Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading

Paranoid – Hardcore Addict (2012)

Omslaget?

Man skulle väl kunna kalla detta omslag för ett traditionellt och kängpunkinspirerat. En obligatorisk dödsskalle, fast denna gången med hår, i en väst med pins och liknande accessoarer som en punkare oftast har. Eftersom att namnet symboliserar albumet i sin helhet och namnet i synnerhet, så känns det rätt så kul att det heter “Hardcore Addict“, precis som om skelettet på bilden har suttit så länge och diggat hardcore att vederbörande har avlidit men fortsätter att digga i döden. Det är ett väldigt minimalistiskt omslag i sin helhet, åtminstone när det kommer till färgerna som så klart är svart och vitt. Däremot så finns det en hel del detalj som man måste titta närmare på för att ens kunna se. Själva typsnittet är nog det jag diggar mest med detta, men annars känns det rätt generiskt när det kommer till omslag. Men även om det är rätt så generiskt så skulle jag vilja säga att det är intressant att titta på, särskilt första gången man lägger sina ögon på kassetten så finns det något obeskrivligt som återges i hur lay-outen är utformad. Någonting som kanske inte existerar mer än i mystikens värld, med andra ord: något övernaturligt.

Continue reading