Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Recension av Distortion Faith #1 och Distortion Faith #2!

Jocke D-Beat och hans kompanjoner Krogh samt Kårén har som bekant legat i och redan släppt två nummer av sin senaste zine Distortion Faith. Det första numret var fullsmockat, om än på få sidor, innehållandes bland annat: intervjuer med Nerv, Acute, Sjuka Signaler, Human Power, Sex Dwarf, De:Nihil Records, Lögnhalsmottagningen, Effluxus och Hardcore Survives. De hade även en spalt som kallas för “Fast & Loud” alternativt “Kroghs Corner” som jag gärna hade sett återvända i numret jag precis fick i brevlådan. Efter att ha läst lite i början av det så kände jag mig relativt otacksam som fått ett nummer skickat till mig, trots att jag köpte ett nummer själv för tio kronor. Men eftersom att jag gillar att ge tillbaka, så vill jag även göra detta i denna spalt som jag själv sitter och skriver nu. Influensan tar kål på mig men jag kände att jag ville få detta ur världen så fort som möjligt, och jag hade även tänkt mig att recensera numrena och eftersom att nummer två damp ned i brevlådan precis så blir detta ett perfekt ögonblick. Recensionerna blir lite kortare än vanligt, eftersom att jag gärna vill vara koncis i detta fallet, precis som zinet är.

Distortion Faith #1 – Juli 2012

Den minimalistiska designen i detta nummer är iögonfallande och det märks att det lagts ned en hel del tid på detta. Egentligen var det precis detta som fick mig att bli intresserad av zinet och faktiskt läsa igenom det, då det är välstrukturerat och genomtänkt rent designmässigt. Förutom detta så finns det andra delar i det som får det att kännas lite mer punkigt, en del stavfel lite här och där, men ingenting som inte skulle kunna åtegärdas. Själv tycker jag att det förhöjer känslan av zinet och sätter en tydlig punkprägel där allt inte behöver vara särskilt noga, men det görs med bravur. De frågor som ställs till banden är utöver standard och svaren blir därför också mer mångfacetterade och intressanta att läsa, det finns inte någon som helst förutsägbarhet med det. Måhända att det inte är särskilt många frågor, men de räcker gott och väl med tanke på hur mycket som måste få plats på de 20 sidor som utgör numret.

En återkommande känsla jag får när jag bläddrar igenom är att det annars är rätt så svårt att få in så mycket i så lite utrymme, men de lyckas med det ändå och samtidigt får de även med diverse promotions. Mest lyckat med detta numret skulle jag vilja säga är intervjuerna med Sjuka Signaler, De:Nihil Records, Lögnhalsmottagningen och Sex Dwarf. Mest för att det är olika saker jag velat djupdyka i men inte hunnit. Själva bubblaren i numret som också skulle få en självklar plats är just Fast & Loud/Kroghs Corner som har sin potential men måste utvecklas lite mer innan det blir intressant, dock så tycker jag att liknande kolumner bidrar till att hålla numret fräscht och bra. Helt enkelt ett bra, relativt tydligt, internationellt (på engelska) och intressant alternativ som dykt upp nu på senare tid.

Distortion Faith #2 – September 2012

Med en helt annorlunda och mer pastellfärgad design så känns det inbjudande, med en stark lila färg i bakgrunden och en svart-vit punkare som slåss om utrymme bland både zinets header och innehållet längst ned. I detta numret så får man bland annat läsa intervjuer med Crash Mange, Åke (Mob 47), Annihilation Radio, Korsfäst och Svart Städhjälp, tillsammans med en bubblare i form av Massgravs giglog. Rent allmänt känner jag att numret är lite mer “städat” än sin föregångare och öppnar upp för lite mer professionella grejer, däribland så har även intervjufrågorna blivit bättre. Nog för att det förra numret också varit bra, men det känns som att de kommit in i sin “groove” ytterligare. Själva dragplåstret i allmänhet för både detta numret och det förra är att de lyckats samla ihop många intressanta akter, det känns aldrig som att någon akt är ointressant, som det annars kan göra med andra zines. Mest förhoppningar hade jag nog när jag såg namnen Massgrav och Svart Städhjälp, mest eftersom att jag tycker om deras musik och inte vet vilka de andra är.

Trots detta måste jag säga att de har utvecklats och lyckats köra in på sitt eget spår, istället för att vara en kopia av något annat. Vilket känns otroligt bra när man tänker efter, i princip alla intervjuer är intressanta och framkallar en viss stämning men är inte särskilt svårlästa eller långa – vilket jag kan sakna i dessa tider. Mest på grund av att jag inte har någon referensram att gå efter mer än Law & Order, så vill jag lugnt påstå att detta är något som kommer att ta fyr och bli något större än just namnet. Intervjun med Åke är kort men intressant och handlar om en punkare som börjar bli äldre, men mer vill jag inte avslöja. Till min förtjusning så återkommer jag ofta till Massgrav och Fast & Loud/Kroghs Corner, som är med i slutet. Det jag kan tycka saknas är förmodligen ännu mer intervjuer och kanske fler sidor, men om själva målet med zinet är att vara lättläst, tunt och internationellt så lyckas de bra. Dessutom tycker jag att det är bra att de lyckas förmedla så pass mycket på så få sidor, något som kanske saknas, vad vet jag. Positivt är dock att numret utökats från 20 till 24 sidor.

Hur som helst är dessa två nummer av Distortion Faith jag skulle vilja rekommendera. Se’n får vi vänta på uppkommande nummer och hoppas att de kommer i sina galoscher ordentligt, för då tror jag att det kan bli något extraordinärt.

Distortion Faith #1 – några ex kvar, maila: dbeatrawpunk@gmail.com

Distortion Faith #2 – nytillkommen, köp här: SMRT Records, Blindead Mailorder eller maila D-Takt & Råpunk ovan.