom att jag har fått den på hjärnhinnan och jag har redan börjat lära mig den.

Även fastän lyrikerna kanske inte är deras starka kort, så finns det ändå någon anknytning mellan ljudlanskapet och fraserna som sångaren (med entusiasm) “sjunger” ur sig. Dock är låten rätt så instrumental till att börja med och den avslutas även på ett instrumentalt vis. Låten “Telephones” känns som ett mellanspel, vigt åt att ge mer tyngd till deras självfyllda gitarrljud men även deras någorlunda melankoliska sångare. Av någon anledning skulle jag kunna höra denna låten i ett intro eller ett outro till en amerikansk serie, för den passar så väl enligt de måtten. Detta är absolut inget dåligt, för det är en serie jag i så fall skulle kolla på endast för musikens skull. Som det kraftpaket av olika influenser, stilar och energiska utsvävningar de är, så lyckas de med den sista låten “Astronausea” plocka ihop de delar av Soundmeds som är bäst. Finns ingen plats för kompromisser, utan de packeterar de bästa delarna av deras musik och det blir en riktig stänkare på slutet.

Både den mer energiska delen, den mer psykedeliska och den lugna akustiska delen flyter samman och placerar sig bäst här. Jag har knappt något att klaga på mer än petitesser, för de lyckades att trollbinda mig från den första minuten. Vilket är mer än vad man kan säga om mycket annat och borde vara en indikation på att de har världen framför sina fötter. Det hoppas jag, i alla fall.