What is Invisible Guy and how did we get here?

invisible guy logo

It’s been a great year for this blog and I can’t thank my readers enough. Since the start in the end of 2011, there’s been a constant surge and I believe I’ve put this blog on the map. To compare, this blog isn’t a journalistic blog at all, it’s a hobby or a zine if you’d stretch it that far. All this year, I’ve been working hard to keep up with everyone else and came up with my own material. There’s been a lot of in-depth interviews, reviews, promos and articles featured. Even though my project was meant to be and still is a hobby, I believe that I’ve outgrown my own shoes and I’m planning to do some new stuff in 2013. Some people have thought that this blog has many authors, but I’ll have to burst that bubble and tell you that I’m the sole writer behind all this material. Which means that I have put some real time and effort into this. I also think that I’m one of the only blogs that do track-by-track reviews, but I hope that someone will prove me wrong. The one thing I’ve been missing on Invisible Guy is the contact between me and the readers, which I hope that I can improve. Feel free to send me a mail. I’d like to thank every reader, associate, musician, blogger, friend and basically everyone that has supported me and kept me doing this for so many months. I promise you, there will be many more. Hope you have a Happy New Year and settle down with more great releases of this year, brought to you by Invisible Guy. A huge thank you to everyone.

Dream Affair – Aborted State

A somber combination of the best in post-punk, goth rock and dark wave. Scouring through the more traditional sphere of the music, picking up on the newer vibes, making it a delight to listen to. I only wish that it could’ve been a little bit longer and feature more tracks, but it certainly keeps you on the edge and reminds you of some great acts. This is the time for rock noir.

Momentform – Yearn

Blissful but moody dark wave, featuring some minimalistic synth-pop. Coming from the newly founded New Ideals label, this french act taught me well. It may not have reached the bottom, but it certainly hammered the lid and got it off in time. A sullen, yet emotional piece of music that make you waltz around in the middle of the night, as the rain is blaring on the window.

Suffer The Pain – The Last Massacre

Metallic punk, which will drive you nuts. Forcefully taking upon the mission of plaguing your ears, with some pretty decent co-operation between punk and metal. Even though it’s repetitive, I would say that I had a certain attraction to the record as a whole and I enjoyed it pretty much. It might not be a favorite, but it affected me in one way or another.

White Blush – S/T

Probably one of the more interesting genre-hopping this year. I’m not at all into pop, but this album changed the game for me. She walks in between genre, plucking stuff that seems to fit in and making it fit. Even though it was released not too long ago, I think it affected me in many ways. Amongst other things, Carol Ryu’s voice would be one of them. I suggest you check this out, because it’s a much bigger endeavor than pop.

Beyond Pink – Pride and Prejudice

One of the most powerful acts in the hardcore-scene as of today, at least when it comes to Sweden. This album has it all, it’s catchy, driven and they do hardcore the way it should be. Everything is in its place, the vicious momentum of the riffing and the drums make you want to go at it. The vocalists are also great, as almost everyone in the band sings at one point.

Night Sins – New Grave

Heavier post rock, blended with loads of other genres. A nostalgic piece that looks down the aisle and continue to walk down. Besides the lyrics, the baseline and the bonecrushing sound-scape, I also enjoy the delicate riffing that goes on in the songs. There’s really something about them that is fantastic, it also brings back glory to genres that should’ve been shelved a long time ago.

Rättens Krater – Den Stora Stöten

Some edgier stuff that haven’t been tried out for years. Reminds me of some good ole’ Onkel Kånkel, but with some new wave attachment, also add some dadaism. It’s really hard to place them anywhere, because they’re so straggly with their sound. However, one of the better releases this year and they deserve some recognition for that. Pretty original.

Barren Womb – On the Origin of Fæces

This is also some weird stuff. Country mixed with black-metal and noise-punk? Only Norwegians could think something like that up. But it works and they deliver their music with a strong hand and they’re something you should count on when browsing music online. Be sure to check them out.

Structural Disorder – A Prelude To Insanity

A fantastically skilled progressive metal band from Stockholm. Producing some of the finest quality metal to date and even though it’s an EP, I think they deserve a place here and hope you understand my situation. Looking forward to hear more material from this act in the future.

Institution – Domen Är Satt

Do I even need to say anything else? Fine Swedish hardcore blended with crust. I ended this year with a bang, as I did my last review. It is one of the best sounding hardcore albums from this year alone, with a little bit of competition from here and there, but they manage to stay alert and hold their ground. This is definitely something you should check out.

Övervarning – Mellan Rummen

I don’t really like dark ambient, so when I stumble upon an act that I like, I tend to like it a lot more. This dark ambient act from Sweden(?) surprised me a lot when I listened through it. As the sound galloped through my headphones, I couldn’t do anything but to immerse myself into the sound-scape. A notable success for someone that doesn’t like the genre.

E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

Sweden needs some real dark jazz. At least a band with the ambition of being a little bit more eccentric and experimental, when it comes to the sound. It reminded me a lot of the great eras that have already passed, imagine yourself sitting down in a shady bar, somewhere in New York, with a whiskey being poured down in your glass, listening to this music.

Soundmeds – Hospital EP

Yeah, I know, it’s another EP. I changed the rules before the end of this year. One of the better acts within the rock-sphere. This is some ambient stuff, that will make your head turn around in a 360, waiting for the next doses of psychedelia, alternative rock and post-rock being served straight into your ears.

Notable mentions (albums/EPs/singles):

Nocturnal – Until the morning light

Dalaplan – Ta mig när jag faller

Paranoid – Hardcore Addict

V/A – Dimmorna Skingras Vol. 2

In Death It Ends – Forgotten Knowledge

Imiafan – Old School Surprise

Ekman – Kalla Rytmer Att Dansa Till I Ensamhet

V/A – The Peter Out Wave

Agent Attitude – Never-ending Mess

Thank you to everyone for making this blog what it is. I couldn’t have done it without you. Hopefully my work here has paid off and I hope that you’ll check it out in 2013 as well. Let’s hope that this year ends with a bang and that I get on track as quickly as possible, so I can supply you with more interesting reviews and in-depth interviews. I would also like to do a shout-out to Jesper Bjerke also, who made the logo and the design for this blog. Thank you for everything this year and let’s hope that you have a Happy New Year!

Intervju med Agent Attitude! (Svenska Versionen)


Agent Attitude är ett hardcoreband som kommer direkt från Uppsala och startades upp 2010. Bandet består av fem killar som ville starta ett band, men utan de regler som många band lever efter. Kort och gott: äkta hardcore punk, spelat på det sätt det ska spelas. Sedan 2010 har de spelat in en demo och två Eps, turnerat i Europa samt Sverige och skapat sig ett namn både internationellt och inom den svenska hardcorescenen. År 2013 kommer de att släppa sin första fullängdare och här nedanför kommer en försmak, men även en eftersmak till vad de har åstadkommit hittills, vilka de är och vad de syftar till. Invisible Guy intervjuade Jacob, som är sångaren i bandet. Denna intervju gjordes för ett par månader sedan, så ha det i åtanke när ni läser den.

Vilka är personerna bakom Agent Attitude, när startade ni upp bandet och hur kom ni i kontakt med hardcore för första gången?

– AA är jag, Jojje, Victor, Lars och Sven. Vi är alla från Uppsalaområdet. Vi har en blivande bibliotekarie, en blivande programmerare, en byggarbetare, en musiknörd och en scenarbetare i bandet. Jag kom i kontakt med hardcore via min bror som spelade trummor i ett lokalt punkband. När de började lira utomstads så hängde jag på och kom mer och mer in i det. Jag var typ 10 år eller något när jag kom in i det på riktigt. Sen så började jag gå på fler och fler lokala spelningar och träffade bland annat Jojje och Sven som spelade i andra band då. Jag och Lars är barndomsvänner och spelade tillsammans i Pointless Youth i 7 år och Victor träffade jag i högstadiet, han hade ju Ramones-tröja på sig så det klickade direkt.

Vad betyder UAHC (Uppsala Hardcore) för dig, vad särskiljer just den scenen från den övriga i landet och hur länge har ni varit med i den?

– Förutom en häftig bokstavskombination är det i princip vår livsstil. Genom UAHC har jag lärt känna många av de vänner jag hänger med mest idag och fått många vänner för livet. Vi sätter upp spelningar tillsammans, supportar varandra och så. Vad som särskiljer UAHC från andra scener i Sverige är nog framförallt attityden. Många i Uppsala är ju faktiskt galna, på riktigt. Går man på en spelning i Uppsala så kan man ibland vara rädd som fan. Det är mycket blod och käftsmällar och sånt här. Vi är inte rädda för att säga det vi tycker och vi följer inte alla dessa trender som går.

Jag vet att ni skriver låtar både om hat och om kärlek – men vad är starkast just nu? Rent specifikt, var kommer inspirationen ifrån?

– Jag vet inte riktigt faktiskt, det borde jag kanske göra. Men jag skriver om det jag känner är relevant för mig själv. Det finns ju så jävla mycket att vara förbannad på, det måste ju alla hålla med om, och då blir det ju lätt så att man skriver om det. Men vi har ju låtar som Never-Ending Mess som är en hyllningslåt till UAHC också. Vi är ju inget positive hardcore-band precis. Inspirationen kommer ju från allt möjligt, jag skriver nästan uteslutande om egna erfarenheter. Saker jag varit med om. För mig känns det bara fel att skriva om de här ”vanliga” grejerna (har tyvärr inget exempel) bara för att det ska vara så. Jag är ingen höjdarskrivare precis, men mina texter blir bra mycket bättre om jag själv kan tro på dom, vilket jag tror många band glömmer bort ibland.

Photo by: Emelie Svensson

Sen ni startade har ni fått ett rykte om er att vara väldigt bra, har nästan uteslutande fått höra om Agent Attitude, men vad tycker ni själva? Är det rättfärdigat?

– Haha, svår fråga. Klart man gillar sitt eget band, annars vore det ju tråkigt att åka runt och spela sina dåliga låtar hela tiden. Vi är jävligt seriösa med bandet. Vi repar 3 dagar i veckan, bokar spelningar hela tiden, skriver nya låtar hela tiden osv. Det var ju hela grejen från början, att vara seriösa och inte sova på det. Vi har spelat i många band innan som var precis tvärtom, där det inte händer ett skit. Men det är ju faktiskt mycket roligare att göra det man tycker är kul, hela tiden. Det är ju svinkul att folk peppat det ända sen starten.

Men folk borde gå och se oss idag. Vi är bättre nu. 

På vilket sätt skulle du säga att ni kompletterar varandra i bandet och vem gör vad?

– Alla är med på ett hörn, men jag vågar nog påstå att jag gör det mesta. Jag tycker om att greja med allt möjligt, allt från att skriva låtar till att boka turnéer. Men ibland tvingar jag de andra att hjälpa till. Musiken börjar nog bli mer och mer skriven av alla i bandet, ofta kommer ju någon med ett riff så sätter vi ihop låten tillsammans.Vi gillar ju typ samma musik allihopa så allting flyter på bra oftast. Alla i bandet är bra på att säga ifrån, vilket är viktigt för oss. Annars skulle vi låta som Metallica eller något nu om vi fått sväva ut. Det kan faktiskt vara helt utvecklingsstörda idéer som vi får för oss att göra ibland, men det är alltid någon som säger; nej, det här är världens sämsta idé.

Vad tycker ni om Uppsala när det gäller hardcore och hur ser det ut på bandfronten? Hur var det förut och hur är tillståndet nu?

– I Uppsala har vi ju Undergång, Bad Review, Diskonto, Obnoxious Youth, Always War osv. Med tanke på hur stor staden är så har vi ju mycket bra band. Innan min tid så var det ju mycket kängband och så också. Om man jämför med Stockholm, som nästan inte har nåt bra hardcoreband, så är det ju faktiskt ganska fett. Vi har en liten men aktiv scen i Uppsala idag, det som är synd är att det är lite för lite spelningar kanske. Folk gillar att spela i sina egna band istället för att sätta upp spelningar här, vilket inte heller är något negativt. Men det vore gött med fler gigs. Vi har dock ett nytt ställe på gång här som vi hoppas kan få igång lite mer gigs på. Så vi får se.

Men på just bandfronten tycker jag att Uppsala är jävligt bra. Både kvalité och kvantitet.

Ni har ju även en blogg ni inte uppdaterat eller tagit bort inläggen på, kommer den användas i framtiden, vad hände med den?

– Äh. Det var nån impulsgrej som vi tänkte uppdatera på turné. Men vi kom på att det är roligare att göra saker istället för att sitta vid en dator och skriva om dom när man är på turné. Jag vet inte vad som hänt med den nu, om den finns kvar eller så. Vi får väl se om någon i bandet tar på sig att skriva lite någon gång.


Er första demo lade ni ju upp gratis, hur emottogs den och vad tycker ni själva om den?

– Den mottogs bra som fan! Vi skrev låtarna på nån vecka och spelade in den på några timmar i våran replokal så vi hade inga förväntningar alls. Så det var jävligt coolt att se att folk gillade den på riktigt. Den kändes dock mer som en EP än en demo direkt när vi fått ut den, och det blev ju en EP sen. Väldigt primitiva låtar. Jag gillar den själv jävligt mycket, speciellt att spela låtarna live.

En tid efter detta hade ni även med två låtar på samlingsplattan SHITFUN #1 med andra Uppsala band, skulle du kunna berätta mer om de två låtarna och hur blev plattan?

– Ja, det är ju: Can’t stand to stick around och Change your ways från redan nämnda S/T EP’n. Dom två låtarna som folk oftast känner igen. Jag kommer inte ihåg om dom skrevs som en eller två låtar, men det blev i alla fall två låtar som sitter ihop. På den tiden så hade de flesta låtarna inte någon speciellt djup mening, t.ex Can’t stand to stick around, som handlar om att hänga med folk man inte gillar, vilket resulterar i dålig stämning så man bara vill dra, haha. Inte för att jag skriver djupa texter nu, men lite genomtänkta kan dom ju vara i alla fall.

Jag släppte SHITFUN #1 bara på CD-R och det var bara en grej vi gjorde för att promota UAHC-band. Vi sålde den för typ 20 kr eller gav bort gratis. Det gjordes bara 100 x eller nåt sånt, dock har jag den inte kvar själv tyvärr, och jag har knappt hört något om den efter släppet.

Det verkar som att ni har varit väldigt aktiva sedan ni började, var hittar ni all energi och hur kommer det sig att ni är så outtrötliga?

– Så länge man gillar det man gör kan man hålla på hur mycket som helst. Har inget bra svar på den frågan egentligen. Vi kommer fortsätta så länge vi gillar det. Jag sa tidigare att vi alltid försökt vara så seriösa som det går, och det är väl samma här. Vi tänker liksom inte gå på halvfart, när vi kan göra allt till 110%. Finns ingen anledning att inte göra saker tycker jag.

Läste i en intervju att ni blivit arresterad av polisen i Polen och att det hänt en massa saker när ni varit på turné, brukar det bli så när Agent Attitude är i stan?

– Haha, det låter värre än vad det egentligen var. Vi var på efterfest i en tatueringsstudio i Krakow och skulle sen gå ut på nån pub eller nåt. Vi var lite högljudda tror jag och jag drack en bärs på vägen, vilket polisen inte gillade. Men vi lyckades muta dom så allt blev lugnt. Vi har faktiskt varit ganska skonade från poliser och trubbel på turné. Det är rätt konstigt då vi gillar att beté oss som man kanske inte borde göra. Jag tror vi kommer undan med att vi är: ”crazy swedes, they’ll leave tomorrow”, så folk står ut med oss för dagen i alla fall.

Men ibland kan man vara lite halvrädd när man hänger med idioterna i det här bandet, haha. Jag är själv en av dom så inget ont menat, vi gillar att ha kul.


Av rent intresse så undrar jag vilka internskämt ni bollar runt, har hört att ni är rätt så bra på den biten också?

– Alltså, det är verkligen inte roliga skämt om man inte är där när det händer. Det är mest vår gitarrist Lars som håller låda. På senaste europa-turnén var det flera stycken som frågade ”what’s the name of the funniest guy in agent attitude”, och det var ju såklart Lars. I Serbien fick vi även veta att hans namn betyder bad ass, så då blev det ”Bad Ass, the funniest guy in AA”. Mycket olämpliga skämt kan dyka upp.

Vi lyssnar mycket på strunt-musik när vi är ute på turné också.

Om vi pratar lite mer om era plattor så har ni hittills även släppt ”Never-ending Mess” och en självbetitlad sjua förra året – skulle du kunna berätta om hur ni gick tillväga i studion inför bägge plattorna?

– Som jag sa så tog den första självbetitlade sjuan bara några timmar att spela in. Den spelade vi in live bara, alla instrument på en gång. Och la på några solon och sång efteråt. Den andra sjuan tog lite längre tid. Vi tog tid på oss, av någon anledning. På en månad var vi där kanske fyra – fem dagar eller så och spelade in. Det var en jobbig process tycker jag, jag skulle hellre vart där konstant i 5 dagar och fått allt gjort på en gång. Annars kommer man av sig mellan inspelningstillfällena. På den är bas, trummor och en gitarr inspelade samtidigt, sen lade vi på sång, gitarr, solon och så efter. Men det var kul som fan att ha gäster i studion som finns lite här och var på skivan. Johannes från Dr Living Dead och Undergång, Affe Piran från Undergång och Obnoxious Youth och Joel Håkansson från Pointless Youth var där och gästade.

Mycket kaffe, hamburgare och öl blir det ju så man står ut.

Ni har även gigat på Stockholm Straight Edge, vad innebär Straight Edge för er – och lever ni den livvstilen?

– Nej, ingen av oss är straight edge. Straight edge för mig är Minor Threat, typ. Och jag älskar Minor Threat (vem gör inte det?). Eftersom att jag aldrig sysslat med sånt kan jag inte uttala mig så mycket om det. Folk får göra vad dom vill för min del, jag tänker inte döma någon. Straight Edge-folk i regel brukar ju ha en tendens att göra saker och vara engagerade, vad jag förstår. Det gillar jag som fan. Jag har svårt för människor som inte vill göra någonting alls. Sitta-hemma-och-inte-göra-ett-skit-människor är inga jag ofta hänger med. Ganska ointressant. Full eller nykter spelar dock ingen roll om man är skön.

Det har även varit en hel del turneér för er del, hur många har ni varit på hittills och vilken har varit galnast? Vilka städer besökte ni och när gick dessa turneér av stapeln?

– Vi har varit på två stora turnéer i Europa och sedan kört några mindre i Sverige. Den senaste Europaturnén var definitivt den galnaste. Så jävla mycket härj och feta spelningar. Det var så jävla fett. Den turnén var i Juni i år och den första var i Juni förra året. Plugg och jobb har hållt oss tillbaka från att turnéra mer, men nu är vi loss från det och ska försöka göra mera grejer. Vi har väl nästan spelat i alla de svenska städerna som sätter upp spelningar, dock vill vi ju spela överallt, så några finns säkert kvar. I Europa har vi varit mycket i både väst och öst. Det är för många städer för att räkna upp. Den senaste turnén var nästan alla gigs det bästa vi gjort. Det var ofta vi åkte vidare till en annan stad och sa ”igår var nog det roligaste giget vi haft”, vilket är en cool känsla.

Vi ska dock försöka turnéra mer på andra ställen. Har snackat om USA och Indonesien och Australien. Skulle verkligen vilja åka över till staterna och turnéra!


Läste även att ni hade blivit sågade av Swedenmetal.se, vad tycker ni om just den sågningen och har ni lärt er att hantera ordentliga ackord än? Haha.

– Det skämtet till journalist tror jag inte hört en enda riktig rocklåt i hela sitt liv. Det var dock bland det roligaste jag läst. Han tyckte att jag såg ut som en tiger i en bur, ska det vara dåligt eller? Och att vi inte kan spela riktiga ackord… vi spelar power-chords, och ja, det är det man behöver kunna. Jag vet inte om han ville att vi skulle spela sånahär gnäll-emo-ackord.

Vad är skillnaden mellan Agent Attitude år 2010 och Agent Attitude idag? Vad har hänt med er sedan dess och på vilket sätt har ni utvecklats?

– Vi är äldre, snyggare, klokare. Nej, bara äldre. Ärligt talat vet jag inte. Vi är definitivt ett mycket bättre liveband då vi spelat ihop oss på ett annat sätt och spelat typ 100 mera gigs sen 2010. Vad gäller våran musik och influenser så har det ändrats lite kanske. Vi är nog lite mer influerade av Oxnard-banden och sånt där. Förr var det mycket Minor Threat och Uniform Choice och saker i den stilen. Battalion Of Saints har på senare tiden vart en stor influens för mig. Vi är lite råare, lite snabbare och lite mera käftsmäll idag.

Såg även att ni arbetat mycket på er koreografi, har den gått hem hos era hardcore-fans?

– Eh? Det där vet jag inget om. Vi har faktiskt aldrig någonsin bestämt något i förväg innan ett gig. Allt som händer och sker är helt spontant.

Vad kan man förvänta sig om man befinner sig i samma lokal där Agent Attitude spelar?

– Det vet jag inte. Som sagt, vi brukar inte förbereda oss på det viset så att vi har vissa saker planerade. Allt som sker är på impuls. Jag tror folk får komma och se själva. Men idioti är ju garanterat i alla fall. Förra helgen spelade vi i Malmö då någon började skjuta med en brandsläckare under giget, vilket resulterade i andnöd. Good times!

 Något roligt händer alltid. Vi gillar att vara retarderade.

Ni käkar ju också väldigt mycket tacos, men är det särskilt hardcore att göra det? Kör ni med starka grejer?

– Givetvis! Ersätt punkgrytan med tacos. Vi brukar faktiskt ha taco-Thursdays med UAHC-crewet. Man kör en varsin torsdag hemma hos sig och lagar tacos till alla, så jävla gött. Vi äter faktiskt bara två rätter: hamburgare, tacos och texmex-burgers. Uppsala har ett bra utbud av taco-restauranger så vi är lyckligt lottade. En Mexiko-turné vore som en dröm.

Agent Attitude var väl även med i Uppsala-artikeln i nummer fyra av Law & Order zinet, hur känns det att vara med där? Vad sa ni?

– Det känns coolt som fan att få vara med och representera våran generation av Uppsala Hardcore. Artikeln är fet, men jag kan också tycka att vissa saker borde lyfts fram mer. Men det är som sagt kul att få vara med, speciellt bland de andra banden i artikeln som i princip är legendariska. Coolt att folk börjat märka att det händer grejer i Uppsala också.

Vi pratade mest om våran turné och hur vi kom in på punk och hardcore. Det finns dock mycket, mycket mer än vad som är med i zinet.

Tänkte att vi skulle kunna snacka lite mer om er merchandise, vad finns det att köpa? Vem designar era loggor och sånt?

– Vi har det vanliga, tröjor, stickers, skivor och så. Vi vill dock trycka upp ballare grejer. Men det kanske kommer. Vi har lagt ganska stor vikt vid vårt artwork. Främst så ber vi våra polare som vi tycker är grymma på att måla att göra saker för oss, t.ex Erik från Hårda Tider har gjort både omslaget till Never-Ending Mess och våran signatur Agenten som ger alla fingret. Våran logga är gjord av vår polare Affe från Undergång/Obnoxious Youth. Vi har även en t-shirt gjord av Tremor från Milisi Kecoa från Indonesien. Vi har ett släpp på g, First Two EP’s, som kommer bli målat av João som lirar i The Black Coffins från Brasilien.

Kaffe-koppar, underkläder, tandborstar, fotbollar osv vill vi ju såklart ha vid vårt merchbord. Så vi får ta och trycka upp lite sånt.

Vad händer nu inom den närmaste framtiden på gig-fronten nu när ni var tvungna att ställa in på Ingbofestivalen?

– Hehe, vi har en policy att aldrig ställa in ett gig. Anledningen till att vi ställde in Ingbofestivalen var för att vi inte hann till den tid vi fått på grund av jobb. Men vi tjuvade in oss senare på kvällen och spelade efter ett annat band på deras tid. Det var gött som fan, men kanske inte det mest uppskattade. Vi har dock aldrig ställt in ett gig! Vi spelar gärna och ofta. Nu har det bara inte dykt upp något. Vi kommer nog turnera lite i europa i höst, vinter och vår. Den här gig-torkan kommer dock lägligt då vi vill jobba på vår fullängdare. I vinter kommer den spelas in, så vi hoppas få ut den i början av nästa år!

Kommer ni att släppa något nytt inom den närmaste framtiden?

– Som jag sagt, vi har en LP och kassett som heter ”First Two EP’s” som kommer innehålla våra två första EP’s + två osläppta låtar. Och fullängdare är på gång! Den kommer bli det bästa vi gjort, garanterat.

Tack för att jag fick intervjua er! Vad vill ni fylla upp slutet med, säg något klyftigt!

– Tack själv! Har dock inget vettigt att komma med så det blir bra såhär.