Thee Showcase [#8]: Hela and el CAMINO!

843412213-1Hello, you’ve now stumbled upon Thee Showcase. Which is an attempt to make everything a little bit more classy. First up is the band Hela from Spain, which was created from the remnants of the band The Sand Collector. They’re currently prevalent with their single for their coming self-titled album “Hela“. It seems like they’re trying hard to be doom, but at the same time adhere to the more classic vein of heavy metal. In other words, they’re an interesting mix of those two primary genres. When it comes to the atmosphere of their music, their clean vocals with filters seems to be incorporated with the more melodic vein of doom metal you’ve heard for a while. Instead of chugging along with deep passages that are distasteful in their unmelodious splendor, these guys have caught the drift of melodic passages. Across the Atlantic, rounding every corner, being just a breath of fresh air between the two pair of contested genres. It’s noticeable how much of the music that is actually connected to the core of the melodic content. Nowhere to be seen is the more droopy feeling you can get by listening to a lot of doom metal. I hail them for this successful elimination of the bad things within that particular genre, as heavy metal lends them a torch to light the entire project ablaze. Hopefully, they’ll have even more success with their whole album when everything boils down to it. Because the two tracks being featured on this single are absolutely wonderful in their total dismemberment of a once proud genre. No, they’re actually the ones that blows life into it once again. Tracks featured on this single is “Horns Of God” and “The Wicked King“, the album itself will be released someday in May this year. It seems like it will be a D.I.Y-release.

NTR012 SMÅLAND 12 Jacket (No Spine)Another band that’s being featured here is from the same realm as me. They might not come from the same city, but el CAMINO are from Sweden, probably Småland. Before they release their second full-length “The Gold of the Great Deceiver“, they’ve actually released a three-tracked single which goes by the name of “Småland“. It will also be the main focus for Thee Showcase. What’s interesting about this band is their unorthodox brand of heavy metal meets doom metal, which isn’t actually in the same vein as the band mentioned before, but more dark and less quirky when it comes to the melodies. Much of the music seems to be centered around the vocalist, which does a hell of a job to conjure this nocturnal feeling and landscape of perfectly laden music. Reminds me a lot of the earlier Swedish death-doom metal, which have always been great in the department of producing both unmelodious and melodic content. Another thing which I would adhere to when listening to this, is the fact that they blend both Swedish and English vocals when it comes to the lyrical content. There haven’t really been many bands that could even produce great metal when the lyrical content had to be in another language than the English. Also, another thing that has to be mentioned is that they pull of a great cover of Venoms popular song “In League With Satan“, without it sounding ridiculous. It’s some mean music these guys produce and I hope their coming album will be something you actually can’t wait to get your hands on. Not to mention the obvious influence of some of the greater bands from the realms of NWOBHM. Sweden have been great so far when it comes to producing some unique music. I’m hoping they do more songs that are in Swedish, but I also hope that they prevail in the Anglo-Saxon language that is English. This release feature the songs “Småland“, “I lag med Satan” and “Daemonangel“. It was released by the Swedish label Night Tripper Records on the 26th of February. Their second full-length album “The Gold of the Great Deceiver” will be released in April.

Intervju med Structural Disorder!

Structural Disorder är en metalkvintett från Stockholm bestående av Markus Tälth (Gitarr/Sång), Hjalmar Birgersson (Gitarr/Sång), Johannes West (Dragspel/Sång), Erik Arkö (Bas/Sång) och Kalle Björk (Trummor). De går att placera på den mer progressiva skalan. De träffades på Kungliga Musikhögskolan, för att en tid senare börja skriva sitt första material till EPn A Prelude To Insanity. Ett intressant tillskott på metalkartan, speciellt på grund av deras minst sagt unika förhållningssätt till metal och användning av dragspel. Jag fick möjligheten att intervjua dem om deras första EP, vad de själva tycker om den, var vi lär se dem i framtiden och mycket mer.

Varför valde ni att börja spela just progressiv metal?

Johannes: – Sedan jag som tidig tonåring började bevandra mig i rocken så hittade jag ganska tidigt min nisch och mitt intresse i den moderna progressiva rocken. När vi startade Structural Disorder gjorde vi det med intentionen att skriva och spela musik som vi själva gillade med utgångspunkt från de gemensamma preferenser vi hade.

Erik: – Personligen tror jag att det beror på att den progressiva genren är med “tillåtande” när det gäller att låta sig influeras från alla möjliga håll. Det är OK att byta mellan Flamenco och Blastbeats, bara man gör det på ett övertygande sätt, och det har alltid tilltalat mig. Jag inbillar mig att “andra band” säkert kasserar idéer och låtar bara för att de har partier och inslag som inte passar genren – och det är det som är det fina med progressiv musik; den är förlåtande, i varje fall var det grundtanken i tidernas begynnelse.

Erik: – Det lustiga är dessutom att vi snackade om just progressiv musik efter vår senaste rep och hur det har blivit en klyscha i sig – vilket är så ironiskt att jag inte vet vad. Att någonting är ”progressivt” innebär i mina ögon att det har en lust och en drift att utveckla sig och inte stagnera och falla in i gamla hjulspår – men idag finns det saker som liknar “proggklichéer” – som udda taktarter, add9-ackord med tersen i basen och unisona gitarr/keyboardslingor i hysteriska tempon – och även om vi självklart använder oss av dessa hoppas jag att våra lyssnare upplever det som att vi tar det hela “ett steg längre”. Jag tycker i alla fall det.

Kalle: – Kan inte göra annat än att instämma med Erik och Johannes. Bandet har sedan dag ett tilltalats av att flytta gränser i musikalisk mening och utmana oss som musiker samtidigt som man inte gör det bara för sakens skull genom att skriva vad som anses vara tekniskt krävande musik utan som tillfredsställer oss även som låtskrivare. Att skriva Progressiv metal faller sig därmed naturligt för oss så det stimulerar oss både som musiker och låtskrivare

Markus: – Det började för mig när jag började lyssna på Opeth. Jag blev intresserad av mer musik och vad som kunde göras. Det finns mycket mer till musik än att bara hålla sig till en genrer eller att spela på ett visst sätt, så jag ville utforska det mer och se vad jag kan skriva och spela. Jag har också alltid tyckt att det varit roligt att utmana mig själv på olika saker, och detta är ett sätt att göra det på. Att driva sig själv framåt med att hela tiden komma med nya saker och ta sig ur “the comfort zone”.

Hjalmar: – När jag blev medlem i bandet hade de andra redan börjat repa och skriva låtar, så det fanns redan en musikalisk inriktning som jag höll med om och hängde på.
Personligen så har jag svårt för att sätta in ordet “progressiv” och kalla det en genre, jag kan tycka att det är lite motsatsen till en genre på många sätt, eftersom det antyder gränsöverskridande och fritänk. Således blir genren metal, och sen blandar vi det med saker. Jag har också svårt att säga att jag spelar/skriver progressiv musik, för jag upplever inte att jag kan avgöra om jag verkligen är så nyskapande eller inte. För mig handlar det hela mer om ärlighet; att spela det som känns spännande, kul och rätt, och att övervinna hinder, både personliga och konventionella. Taktarter, tonaliteter och dynamik är ingenting förrän de används i ett sammanhang.

Vad skulle vara era förebilder inom just metal-scenen och vad tycker ni om scenen i helhet?

Johannes: – Talar jag för mig själv så sträcker sig mina influenser från Metallica och Dream Theater från tidigare tonåren, medan jag idag föredrar vad Porcupine Tree, Tesseract och Pain of Salvation tillför till genren. Jag är egentligen inget inbitet metal-fan, utan snarare en proggrockare som gillar metalelementen. Som icke-gitarrist kommer jag heller aldrig att känna mig särskilt metal.

Erik: – När jag började spela bas var Iron Maiden, och främst Steve Harris, mina största idoler – och än idag kan jag tycka att den mannen skriver helt otroligt fantastiska melodier, låtar och texter. I synnerhet Iron Maidens längre låtar som Blood Brothers, Rime of The Ancient Mariner, Sign of the Cross och Paschendale är låtar som än idag ligger mig riktigt varmt om hjärtat.
Idag lyssnar jag nog mest på band som antingen ses som eller är uttalade ”proggband” som Dream Theater, Opeth, TesseracT och Periphery. I synnerhet de två sistnämnda tycker jag är otroligt häftiga och nyskapande i sitt sätt att arbeta med rytmer och klanger på ett sätt som kombinerar det bästa av Meshuggah med ambient och elektroniska inslag som känns för mig hämtade från Pink Floyd, Sigur Rós och liknande artister. Mycket spännande.

Erik: – Scenen som helhet ställer jag mig dock lite ambivalent till, vilket jag tror grundar sig i det jag sa tidigare om ”progressiva klyschor”. Det finns fantastiskt många nya band där ute som gör den ”progressiva grejen” otroligt bra men som samtidigt bara kopierar Dream Theater och Symphony-X ganska rakt av med allt vad det innebär. Antingen blir det på det sättet eller så spelar de ”Djent”-riff med hysteriskt komplicerade rytmiseringar. På ett plan tycker jag att det är skitbra det de gör och jag gillar det som fasen – men samtidigt frågar jag mig vari det progressiva ligger om man som musiker bara kopierar hejdlöst av det som redan har gjorts. Jag säger inte att man behöver vara dadaist för att vara progressiv, men jag undrar lite när den termen blev en genre snarare än ett sätt att beskriva musikens natur.

Kalle: – Jag personligen har påverkats av i stort sett allt som faller i metalkategorin utom möjligen black metal. Min språngbräda in till metal musiken kom vid 11 års ålder i och med att jag var ett stort Kiss fan. Detta ledde sedan in till Metallica, Iron Maiden och sedan Dream theater som helt förändrade mitt sätt att se på trummorna som en uttrycksform.

Kalle: – I ett land som Sverige där det finns extremt många metalband så blir då följdaktligen konkurrensen väldigt hård. Ser man till det vanliga industriområdet där det finns ett x-antal replokaler så är det inte ovanligt att det finns minst ett metalband i varje lokal. Det är samtidigt få band som verkligen frågar sig själva vad som gör dom unika och det blir mer så att band tenderar att fylla en redan mättad musikstil. Frågar man sig till slut vad som gör bandet unikt så vet man inte riktigt hur man ska understrykar det unika och därmed veta hur man ska sig att sticka ut. Detta är såklart en process och man måste testa och olika tillvägagångssätt för att hitta sin egna väg men många bra band faller tyvärr med tiden och mycket kan handla om dom ovanstående faktorerna. Styrkan i vårt band är att vi alla har varit i band tidigare och därmed väl insatta i vad som krävs av oss och vi är fullt medvetna om den väg som man måste gå för att hitta sin egna inriktning och den mängd tid som man måste lägga ner. Mycket handlar om att utvärdera och analysera sig själva och ställa dom rätta frågorna till sig själva vilket jag tycker att vi gör bra.

Markus: – Mikael Åkerfeldt och Opeth har alltid varit en stor influens för mig. Jag upptäckte dom under gymnasietiden (eller började lyssna på dem då) och har sedan dess blivit mer öppen för annan typ av musik. Några andra influenser innehåller bland annat Devin Townsend, Emil Werstler, Tosin Abasi, Misha Mansoor, Tony Kakka, Guthrie Govan och fler än vad jag ska räkna upp. Det beror lite vad man kollar på. Överlag gillar jag det mesta som har med metal att göra, alla genrer och så vidare, men sen så får man väl kolla till band och så vidare för att göra sitt uppfattning lite rikare. Konkurrensen är ju alltid hård, nästan oavsett vilken genrer av musik man väljer att spela, och det är ju bara att ställa sig med det faktumet.

Hjalmar: – Precis som för de andra har metal varit en del av min musikaliska utveckling, och samtidigt är det en genre jag lyssnar väldigt begränsat på i nuläget. Metalscenen i helhet innehåller så extremt många band, och precis som i andra sammanhang blir det svårt att hitta guldkornen bland allt det där andra. Mikael Åkerfeldt, Tosin Abasi och Devin Townsend, som redan nämnts, är stora för mig men min kanske största förebild är Daniel Gildenlöw, som fortfarande lite olyckligt grupperas till metalgenren trots att Pain of Salvation är så mycket mer. Det alla dessa har genemsamt är att de är hjältar som bidrar med nytt blod till en annars ganska stagnat genre och det finns förstås ännu fler.

Den särskilda tematiken som introduceras på er första EP är intressant, hur kommer det sig att ni valde just den? Planerar ni att fortsätta i samma spår för att utveckla berättelsen?

Johannes: – Att skriva efter koncept har alltid varit ett av de element i progrock som tilltalat mig mest; mellan 2008-2010 skrev jag till exempel en egen rockopera som även den i slutändan landade som ett konceptalbum. Jag tycker att det för med sig många fördelar att skriva låtar efter tematik och ge dem en plats i en större helhet; dels för det med en till dimension till själva musiken, såväl som att det ger textförfattaren en mer precis idé till vad låttexten kan handla om. Storyn som vi utgår från växte fram efter en dialog mellan mig och Erik förra våren, ett kvartal eller så innan vi ens bildats som band.

Erik: – Jag instämmer med det Johannes sa; det för verkligen med sig fördelar att jobba utifrån ett givet koncept. Flera av mina favoritskivor – som Ayreons ”The Human Equation” och Queensrÿches ”Operation: MindCrime” är därtill konceptskivor. Det lustiga är väl hur konceptet växte fram, som jag ser det. Det hela började med att jag precis hade pratat i telefon med min flickvän, som pluggar till psykolog, och vi hade pratat lite kort om terapi tror jag. När vi hade lagt på började jag fundera kring hur det skulle vara att skriva en låt upplagd som en terapisession som byggs upp mer och mer mot klimax under en timme för att sen sluta abrupt med: ”Tack, nu hinner vi inte mer idag. Vi ses nästa vecka”. Jag har ingen direkt erfarenhet av terapisessioner utan jag tyckte mest att det verkade som en lite rolig idé att jobba utifrån. Jag presenterade idén för Johannes som nappade och efter detta började konceptet att mutera och formas till det som det utgörs av idag.

Kalle: – För min del var det väldigt enkelt. Erik och Johannes hade format en idé och tanke kring ett koncept och jag gillade helt enkelt storyn och upplägget. Det finns en given fördel med ett koncepts i låtskrivarprocessen då vi per automatik får en röd tråd även fast låtarna inom det stora konceptet kan skilja sig markant. Det som har vuxit fram nu när vi spånar på nytt material har dels fortsatt på samma koncept men inget är ristat i sten heller. Vi tycker som sagt att det är en bra story men i min mening så får sånt falla sig naturligt. Skriver vi nåt och det känns naturligt med en egen story i det så kör vi på det. Skriver vi något som känns som en fortsättning på vår story som vi redan etablerat med EP:n så gör vi det. Vi tänker inte forcera något.

Markus: – Självfallet. Det kan vara bra att ha en ram att skriva ut efter för att komma igång och få det gjort, då man på ett sätt hela tiden vet vad det är man vill åt. Det är alltid skönt att ha en kärna som man kan arbeta utifrån. Sen om man alltid behöver skriva utifrån det eller inte är ju upp till en själv, mer eller mindre. Man ska ju inte tvinga fram resultat på det sättet heller, utan man skriver det man finner kommer. Sen om det råkar vara något koncept eller något annat spelar ingen större roll, men jag själv gillar i alla fall att arbeta utifrån den idén.

Hjalmar: – Konceptalbum må ha blivit lite av en klyscha i “prog-genren” men det är en utmärkt berättarplattform och ett spännande och engagerande sätt att jobba med musik!

Ni var i studion mellan den 1:a och 4:e Januari, skulle ni kunna berätta om processen bakom – det vill säga hur man färdigställer en EP?

Johannes: – Här finns det kanske inte alltför mycket att säga; vi ville av olika anledningar gå in i studion tidigt för att ha någonting av högre kvalité att visa upp för kritiker och fans. Erik bokade en tredagars – eller trenätters, faktiskt – inspelningssession och då var det lämpligt och realistiskt att inte ha med för många låtar, kvalitet före kvantitet. Efter att ha repat i ungefär tre månader hade vi inte heller särskilt mycket material. Vissa texter och melodier tillkom faktiskt lite väl sent, efter sista repet före inspelningen, och fick nötas in i sista stund.

Erik: – Två av låtarna, Rebirth och The Fallen, hade jag haft utkast till under en tid och jag presenterade dem för alla i bandet via vår Dropbox och fick ett bra gehör för dem – så då var det bara att repa in dem. Piece of Mind hade Johannes presenterat ett utkast till redan under sommaren 2011 – då han, jag och Markus mest bollade idéer via vår Dropbox och Facebook och så. (”Kolla Dropboxen! Jag skrev ihop ett riff idag!”) Johannes skrev ihop texterna till dessa tre låtar, eftersom att han var mest införstådd i konceptet och i upplägget av storyn.
Sleep on… är väll den låten som sticker ut mest i sammanhanget eftersom att den faktiskt ”jammades” ihop utifrån idéer som både jag och Markus presenterade på repen.
Studiobokningen var nästan ett skott från höften från min sida. Jag ringde redan i oktober till John Nilsson-Tysklind och frågade lite om studion som han har tillgång till via sin utbildning på Högskolan Dalarna.

Erik: – Efter lite snack frågade jag rätt ut om han var intresserad av att spel in oss, vilket han roligt nog var och på den vägen var det. Vi hade mest snackat lite löst om att ”spela in någon gång i framtiden” i bandet, så det var ju riktigt kul att kunna spela in en hel EP såhär pass tidigt. Dessutom bidrog det nog lite till att ge oss fokus på repen och få oss att skriva klart låtarna. Själva inspelningsprocessen var rätt… intressant, i brist på bättre ord. Vi började som sagt att spela in på nyårsdagen och den som först skulle spela in var Kalle, som började hamra in sina trumspår klockan 22 på kvällen (Vi har lovat dyrt och heligt att inte spela in trummor sådär sent igen. I varje fall inte på nyårsdagen.) och nätterna som följde på detta blev bara senare och senare – sista natten var vi klara 06.30 och vi kom i säng runt 07.15, vilket inte hade varit ett problem om vi inte hade varit tvungna att gå upp klockan 09.00 för att hinna med tåget till Stockholm (Någonting som vi kommenterar i studiodokumentären som finns på YouTube).

Kalle: – Frågan kring hur man sammanställer en EP eller någon form av inspelning är en bra fråga. Jag personligen känner att det är en ständig lärandeprocess. Det finns egentligen inga regler. Arbetsmetoderna kan vara väldigt varierande beroende på t.ex. gruppdynamik och musikstil. Mycket av processen har redan beskrivits väldigt bra av Erik och Johannes. Det jag känner som kan vara värt att lägga till är vikten av att vara så förberedd som man absolut kan bli. Med en EP eller en demo inspelning så har man sällan lyxen av att ha så speciellt mycket inspelningstid. Det är därför viktigt att hålla sig till poängen så att säga. Har man ca fem timmar på sig att kolla ljudnivåer och spela in 25 minuters material som vår EP ligger på samtidigt som det är nattetid och man ska hålla en viss energi i tagningarna så gäller det att fokusera på det som är värt att lägga mest energi på. Vilket är det i tagningarna som fångar låten bäst och inte att man gjort massa coola trumfills för att nämna ett exempel.

Hjalmar: – Precis som nämnts tidigare finns det många sätt att arbeta på, kanske lika många som det finns band. Det finns dock en huvudsaklig fråga man kan behöva ställa sig: vad har vi tid att göra i studion? Vid längre sessioner kan man hinna skriva klart låtar och fila på arrangemang, välja ljud och effekter, etc. Jobbar man som vi i tre nätter, så är man där för att sätta sina delar, och allt annat är förberedelser som helst ska vara klart när man kliver in genom dörren.

Om ni själva hade varit musikkritiker, vad skulle ni kritisera och vad skulle ni framhålla på er första EP?

Johannes: – Jag, som går låtskrivarutbildning för kommersiellt gångbar rock och pop och indoktrineras med hur viktig sångleveransen är på en inspelning, skulle kritisera oss främst för att denna inte alltid framstår som så stark. Detta är mest en pik åt mig själv, då det var jag som inte var klar i tid med det jag företagit mig att skriva, vilket innebar att det blev lite oförberett i studion. Utrymmet för att spela in sången var också för kort och inföll som sagt nattetid, så vi var både slitna och jäktade vilket givetvis också kan räknas som faktorer för ett sämre resultat. Men Markus är en riktigt duktig sångare och gjorde det bästa av situationen. Jag skulle framhäva EPn för sin bredd och sina kontraster i intensitet trots sitt korta format, för starka instrumentala insatser och röstframträdanden av varierad karaktär.

Erik: – Den främsta kritiken jag skulle vilja väcka är nog att det hade varit ”bättre” med en fullängdare för att ge en bättre och mer nyanserad bild av både bandet och konceptet i sig. Och det jag bland annat skulle framhålla som bra, om jag var en recensent är nog främst produktionen som John har skapat. Det är som att få pannbenet inslaget av en guldtacka – det gör ont men känns samtidigt dyrt och exklusivt. Sen tycker jag att låtmaterialet i sig är starkt, varierat och bra.

Kalle: – Jag får instämma med Erik och den recensionen som ligger uppe. En naturlig konsekvens när man är i startskottet av ett projekt och man spelar in en EP är att cirkeln är långt ifrån sluten vilket gör att det man gör kan kännas ofullständigt. Speciellt när man skriver en EP på fyra låtar med en ambition på att göra ett koncept som egentligen kanske blir fullkomligt först i och med en fullängdare. Fördelen är såklart att det precis lika lätt kan kännas som att man vill ha mer som lyssnare och blir intresserad av att lyssna på oss och historien i framtiden. Men ser man till just EP:n i sig så skulle jag kritiskt kunna sammanfatta det med ett ord. Ofullständig.

Markus: – Jag själv är inte helt nöjd med sången, den hade kunnat vara mycket bättre på en del ställen av EPn. Det berodde mest på tidsbrist och att det var det absolut sista vi spelade in, klockan 3 mitt i natten. Det hade jag gärna gått tillbaks för att finslipa lite. Annars så tycker jag det är en solid EP, som ett startskott för oss. Låtarna sätter sig bra och trots att mycket kan hända eller olika taktarter och så vidare så är det fortfarande inte för komplicerat eller svårt att lyssna på.

Hjalmar: – Tiden var inte på vår sida, skulle man kunna säga. Det finns band som spenderar många månader i en studio för att se till att allt blir precis som de vill ha det, och vi hade tre nätter. Jag känner själv att ljuden inte riktigt är klara i sig, även om produktionen i helhet är bra och gör vad den kan med vad som finns. Gitarrljud, till exempel, kan man ställa in och testa i flera dagar; vi gjorde det på några minuter.

Vad tycker ni själva om A Prelude to Insanity?

Johannes: – Att det är en under förutsättningarna välproducerad och intressant debutinspelning, som jag överlag är nöjd med.

Erik: – Som musiker är man alltid kritisk till sitt eget spelande Och tro mig, jag har verkligen nagelfarit varenda lite flageolett såhär i efterhand och tänkt ”Varför är jag inte mer på/off/arg/glad/etc” – men så blir det alltid när man måste lyssna på sig själv spela fel om och om igen.) EP:n är dessutom inspelad på, för mig, obekväma tider på dygnet – men utifrån de förutsättningar som vi hade är jag faktiskt rysligt nöjd och jag tror att vi faktiskt har lyckats med att skapa en riktigt bra debut-EP!

Kalle: – Jag har väldigt mycket av en idrottares mentalitet när jag analyserar inspelningar och annat dokumenterat som jag medverkat i. Jag fastnar mer på saker jag kan förbättra till nästa gång. Vad exakt som jag fastnat för i mitt bidrag till EP:n håller jag dock gärna för mig själv. Men sett till helheten så tycker jag ändå att vi nått vårt mål i att förmedla vårt budskap inte bara i att etablera handlingen som konceptet baseras på utan även i att göra en EP som är intressant att lyssna på oavsett om man dras till det instrumentella eller texterna. Jag tycker även att vi lyckats göra någonting som vi kan stå för och det finns en stolthet och övertygelse i det som smittar av sig på andra tror jag. Man blir alltid mer intresserad av en produkt där man hör att personerna bakom produkten verkligen tycker att det dom har är grymt!

Markus: – Förutom några saker som jag hade velat förbättra på sången så är jag nöjd!

Hjalmar: – Det jag tycker bäst om är att vi på fyra låtar får med så mycket dynamik! Ingen av låtarna liknar varandra men det blir inte heller för spretigt. Största minuset är som sagt att vissa ljud känns lite oslipade. Överlag är detta ändå ett starkt startskott.

Vad är det som gör att just Structural Disorder blir något att räkna med i framtiden?

Johannes: – Det faktum att vi är en bra konstellation som ännu bara börjat komma igång, att vi är villiga att satsa och försöka hitta vår egen riktning, och att vi är flera kreativa människor som slagit våra huvuden ihop.

Erik: – What Johannes said.

Kalle: – Kunde inte sagt det bättre än Johannes. Det finns ett intresse för oss redan nu och många ser potentialen i det här bandet. Detta trots att vi som sagt bara börjat komma igång. Dessa faktorer med det som Johannes svarat gör oss till ett band som kan ta oss hur långt som helst!

Markus: – Vi är kreativa och har många idéer och vi kommer inte låta oss stoppas så lätt. Vi är ett bra gäng med ambitiösa personer (jag kanske är den minst ambitiösa och mest lata på vissa fronter dock) som arbetar och skriver musik som vi själva tycker om och som vi kan känna oss nöjda med.

Hjalmar: – Vi är en stark kombination av hårt arbetande yrkesmusiker och kreativa eldsjälar, och som vet vad vi vill göra och inte ger oss i första taget.

Det känns nyskapande att inkludera dragspel i metal, är det en del av vad ert band är eller var det bara en spontan tanke att inkludera det?

Johannes: – Haha, för mig kan det inte vara någon spontan tanke. Jag har spelat dragspel sedan tioårsåldern och har långt ifrån lika bra teknik på något annat instrument, förutom möjligen blockflöjt som jag lirat en vansinnig massa folkmusik och klassiskt på och där går faktiskt gränsen för vad man kan slänga in som huvudsaklig beståndsdel i metalgenren. Men hittills har jag ju använt dragspelet som en leadsynt som jag främst spelar med ena handen medan jag rattar ljud med den andra; tanken är att även inkludera lite mer ‘riktigt’ dragspel i musiken framöver.

Erik: – Och vi provade faktiskt att köra “Sleep on Aripripazol” med dragspel istället för flygel nu i veckan – och resultatet blev verkligen grymt häftigt!

Kalle: – När jag först fick förfrågan att provspela i bandet och fick höra att det fanns en som spelade dragspel i bandet så tänkte jag bara “coolt!” utan att riktigt veta vad det innebar. Nu är jag såklart jättenöjd med det elementet och dom riktningar som vi kan kan ta bandets sound till med hjälp av detta instrument så t dragspelet är en precis lika viktig del som alla andra i vår musik. Det har dessutom banat väg för oss att se över andra möjligheter till att bredda vårt sound med att i framtiden inkludera andra instrument som man vanligtvis inte associerar till denna stil. Väldigt mycket i King Crimson anda. Vilka t instrument vi diskuterat kring och vilken roll dom kommer få lämnar jag dock osagt för att inte förstöra framtida överraskningar…

Hjalmar: – Vi skämtar ibland om att bandet står och faller med Johannes; skulle han sluta är det bara att lägga ner… Dragspelet är en lika stor del av Structural Disorder som gitarren i The Jimi Hendrix Experience. Nuff said.

Vilken spelning har hittills varit bäst och vilken har varit sämst?

Johannes: – I skrivande stund har vi bara haft en, på Stampen i gamla stan i Stockholm, och den gick hyfsat bra för att vara en första spelning. Det blir garanterat inte den sista!

Erik: – Som sagt har vi bara haft en spelning med det här bandet – fast jag tror att alla har haft sin beskärda del av bra och dåliga spelningar sedan gammalt och att vi alla har med oss erfarenheterna från dessa spelningar idag.

Var kommer ni att spela den närmsta tiden?

Johannes: – Vi kommer härnäst att spela på Broder Tuck i Stockholm den 30/3, och senare i vår även på Kägelbanan den 17/5. Fler spelningar är på tal från olika håll.

Kommer ni att släppa något nytt förutom A Prelude to Insanity i år?

Johannes: – Det vore kul om vi hann det! Hittills är vi upptagna med att testa oss fram live samt att skriva mer material, först och främst är det ju ett krav. Men har vi flyt kan jag tänka mig att vi skulle kunna vara tillbaks i studion före årsslutet. Dock hinner inspelningen nog inte bli klar tills dess oavsett.

Erik: – Och YouTube-videos. Det kommer säkert att dyka upp en massa videos. Förhoppningsvis.

Har ni några sista visdomsord till läsarna?

Johannes: – Håll koll på oss, som princip eller rent konkret via vår facebooksida. Vi har hittills bara testat våra vingar lite lätt men jag tror vi kommer att nå högre nivåer.

Erik: – 42.

Hjalmar: – Det finns konventioner i musik, men inget som säger att man måste följa dem när något annat känns bättre. Och förstås: Quidquid latine dictum sit, altum videtur.

Structural Disorders studiodagbok:

Ni finner dem här:

Facebook: http://www.facebook.com/StructuralDisorder

Spotify: http://open.spotify.com/album/0eNTu4uuRMqaps3HiykDrI

YouTube: http://www.youtube.com/user/StructuralDisorder

Soundcloud: http://soundcloud.com/structuraldisorder/

Intervju med Colossus!

Foto av: lenavincent.se

Colossus är ett band bestående av Niklas Eriksson (Sång, Gitarr), Thomas Norstedt (Trummor) och Magnus Stenvinkel (Bas). De spelar alla möjliga genrer, men om vi får tro på dem så landar de någonstans mellan traditionell stoner, progressiv metal och sludge. Sedan de släppt sin första EP Spiritual Myasis (2011) har de fått mycket höga betyg för sin prestation. Bland annat av kritiker på bloggar, stora musikmagasin och på webbsidor. Förutom detta blev de även inbjudna till P3 Rock med Håkan Persson, de har även turnerat runt i utlandet och fått radioutrymme i bland annat USA, Australien och Spanien. Som om det inte vore nog genomförde de en otroligt lyckad turné i Italien förra året. De är även aktuell med ett sprillans nytt album som kommer att släppas i vår, och nu har jag fått chansen att intervjua dessa giganter.

Hur känns det att bli så pass erkända på så kort tid?
– Självklart känns det sjukt kul och lite överraskande. Samtidigt har vi slitit hårt för det här. Vi har nött långa timmar i repan och legat på folk om att få komma ut och spela eller ge vår musik en chans. Vi gillar det vi gör och tar det jävligt seriöst vilket uppenbarligen ger resultat.

Vad tycker ni själva om er första EP?
– Jag tycker det är tre starka låtar som fortfarande representerar oss bra och som fortfarande spelas live. Samtidigt har låtarna nära två år på nacken så vi har självklart fortsatt utvecklats och finslipat vårt sound. EP:n var ett naturligt steg på vägen och fick upp folks ögon för oss. Nästa släpp kommer toppa den på alla plan.

På vilket sätt tycker ni att ni utvecklats sedan era första uppträdanden, rent livemässigt?
– Ingen av oss var nykomlingar på live-scenen när vi startade bandet men vi har helt klart blivit mer samspelta och tajta. Vi bjuder på ett bättre tryck och en mer genomarbetad show idag än tidigare. Tror ni inte oss så kom och kolla och avgör själva!

Har ni spelat i andra band tidigare?
– Ja, vi har alla gnetat i diverse mer eller mindre kända akter ända sedan ungdomsår. Erfarenheter som har gjort oss redo att köra det här racet fullt ut idag med lite mer skinn på näsan och vakna för branschens törnar.

När startade det som skulle bli Colossus och var fick ni inspiration till bandnamnet?
– Jag, Niklas – Gitarr och sång och Thomas – Trummor började jamma ihop för snart tre år sedan, efter vårt dåvarande band fallit samman. Vi lirade ihop mest på skoj och försökte förena tunggunget och energin hos riktigt skitig sludge/stoner med tekniskt meck och mer innovativa utfall från den progressiva musiken. Namnet hade jag redan gått och burit på ett bra tag och kände att det symboliserade våra musikaliska visioner och band samman de teman som ligger bakom hela Colossus-konceptet.

Ni är just nu aktuella för både ett nytt album till vår och en Skåneturné på bland annat Moriska Paviljongen, The Tivoli och Perrong 23, hur känns det och vad förväntar ni er?
– Med allt som snurrar kring bandet har dessa datum redan hunnit passera innan jag lyckades ta mig tiden att sitta ner med dina frågor. Men angående Skåne-gigen har vi bara varma minnen. Det var första gången för Colossus i Malmö och första gången för vår nya basist Mange att visa upp sig på scen utanför Stockholm. Kanonklubbar och riktigt bra människor både bakom scen och framför, vi vill verkligen tacka alla arrangörer och fans som behandlade oss så mycket bättre än vad vi förtjänar under dessa kvällar.

– Nu kommer vi hålla oss ifrån scenen ett tag och låsa in oss i repan för att sammanställa och repa in de nya låtarna innan vi går in i studion i April. Tyvärr finns inte så mycket att säga angående detaljerna kring albumet än, vi har några riktigt vassa alternativ på studio och producenter men det är inte helt klart än. Hur och vem som får äran att släppa är inte heller helt utarbetat. Flera aktörer har visat intresse att samarbeta, men av erfarenhet så tänker jag inte öppna käften innan vi har det svart på vitt. Budgivningen är med andra ord fortfarande öppen om någon är intresserad av att gå in och jobba ihop på något vis, hör av er snarast.

Planerar ni fler turnéer i Sverige detta året?
– Vi har några datum neråt landet direkt efter vi fått klart skivan och vi kommer även att åka runt hela landet för att promota skivan så småningom. Sommar är ju festivaltider så vi hoppas få komma ut och lira så mycket som möjligt där. Till höst lär vi även klättra neråt kontinenten och riva av ett gäng datum i Mellaneuropa plus att vi kommer gästa Rockbitch-gängets Halloweenbåt. Vi är ett band som ger sig allra bäst på scen, så vi vill ge alla en chans att vara med på festen. Har vi inte besökt din stad ännu så snacka med ditt lokala rockhak om att få dit oss – vi dyker garanterat upp och blåser taket av stället.

Vad tycker ni har varit er bästa spelning eller turné sedan ni började?
– Vi hade en riktigt kul spelning i Civitanova i norra Italien förra året. Vi lirade på en skön liten rockklubb med gott vin, grym espresso och en skön liten scen med angränsande rum som visade upp konserten på en TV-skärm. Under vårt set stod i princip hela klubben och öste och chantade “CO-LUS-SUS” mellan låtarna. Efter spelningen blev vi överösta av manliga munpussar och omfamningar. Det var surrealistiskt och skitkul, vi gjorde även en riktigt grym insats på scen.

Har ni något annat på gång förutom just turnéer, spelningar och musikskapande?
– Vi har alltid många storslagna idéer kring bandet för att expandera konceptet upplevelsemässigt. Förhoppningsvis kommer de att kristalliseras vartefter. Just nu har vi T-shirtar ute och kommer fortsätta trycka mer kul merchandise, så det är bara att mailbomba om beställningar redan nu. Till våren blir det även en video till någon av de nya låtarna.

Var kommer er inspiration från, rent musikaliskt och estetiskt?
– Musikaliskt kan man nog läsa mellan raderna vad vi lyssnar på, folk brukar hitta spår i vår musik av band som Mastodon, Tool, Neurosis, Kyuss, Meshuggah och så vidare vilket givetvis stämmer. Men vi har tillsammans en väldigt bred aptit på musik och tar intryck av det mesta av kvalitet inom alla genrer. Utöver detta så gäller så klart litteratur från alla tider, film och spel, upplevelser och erfarenheter, skrönor och realitet, filosofi och överdoser, religion och sjukdom, sprit och elände. Den mänskliga vardagen helt enkelt med dess många vindlande möjligheter och oändliga potential.

När jag söker på spiritual och myasis får jag upp spiritualitet och parasitism, vad skulle ni själva säga att innebörden är och vad det genomgående temat för just EPn “Spiritual Myasis” är?
– Spiritual Myasis är en liten resa inom frågeställningen “vad innebär det att vara människa”. Varje låt dekonstruerar en del i den abstrakta treenigheten som utgör en människas uppbyggnad; kropp, intellekt och spiritualitet. Utöver detta så förtäljer plattan en liten historia om människans utsatthet och vilsenhet samt de parasiterande element som göder sig feta på dessa tillfälliga svagheter.

Brukar ni skapa en viss tematik för olika EPs och olika album, jag tänker på om det album ni tänker släppa till våren har någon uttänkt tematisk och sublim mening?
– Ja, nu när ca 75% av låtmaterialet är klart kan jag konstatera att det kommer cirkulera kring en tematisk grund. Till skillnad från en EPs kortare format har man även lite mer utrymme att utforska ett ämne och berätta en historia mer genomgående. Men det blir ingen rockopera på så vis, det kommer finnas en röd tråd genom hela plattan och en lös historia som utspelar sig, men låtarna och texterna kan också står för sig själva och den som blankt skiter i handlingen kommer garanterat få utdelning av plattan. Det mesta som vi skapar inom bandet rör sig kring Colossus-mytosen, så även dessa låtar och de kommer att fortsätta att föra vidare och utveckla dess budskap och idéer.

Finns det något nytt ni kan berätta om det album som ni kommer att släppa till vår och hur går processen rent musikaliskt?
– Det blir nio stycken monsterbitar som ska sättas på plats. Musikaliskt utgår de från i princip samma grund som EP:n fast mer genomarbetat och färdigutvecklat. Vi har även tagit oss lite mer utrymme att avvika från kärnan båda vad gäller hårdare, kortare impulsiva rökare samt mer introverta, molande lösa stycken. Vi kommer ha större bredd av influenser, mer infall och intryck och förhoppningsvis en tyngre produktion som kan bära upp allt detta. Mer av allt helt enkelt, more is more som bekant.

– Skapandet brukar följa ungefär samma mall: jag kommer till lokalen med allt från en färdig låt till en samling löst sammanhängande riff som vi jammar ihop och hjälps åt att arra tills allt sitter helt gjutet. Sen sitter jag hemma och plitar med texter, ord och idéer som binder ihop låtar och musik.

Om ni skulle få välja någon annan genre att spela förutom metal, vilken skulle det i så fall vara?
– Å ena sidan skulle vi nog kunna klä om alla låtar att passa med andra instrument och arrangemang, allt från skör alt-country till elektronisk drone eller mustig jazz, men i slutändan så lever vi för den tyngd och tryck som bara hårdrocken kan erbjuda. Jag tror ingen annan genre riktigt kan bära upp Colossen tillfredsställande.

Vad är era sista visdomsord till de som läser detta?
– Fortsätt att hålla alla ögon vidöppna och besök vår hemsida eller Facebook-sida för nyheter kring bandet. 2012 är året då allt händer, vi syns ute i vimlet…

Här är Colossus med låten Parasite i liveversion:

Ni finner dem här:

Hemsida: http://colossus.se/

MySpace: http://www.myspace.com/colossusstockholm

Twitter: http://twitter.com/#!/colossussthlm

Facebook: http://www.facebook.com/colossusstockholm