Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Free Download: Zoo Books – Why Not Scorpion?

Zoo Books - Demo - cover

Getting interesting e-mails is a part of what being a blog-zine is all about. Sometimes you get so many that you can’t sort everything out, and sometimes you get a few of them. Even though I believe this is the fact for many blog-zines, I don’t think that bigger magazines and so-called “alternative” websites take the most interesting out of the bunch. We aim to take both the interesting, and also those that might interest the audience. It’s not always about personal taste, even though it makes up a bit of what you’re doing. You try to stay objective, or at least as those conservative label-guys in the 1960’s, that according to Frank Zappa, said: “…now look at who the executives were in those companies at those times. Not hip young guys. These were cigar-chomping old guys, who looked at the product that came and said: I don’t know, who knows what it is, record it, stick it out – if it sells; alright. We were better off with those guys then we are now with the supposedly ‘hip’, ‘young’ executives, you know, who are making the decisions of what people should see and hear in the marketplace“. I thoroughly agree with that philosophy, and it can also be applied to the “art” of writing about music. I am by no means an artist, but I get the perspective.

Anyway, enough with my babbling. The people whom call themselves Zoo Books, sent me an e-mail in regards to their newly released demo. This trio are playing something in between post-rock and math rock, or so it appears when listening to it. This is also what they categorize themselves as. Don’t worry, their music is way more interesting to listen to than it is repeating their name in my head. The trio is comprised of Matthew Mawhinney on guitar and back-up vocals, Jeremy Link on bass, and Ruben Veguilla on drums and vocals. Their sound is a weird metamorphosis of what was already said, but it also ranges into post-hardcore territory – a genre that I have a hard time grasping, or understanding, the dynamics of. But I know what it sounds like, and there are more then hints of it in this demo. We consulted them ourselves and got them to lend us a hand when it comes to their music, by letting us put up a free download of the last track on this release, namely “Why Not Scorpion?” – a track I think symbolizes what their demo is, as a whole, but also where they might be heading afterwards. You can listen to their demo in its entirety if you wish, down below, but lend them a hand and spread the word. I think they deserve it. Download the track for free and listen to it wherever you please. The artwork for this release was created by Alicia Link.

Spotlight: Scraps Of Tape – Sjätte vansinnet

a2742732583_10

Allas våra grabbar i Scraps Of Tape bevisar återigen varför de är en av Sveriges bästa band. Sedan deras första singeln från deras senaste släpp “Sjätte vansinnet” kom ut, nämligen “We, the leftheaded“, så har vi sedermera blivit bombarderade utav albumsläppet i sin helhet – som släpptes den 26:e Februari. Deras inte lika hårda, men ack så välgenomtänkta blandning av instrumentell post-rock och punk, som sneddar in på indie rock, har blivit en ledstjärna åtminstone för mig själv. Punkigheten tittar fram mellan de sköna indiemelodierna, och de strukturer som håller upp låtarna med en slags järnhand i bakgrunden, levererar precis den arrytmiska rytm som man letat efter men inte sällan funnit. Albumet blir hårdare och hårdare ju längre in man kommer i det, och det känns skönt att det finns en röd tråd som man kan skita i, när det gäller Scraps Of Tape. Givetvis finns det ett sammanhang för allting, men de genomgår en kvick metamorfos efter de långa slingorna av medryckande gitarrer, eftertänksamma melodier och det nordiska kynne som de representerar med sin musik. Man känner hur vemoded fullkomligt pyr ut ur deras geniala händer, och huvuden. Som helhet är de en kraft som man bör räkna med om man inte vill förlora lite utav sig själv genom att återgå till den tomhet som man känner efter att albumet är slut.

1689559_633545560015361_560311179_n

Samtidigt så är det så pass fulländat att man grips tag i av känslorna, och låter det hända. Det vore verkligen intressant att få veta mer om låtformuleringarna, när det kommer till själva namnen. Efter låt nummer tre så blir de hårdare och hårdare. Till slut verkar de ha gett upp lite av hoppet som slår gnistor mellan raderna. En grej som jag kan tycka saknas är det svenska, som hade passat väldigt bra när det kommer till lyrikformen, för det hade lagt till en helt annan dimension till låtarna och helheten som sådan. Om man ändå greppar tag efter vemodet och slänger det i ansiktet, så bör man ha förstått var det kommer ifrån. Men med det sagt så är det inget fel med det engelska, då det tjänar sitt syfte väl ändå, men det är ändå den avsaknaden som gör att man vrider lite på huvudet och känner att någonting fattas. Däremot är det välkommet med den popighet som sipprar igenom luckorna, inom den ångande post-rock maskinen som egentligen struntar i vilket och bara kör på.

1962704_635300956506488_2058649600_n

En annan intressant grej är hur de samarbetat med Henrik Jacobsen för att bygga en begränsad upplaga av en fuzz-pedal, som är uppbyggd på så sätt att man kan relatera det till Scraps Of Tape – och det faktum att själva pedalen användes för att spela in “Sjätte vansinnet”. Trevligt nog så är pedalen redan slutsåld, då den endast uppgick i femton exemplar, där man även fick deras släpp på både CD och LP – inkluderat. Dessutom så har Johan G. Winther (eller?) designat två tröjor som snart går att köpa från skivbolaget de ligger på; A Tendervision Recording. Tröjorna går att beskåda här ovanför. Till syvende och sist så tycker jag att ni bör köpa albumet om ni tycker att det är värt det, för det tycker jag. Där finns tio helt fantastiska låtar som fått den uppskattning de behövt, likväl som albumet fått det. Om ni skulle vilja läsa en intervju som förklarar deras släpp mer ingående, och lite till, så hänvisar jag er till Rockfoto.nu. Streama albumet här nedanför och njut av det, nu när våren knackar på dörren. Jag har redan fått vårkänslor av detta album.

Exclusive Premiere: The Folk – Subtle Play

a0959364456_10

Rock’n’roll or not, that’s out of the question. Canada has fostered The Folk. They’re an unusually interesting rock’n’roll band, at least if you’d enter the premise of “rock‘n’roll” with the ambition of some post-rock and no-waveish influences every now and then. Having released “You Say, I Say” in the midst of Winter in 2011, and the year after that putting out “Say It Again” – both of them being three-tracked releases – they’re now back with their first debut-LP. A full-length album with eleven tracks. Marking their departure from their earlier medium, entering their new self. They’ve just gone out of their shell and are going into the world of the newly-hatched. However, there’s something about their rather mellow rock’n’roll that makes you take another breath, and not huff out the words of “this is some generic rock’n’roll“. It’s solely because of their unique departure into the incomprehensible beauty of their melodies, and their complex rhythm which branches out into a multitude of territories. Mixing both the joyous and rather depressive melodies, with the more upbeat and energetic ones. Accompany that fact with a female vocalist who gives her all. This will certainly be a rather interesting output, into the world of rock’n’roll. Some parts you enjoy, other parts you don’t. That is how it should be.

But we’re more then glad to be giving you a track from their forthcoming album “We All Say“. Which is going to be released on 11th of March for the digital version of the album, and the 15th of March for the LP-version of the album. The track that we’re about to give you is “Subtle Play“, one of their longest tracks on this album. We think it gives a comprehensible representation in sound, and it represents them and what this album is all about. So you can stream this track to your own delight down below, and be sure to check them out and their album. There are other tracks that are available to be played on their album, and they’ll come in handy if you’re getting tired of “Subtle Play“. But we hope you’d rather not, since this is a great track. Stream it as you well please. The Folk is Emma BV, Sara BV, Mark Ferrari, Liam Magahay and Patrick Rody.

Lyssna: Mörketid – Mörketid

a3725899501_10

Som vanligt så damp det ner ett mail som intresserade mig lite mer än de jag sållar bort. En medlem i ett band som är baserat i nordvästra Skåne, närmre bestämt Båstad, skickade detta mail. Mörketid är namnet på bandet och det består utav fyra musketörer, vars huvudinfluenser ligger mittemellan Kent och Motörhead. Med andra ord, en rätt så bisarr blandning. Utöver detta så lirar de någon märklig blandning utav post-rock, melodisk rock, blues rock och lite till. Men det är just denna blandning som gör dem aningens mer intressanta, eftersom att det känns väldigt annorlunda. Inte annorlunda på ett dåligt sätt, utan annorlunda på ett bra sätt. Den 13:e Februari så släppte de sin första demo, som inkluderar en hel radda med låtar, vilket är rätt ovanligt när det kommer till demos. Denna sällsamma blandning har visat sig vara väldigt lyckosam, eftersom att deras sound drar med en när det kommer till rytmen, till atmosfären men även till själva energin som ligger och darrar i luften. De melankoliska gitarriffen river genom ljudlandskapet på ett mycket makabert, men ack så känslosamt, sätt.

Därför så bestämde jag mig för att höra deras vädjan, och kommer därför att lägga upp deras självbetitlade demo så att ni får lyssna till den. Låtarna som finns på denna demo är, i följande ordning: “Du Skriver På Samma Sätt I Mina Drömmar“, “Iris Av Kastanj“, “The Hospital Opposite“, “Svartvit“, “Månen Part I“, “Månen Part II“, “Alaska” och “Mörketid Blues / Se Mig“. Så lyssna till denna ljuvliga blandning av allt som ni håller kärt, ni post-rockare, bluesentusiaster och de av er som fortfarande håller lågan klar för den melodiska rocken. För detta är nog något som intresserar er, men även de som inte egentligen är särskilt intresserade av dessa genrer till att börja med. Det enda undantaget är väl själva vokalisten, men det är lätt hänt då de endast är i demostadiet just nu. Allt annat sitter på sin plats. Lyssna här nedanför och köp deras CDr om ni skulle tycka om det så mycket, så att ni känner att det är värt att stödja.

Exclusive Premiere: Sebastian Melmoth – Prosopagnosia

Image(3)

Venture from the Swine Supremacy in Norway, to a more dizzy experience in the world as such. Getting stuck in the desert with engine failure is only your own fault. As the sun gets hotter and hotter, you get more and more dehydrated. Hallucinations emerge, and you venture into the vast desert on your own. It’s a rather solitary experience, as you gasp for air and try to use your body to your own best interest. You have no idea how much longer you’ll be on the living end of the spectrum. Your newly accompanied friend in your head, Sebastian, is a rather weird figure. He just came up to you from nowhere, but you have no idea that you’re still hallucinating from dehydration. These figures in your head change into different subjects, with names that you recognize from elsewhere. In 2012 they put out “Dysphoria/Accidentally Grotesque” on Feline Vomitus, calling themselves: “Elijah van de Wilde, Mandi Taylor-Taylor and Peter and the Wolf“. This totally irrational experience lay the foundation of what people would like to call Sebastian Melmoth, a rather sinister collective that has a habit of occupying your mind – when you’re in extreme distress. Their latest release is “Emetophobia“, an irrational fear or anxiety of or pertaining to vomiting. But it’s certainly not their last, as their carelessness and pseudo-nihilism made them churn out yet another one, which will be out on the day when we’re supposed to be extremely loving to each other. This is a whole other kind of thing.

When will Beläten actually learn anything about responsibility? Probably when the end is neigh, I suppose. His newly appropriated path to eternal dominance comes with uncompromisable acts of terror. A sonic terror of which you’ve rarely been accompanied with. He’s virtually gone insane with the latest stunt that he pulled, with the usage of khmerian numbers instead of runes. When you start to take a liking for something, he suddenly, out of the blue – decides to destroy it, with impunity. As number “2” () in this order is being rolled out, it gets even weirder. As we move into a totally unfamiliar territory, risking our sense of the world to be tinkered with forever, leaving us in this state – in all of eternity. Be sure to watch the stars tonight, because you will not see them in the same light when listening to this mish-mash of different psychedelic experiences, krautrock delivered with a subliminal message, and the openness of the total darkness that they don’t see to want to hide. You’re in for a ride, chump. A ride that won’t end until you’re off it, because you can’t stop it by any means, even if you’d want to.

Here at Invisible Guy, we try to give you a little bit of everything. We can tell you, if you haven’t already noticed it, that this is something out of the ordinary. It’s a part of the three cassettes that will be up for pre-ordering on the 14th of February, and this is the second cassette in that line of cassettes. Have art-rock ever been an interesting pastime, have anti-rock ever had such an odd pair of genres to be included into, and have the world gone mad? No, it’s simply Sebastian Melmoth and his minions, serenading you for whatever it’s worth. Resurrecting the awfulness that was Ulrike Meinhof and Andreas Baader, to mention just two people that are involved with this, taking their names for this release. I told you that it’s a quite unconventional approach, but it’s even unconventional for Beläten. This weirdness is titled as “In Ruins“, which is a suitable word for the experience we’re about to induce you with. Yes, not give you, but induce you with. The question is if you dare even to approach it, as the track we’re giving to you goes by the name of “Prosopagnosia“, which is the name for ‘face blindness’, a cognitive disorder of face perception. You might not recognize what you’re about to hear, but you might even get impaired. Take the chance now to hear it, because you won’t hear it again until Friday. Exclusively for you, we give you “Prosopagnosia” for you to stream here on Invisible Guy. The release itself will come with the batch of three cassettes that are up for pre-ordering, on the 14th of February. Lovelessness might get more lovely, but I suggest you’d play it now instead.

Label: Beläten

Cat#: 2 (២)

Artist: Sebastian Melmoth

Exclusive Song: Prosopagnosia

Title: In Ruins

Format: C30

1014061_683144381748792_494717298_n

Trying to describe the works of Sebastian Melmoth is a Sisyphus task if there ever was one. Just when you think you’ve figured them out, they throw something new into the mix and you’re back where you started. Through these 30 minutes of music, we’re treated to post-rock vibes, psychedelic ballads, epic dirges, motor-driven acoustic dance music, twitching post-punk, all wrapped in a distinctly intellectual package. What makes them all that more alluring is that they somehow manage to make this bewildering melting-pot of styles gel, and seem completely natural.

Added as digital bonus tracks, are three remixes. DTT twists Presley Honey into blissful chamber pop, Bass Clef adds an even more peculiar atmosphere to Prosopagnosia, and in the hands of Jonas ‘cup MT’ Golland the same track is turned into what can only be described as Art House.

You listen to what the head-honcho has to say, otherwise we’ll leave you in the desert!

Free Download: TAOLWGO – Relationships

a0007900421_10

Whilst moving closer to the sound of maniacal industrial, with electronic undertones, The Amount Of Light We Give Off moved in a totally different direction from their demo, with their newly released album “LIST“. The seldom combination of utter destructive electronica and the non-electronic base of post-punk, that they stand upon, this duo has harnessed as much of their development from their first release – as they’ve done with their recent. It’s a combination of the harsh atmospheres given away from the demo, as it is with their development into a colder territory of cold wave. Which their lyrical content can contest, and which their vocals are shouting out. There is also the punk-attitude of a juvenile, soundly giving you the finger whilst standing upon the throne of modern decadence. Anyhow, their image is blackened and it shall remain so, as their sound-scape gradually shifts into a more contemplative and ethereal domain. You could thank their natural pathway into shoegaze and post-rock for that. We’ll be giving you the track “Relationships” from the recently released album “LIST“. You can download it for free down below.