Exclusive Premiere: Megabreth – In The Mouth Of The Realm

ultrahighnoise

Stoner-infused and whirly psychedelic rock music is what Megabreth brings us, in this cassette store day release on the label Field Hymns. Their album “Ultra High Noise” is what happens when you experiment in the laboratory of sound, whizzing and spaced out vibes that don’t require you to indulge in a drug-induced epiphany to appreciate. They have a dense ambiguous sound and are not too far flung into the otherworldly.

For cassette-store day this chrome tape, with a 4-panel insert will get you rocking for that utter nonsensical occasion. If there is one day you should be capitalizing on Field Hymns releases, it’s this day. You can ignore the other far-fetched releases that make up this cheap imitation of record store day. Not that anything done for capitalizing on music is necessarily something bad, fortunately for you they managed to get a cassette out.

You get the pleasure to listen to “In The Mouth Of The Realm“, exclusively via Repartiseraren before release on bandcamp. Make sure to support the label by purchasing one of their cassettes; edition of 80. Listen down below. It will be released in full on the 14th of October.

 

 

Listen: Caesar Circles – E n c r y p t i c

a0081189180_10

Cryptic aesthetics are what the Italian post-punk group Caesar Circles want to showcase. For some reason I think about Dan Brown and his book “Da Vinci Code” when I see the illustrious artwork representing their first release “E n c r y p t i c“. An upside to what they’ve done with their four-tracked release is that they’re singing in English, because I personally can’t stand post-punk from Southern Europe whom choose to vocalize their songs through their native language. What I can endure is post-punk in the Icelandic, Swedish, or English language. There’s really something unique about the Anglo-saxon influence and feature that make it worthwhile. When it comes to their post-punk, musically they have a touch of that melancholic sound that combines alternative rock, post-punk, new-wave and psychedelic influences.

The up-tempo and melodic content that gets through the cracks thanks to an overt new-wave touch make it all the merrier to enjoy. It is really enjoyable that they’ve chosen to route it through a hint of psychedelia just to give it a bit more of a unique sound. Though I am really not a fan of the post-punk that is underlying, when the sound is bridged to the chorus and back again. But I must admit that Caesar Circles make the best of it but I think the general carelessness in the singer’s voice is hard to bear. Because they unfortunately drift too far away from the originality they deliver with post-punk, when they grasp new-wave too much and almost delve into indie-pop territory. Other then that, I really enjoy the darker touches that gets applied to the sound-scape whenever post-punk seeps through the cracks and when you hear a psychedelic riff tearing through and bringing forth another part of a song.

You should listen to it because it is a worthwhile release, as it’s mostly intriguing to listen to. It features the four tracks “Control“, “Wall of secrets“, “Rough Trade” and “I/O“. Personally, I find “Control” to be the best song on the album. Caesar Circles is Simone Cetorelli (song), Andrea Triestino (guitars), Paolo Fraddosio (bass) and Alessandro La Rosa (drums). The album was recorded at VDSS Recording Studio and the artwork was crafted by Alessandro La Rosa. Stream the album in its entirety down below.

Listen: Futuroscope – Hum

artworks-000079707249-zfh9r1-t500x500

Humming away into a world of their own, Futuroscope is more than just a brief hum. Their music is somewhere between krautrock and psychedelic rock. With their debut-album “Hum“, a low-keyed approach is spun into an eternity through psychedelic rock’n’roll and outdrawn but loud krautrock. The band itself is made up by Jean-Baptiste Geoffroy (Pneu, Papare), Julien Nicolaï (The Finkelnauts) and the guest-star Chacha Charasse (Boogers) – with everyone descending from France. Albeit some of their tracks might not be that much of a deal to listen to, tracks like “Moon” bring out the joyous moments that are hidden from plain earshot. To complete psychedelic ballads like “Warm Walking Day” which make you feel like you’re out of water, walking astray in the desert, with heatwaves bruising your already sweaty self. I like how the rhythm of the drum make you off-bound to the general feeling of the songs, as uncanny melodies are taking place as the main feature. Following throughout like a line in the sand is a rather ritualistic experience which takes a hold of you when you listen to it. There’s a certain weirdness attached to it. This album was released by Monofonus Press the 4th of June, on cassette. Listen to a snipper from a track from the album, down below. You can buy the physical cassette over here.

Exclusive Premiere: Bird People – To Peer Into the Huntress’ Mirror

PROMO_BANNER

An unknown group for me at first glance, a more well-known after a listen. The Austrian wonder that is Bird People have been active since 2010. Having released their first record in 2012 on Feathered Coyote Records, titled “The Coming Of The Trickster God“, it sparked their journey throughout psychedelic rock, folk rock – and finally into experimental drone. The biggest change which had them going into the drone-territory in the first place, was the release on the same label, titled “Crème Brûlée And Deer Tracks In The Snow (Slow Return)” which featured a long, drone-ish, psychedelic rock track. After that, they left the label Feathered Coyote Records for the label Jehu and the Chinaman, where they released “Terma“. Here’s where the real change is, where they go into the format of tracks ranging from between roughly 15 minutes to 20. Instead of the format they began with, which was releasing tracks in between the range of 4 to 6 minutes long. This is important to know, if you’re going to realize the connection between the earlier releases, and the march that Bird People made into their new and comfortable territory of sound. Even though some of their sessions also were released in 2013, alongside material in the regular format of sound that they worked with before was released once more – they have certainly made their shape known through this forthcoming release that I have taken a track from.

front-q

I’m delighted to share with you a track from their forthcoming release. A track that spans up to 19 minutes of length, which is featured on the A-side of this release, alongside another track – making it a two-tracked release – with a monstrosity of at least 19 minutes in length on both sides. This release is titled “King of the Grove” and is going to be released by Yerevan Tapes on the 8th of April, making it their third label that they have or are going to release any material upon. Making them even more noticeable with this cassette-release, opening up even more doors with their now experimental drone sound that is a delight to hear. Their original format is present in the way of rock and psychedelia, but have been extended to a maelstrom; of a newly incarnated sound. I’m proud to be giving you the track “To Peer Into The Huntress’ Mirror” for streaming purposes, taken directly from the A-side of this release. It’s a haunting track, maybe not as brutal in its shape as the B-side of this release which have already been listened to by devoted fans, and like-minded people. But it delivers in a sense what they’ve become after a long struggle in sound, making it an interesting track that is both calm in its spiritual form, but also chaotic in its less ordered form. This release will be put out on the 8th of April by Yerevan Tapes, on cassette. But you can stream this track exclusively through Repartiseraren, so I hope that you’ll take heed from this sound and enjoy.

Grungelight: Glintshake – Evil

3832827250-1

Probably one of the more energetic acts when it comes to melodious and concrete psychedelia. Happy grunge, tipped with rock’n’roll and slimy psychedelic content. Completely featuring all the necessary unorthodox probabilities, packed with foreseeable mixes of freshly squeezed energy. Layered with the sweet and sturdy vocals of the singer Kate Shilonosova. These susceptible Russian rockers from Moscow have certainly aimed high, beyond the grunge rockers of yesteryear, but they specifically lend a little bit from the 90’s era of grunge. Swing with the different atmospheric traits, dance on the shaking floor and feel the grooviness of the atypical concentration of rhythms. If you have lemons and a little bit of snot, make a little bit of Glintshake with those ingredients. Snotty, it is, at least when it comes to appearance. You can listen to their album down below if you wanna.

Rocklight: Pilgrimage – EP

1506972909-1

Sweet, sensational melodies that touch your nerves and proceeds to you grant an emotional reaction. The perfection of math rock, rock’n’roll, psychedelic rock, post-hardcore and good old experimentalist post-rock. Interestingly enough, they’ve worked on this EP for a mere four months and are now finished. Working hard pays off, or so it seems. If you grab a hold of my hand, let me take you into the world of Pilgrimage. Where the melodies are central to the word of mouth that’s coming out. Instrumentally indulgent to a degree, fierce and with a talkative notion of riffs that are spaced out. Born like a wildflower, stepped on like a rock, plucked out of the lot as a bright example. Pilgrimage is Matt DeOliviera, Charlie Reese, Jeremy Cranmore and Clint Wooley. They’re from Lakeland, Florida and they do this all by themselves. Or yeah, they got a little help Johnson Sound & That’s That Fire, Inc. and Marcus McCants. But anyway – support D.I.Y, spread the message and listen to their first EP down below.

Proper Showcase [#6]: Kamikaze Scotsmen, Mount Salem, Radio Days, Fuka Lata, Wooly & the Mammoth, Mild Peril and Force Publique!

1463049814-1An interesting voyage into the realms of Budapest. Or no, I mean, into the realms of art rock meets electronica. These guys chose to name themselves Kamikaze Scotsmen, which is a funny name when you see where they’re from (Budapest). Their latest album “ARK” had its premiere today. Anyhow, I don’t care really, because the name is pretty suitable. Probably something I couldn’t have come up with myself. However, this music sounds like a metamorphosis of the wicked 70’s psychedelic era and the more “up to the sky” kind of philosophy, whereas holding a piece of land isn’t enough, since you need to transcend beyond the ground. The strange “full-of-motion” music, but at the same time motionless music, makes your head twirl around, for 360 degrees before it finally stops and re-iterates some strangely familiar vocals. Like someone seducing you with their voice, simply by understanding the pattern of the brain in that moment. I don’t even want to talk about the lyrics, they’re good as they are, but as confusing as this blend of art rock and the aforementioned stuff that I couldn’t really bargain for. This is probably one of the strangest releases I’ve ever experienced, but it’s original and that’s mainly what I’m after in Showcase. Sometimes I’m after other things too, but the originality of this piece frightened me so much that I had to include it. All kidding aside, some pretty psychedelic music here. Featuring the four tracks “Chapter II“, “Rising (Inhale Me)“, “Minsk” and “Slaves“. You can buy it down below if you think this is something you’d enjoy listening to.

Continue reading

Showcase [#5]: Battlehooch, Standish/Carlyon and Zap Dragon & The Attack!

2878273584-1You’ve got some electronic sugar running down your throat, but instead it turned out to be a bug. This time around the first one to be featued is the band Battlehooch, which have released an album titled “Hot Lungs“, one day ago. What could be said is that it’s probably one of the more avant-garde bands I’ve featured here, blending pop with quirky psychedelic rock, increasing itself to orchestral proportions. Yes, they’re like a mini-orchestra that you’d want to play tunes for you before you go to school or work. Sometimes it feels like they’re making a musical cabaret out of my own life. They’re also a reason to wake up in the morning, instead of having angst right before you’re supposed to wake up. Or at least so I felt when I played their record while brushing my teeth. Probably one of the better findings this year alone, bordering to mainstream, but actually to weird to be categorized in that category. So, what are you waiting for? You should listen to their music now when you’re having the chance to discover them. Tracks featured on this album range from “Joke” to “Organic” and it’s been released on Chuur Records.

3862554652-1Unfortunately only featuring one track, but what the heck, I’ve done this before. The band Standish/Carlyon is releasing their album later this year and they’ve put out a track for us to enjoy. Also, you might want to know the name of the upcoming album, and here it is: “Deleted Scenes“. It’s got a vibe to it that is hard to ignore, it’s versatile in both instrumentation and the atmosphere is well built. Nothing in the foundation seems to be scrawny, the synthesizer utilize its own presence in the sound-scape to give you a lingering feeling, before the percussion suddenly strikes you down with it’s bombastic sound. Simply an astounding combination of post-punk, art rock and different atmospheric electronica that will make you feel harmony within but also a slice of melancholy. Deliverance is only an option, everything is out-ruled in this particular song and I cannot wait until more songs are available from the same album. There’s also a neo-soul feeling in the singer’s voice, as he in the lower and higher keys deliver a total soulful and meaningful aura. The track that’s being featured here is titled “Nono/Yoyo” and the album will be released by Felte Sounds.

3848532998-1I might not agree with some of their lyrical content, but the overtly happy feeling convinced me to feature them. The band Zap Dragon & The Attack! might sound ridiculous if you just gaze upon their name for a second, but they’re actually in all seriousness very skilled at what they do. Recently, they released their latest album “Pain Waves” which has got a cover that made me lay my eyes upon them the first time. Remember, covers are also important, if you know how to make them look great. Well, what can be said about this band? All I can hear in my head is: “You are a sick, sick, sick – fuck!“. It’s hard to pinpoint their sound, but it’s a remarkable journey from the entrenched wonder of folk music, to the more basic punk rock outfit that you’d probably encounter everywhere else. But they’ve got some pretty great lyrical content, which has got an edge to it and an attitude you shouldn’t miss out on. This folk, indie and punk rock concoction simply makes an awesome combination, if the lyrics don’t really suck. I think the lyrics are one of their strengths, which make them stand out of the masses, in turn making me feature them this time around. Tracks featured on this album are from “Sicko” to “Little Reminders” and can be bought from their bandcamp, totally D.I.Y. So I suggest you support these people.

Invisible Guy recommends: 80s Gothic Rock – 1985 (Part IV)

I think it’s time to give you another treat, this time I’ll be recommending my favorite Gothic rock bands from the 80s. I begin with 1980-1981 (Part I) and then gradually move my way up throughout the years: 1982 (Part II), 1983-1984 (Part III), 1985 (Part IV), 1986-1987 (Part V) and 1988-1989 (Part VI). I’ll be continuing the fad of six different episodes and I’ll bid you my welcome into the world I knew and the world I’ve discovered and continually re-discover when I’m surfing the web. I want to give people another opportunity and to find out about bands and artists that they haven’t heard of before. Sometimes I occasionally sneak in a bigger band or two, but that’ll just be if the song is good enough. But by no means is this a top 30 of the best Gothic rock from the 80s, I’ll have to give you a top-10 list in the future of the Gothic bands that I think top my own list. I’ll also have some commentary beneath each clip as I had in the earlier parts that covered post-punk, mostly because it looks more aesthetically pleasuring and say something about the song or the lyrics. Let me take you into this world now.

You’re now entering Part IV of the recommendation.

If you wish to continue, click on the Continue reading button.

Continue reading

Recension: Bottlecap – S/T

bottlecapDen gamla skolans rock med nytänd gnista. Trots att Bottlecap representerar en äldre form av rock, så kan man inte undgå att förundras över deras egna tillägg till låtarna. Den första låten “Set Me On Fire” har ett skönt psykedeliskt gung som man med nöje upplever om och om igen. Där riffet är en av de största behållningarna, samt de baktunga trummorna som snällt följer med av ren taktfullhet. Sångaren låter som en punkig variant av ZZ Tops mest ihärdiga alster, men har ändå något eget att ge till en annars långsam takt. Om någonting annat skulle köras samman med det förstnämnda bandet, så vore det i så fall Motörhead, rent vokalistiskt. Låten har sitt egna och utmärkta rockggung som svänger hårt och ändrar karaktär i refrängen, där den mer punkiga och hårdare psykedeliska ådran letar sig fram mellan de olika byggklossarna. När klimaxet kommer och riffet ballar ur till den milda grad att allsång bildas i bakgrunden, så är det perfekt att svänga till med högerfoten. Här känns det verkligen som om de överträffat sig själva, då det mycket väl skulle kunna ha varit vilket rockmedley som helst, antingen i inspelningsstudion eller live. Energin som bildas, samtidigt som det trögflytande materialet långsamt rör sig framåt, är något man inte bör underskatta.

När snabbare låtar kommer på, som i fallet “Wretches“, finns där ytterligare en styrka. Där riffen är mer åt standardhållet, men där de visar att de kan lira snabbare utan att det blir otajt. Förutom på vissa punkter, där o:andet ofta hamnar utanför gemenskapen av tajta riff och intressanta vändningar. Man skulle kunna kalla det rock för desperata människor, där sångarens sista hopp ligger på rösten och det känns som om detta vore någon talanguttagning för att bandet ska gå vidare i någon tävling. Om något, så har de bevisat att de har relativt originellt material och de är förvånansvärt skarpa trots att det endast står tre personer bakom skapelserna. Däremot skulle de kunnat skippa o:andet helt och hållet, samt den svenska brytningen. Som är obefintlig när det kommer till huvudspåret, men som letar sig fram i det snackfyllda intermezzot, vilket kunde ha gömts under flera kilo sten så att det slapp höras. Nåväl, låten i sig är rent helhetsmässigt inget att hänga i granen, men det finns någonting de är ute efter, som de lyckas pricka in i olika delar av låten.

I det tredje alstret “Shake My Hand” så återkommer det ack så bekanta riffet, som man vid detta laget tycker att de bör utveckla eller åtminstone hålla kvar. Sångarens ekande röst i början gör mycket för att starta upp allting, men det känns som att trummorna på många sätt är rätt generiska. Däremot förhöjs stämningen av de gladlynta psykedeliska riffen, som i sin tur förmodligen inspirerade trummorna till att bli lite mer varierade. När det kommer till resterande ljudbild så är det inte särskilt mycket som känns engagerande, även om musiken till mångt och mycket drivs utav en energisk sångare och dess evige kompanjon, de psykedeliska riffen. Här hade det känts bättre om det funnits lite mer variation när det kommer till ljudbilden. För när man väl har hört samma sak ett bra tag, så blir man inte direkt peppad av att höra upprepningen och sedan vandra vidare till nästa låt.

Introt som blåser förbi i låten “Hang On” påminner till stor del om en mängd olika gamla svenska punklåtar. Det är inte varje dag man hör något sådant, så riffet som valsar vidare in i låten är ett intressant tillägg i ljudbilden. Som, mycket riktigt, fortsätter att ljuda genom hela låten i princip. Här känns det som om den mer punkiga delen av Bottlecap kommer in, till förmån för lite rock i bakgrunden som tittar fram när det behövs. Särskilt när det kommer till refrängen, då den sista delen av den innehåller mycket rock för de som tycker om det. När man kommit lite längre, så går låten in i en helt annan väg, som mer påminner om tomtens julverkstad eller något annat. Den textraden som fastnar i huvudet med tanke på närheten till julen är: “…I want gifts“. Men vem vill inte ha det egentligen? Här får man ett paket som på många sätt är inslaget två gånger, där man först får en punkig överraskning och sedan återkommer till den största influensen, vilket är den underliggande rocken.

Precis som namnet avslöjar, som är “Carry Me All The Way“, så är detta en mer balladinriktad rocklåt. Det känns som om de försöker anamma de äldre rocklåtarnas mycket engagerande men samtidigt lugna sätt att göra ballader. Tyvärr så faller korthuset på grund av den språkliga brytningen som letar sig fram ibland, men det måste sägas att sångaren är engagerande att lyssna på och har en stämma som skulle kunna vidareutvecklas och bli ännu bättre. De har på många sätt och vis lyckats med en ballad av den gamla skolan, tillsammans med den nya skolans ljudbild. När låten börjar närma sitt slut blir sångaren mer lågmält, samtidigt som ljudbilden till mångt och mycket ändrar karaktär på många sätt, som både är önskvärt och som inte är det. Till förmån för den punkigare rösten. Man måste dock påpeka att ljudbilden endast blir bättre, ju längre in man kommer i den. Mot slutet så är det en kaskad av olika riff och trummorna går igång som aldrig förr, helt enkelt en rätt så bra tagning inom rockens mer ödmjuka sidor.

Uppföljande låt som går under namnet “The Torch” är nog en av deras smutsigaste låtar, när det kommer till ljudbilden. Till förmån för en mörk och rasslig basslinga, samt ett hett temperament emellan de olika instrumenten, skapar en mycket intressant ljudbild. Tyvärr måste det nog sägas att detta är sångarens svagaste kort, förutom i refrängen då hela hans mäktiga avbild låter sig skina runtom i ljudlandskapet så till den milda grad att man svänger med hela kroppen och låter tempot föra en. Här finns det även rum för en hel del gitarrsolon som placerats helt rätt och denna låt är hittills en av deras starkaste kort, så därför känns det rätt bra att de plockar fram essen ur kortleken nu efter alla låtar man lyssnat på, så att man tillslut kan höra en viss fulländning rent musikaliskt. Det här är inte rock för de svagsinnade utan det här är rock för de som inte fått nog och endast vill ha mer. Fyll på muggarna och kör hårt resten av vägen, så landar ni kanske mitt i deras arsenal, som de bevisligen har dragit ut.

Som om det inte var nog så kommer låten “Side Story” in och ställer till det ytterligare. Med blues så utökar de sitt koncept ytterligare, då riffen har ändrat karaktär totalt och driver fram denna tes som om det vore deras sista. I huvudet så åker det förbi motorcyklar och alla samlas på vägen för att åka ut mot ingenstans, tills de kommer fram dit de ska. För att sedan ta fram whiskey, skåla och sätta på radion för att höra den här låten. Däremot så känns det precis som om denna låten är ett mellanspel innan nästa ska komma. Hur som helt är sångaren på hugget återigen, då han löpt linan ut i föregående låt, vilket är ett bra betyg med tanke på hur han sjabblat sig inom vissa partier på tidigare låtar. Men här passar saker rätt bra, kostymen sitter rätt och det känns som att de är redo att leverera mer.

Nu när de rent musikaliskt är herre på teppan för en stund, kommer låten “Red Cucumber” som på många sätt är en av deras mer svängande låtar. Där partierna hänger ihop mycket bättre och där back-up sångarna faktiskt fungerar, för en gångs skull. Från att gå till attack från sin defensiva position, till att fullkomligt ödelägga ljudbilden och återgå till det lugnare tempot. Här är Bottlecap i sitt esse, även om jag sagt det förut, så måste jag revidera min åsikt och placera denna låt i förgrunden, då den till mångt och mycket täcker de sämre sidorna som bandet framhållt. Framförallt svänget är det som håller mig kvar, det känns i hela kroppen hur allting är på sin plats och fortsätter att köra rakt framåt istället för att vika av och pröva någonting annat. Vilket är en bra tanke, för annars hade man inte haft denna låten. Som att bli serverad den finaste champagnen, samtidigt som de kastar ut den sämre bakom restaurangen. Ett mycket gott mål mat, rent musikaliskt och något som mättar otroligt väl.

Det minst sagt göteborgska introt i låten “Soma” gör mig lite förvirrad. Det känns som att rösten är högre än instrumenten ibland, vilket gör att mycket av charmen försvinner. Känns endast som en göteborgare som tjötar om något som ingen kommer att förstå. Från att gå från ett relativt obegripligt intro till att fullkomligt grotta ner sig i nästan sludge-mässig rock, det är någonting man definitivt borde önska sig till nästa år. Det verkar nästan som om de bytt ut mycket av punken för den renodlade rocken, vilket på många sätt nästan kan hänvisas till avdelningen Talking Heads. Åtminstone när det kommer till det mer art rockiga, som möjligtvis inte finns där rent instrumentalt, men som är ett återkommande tema i mycket av texterna som man får höra och energin som sångaren släpper lös på dessa. När han går in i sina galna strövtåg där det utdragna ordförrådet är prioritet nummer ett. På ett sätt önskar man nästan att det vore mer åt det hållet rent musikaliskt, när man tuggat sig igenom ett stort antal låtar innehållandes lite punk och total rock. Även fastän jag inte gillade introt, så känns outrot lite mer förståeligt.

Varför är det så att låten “Hang On, Mr. Porrigde” är så kort när jag fick just det jag önskade mig? Nog för att det är ett kort mellanspel, men om denna låten varit lite längre, så hade jag nog hyllat den likväl. Trots dess märkliga uppenbarelse rent musikaliskt, så kändes det som att det fanns något att ta tillvara på just där. Den aspekt som jag efterfrågade hade mycket väl kunnat fyllas, men Bottlecap valde att inte göra så. Nu i förhand så tänker man att det är dumdristigt, men i efterhand så är det nog bäst att så varit fallet.

Sista låtenUp (From This Dying Sea)” levererar den tunga rocken som är synonymt med Bottlecap. Den rock som de på olika sätt antingen varit otroligt ambitiösa med eller som i vissa fall endast fallit på mållinjen. Av någon märklig anledning så kan man förmodligen tycka att den manipulerade rösten i låten är något som lägger till en extra dimension, vilket man inte kan förstå sig på, men som förmodligen är mer intressant i sitt sammanhang än något annat. Rocken som kommer fram ur denna låten hade förmodligen fått gamlingarna att vicka på rumpan och rockentusiasterna att komma i brallorna. Det är rock på det sättet som det ska vara, men med ett signum som heter Bottlecap. Även om låten möjligtvis lämnar mycket att önska, så är den tillfredsställande nog i sluttampen.

De har lyckats visa sig från sin bästa och sämsta sida samtidigt, men man kan endast anta att det är så det ska vara innan de rör sig vidare. Deras sound är rätt färscht men samtidigt en kvarleva. Förhoppningsvis lyckas de jobba vidare med sina svagheter, men det måste ändå påpekas att det är starkt jobbat, eftersom att det är en trio. Det här vill man höra mer av och man vill se det vidareutvecklas i sin egen takt utan att någon försöker att styra över det. Rock’n’roll boys, med det lilla extra, oavsett om det kan gå åt det ena hållet eller det andra.