Lyssna: DDR Space Program – Race To Win

ddrspaceprogram

Ett uppiggande släpp, minst sagt. DDR Space Program från Stockholm levererar optimistisk och dansant retrowave, i och med det senaste släppet “Race To Win“. Det låter som något som skulle kunna vara ett reklamsläpp för Tour De France på åttiotalet. Allt handlar om fart och flärd, ‘var den förste i mål och ta hem vinsten’.

Uppsvinget som denna slags musik har fått på senare tid är intressant och kan reflekteras över, för vem kan egentligen ifrågasätta den framtidsoptimism som kännetecknade 80-talet? Hur väl passar den in i 2010-talet? Det känns väldigt främmande att denna tidsanda kunnat återuppstå, så det är magiskt hur väl den kunnat anpassas i musikform till hur vi lever nu. Trots att det ibland känns malplacerat, så lyckas DDR Space Program producera en ambitiös och närmast gudomlig ljudbild.

Det måste också tilläggas att en av de främsta influenserna är italo disco, kanske inte i sin renaste form, men i samklang med nyare electroclash – vilket gör det hela ett snäpp intressantare, eftersom att den genren i sig sällan är något att hänga i granen. Det här är vad han själv har att säga om släppet:

Race to win är DDR Space Programs andra släpp. Som vanligt är den inspelad i min hemmastudio på mina analoga syntar och sedan mixad ihop med min kompis i hans studio. Det är viktigt att för mig att använda riktiga syntar när jag spelar in. Det är en viss känsla i att sitta och ratta på riktiga grejer och så låter det oftast så mycket bättre.

EPn har ett cykeltema, vilket kanske märks. Mest för att jag själv börjat cykla väldigt mycket och tycker det är otroligt frigörande och kul, samtidigt som det på något sätt passar genren eftersom både spacesynth och cykling är snabbt och tufft. Från början var nog inte tanken att det skulle handla om just cykling, men när jag skrev “Le Tour” så kände jag att alla låtar passade in ett sådant sammanhang.

EPn har skrivits och spelats in parallellt med att jag skrivit låtar och spelat in med mitt andra projekt “Carino Cat” som är renodlad italo disco. Självklart tar jag ibland idéer från det ena projektet och lånar ut till det andra, vilket säkert gör att italoinfluenserna är ganska tydliga i DDR Space Program. Känslan jag vill få fram med DDR Space Program är att folk som lyssnar på det ska känna att det andas 80-tal. Tiden då gated reverb var norm, virveln var blaskig, syntarna var analoga och musiken var bäst.

Lyssna till släppet i sin helhet här nedanför. Man kan också köpa en CD-skiva för 50 kronor om man mejlar till ddr.space@gmail.com

Advertisements

Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Titta: Skallbank – Falsarium

I gränslandet mellan dödsmetall, i gränslandet av black metal, och rock’n’roll – så vandrar Skallbank. Det är ett relativt nyuppfunnet band som hittills enbart har släppt en låt – med tillhörande musikvideo. Bara namnet i sig gör en intresserad av att undersöka saken närmare. Man blev inte besviken när man hörde de första tonerna. För att förstå vad som gör detta bandet lite bättre än andra kontemporära band är deras fokus på hur melodierna ska läggas, det är nämligen så att bandet vet med sig hur man skriver medryckande melodier – men även hur man inte utlämnar den hårdare ljudmattan – och närmar sig lite Kvelertak nu när man tänker efter. Måhända är det bara något man påminns av när man hör detta band, eftersom att det finns det som skiljer dessa två band åt, men det är inte för inte att det är vad man använder som referenspunkt. Jämförelser åsido, deras låt “Falsarium” är en intressant utläggning rent musikaliskt som i vissa skeden inkluderar bluesig rock när det kommer till solon och enskilda riff. En fördel är att de inte sysslar med så mycket utsvävningar utan snarare lägger sin vikt vid att ha en stabil grund att stå på, för att sedan utifrån det lägga sig lite utanför den låda de själva inringat sig i. Inget dåligt med det egentligen, det känns skönt med något som är pålitligt för en gångs skull.

10154930_299908690197459_3646163934358346339_n

Produktionsbolaget MAS Productions har varit duktiga på att filma deras musikvideo. Allt från det humoristiska upplägget med en rockkille som stör en kumbaya-seans, till närbilder och ryckigt filmande – för att åtskilja det mer fokuserade med det mer rock’n’rolliga. Först är det bara oljud för de stackars hippiesarna, men allt eftersom släpper deras idioti och det släpper mer och mer ju längre in i låten man kommer. Ett enkelt men ack så underhållande koncept som lyckas utan att bli totalt vedervärdigt. Det blir som kaka på kaka, förutom att hålla utkik efter Skallbank så börjar man också intressera sig för produktionsbolaget som gjort deras musikvideo. Duon Emelie Hahne och Klara Olsson är de personer som lyckats filmatisera vad detta band handlar om, åtminstone på mikronivå eftersom att det bara omgärdar en låt och ett upplägg – men det är fullgjort bara det. Kvalitén är det inget fel på och man vill gärna se att de tar sig an nästa låt som skall filmatiseras – för det är redan på gång. Ni fungerar bra tillsammans, helt enkelt. För den som intresserar sig kan man lyssna till låten och titta på musikvideon, här ovanför.

Lyssna: Sanne De Neige – Dans La Forêt / / Insomnie // Venin

0003821860_10

Det blir alltid lite förvirrande när så mycket musik släpps på en och samma gång, men nu har Sanne De Neige lagt upp tre stycken nya låtar, som inte borde stå okommenterade. Med en trummaskin, bas, synthar och gitarrer till sitt förfogande, så lyckas duon mästerfullt med att framförallt blanda de gotiska undertonerna med experimentell coldwave musik. Det framträder väldigt klart i och med sångerskan Sanne de Neiges vokalmattor som lurar i bakgrunden, men som tränger igenom den trummaskinfyllda atmosfären, täckt av ett lager med förvrängning vilket gör att rösten förutom att vara lite disträ även omvandlar en annars stickande ljudbild till ett glödgande hett inferno. Kaoset har bara inte brutit ut och tur är väl det. Särskilt i första låten “Dans La Forêt” så utvecklas omgivningen organiskt och går från att vara tämligen lugnt, till att lägga på lager efter lager och med en omvälvande kraft förvandlas till någonting alldeles eget. Utan att egentligen ta med nackdelarna som hade kunnat finnas, lyckas en tämligen statisk ljudbild bli större än förväntat.

a3508712263_10

För den som aldrig upplevt sömnlöshet, känns det som att “Insomnie” är en representation av det i ljudform. Med en förvrängd röst sköljs stämman bort till förmån för ett industriljud med diskant, för att sedan falla in i en mer kontemplerande fas där allting känns mycket klarare. Här känns det som om man vaknar upp från sin sömnlöshet – istället för att behöva vandra i en trötthetsdimma utan dess like. Rytmerna är medryckande men fokuserade på att ställa till så mycket trubbel som möjligt, för att sedan återgå till en mer kontrollerad sväng vars melodier bygger upp en kaskad av känslor – som släpps lös till slut. Det finns också någon slags lättsamhet som inte direkt kommer av den kalla vågen, utan snarare den popiga ljudmatta som influerar små delar av hela deras ljudlandskap. Den finns inte där alltid, men är en del av det mer detaljstyrda som gör att det finns utrymme för mer än bara ond bråd kyla och allt som följer med det. En hoppfullhet som smittar av sig på allt annat.

Sedan när den sista låten “Venin” kommer, så är det i form av ett slags avskedsbrev. Det är ett tack och adjö med ett stilla lugn som omgiver allt – nästan lite balladaktigt – om man gör undantaget och inte väljer att definiera en ballad som en smörsångares sista urusla suck. Det här är mil ifrån det och tack och lov för det. Det finns en reflekterande ådra som gömmer sig i vaggorna, men så brister Sanne ut i en så kraftfull sång vilket ger låten momentum, för att sedan med trummaskinen långsamt suddas ut av den tidsram som låten är satt på. Det passar helt utmärkt. Tystnaden varar ett tjugotal sekunder, innan man egentligen förstår att låten är slut. När allting är över så finns där en förhoppning om att det ska dyka upp fler låtar, eller kanske att låtarna sammanställs i ett självsläppt album – eller att någon av våra tyngre och bättre bolag som Beläten kan ta tag i den talang de besitter. Det känns som att de passar bra ihop och att det är en pusselbit som kanske fattas hos dessa bolag, även om de sedan innan – och fortsätter att släppa – hejdundrans alternativa album som andra skivbolag ignorerar, trots dess potential. Lyssna till alla tre låtar här nedanför.

Lyssna: Sanne de Neige – Low

a0975261262_10

Otippat värre. I myllan uppe i Växjö så växer det så att det knakar. Nu tror jag att den perfekta blandningen mellan pop och gothmusik är nådd, då Sanne de Neige självsläppt “Low“. Tidigare så har de släppt en demo som mottagits väl av andra blogg-zine och nättidningar. Eftersom att jag inte lyssnat på den än blir det svårt att förutsäga hur mycket bättre eller sämre den är, så jag börjar i andra änden istället. Det märks väl att coldwave och post-punk går hem i stugorna och att det har börjat få större spridning än eljest. Just denna blandningen av känslosam pop, som med hjälp utav de andra två genrerna gör att de kan bilda sig ett eget sound, ger upphov till den mest smärtsamma ljudbild som kan uppnås. För att inte tala om hur bra sångerskan Sanne är i sammanhanget. Man blir tagen av hur mycket de kan åstadkomma med en så återhållsam ljudbild.

För det är precis så det är. Mellan lagerna så blandar de hejvilt, men ingenting känns för långt ifrån för att kunna uppskattas. Allt känns så nära. Dock känns det som att de faller kort med den instrumentala versionen utav låten “Forest“, eftersom att avsaknaden utav sång gör att man inte riktigt tror att det ska hålla. Fast även där blir man motbevisad, men det känns fortfarande som att det är något annat än Sanne de Neige. Det är skandalöst att inget skivbolag gett sig till känna för att släppa denna fantastiska bedrift. Förhoppningen från ens egen sida är att de ska kunna nå så långt och att det kan släppas på fysiskt format, för det skulle förmodligen göra succé. Ni kan lyssna till släppet här nedanför, jag rekommenderar det oerhört mycket.

Lyssna: J.S. Aurelius / Marie Davidson – Split 7¨

tumblr_n93lobxZmi1tv5gavo2_1280

Aldrig har jag varit så mycket för Marie Davidson som nu. Egentligen var jag inte särskilt imponerad över “Perte D’Idéntite” som släpptes på Weyrd Son Records i mitten av året. Men att hon nu tillsammans med J.S. Aurelius, främst känd för det originella skivbolaget Ascetic House och som är en medlem i gruppen Destruction Unit, gör en split tillsammans – kan bara innebära en sak: förändring. Vilket i sin tur innebär att “L’Espoir Est Mon Sentiment Le Plus Noir” blir en av de första låtarna som jag kan känna är acceptabla. Även om hennes tidigare alster inte skinit likt solen, så gör denna låt att man återigen börjar tro på att hon kan leverera någonting stabilt. Atmosfären är alarmerande, den är instinktiv och primitiv på en och samma gång; lägg till en stabil rytm med synthar som gradvis stegrar upp och sedan faller ner likt furor. Under låtens gång så blir man mer och mer på hugget, man börjar undra om fru paranoia gömmer sig bakom gardinerna eller inte.

tumblr_n93lobxZmi1tv5gavo1_1280

Även om man kan påstå att “Vaste Obscurité” – som levereras med fransk låttitel såklart, innehåller en hel del spänning – så slappnar man av efter att ha fått igång sitt system. J.S. Aurelius låter en avskalad ljudmiljö utvidga mina sinnen. Det känns som om man flyter i ett orörbart tillstånd. Man bara existerar för att höra vad det är han kan ge en och ens sinnen. En ljusglimt kommer lite då och då, ibland hör man ett sprak, vid nästa hörn så öppnar sig  hela universum för en. Om man inte redan vid låt nummer ett på denna spliten har öppnat upp sig själv för musiken så kommer man inte att tycka om den. Däremot måste jag ge dem att de är skickliga musiker och kan det här med att bygga upp ljudmiljöer; för att sedan rasera allt. Men det finns fortfarande kvar någon slags mening i spillrorna av det som varit. Denna split-7:a släpps på vad jag antar är upptakten till ett performance, men som även verkar vara ett skivbolag vid namn Neuromodulation.

tumblr_nbd8007Uwa1tv5gavo1_1280

Den 26:e September går en live-show av stapeln vid namn “Mysanthropologie“, där The Hand In The White Glove, Klondike, La Naegleria, Police Quest, Ater Charta och Unstained By Thought uppträder. Detta är dock ingenting som har med Ascetic House att göra, utan snarare har allt att göra med Neuromodulation – där samarbeten uppstår när de kan utföras. Lyssna till bägge sidor av vinylskivan här nedanför.

Lyssna: Himlakropp – Tusenårssömn

artworks-000087432749-cbqeb4-t500x500

Just den här dagen, för exakt tolv timmar sedan, så släppte skivbolaget Jämmerdosa albumet “Tusenårssömn“. Det blir min första introduktion till artisten Himlakropp. Jag hade inte hört talas om honom tidigare, men när man får tio låtar rakt upp- och ned att lyssna till så tackar man inte nej. En salig blandning av dub, techno och med inspiration tagen från Nordisk folkmusik. Ja, tillsammans med en hel del som har med rymden och kosmos i allmänhet att göra, förstås. Tidigare så har han självsläppt ett album vid namn “Megamal“, vilket för mig antyder någon slags koppling till Hávamál med Megaman inslängd någonstans däremellan. Vi ska i alla fall titta in i den värld som Robert Eklund föreställer sig genom sin musik. Många, om inte alla av låtarna är så drömska att man undrar om man råkat somna medan man lyssnar till musiken. Det finns någonting avslappnande med att höra en ständigt rörlig ljudbild som inte på något sätt stör tankarna. Musik att drömma sig iväg med. Långsamt så utvecklas det lugna ljudlandskap till något annat, men precis när man tror att höjdpunkten är nådd så plaskar man ner i djupet igen. Man skulle med lätthet kunna förväxla detta med någon slags hyllning till det mörka djupet som vi kallar för världshavet, istället för att det skulle kunna vara anslutet till rymden. Kanske är det där som den Nordiska folkmusiken slår sig till ro.

Det känns som en så absurd blandning när man bara läser sig till det. Men när techno och dub möts tillsammans med de övriga influenserna så skapar det en väldigt förskönad bild av verkligheten. Man kan verkligen drömma sig bort bland synthmelodierna som så upplyst visar vägen, medan den mer sega rytmen skulle kunna vara alvkungen som långsamt rör sig mellan skogsstigarna. Även om en hel del av ljudbilden nästan kan sägas gå in i 8-bitarsfällan ibland, rent melodimässigt men också när det kommer till ljudlandskapet i helhet – så är det en del som gärna skulle kunna skalas av. En annan del som jag verkligen inte tål är när Robert går in i någon slags extas med sin egen röst, och drar den genom en sladdrig vocoder. Nej, det låter verkligen inte bra och det förstör det drömska med musiken i sin helhet. Annars finns det väl inte så mycket att klaga på, det man hör låter välproducerat och har kraft att slå igenom bergsväggar. Men tona gärna ner den grandiosa stämningen som melodierna förmedlar, för det drar ifrån hela dub-techno-känslan som det spenderats tid på att bygga upp. Det känns som att Himlakropp hela tiden ligger mellan ett välsvarvat och lugnande ljudlandskap, men att det helt plötsligt ska in något annat för att få igång saker och ting. Om det dilemmat försvinner från musiken så kan jag tänka mig att det är bland något av det underskönaste jag hört i år. Köp släppet från Jämmerdosa om ni gillar det ni hör.