Premiere: Maskinåldern – Avsnitt 3 – Gustav Jansson (Sturm Café)

10726520_10152899823912573_619409232_n

Det här är ett avsnitt som jag velat göra sedan jag startade denna podcastserie. Egentligen fanns där inga stora förhoppningar om att lyckas med det, men efter mycket om och men så blev en intervjutid bokat för avsnittet med Gustav Jansson från duon Sturm Café. En grupp som inspirerat många andra inom den “nya” svenska bodyscenen som långsamt började växa fram under tidigt 2000-tal – där Sturm Café var mer prominenta nu i efterhand – än vad de visste där och då.

Men egentligen är det helt egalt i sammanhanget. Fokuset låg på hur bra musiken var och vad som varit upphovet till deras musik, inte bara i studion men också i dynamiken hos duon och deras liveframträdanden – egentligen hela det kit som gjorde att denna duo på ett rätt så framgångsrikt vis kunde göra ett avtryck inom elektronisk kroppsmusik – både här, i Tyskland, men också i resten av världen. För att inte glömma att nämna de otaliga sidoprojekten, varav Kommando XY och Working Puppets utgör de mest prominenta – och kanske egentligen de man intresserat sig mest för.

Nu har man gått och väntat länge på att få släppa detta avsnitt, som är mer än två timmar långt och innehåller en djupintervju med Gustav Jansson. Här får man reda på en mängd saker som inte kommit fram i tidigare intervjuer, kanske för att frågorna inte formulerats på detta vis eller att intresset inte funnits. Förutom att avsnittet är så långt så finns där även tre exklusiva och osläppta låtar, som “1632” från det färdiga (men osläppta) albumet “Europa!” av Sturm Café, demoversionen med en annan sångare på låten “Kyss Mig” av KROPP, och en tidig demo av låten “Mozart-Ideal” som förmodligen är en av de mer populära alstren Sturm Café levererat.

Mycket mer kan egentligen sägas och man skulle kunna täppa till så många andra luckor, men jag låter någon annan göra det. Det finns alltid något av intresse. Det är bara så skönt att äntligen kunna leverera det tredje avsnittet av Maskinåldern. Nu tycker jag att vi kör igång maskineriet för fullt.

Innan ni börjar lyssna så vill jag tacka Minmiart för konstverket till avsnittet. Ni kan titta på annat som hon haft för sig genom att besöka: http://minmiart.tumblr.com/

Låtlista:

1. Spartak – Tiden
2. Position Parallele – Silence et grésillement
3. PTP – Show Me Your Spine
4. Sturm Café – Koka Kola Freiheit (Thomas P. Heckmann Remix)
5. Jäger 90 – Immer Dümmer
6. Sturm Café – 1632 (Unreleased)
7. DAF – Ich Will
8. Kommando XY – Manlig Gemenskap
9. Portion Control – Karateka
10. Keine Ahnung – Plastik
11. a;GRUMH… – M.D.A.
12. Kommando XY – Norrland
13. Working Puppets – Monopoly
14. Working Puppets – Welcome
15. Rheingold – Distanz
16. Les Visiteurs Du Soir – Je T`ecris D`un Pays
17. KROPP – Kyss Mig (Demo Version / Other Singer) (Unreleased)
18. Sturm Café – Mozart-Ideal (Demo) (Unreleased)

Premiär: Maskinåldern – Avsnitt I

Screen Shot 2014-07-13 at 12.46.41 AM

Det är svårt att veta var man ens ska börja ibland. Tiden flyter på som om ingenting hänt och det känns som om det var flera månader sedan pilotavsnittet spelades in. Egentligen är det inte mycket som har förändrats med formatet, men det känns friare på väldigt många sätt. Nu är till och med det första avsnittet någonsin av Maskinåldern inspelat och uppladdat. Det känns surrealistiskt.

Första intervjun som är med i avsnittet är inspelat i Malmö på ett hemligt ställe, eller närmre bestämt – en replokal. Där huserar nämligen en av Malmös nyare hardcoreband Urban Savage. De har satt på pränt att lira hardcore punk blandat med oi och gammal hederlig rock’n’roll. Deras debutalbum “Let Thunder Roar” ligger runt krokarna för att släppas, och från vad jag har hört så låter det som ingenting jag lyssnat på innan. Eller jo, kanske, men i mina öron så låter det unikt.

Vi sätter oss ner i en skinnfåtölj, vid ett bord där det för en stund sedan stod en tom ölburk, någon slags föda och kartonger. Det är här intervjun börjar. Mina lämpliga intervjuoffer heter Viktor och Ruben, bägge två och resten av bandet har lirat i andra band innan och listan kan göras lång. Tyvärr var de andra två i bandet inte närvarande, så det fick gå ändå. Ämnena som vi kom in på under denna intervju var både intressanta och gav en eller annan tankeställare efter att intervjun var klar. Till podcasten så har de donerat de två osläppta låtarna “I’ve got nothing to say” och “When the day comes“, bägge är tagna från det kommande albumet. Intervjun är indelad i två olika delar, med cirka femton minuter för var del.

Utöver detta så var faktiskt Magnus Gyllenswärd den som skulle få sätta agendan för avsnittet, i alla fall när det kommer till de övergripande låtvalen. Magnus är annars känd som en del av det märkliga indie-pop-bandet Differnet, men det var inte därför jag var intresserad av att intervjua honom. I hemlighet, eller nåja, under ett annat namn – nämligen “Övervarning” – så har han redan släppt fyra album. En skiftande blandning mellan dark ambient, ambient och en allmän experimentallusta. Från det första albumet “Mellan Rummen” som släpptes i December år 2012, till hans senaste album “Förberedelser / Åtgärder” som släpptes i Mars år 2014. Till Maskinåldern så gav Magnus en osläppt live-inspelning från den 6:e December för några år sedan, under namnet Bodén-Gyllenswärd.

Det har varit en intressant resa att göra detta avsnitt. Man skulle även kunna påstå att det varit omväxlande. Från att göra en intervju öga mot öga, till att vara mer digital och Skype:a. Kontrasterna mellan artisten Magnus Gyllenswärd och hardcorebandet Urban Savage är slående och kanske en del av det som definierar just Maskinåldern.

Slå er ner och lyssna på Avsnitt 1, där Urban Savage och Övervarning bestämmer reglerna.

Avsnitt 2 ligger inte långt ifrån och kommer ut inom kort. Dessutom så görs det även reklam för en hardcorefestival som går av stapeln i Uppsala den 7:e, 8:e och 9:e November.

Låtlista:

1. Kunskapslådan – Xerox
2. Fuse – Nitedrive
3. Urban Savage – I’ve got nothing to say (Osläppt)
4. Raketerna – Ståplatsbiljetten
5. Missbrukarna – Du E Inte Du
6. The Jack Brothers – Min Lilla Ros
7. Urban Savage – When the day comes (Osläppt)
8. Ståålfågel – Avdelning stormen
9. Paper – Strider
10. Bodén-Gyllenswärd – 6:e December – Del 2 (Osläppt)
11. Blacken – Myggor som svalor tar
12. Solar Quest – Singtree
13. Nilp – Kloeti
14. Undergång – Disconnect
15. Dom Dummaste – Död

Premiär: Maskinåldern – Pilotavsnittet

repmixfinal1

Vi har kommit in i maskinåldern för länge sedan. Sedan de agrariska dagarna har industrier tillkommit, och nu har vi redan välfungerande robotar. Kanske kommer vi människor att modifieras till att bli cybernetiska, kanske är det hög tid för en “terminator” – eller är det bara rent önsketänkande? För dagarna är förbi när man kunnat leva runtomkring sköna grönområden, som blir allt färre var dag som går, då allt som kan tänkas vara urbant och hippt ersätter de tråkiga grönytorna. När denna maskinålder väl är här är den svår att stoppa. Maskinåldern står och knackar på dörren, varesig du vill eller inte. Han vill komma in och förgöra det du håller kärt, då hans monotona liv inte kräver några känslor alls. Kylan flyter in och övertar sin rättmätiga position i Norden.

Välkommen till vår Maskinålder.

Detta är en podcast där jag, i egenskap av mitt skriveri på blogg-zinet Repartiseraren, förlänger min arm in i podcastvärlden – ytterligare en gång. Det har redan varit beprövat i och med min första podcast-serie “Svensk Punk och Hardcore” som startades 2012 och lades ner samma år. Ni kommer att få lyssna till samma experiment, ungefär samma upplägg, men där inriktningen är en annan. Istället för enkom stela intervjuer, så är det mer fritt och inte alls genrebaserat. Ni kommer att få bekanta er med allt från The Guilt, nu i pilot-avsnittet, till avsevärt annorlunda karaktärer, band, skivbolagsmoguler – och många andra intressanta människor.

I pilotavsnittet satte jag mig ner på Basement Café i Malmö och tog ett snack med The Guilt. Denna duo startades för cirka tre år sedan och har sedan dess släppt strölåtar och en EP betitlad “The Guilt EP“. De är nu aktuella med ett släpp på Heptown Records i höst. Detta blev en längre konversation som hamnade på, i runda slängar, en timme och trettio minuter. Inkluderar både försnack och en seriösare djupintervju med denna duo.

Utöver det fick jag tag på trummisen Kim, från bandet Hemgraven. Ett välsvetsat band med fyra medlemmar som lagt grunden för sin självskrivna historia med det första släppet “Hemgraven EP“. På så sätt har detta band en liknande uppkomst som The Guilt, och de delar även på att ha uppstått samma år och det faktum att bägge konstellationer släppt en EP först och gjort annat senare. Bland annat gjorde de sig ett namn i och med släppet av den andra samlingsplattan på Peter Out Records där en av deras låtar var med. Med en osläppt låt från deras kommande album i detta pilotavsnitt, blev resultatet en mini-intervju med Kim.

Ni kan också hålla till godo med en osläppt låt av Svart Städhjälp, en låt som kommer att återfinnas på deras kommande album men som spelas i pilotavsnittet, exklusivt.

På tundran kan ingen höra er skrika, i Maskinåldern så gnisslar er kropp likt ooljat maskineri.

Låtlista:

1. The Guilt – Give It
2. Golden Kanine –  Scissors
3. Hooves Not Hands – Discipline Finger
4. Hemgraven – Ett annat sätt att leva (Osläppt)
5. Johan M Roos – Duett
6. Skraeckoedlan – Fågelsång
7. Krypta – Under snön nästan gabba
8. Svart Städhjälp – Mina Problem (Osläppt)
9. Goz Mongo Alliance – Frank
10. Nimam Spregleda – Body To Body

Intervju med Hamnskifte!

R-5343255-1391049491-2794

Ni har förmodligen aldrig hört talas om Hamnskifte. De har verkat i bakgrunden, aldrig riktigt visat sig själva och bara existerat i periferin av black metal. Egentligen så tycker de själva inte att de hör till, men det hörs tydligt att det är black metal, men en särskild form av det. Allting började med det första släppet “Födzlepijnan” som kom ut år 2010 på det Amerikanska skivbolaget Starlight Temple Society – som bland annat släppt alster av och med Velvet Cacoon och annan mer eller mindre nogräknad undergroundmetal. Två år senare skulle låten “Hamn” släppas, närmare bestämt i Januari. Sedan dess har det varit tyst på deras front och ingenting har hörts sedan dess. Därför tog Invisible Guy upp brandfacklan och tände elden, genom att ställa frågor till Hamnskifte, både de frågor som behandlar “Födzlepijnan“, 1600-talsinfluenser, nysläppet på det Ryska skivbolaget Myrkr, deras filosofi – och så mycket mer.

Continue reading

Spotlight: Scraps Of Tape – Sjätte vansinnet

a2742732583_10

Allas våra grabbar i Scraps Of Tape bevisar återigen varför de är en av Sveriges bästa band. Sedan deras första singeln från deras senaste släpp “Sjätte vansinnet” kom ut, nämligen “We, the leftheaded“, så har vi sedermera blivit bombarderade utav albumsläppet i sin helhet – som släpptes den 26:e Februari. Deras inte lika hårda, men ack så välgenomtänkta blandning av instrumentell post-rock och punk, som sneddar in på indie rock, har blivit en ledstjärna åtminstone för mig själv. Punkigheten tittar fram mellan de sköna indiemelodierna, och de strukturer som håller upp låtarna med en slags järnhand i bakgrunden, levererar precis den arrytmiska rytm som man letat efter men inte sällan funnit. Albumet blir hårdare och hårdare ju längre in man kommer i det, och det känns skönt att det finns en röd tråd som man kan skita i, när det gäller Scraps Of Tape. Givetvis finns det ett sammanhang för allting, men de genomgår en kvick metamorfos efter de långa slingorna av medryckande gitarrer, eftertänksamma melodier och det nordiska kynne som de representerar med sin musik. Man känner hur vemoded fullkomligt pyr ut ur deras geniala händer, och huvuden. Som helhet är de en kraft som man bör räkna med om man inte vill förlora lite utav sig själv genom att återgå till den tomhet som man känner efter att albumet är slut.

1689559_633545560015361_560311179_n

Samtidigt så är det så pass fulländat att man grips tag i av känslorna, och låter det hända. Det vore verkligen intressant att få veta mer om låtformuleringarna, när det kommer till själva namnen. Efter låt nummer tre så blir de hårdare och hårdare. Till slut verkar de ha gett upp lite av hoppet som slår gnistor mellan raderna. En grej som jag kan tycka saknas är det svenska, som hade passat väldigt bra när det kommer till lyrikformen, för det hade lagt till en helt annan dimension till låtarna och helheten som sådan. Om man ändå greppar tag efter vemodet och slänger det i ansiktet, så bör man ha förstått var det kommer ifrån. Men med det sagt så är det inget fel med det engelska, då det tjänar sitt syfte väl ändå, men det är ändå den avsaknaden som gör att man vrider lite på huvudet och känner att någonting fattas. Däremot är det välkommet med den popighet som sipprar igenom luckorna, inom den ångande post-rock maskinen som egentligen struntar i vilket och bara kör på.

1962704_635300956506488_2058649600_n

En annan intressant grej är hur de samarbetat med Henrik Jacobsen för att bygga en begränsad upplaga av en fuzz-pedal, som är uppbyggd på så sätt att man kan relatera det till Scraps Of Tape – och det faktum att själva pedalen användes för att spela in “Sjätte vansinnet”. Trevligt nog så är pedalen redan slutsåld, då den endast uppgick i femton exemplar, där man även fick deras släpp på både CD och LP – inkluderat. Dessutom så har Johan G. Winther (eller?) designat två tröjor som snart går att köpa från skivbolaget de ligger på; A Tendervision Recording. Tröjorna går att beskåda här ovanför. Till syvende och sist så tycker jag att ni bör köpa albumet om ni tycker att det är värt det, för det tycker jag. Där finns tio helt fantastiska låtar som fått den uppskattning de behövt, likväl som albumet fått det. Om ni skulle vilja läsa en intervju som förklarar deras släpp mer ingående, och lite till, så hänvisar jag er till Rockfoto.nu. Streama albumet här nedanför och njut av det, nu när våren knackar på dörren. Jag har redan fått vårkänslor av detta album.

Några frågor till Magnus Gyllenswärd af Övervarning!

a4166493203_10

Övervarning är solo-projektet som Magnus Gyllenswärd (känd från b.la. differnet) basar över. Projektet är rätt så färskt, med tanke på att han inte hållit på särskilt länge. Han blandar det mest ihållande från dark ambient, med vanlig ambient, som han sedan smetar ihop till en enda stor smörja. Fast trots att sammanhanget ibland är kaotiskt och skräckfyllt, så finns där en musikalisk ingenjörskonst bakom det hela, som gör att man blir tillfredsställd som lyssnare. I bagaget så har han nu tre album under detta alias, varav det senaste med titeln “Som om det fanns ett val“, där han för första gången släpper på ett bolag, som går under namned Klangfigur Audio Artefacts. Tidigare så har han självsläppt sina plattor digitalt. Han har varit med i otaliga band och grupper sedan innan, varav han tagit med sig några som har blivit lite mer långvariga. Tidigare så har man inte vetat särskilt mycket om honom, eller åtminstone inte under namnet Övervarning, men nu tyckte jag att det var dags att lära sig lite mer. Så jag ställde några frågor till honom, som han glatt besvarade.

För de flesta kanske du är mer känd för att du är med i Differnet, snarare än att du gör dark ambient under namnet Övervarning. Hur har de varit i relation till varandra och när uppkom Övervarning på riktigt?

– Övervarning började för ungefär ett år sedan efter en lång period av experiment och försök att hitta ett, för mig, nytt sätt att göra musik på. Tidigare har jag känt mig relativt bunden till datorn när jag gjort musik och har efter hand lyckats ta mig nästan helt ifrån den genom att enbart spela med hårdvara.

Eftersom jag bor i Boston sedan fyra år tillbaka har det varit svårt att vara delaktig i differnet mer än under inspelningsperioder på somrarna. Vi har alla egna sidoprojekt och differnet är inget band i klassisk bemärkelse så det är inget konstigt att fokus skiftar under olika perioder. Mot årslutet flyttar jag dock tillbaka till Sverige, då får man se vad som händer.

Skulle du kunna berätta mer om de olika låtnamn som du valt till dina låtar, sedan din första låt “Det dom ännu minns”?

– För mig handlar det ofta om att försöka skapa en riktning snarare än att skriva lyssnaren på näsan genom att vara övertydlig. Det blir viktigt för mig att utelämna delar av betydelsen för att skapa utrymme för lyssnaren. Spårens titlar och ljudbilder ska förhoppningsvis bidra med ramverk som tillåter associationer.

Därmed inte sagt att jag inte har egna tankar om spåren men jag är bara intresserad av att kontrollera en del av upplevelsen. Det tar ganska lång tid att sammanställa titlar för ett album eftersom deras relation till varandra är tänkt att skapa ett övergripande sammanhang. Jag tycker namnen får en desto viktigare betydelse då många av spåren är instrumentala.

Det känns som att det har blivit mer ambient än dark, i och med ditt senaste släpp på Klangfigur Audio Artefacts. Tidigare har man skymtat sjukhus, övergivna byggnader och lasarett – åtminstone om man tänker på låtnamnen och ljudbilderna. I vilken riktning har du varit påväg mot?

– Jag har varit ute efter en smutsig ljudbild, försökt få ljuden att liksom pressa sig fram. För mig är låttitlarna på skivan delvis kopplade till hur handlingar hos en person kan bottna i ett större socialt sammanhang, att vissa skeenden i stort sett kan bli ofrånkomliga och automatiska. Jag tror att det här temat har vuxit i betydelse under de senaste fyra åren jag bott utomlands.

När det kommer till Differnet, hur tycker du att resan har varit med dem? När hoppade du ombord på tåget?

– Jag kom i kontakt med differnet när jag läste i Umeå under vintern 2003. I ett mail skrev jag att jag höll på med liknande musik och skickade med spår från “kulvert”, mitt dåvarande projekt. Inom en vecka hade jag och Tomas, som då också bodde i Umeå, komponerat ett antal spår som vi framförde en kväll på Läkarvillan under namnet Bodén-Gyllenswärd. Sommaren därpå spelade vi in “The title of this record…” ute på Väddö där det hålls årliga inspelininsperioder. Differnet är ett ganska säreget projekt.

Vad använder du för utrustning när du skapar din musik under namnet Övervarning, och hur går du tillväga?

– Det finns nästan alltid en ljudbild jag för tillfället är intresserad av, men jag tycker ofta det blir bäst när man balanserar mellan att ha kontroll och att låta maskinerna man använder dra åt egna håll. Då blir det som att man försöker hålla det hela i schack, som en kommunikation och förhandling.

När man börjar tappa kontrollen blir processen väldigt organisk och mer lik skulpterande än att exakt bestämma hur det ska låta. Det blir som att man tillåter ett filter att sitta mellan ens egen vilja och resultatet. Ofta blir det många omtagningar då allt spelas in i ett svep. Utrustningen har uteslutande varit analog och digital hårdvara så när som på en del bearbetning i efterhand. Syntar, filter, fjädrar, vakuumtuber, moduler, störningskällor och ett massa kopplande och skruvande.

Finns det några särskilda bolag eller artister/grupper/band som du håller ögonen på extra mycket?

– Jag lyssnar ganska mycket på radiostationer med drones, noise, glitch och ambient. Väldigt lite på band i klassisk bemärkelse. Några artister jag gillar, varav vissa jag sett fantastiska framträdanden av, är för tillfället är the caretaker, hardcoreyoutube, flesh coffin, bitchneck, liable for abuse, vond, bonnie jones, alva noto, years on earth. Det finns en bra noise-scen i Boston som drivs av Egan Budd på http://existest.org.

Är eller har du varit involverad i någon annan grupp eller något annat band förutom det som är listat här ovan?

– I Stockholm spelar jag med Dödens Lammungar och mellan 2004 – 2006 spelade jag in själv med ett projekt som hette blacken. Utöver det har det varit en del små konstellationer och soloprojekt. Efter 2006 fastnade jag i elektronikhackning och circuit bending ett tag och publicerade en del spår och auto-poesi genererad av modifierade lekdatorer under namnet Kunskapslådan.

Vad händer inom den närmsta framtiden på musikfronten?

– Just nu är jag intresserad av mer kliniska, råa och primitiva ljudbilder. Simplistiska och fysiska, men det är svårt att veta hur det kommer utvecklas.

Några frågor till Christer Pettersson!

67434_427345990674160_794211418_n

Sedan förra gången Christer Pettersson fick några väl valda frågor, så har det hänt en hel del. Sveriges i princip enda powerviolence band har inte direkt mognat sedan sist, men de har släppt ytterligare material. Inte för att ett sådant band någonsin behöver växa upp, förbi skyttegravarna, men ibland är det lite väl. Men det är väl precis så det ska vara. Förutom att bandnamnet är på snudd till genialiskt, så kan alla pretentiösa popkulturella experter leta saker som de inte skulle finna på annat håll. Eller jo, det kanske de skulle kunna, men det är rätt absurt att det återfinns här med. Förresten, det här är nog ingenting som hipsters borde läsa, men ni andra kan väl scrolla ner och ta er igenom denna korta frågestund, om ni överhuvudtaget är intresserade. Köp gärna deras vinylskiva om ni gillar detta.

Förra gången var det mycket engelska, nu är det bara svenska. Vad har hänt i Christer Petterssons värld sedan sist?

– Vi har spelat in låtar till en ny sjua som vi jobbar på att få färdigt. Nu börjar den roliga processen med att hitta folk som har mer pengar än oss och är villig att hjälpa till att släppa skiten.

Med tanke på att ni precis har släppt er debut-sjua på Defiant Hearts, så undrar jag; varför just Defiant Hearts?

– Det är samsläpp med Monument som redan har släppt flera skivor ihop med Defiant Heart, bland annat Undergång som är Franks andra band. Det var Monument som fixade hela den biten.

Hur fick ni Rohan Harrisson från Extortion att göra ert omslag och vad är syftet med det?

– Jag har följt hans arbete under flera år och alltid varit ett fan. Älskar mycket av det han gjort till Extortion. Det är ofta rätt speciella bilder med en starkt nihilistisk underton som jag verkligen dras till. Jag behövde bara skicka ett mail, han var på direkt.

Är det bara en nypacketering eller finns där någon ny låt som ni smugit in?

– Det är enbart en nypacketering. Tanken var att släppa det som en sjua redan från början.

Era texter är ju rätt så samhällskritiska, om man säger så. Med tanke på att det är rätt så turbulenta tider, så undrar jag om ni kan berätta vilka inspirationskällor som används till lyrikskapandet?

– Allt från tidningsartiklar till egna upplevelser och andra människors vittnesmål. Väldigt mycket handlar om hierarkier och hantering av makt. Vi lever i ett samhälle som bygger mer och mer på individers ”rätt” att trampa på andra för att själva få ut mer av sina liv, en rättighet som bevakas av ett statligt våldsmonopol. Den gamla socialdemokratiska modellen (pre-åttiotalet) som visserligen baserades på samma kapitalistiska grund inkorporerade åtminstone kollektivistiska element och en idé om att generell empati gagnade samhället. Nu är det bara fokus på jaget. Allt handlar om att ”unna sig” och fokusera på sig själv. Just nu är det människor som mer eller mindre förnekar förekomsten av sociala hierarkier, strukturellt förtryck och institutionell ras. Just nu är det människor som mer eller mindre förnekar förekomsten av sociala hierarkier och strukturellt förtryck som befolkar regeringen, det gör inte direkt situationen bättre.

Märkte att det är medlemmar från Undergång, Headed For Disaster och One Inch Giant som är med i detta band. Detta missade jag förra gången. Ni är med andra ord veteraner?

– Jo, det får man kanske kalla oss. Vi har spelat in skivor och turnérat och så vidare, men det är inte som att våra namn väcker något intresse hos folk. Vi har för få tatueringar tror jag.

Vilka popkulturella referenser står att finna i era låtar, med undantag för det mest uppenbara?

– Det är upp till lyssnaren att hitta, det är hela poängen. Vi står för våra stölder men då måste folk peka ut dem först.

Det finns en större mängd motiveringar till varför man bör köpa sjuan. Men jag vill gärna veta vad ni har för motivering?

– För att inget annat band låter som oss för tillfället. I alla fall inte i Sverige. Vi är dessutom 100% New Era-fria, det om något är ett gott skäl.

Kommer det hända någonting särskilt inom den närmsta framtiden?

– Revolution, skivsläpp, massavrättningar av oliktänkade och kanske en spelning.

a2563364392_10

Några frågor till Per Nyström – samt en recension!

204597_530838386934466_230070908_o

Per Nyström är det säkert många av er som känner till, åtminstone om man varit engagerad i, och lyssnat på The Concretes. Mannen, myten, legenden – som för närvarande släppt en kassett med outgivet material, som egentligen var till andra ändamål, snarare än ett soloprojekt. Har man haft ögonen och öronkanalerna vidöppna, så vet man att han var den som spelade synth i det legendariska bandet. Förutom det, så har han även varit involverad i andra sidoprojekt, såsom det 90-talistiska reggaebandet Monster, tillsammans med Andreas “Moneybrother” Wendin och ett gäng andra glada människor. Men det senaste projekt han varit involverad i, som garnerat mest uppmärksamhet från min sida, är det underbara bandet Mackaper. Nog om historiska anekdoter, det är dags att aktualisera varför han ens är med här. Som sagt, så har han varit aktuell med ett släpp under sitt eget namn, där han via Moptaco Dics släppt plattan “Nattarbete” – som är en samling av solo-låtar, som varit ämnade för annat än just ett soloprojekt. Bland annat för teaterföreställningar, konstprojekt, film och liknande. Men det är precis här vi står nu, och därför så ställde jag några frågor till honom. Utöver det så recenserar jag även hans senaste släpp. Häng med, vet jag!

Vid det här laget är det inte särskilt märkvärdigt att konstatera att du funnits inom musiksverige en ganska så lång tid. Det känns onödigt att rabbla upp alla band, eftersom att de är så självklara för en. Men har det alltid varit självklart för dig? Vad är det vi utomstående missat, när det kommer till din historia inom musiksvängen?

– Precis som det mesta jag håller på med i livet så halkade jag in i musiksvängen på ett bananskal. Som tonåring sprang jag på en massa spelningar runt hela stan och kanske ännu mer utanför stan. På så vis lärde jag känna folk som höll på med musik, vilket så småningom ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville spela orgel i ett skaband som några kompisar höll på att sätta ihop. Jag sa ja utan att någonsin ha spelat orgel. Men ett band blev vi, även om vi redan efter ett par rep slutade att spela ska. Vi hette Monster och under alla år som har gått sedan vi startade har jag fortsatt att halka in i olika band och projekt och gör det än idag.

På ett sätt så kändes det rätt självklart att ett soloprojekt skulle komma. Har du hållit på med något liknande förut, eller är Per Nyström början på din solo-“karriär”?

– Well, har inte direkt tänkt det som en solokarriär. Det handlar mest om att få ut en del av mina låtar jag har haft liggande – och kassettformatet kändes perfekt för detta ändamål.

Enligt det skivbolag som du släppt på, Moptaco Dics, så hör man mycket av ditt tidigare musikskapande i band så som The Concretes et consortes, i ditt senaste släpp “Nattarbete”. Är det verkligen så, eller kom du både för det gamla, men också för att bryta ny mark?

– Både och tror jag. De som har hört mig spela i alla band och konstellationer jag har varit med i under åren känner säkert igen mitt sätt att spela på även på denna kassett. Men det var kul att få leka lite mer med trummaskiner och synthar, det har jag inte gjort så mycket tidigare.

Tydligen så verkar det ha varit en ennerverande process att få dig att släppa loss ditt solomaterial, om man får tyda samma pressmeddelande. Hur kommer det sig?

– Enerverande vet jag inte. Däremot är det väl så att jag och Fagge som driver Moptaco Dics har dividerat fram och tillbaka om när den här kassetten skulle släppas. Det var ju rätt längesedan Fagge hörde mina låtar och frågade om han fick släppa dem, men sedan dess har releasedatumet ständigt flyttats framåt i tiden. Jag har mixat om allt gång på gång samtidigt som jag också både har valt bort och lagt till ett par helt nya låtar. Det tar ju tid innan man blir nöjd och helt nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det tror jag inte att man SKA bli heller, då kan man lika gärna sluta spela musik.

Dessutom så ska detta material egentligen ha varit ämnat för teater, film och konstprojekt. Blev det något av dessa, eller har de legat undanskymt för att till slut komma ut i denna form?

– Jodå, den första låten Miami är specialgjord för ett konstprojekt där en konstnär lät några av sina vänner tolka staden Miami med hjälp av olika konstnärliga uttryck (i mitt fall då med musik). Blackbird är gjord för den oberoende friteatern Dramalabbets föreställning Den Arabiska Koltrasten, som sattes upp år 2010. Faktum är att Tonight till en början också var tänkt till denna föreställningen men jag tyckte inte att den passade riktigt så jag mixade om den så att den fick en lite annan känsla. De resterande låtarna har jag antingen haft liggande sedan länge eller skrivit för att ha med på denna kassett.

Vissa av dina låtar får en att blicka tillbaka med nostalgi i blicken. Särskilt den låt som legat på tapeten längre än de andra, nämligen “Tonight”. En hel del av musiken känns relativt amerikansk i sitt ljudlandskap. Vad har du att säga om de individuella låtarna, och vad är deras innebörd egentligen?

– Just Tonight gjorde var ju som sagt tänkt till en föreställning på Dramalabbet. Jag ville ha en lite mörk, men samtidigt lekfull känsla, då jag tyckte det passade pjäsen. Men när jag valde att inte ha med den i pjäsen mixade jag om den och testade att lägga på lite sång. Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att skriva låttexter så jag tog bara det första ord som kom upp i huvudet, vilket råkade vara Tonight – därför fick den heta så. Överhuvudtaget så vet jag inte om låtarna har någon speciell djupare innebörd, åtminstone inte låttitlarna. För mig handlar det mer om att fånga en känsla och måla upp stämningar. Personligen tycker jag nog att mitt sound är mer europeiskt än amerikanskt, en av låtarna heter ju till och med till Europa. Jag gillar minimalism och monotoni, vilket kanske märks då låtarna inte har några egentliga verser eller refränger.

När det kommer till Sverige i helhet, så undrar jag vad du tycker om musikscenen här och de som bevakar den? Ibland kan man ställa sig frågande inför en stor portion utav det. Men hur ser du själv på det?

– Jag tycker att undergroundscenen i Sverige bara har blivit bättre och bättre. Det startas mängder av små oberoende bolag och många som ger ut bara kassetter. Mest tror jag att det har att göra med att det har blivit så enkelt och billigt att göra musik och man behöver faktiskt inte ha ett skivkontrakt för att nå ut med sin musik längre. Däremot är det ett problem att så gott som ingen musiker kan leva på sin musik och att det är entreprenörskap, snarare än kreativitet, som verkar premieras i dagens kulturpolitik. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Det känns rätt märkligt att du valde Moptaco Dics att släppa på, med tanke på att de andra band du varit med i (särskilt The Concretes), har släppt på större bolag. Hur kommer det sig att du siktade in dig på just detta bolag?

– Framför allt därför att Fagge är en kompis med grym musiksmak. Men sen tycker jag också att kassettformatet är väldigt sympatiskt. Det är billigt att trycka upp och jag gillar det lite muggiga ljudet som man får när man lyssnar på musiken genom en gammal kassettbandare.

När det kommer till musiktidningar, zines, bloggar och all multimedia som avhandlar musik på ett eller annat sätt – så är då frågan: följer du någonting slaviskt, oavsett om det är i bloggform, zineform eller tidningsform, när det kommer till musik-“journalistik”?

– Nä, faktiskt inte. Visst, jag hittar mycket ny musik på bloggar och kan gilla att botanisera både i skivbackar och på nätet. Men jag tycker sällan det ger mig så mycket att läsa recensioner, och jag kan bli lätt allergisk när “alla” plötsligt börjar älska ett band eller en musikstil samtidigt. Sen är det klart att det finns många bra musikjournalister som jag både läser och respekterar. Men på frågan om jag följer någon eller något slaviskt är svaret nej.

Är musiken någonting du kan leva på eller har du någonting du sysslar med vid sidan av?

– Tyvärr är det ju extremt svårt att leva på musik så jag är ständigt på jakt efter alternativa inkomstkällor. Utöver musiken har jag under många år varit frilansskribent. Jag brukar också ägna mig åt att spela skivor här och där.

Händer det någonting nytt med ditt soloprojekt inom en snar framtid eller har du något annat på gång?

– Vi får se, jag tyckte mest att det var skönt att få ut de här låtarna och har i nuläget inte planerat att någonsin framföra dem live, jag vet inte riktigt hur det skulle ske. Då är jag isåfall mer sugen på att göra och spela in nya låtar. Jag har också nyligen spelat in ett album med min psychduo Diagnos och så har vi gjort lite nya låtar med Mackaper som väl ska spelas in till hösten eller våren. Jag är även delaktig i inspelningen av en mörk och psykedelisk barnskiva.

per_omslag_itunes_lillaDet känns som att Per Nyström verkligen har kammat hem jackpoten med detta släpp. Inte för inte, så låter det som en blandning utav filmmusik, 80-talsgroove:ig halvminimalistisk synth-pop, tillsammans med utdragna och ödsliga ljudlandskap i perfekt samklang. Retro är ett ord som borde användas betydligt mindre, men det passar även in i detta sammanhanget. Det känns som att det finns en röd linje genom hela plattan, och att låtarna på ett sätt hänger ihop, men ändå inte. Det är svårt att förklara, men det är märkbart att kanske inte alla låtar är ämnade för ett och samma släpp. Men det är bra, för det gör att plattan är mer lyssningsbar än att den går som ett rött och förutsägbart sträck, genom dessa vidöppna musikaliska vidder. Ibland kan man få känslan av att man är mitt i en actionrulle från 80-talet, när den ondskefulla skurken precis ska slå till, eller då den ärofulla protagonisten står inför sin sista strid med antagonisten. Kanske skulle man kunna säga att låtarna är dramaturgiska, på ett filmatiskt sätt? Det vore rätt i sammanhanget, men det kan inte förklara allting.

Han tar oss genom landskap som vi förmodligen inte skulle sett inom samma musikaliska sammanhang, där de drömska synthslingorna helt plötsligt kan vara utbytta mot aggressiva, och tunga synthslingor som tillsammans med minimalismen bryter sig ut i den fria luften. Det känns som att utrymmet är ordentligt, och det känns även som att allt kommer i sin rätt. Ibland är det mer experimentalistiskt, med spontana förvrängningar och förändrad rytm. Likt allt annat, så finns det ingenting i detta som är konstant. Om man inte vill hävda att ljudbilden är i konstant förändring, vilket den är. Ljudlandskapen bygger i sin tur mest på tuffa strängar, icke-ironiska synthljud och gravallvarliga atmosfärer – som kan gå från lättsam till allvarlig, på ett par sekunder. Man märker inte direkt när man byter låt, men det som märks mest är att det här är renodlad synthmusik. Allt som existerar i periferin är inte byggt för att hålla upp grundfundamenten, utan känns menade som komplement. Vilket i sin tur inte är särskilt osannolikt, med tanke på att det är just det Per Nyström annars sysslar med, när det kommer till musiken, åtminstone huvudsakligen.

Helhetsbilden är nästan den viktigaste, eftersom att det inte direkt fungerar om man dissikerar musiken och sätter allt för sig självt, eftersom att musikbygget blir relativt skralt då. Men det är precis så det är, en ljudkuliss, uppbyggd utav fenomenala ljud och en särskild känsla för ljudlandskapet och själva atmosfären som man får dela med sina öron i cirka 28 minuter. Plattan är definitivt värd att köpa, med tanke på att den håller hög standard, trots fläckarna på den imaginära solen. Så, om du är intresserad, så kan den köpas för sex euro hos Moptaco Dics.

Några frågor till Reveries!

946000_463838890369072_273961334_n

Reveries är ett relativt nytt band, med medlemmar som både härstammar från Småland och Östergötland. Medlemmarna i bandet är Alice Axinder (Sång), Gabriel Petterson (Sologitarr), Noa Åkesson (Sång/Gitarr), Konrad Annerud (Trummor) och Martin Gabrielson (Bas). De står på stabil grund med deras egensinniga indie rock, som gärna drar influenser från shoegaze, post-punk, post-rock och en uppsjö av genrer som passar i sammanhanget. För att vara ett så pass nytt band, så har de redan figurerat i en mängd olika sammanhang. Förutom att de fått en kaskad utav bra recensioner, så har deras musik även varit med på den Amerikanska sportkanalen ESPN – i deras tävling “Real Street“, som arrangeras utav X Games. Utöver detta så kommer de även att dra ut och lira i sommar. Därför bestämde jag mig för att ta en närmre titt på detta band och ställa några frågor.

Bevisligen så kommer ni att spela en hel del nu till sommaren. Var kommer man att kunna se er någonstans?

– Ännu är det inte många spikade datum eller platser, men vi är på G i Norrköping, Motala, Gotland, Linköping och även East FM som är en Östgötsk radiokanal. För att boka en livespelning med oss kan man maila till reveriesswe@gmail.com.

Av någon märklig anledning så är ni fortfarande osignade. Har någon hört av sig till er och visat intresse än, med tanke på den publicitet ni fått den senaste veckan?

– Nej, ingen har hört av sig, däremot har vi fått enorm energi av de goda recensionerna vi fått, av gamla och nya vänner som kommer fram på stan och berömmer oss, och av människor runtom i världen som kommenterar på Youtube och skriver till oss på Facebook.

Till hösten släpper ni er första EP. Hur långt har ni kommit i processen av att skapa musiken till den och finns det någon slags baktanke med släppet, rent tematiskt eller så?

– Vi är strax klara med inspelningen av två låtar, utöver det planerar vi minst två spår till. Vi har velat komma åt drivet och energin i musiken, därför har vi dragit upp tempot i låtarna. Vi tror dessutom att det är viktigt med detta för att bjuda på en intressant live-spelning när man är ett litet och okänt band.

När det kommer till den svenska musikscenen, så finns där en hel del att kamma hem just nu. Vilka band tycker ni själva om, som är aktuella nu och som är från Sverige?

– Det är svårt att bara nämna några, och som sagt har vi en väldigt bred musiksmak. Men vi gillar The Mary Onettes väldigt mycket. De är ett medelstort band från Jönköping som vi tycker är väldigt underskattade och förtjänar att vara större än dom är. Goat, Holograms, Kite, Shout Out Louds, Tallest Man on Earth, Palpitation, listan kan kan göras väldigt lång. Vi får såklart heller inte glömma vännerna i Soundmeds!

Ert mål med bandet verkar att slå till på stort. Har ni rockstjärnedrömmar eller vad är det frågan om?

– Det är inget vi riktigt har pratat om eller har som mål, men det är klart att det skulle vara kul om vår musik når ut till många människor. Vi vill ju gärna resa runt och spela, samtidigt som man kanske inte vill bli den som alla känner igen. Vi tar det helt enkelt som det kommer men jobbar för att bli hörda, spela och ha kul!

På tal om det rent estetiska så är ert omslag till singellåtarna rätt fränt. Vad var tanken bakom det?

– Vi använde oss av en gammal bild som Alice tagit för flera år sedan, när hon precis börjat fotografera. Hon och hennes vän rände ut på en åker i bara trosor med katten, och fotade. Martin har dessutom känsla för design. Vi ville skapa ett eget omslag och tänkte därför att det var bra att kombinera deras talanger; resultatet blev Alice foto med Martins logga.

Tidigare så har ni även släppt ett par demolåtar. Finns det någon chans för att dessa kommer att vara med på er kommande EP?

– En av våra demolåtar har vi spelat in på nytt och arrangerat om, men annars är det bara nytt material.

Okej, nu har den virtuella tiden gått ut. Vad vill ni mest av allt säga här i slutet?

– Gå in och gilla oss på https://www.facebook.com/reveriesswe för att hålla utkik efter den kommande EP:n! Tack för den fina recensionen och intervjun!

Intervju med Piroth!

  Piroth _På fältet

Piroth är en svensk duo bestående utav systrarna Johanna och Nina Piroth, som uppstod någonstans runt 1997. Deras musik hämtar intryck och influenser från det mesta, men i slutändan står fundamentet på en stadig pop-grund. Utöver själva musiken, så styr och ställer de även över deras gemensamma bolag Oma Gusti Records. Sedan en tid tillbaka, så har de haft smygpremiär hos SVT:s PSL, där de sedan slutet av förra året redan släppt två musikvideor inför deras kommande släpp. Förutom detta, så har de redan släppt tre fullängdare. Det fjärde släppet ligger längre in i framtiden, då två singlar återstår. Utifrån detta så har även Invisible Guy lagt öronen mot musiken, lyssnat in och tagit del utav deras musikaliska porträttering. Vilket i sin tur ledde till att frågor ställdes, däribland om deras artistnamn, deras förflutna, bolaget i sig – och en hel radda andra frågor. Lyssna på deras musik, scrolla ner – och läs intervjun.

Continue reading