Exclusive Premiere: Ausramp – Third Dimension Diploma

offramLogo300

Bringing back the oldstyle seems to be in fashion nowadays. Everything from retrofuturism to old formats like VHS – are embedded into an artists embroidery. Not to mention how the decadence of the 1980’s seems to have hit a peak, there’s also people whom are playing around with techno. You probably know the sound of the 808’s, the old-school vibes that were originally gathered from Detroit, Michigan. When that was the place to be – it still can be. There’s a man whose work you might recognize when you hear ‘Members Of The House’, the more obscure ‘Unit 2’ – or simply his full name Nicholas Bernard Marks — shortened to “Niko Marks”. He’s teamed up with Robert Des Iles, a rather passionate southern European man whose slick grooves are enhanced by the presence of Mr. Niko. Well, it’s not really that mysterious, but I would like to keep it a secret. Robert Des Iles is really a pseudonym but I will not reveal who he might be.

The thing is, Niko and Robert are now a duo called Ausramp. Yes, it sounds fascinatingly German but at the same time they keep the Americana in it by including “ramp“. Precisely the name a techno-project that goes back to its roots and includes a swing of electrofunk, should have. Their debut-release which features three songs is due to be released in two weeks and I’ve gotten my hands on one of the songs from this release. It’s a self-titled release and the track is called “Third Dimension Diploma“. They bring out the best when they return to the oldstyle of techno, adding certain aspects that might not traditionally have been it. But there’s a lot of legs swinging to the left and the right when listening to it, the rhythm is simple but the groove is out of hand. When the melodies strike in, there’s not much to do but to dance to the beat – classic stylee. No, I’m not that clichéd so you’ll have to choose what to do, but I promise that it’s a catchy track. Stream it exclusively on Repartiseraren, down below. It will be released on Kraftjerkz as their eighteenth release, in two weeks.

Advertisements

Spotlight: Youth Code – Carried Mask

17654_428997823845090_1447562523_n

Photo by: Zed Cutsinger

It’s gone two days since Youth Code premiered their single “Carried Mask” from their forthcoming self-titled release on Noisey. I haven’t really been following them as closely as other people have, because I haven’t been that interested to be honest. But since I read that virtually everybody loved their newly premiered single, I had to take a look, keeping in mind that I had heard their earlier material a while ago. What I heard is miles away from their earlier stuff, which is great indeed, because now I can love them a little bit more. Their Nitzer Ebb-ish early industrialized EBM touch really sticks with me, as their carried steel is smashed against the nearest barrel, paired with the agonizing vocals – shrieked with a raspy voice, turning into a nightmare on wheels. Another thing that suck with me was the sample that they use in the beginning and throughout, which makes it a little bit more militarized than it would’ve been otherwise. This would also remind me a little bit about Manufacture, one of the more shrouded oldschool EBM-acts, blending both the new beat craze with militaristic tenure in their song “Armed Forces” from their most known release “Terrorvision“. If you conclude that this blend is hazardous to you, you’re in the right spot. Even though Youth Code could settle with a little bit more punch for me to like it, they’ve greatly improved since last I heard them. Which is positive indeed, but I’m just another brick in the wall of positive critique that have been typed throughout the internet. I don’t know if they might consider themselves to be part of any wave, but it feels good to at least have some faith in industrial regained, as this track keeps banging in the back of your mind. Firstly, it’s pretty much a nostalgic trip. Secondly, it’s a song that can easily stick to you and stay, instead of just going away in some days or so. It’s been on my mind since it was released and I can’t wait to receive the full ordeal. You can pre-order it over at Dais Records, but it seems like they’re going quick, so hurry up.

Snabbhetsljus: Hypertension – Primeval Tyrants Prevails

137744387-1

Inte för inte så överraskar Sverige med ytterligare ett metalband som står ut i den stora mängd av metalband som landet faktiskt producerar. Med detta sagt, så är Hypertension, från Östersund – ett säkert kort om man vill låta sig orienteras bland klassisk thrash-metal och speed metal, medelst en välbehövd vridning åt det mer originella hållet. Det största fokuset för detta band, i och med det senaste släppet “Primeval Tyrants Prevails“, verkar ligga på ytterst väluttänkta riff som fullkomligt skriker pondus. Ibland låter det black metal-inspirerat, ibland kan det handla om en totalvändning, för att de tänkt gå i en helt annan riktning. Trots att det är grymt thrashinfluerat, så är avsaknaden av tugget med trummor och ointressanta riff som bortblåst i deras närvaro. Mörkret drar sig in över Östersund och det är denna trio som står för den omvandlingen. Trummorna kunde å andra sidan vara lite mer finstämda, då de av någon märklig anledning försvinner ut i mörkret ibland. Fast med tanke på allegorin, så är det förmodligen meningen. Skönt med ett band som är lite okonventionellt för en gångs skull, då huvudfokuset inte nödvändigtvis ligger just där. Även om trummorna är en stor del, så överglänser annat. Däremot så ändras snabbt åsikten, efter att man lyssnat till albumet ett tag. Plötsligt så känns trummorna mer old-school än någonsin, och verkligen något man kan acceptera till förmån för helheten. När det kommer till sångaren så har han en unik ingång till sin raspiga röst. Den överliggande metalhammaren spränger skallar som lyssnar på deras ljudvallar, men det är ändock något dunkelt som är inblandat i ljudlandskapet. Behållningen är inte endast särskild inom en särskild del av låtarna, utan håller i sig genom hela albumet. Vilket är positivt, i dessa nyckfulla tider, där man inte kan leta runt på internet utan att bli störd av ansamlingen utav mediokra metalband. Så, ta till er albumet och lyssna för bövelen! Finns ingenting mer att tillägga här, åtminstone inte i nuläget. Albumet är helt klart en hänsynslös vidareutveckling av demot “Envenomed By Vipers“, och förtjänar helt klart att vara några ribbor högre än O.K.-stämpeln.

Intervju med Jonas från Swedcore!

swedblacknew

Swedcore är ett slags kollektiv som omfamnar en svensk version av den elektroniska hardcorescenen. De har existerat sedan de startades upp år 2003 och deras mest kända slogan borde nog vara “Fuck Trance“, vilket ska ha skapat en hel del rabalder om man får tro intervjuobjektet. Olika konstellationer har hållit samman Swedcore, men ursprungligen så var det Robert (Braincorp) och Jonas (DJ Voldo) som höll i allt som hade med saken att göra. Sedan dess har de bland annat arrangerat fester så som Fuck Trance 1, 2, och 3 samt en del andra arrangemang runtomkring. De har samarbetat med stora akter, grupper och liknande, som tillhör den internationella scenen eller scener i andra länder. Swedcore är något som jag själv fann för några år sedan, men allt eftersom att tiden gått och de försvunnit ut i periferin – så kände jag mig tvungen att ställa några frågor. Det som ursprungligen inte skulle bli särskilt långt blev längre än förväntat. Jag intervjuade Jonas som tillhör den ursprungliga kärnan av Swedcore; om bland annat deras fester, när han började intressera sig av hardcore, Swedcore i allmänhet och mycket mer. Vi får väl hoppas att detta ger ytterligare en gnista som åtminstone kan göra så att människor får upp ögonen, med tanke på hur mycket intressanta grejer som kommer att hända nu under årets lopp.

Continue reading

Recension: Damage – Weapons Of Mass Destruction 12¨

Den minst sagt excentriska kombinationen av den gamla skolans hardcore, direkt från Amerika. Blandad med en helt egen, någorlunda alternativ infallsvinkel rent musikaliskt. Damage står inte och trampar luft, de trampar på alla andras tår och gör det på ett minst sagt flagrant vis. Med det sagt så tycker jag att den första låten “Keepin’ It Wild” slänger sig med diverse generisk amerikansk hardcore från 80-talet och framåt, men det finns någonting där som inte sätter stopp för upplevelsen. I och med att de nyligen släppt sin tecknade musikvideo, så får jag upp en tecknad Kaj Sivervik (sångaren) i huvudet. Vad jag vill jag då säga med detta? Jo, det är en någorlunda halvseriös kombination av välutförd amerikansk hardcore i samklang med en ännu icke-existerande svensk motsvarighet –  som sjunges på engelska. Även om det inte riktigt går att ta det på allvar många gånger, så vill jag även hävda att det fått till den mer lättsamma blandningen av just hardcore och punk som inte direkt existerat på ett tag, åtminstone inte i Sverige. Ytterligare ett steg in i deras dimension av galenskaper och lättvindiga inställning, så finner vi “Hate“, som är den andra låten på plattan.

Måste sägas att just den låten påminner väldigt mycket om ett band, rent soundmässigt, som går under namnet: Gang Green. Släng in en slev av tidiga Zero Boys så är du på rätt spår, krydda det med en vokalist som de kanske inte nått ända fram till, nämligen: Ian MacKaye (Minor Threat), men det känns som att Kaj Sivervik besitter samma energi i sitt utförande som denne man. Men ju längre in man kommer, desto mer känns det som att det finns en viss thrash-influens gömd någonstans i alltet. Åtminstone när det kommer till just sångarens insats på plattan, särskilt i den tredje låten “This Is Our Show“. Låten i sig är ett mästerverk när det kommer till just hur den utförs, särskilt när allting stannar av och trummorna går över till ett helt annat tempo. Avslutningen av låten är också helt perfekt, då den använder sig av exakt samma mekanism som beskrevs ovan. Det känns belönande på något sätt att sitta och lyssna på det, tro att det är slut och sedan få ytterligare en tempospurt som skjuter i taket och sedan att hela skiten bara stannar av helt tvärt. Nu när jag fått en stor dos av hardcore punk, så vill jag givetvis ha mer. Bandet ger mig det i låten “Tomorrows Problems“, som i sig är något helt annat än just en ösig låt, utan den fokuserar ännu mer på ett lagom trevlig melodi och mer av allsångsmelodin som jag tycker att man borde höra mer av än bara i refrängen. Tycker allt att det är mäktigt när flera röster samtidigt yttrar något, oavsett om det hör till det klassiska “GO!” eller något annat budskap.

När det kommer till variation så är de inte direkt ute och slirar, även om låtarna kan låta snarlikt så har de olika ingångar till det och avslut. Problemet som uppstår efter cirka fyra låtar är att den femte “Time Flies” lätt känns som samma tugg, fast låten lyckas lyftas upp utav en basslinga som inte är av denna värld. Även om jag inte gillar låten i sig, så tycker jag att vissa partier låter väldigt bra och det svänger som ut av helvete. Vilket efter den femte låten för mig vidare till den sjätte låten, som är lite annorlunda och har mer tyngd till melodin. Låten heter “Rising” och känns i allmänhet lite mer välgenomtänkt än de övriga låtarna, dessutom har de ungefär trettio sekunder mer till sitt förfogande. Refrängen blir mäktig med hjälp av rytmerna och melodierna, och denna gång måste jag faktiskt säga att trummisen är jävligt på hugget. Det känns som att han eggar på ännu mer och förgyller ljudlandskapet med de snabba trumslagen och för omväxlingens skull också får byta runt mellan olika takter lite då och då.

Sjunde låtenHolding On” har ett trevligt intro, men inte mycket mer än så. Nu har det tugg som gått som en röd linje genom plattan tröttat ut mig och jag känner mig tvungen att lyssna om flera gånger, innan jag kan ta in hur väl Kaj Sivervik fyller sin roll i denna låt. Han har lyckats få ytterligare en injektion av hardcore punk och sprider runt detta till de övriga medlemmarna, vilket i min mening gör att låten känns och låter mycket bättre. Men det tog några gånger innan jag orkade mer av det. Samma grej händer egentligen med låt nummer åtta “Missile Attack“, men i jämförelse med föregående låt så är texten till denna låt otroligt skoj att lyssna till. Förutom att bara följande meningar går in i mitt huvud: “Korea, Korea…” samt “Boom, boom, boom“, så sitter jag i min ensamhet och försöker att vara diplomatisk.

Här har jag nämligen hamnat mitt i en konflikt, och det känns kanske löjligt, men fantasin skenar iväg och plötsligt står jag där i Korea medan bandet lirar för fulla muggar. Där, mitt i all krigsförberedelse, står jag med en vit jävla flagga. Svårt att förklara, men den här låten påverkade mig åtminstone rent lyrikmässigt, på ett metafysiskt plan. Låt nummer nio “Welcome To The Stoneage” har inte riktigt samma påverkan, men det är en av de få gånger jag faktiskt kunnat ta till eller greppa vad som sjungs i dessa låtar. Eftersom att det går i ett så hisnande tempo, så är det svårt att hänga med ibland. Däremot så visar “tugget” sitt fula ansikte här igen, jag börjar verkligen att tröttna och ligger närmast och försöker att drömma mig in i ljudlandskapet. Men det är någonting som låser sig, det är precis som om de sätter ett hänglås på mig och låter mig ligga fastkedjad medan de försöker köra ner deras vetenskapliga experiment i käften på mig. Till slut så lyckas jag ta mig till den tionde låten “Can’t Be Stopped” och måste applådera Damage för att de inte gjorde plattan längre. Tror nog att denna längden räckte gott och väl.

Nu har de visat framfötterna återigen och det som rungar i mina öron är: “We can’t be stopped”. Möjligen ett starkare budskap än innan och med en riktigt stark inlevelse, där allting känns som att det är på sin plats. De har härmed visat att de vill slå sig in på en bana som andra lämnat för länge sedan, de har även visat att de kan göra det med bravur. Men nu, i det sista skeendet, vill jag ändå få ett kvitto på att de ska fortsätta och utveckla detta till någonting som tar sig utanför ytterligheterna. Vem vet, kanske tar de sig ut i rymden någon gång? Skulle vara skoj att höra lite rymdpunk. Hur som helst, en bra platta även om det saknas några delar. Men det är bara att be Mulle Meck fixa dessa tills nästa gång, så ska ni se att Damage växer till sig och forcerar in sina fötter i skarven och bräcker upp dörren. Det återstår att se, men kodus till er.

, för bövelen, köp den riktiga varan i form av en LP-skiva från deras bandcamp. För då får du både den fysiska varan men även den nedladdningsbara plattan på köpet.