Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Exclusive Premiere: WTCHS – Tiger

lt.php

Californian noise-rockers WTCHS have been molding their under-appreciated sound for two years by now. They are by no means underachievers, it’s just that a lot of people might not have heard about them – or their sound. Starting out in May 2012 with their single “Adult Crimes“, a rather low-keyed presence in sound with comparisons to; Danzig before he got bloated. Moving on from their rather stoner-rock themed first single to an EP titled “Wet Weapons EP“, which virtually holds the same sound true. Though it’s combined with slightly more indie-pop and math rock, the sound-scape itself stays true to a general atmosphere found in their earlier release. Move on to January of 2013 and their sound gets even more gritty, more noisy – when they begin to punch into noise rock for real. This release, “PIE-002“, featured not only their track “Future Fires” but also tracks by Bleet, Wild Domestic and I Smell Blood. In April, their sound got paved into a combination of their earlier noise-rock sound, but featuring an even more math-rock-inspired outfit, dealing with anguish and changes in the landscape of sound only appropriate for those wanting to deal with the harsher side of their sound. The release was a split together with Thoughts On Air called “WTCHS​/​Thoughts On Air“. In September, a few months later, they put out a split together with Das Rad – titled “WTCHS​/​Das Rad” – featuring a less rock’n’roll side of themselves, instilling hope of a noise-pop future. They’re been released by labels such as Buzz Records, Out of Sound, PERDU and Sonic Unyon.

Their latest release, which came out in half a year after their split with Das Rad, is their first full-length album ever. It could be said to be their debut-album. This album, being simultaneously released by different labels, have a well-rounded sound and it feels like they’ve hit their mark with it. Therefore, the logical conclusion is an album instead of a split, single or EP. It’s titled “It’s Not A Cross, It’s A Curse!” and touch different territories of sound, making it a nostalgic trip back into their lowly presence with indie-pop as a mere placeholder, to noise-rock, away into math rock – crossing genres as they pass into something they can call their home. I’ve been given the opportunity to exclusively premiere a track from this release which was put out on the 4th of April. The track “Tiger” from this album is featured exclusively for your listening pleasure. You can stream and listen to the track itself down below, and you can also buy their release from themselves, or their different labels. Check it out, because this is something you wouldn’t like to miss. They’ve got a lot to offer musically, a stringent response to an unhinged world.

Premiere: The Pocket Rockets – The Pocket Rockets

a1630355665_10

Since they released two singles “Somewhere We Can Be Alone” and “Summer Girl“, the band The Pocket Rockets have finally released their first album. A self-titled one which collects these singles and a couple of new tracks by the names of “No Control“, “Who We Are” and “MDNGHT“. Jon Siebels (Eve 6) have produced this album for them, and as they say in the first song: “nothing can stop us now“. That’s how it should feel when you’re a new band that is continually making progress. With their good kitsch indie-rock themed songs, early rock’n’roll vibe, mixed together with post-punk vibes. This  gives them a rather more interesting shape of what their indie-rock should be about, rather than the same old, same old that a lot of indie-rock bands seem to be doing. As they’ve created their own version of what it should be, the careless riffs and on point drumming is a joy to be heard. Even though a lot of their lyricism derives from the simple, it’s catchy and good together with the rest of the music. Nothing can be done more than to bob your head to this fine piece of indie-rock, feeling that summer is ahead of me – but closer then ever. We’re giving you a premiere of their self-titled album “The Pocket Rockets“, so you can listen to and take in this band on your own. Because they’ve been with us since some time now. Stream it from their bandcamp and enjoy.

Spotlight: Scraps Of Tape – Sjätte vansinnet

a2742732583_10

Allas våra grabbar i Scraps Of Tape bevisar återigen varför de är en av Sveriges bästa band. Sedan deras första singeln från deras senaste släpp “Sjätte vansinnet” kom ut, nämligen “We, the leftheaded“, så har vi sedermera blivit bombarderade utav albumsläppet i sin helhet – som släpptes den 26:e Februari. Deras inte lika hårda, men ack så välgenomtänkta blandning av instrumentell post-rock och punk, som sneddar in på indie rock, har blivit en ledstjärna åtminstone för mig själv. Punkigheten tittar fram mellan de sköna indiemelodierna, och de strukturer som håller upp låtarna med en slags järnhand i bakgrunden, levererar precis den arrytmiska rytm som man letat efter men inte sällan funnit. Albumet blir hårdare och hårdare ju längre in man kommer i det, och det känns skönt att det finns en röd tråd som man kan skita i, när det gäller Scraps Of Tape. Givetvis finns det ett sammanhang för allting, men de genomgår en kvick metamorfos efter de långa slingorna av medryckande gitarrer, eftertänksamma melodier och det nordiska kynne som de representerar med sin musik. Man känner hur vemoded fullkomligt pyr ut ur deras geniala händer, och huvuden. Som helhet är de en kraft som man bör räkna med om man inte vill förlora lite utav sig själv genom att återgå till den tomhet som man känner efter att albumet är slut.

1689559_633545560015361_560311179_n

Samtidigt så är det så pass fulländat att man grips tag i av känslorna, och låter det hända. Det vore verkligen intressant att få veta mer om låtformuleringarna, när det kommer till själva namnen. Efter låt nummer tre så blir de hårdare och hårdare. Till slut verkar de ha gett upp lite av hoppet som slår gnistor mellan raderna. En grej som jag kan tycka saknas är det svenska, som hade passat väldigt bra när det kommer till lyrikformen, för det hade lagt till en helt annan dimension till låtarna och helheten som sådan. Om man ändå greppar tag efter vemodet och slänger det i ansiktet, så bör man ha förstått var det kommer ifrån. Men med det sagt så är det inget fel med det engelska, då det tjänar sitt syfte väl ändå, men det är ändå den avsaknaden som gör att man vrider lite på huvudet och känner att någonting fattas. Däremot är det välkommet med den popighet som sipprar igenom luckorna, inom den ångande post-rock maskinen som egentligen struntar i vilket och bara kör på.

1962704_635300956506488_2058649600_n

En annan intressant grej är hur de samarbetat med Henrik Jacobsen för att bygga en begränsad upplaga av en fuzz-pedal, som är uppbyggd på så sätt att man kan relatera det till Scraps Of Tape – och det faktum att själva pedalen användes för att spela in “Sjätte vansinnet”. Trevligt nog så är pedalen redan slutsåld, då den endast uppgick i femton exemplar, där man även fick deras släpp på både CD och LP – inkluderat. Dessutom så har Johan G. Winther (eller?) designat två tröjor som snart går att köpa från skivbolaget de ligger på; A Tendervision Recording. Tröjorna går att beskåda här ovanför. Till syvende och sist så tycker jag att ni bör köpa albumet om ni tycker att det är värt det, för det tycker jag. Där finns tio helt fantastiska låtar som fått den uppskattning de behövt, likväl som albumet fått det. Om ni skulle vilja läsa en intervju som förklarar deras släpp mer ingående, och lite till, så hänvisar jag er till Rockfoto.nu. Streama albumet här nedanför och njut av det, nu när våren knackar på dörren. Jag har redan fått vårkänslor av detta album.

Premiere: Softly, Dear – Know My Name [+FREE DOWNLOAD]

a0758813058_10

I received a note from John Praw about Softly, Dear. It felt like it was urgent and I needed to respond to it. Therefore, I listened through the whole thing and found out that I liked it very much. In collaboration with his record label Mine All Mine, situated in Wisconsin. Since they got their album “Portico” released recently on this particular label, we decided it would be great to offer you a free download of one track. Since they’re all available for streaming on Bandcamp, you get to download the track “Know My Name” for free. You can also stream it if you like to. I chose this track because it is in the darker vein, being this album, as I’m more attuned with the darker stuff now when it’s beginning to turn into Autumn. Actually, the sampling on the track reminds me far too much about industrial then it does remind me about indie rock. It is also their debut, which makes me feel even more honored to be listening to it, yet offering you something in return. The ballad-like track is smooth as silken, but at the same time nostalgic as nobody in their right mind would be. Soothingly taking us back throughout their lyrical venture, making the whole ordeal an adventure for those that prefer indie rock over everything else. This was actually self-released by their band on CD at first, which was so successful that it almost sold out immediately, but now they’ve gotten released by Mine All Mine on cassette and as a digital download. The band is compromised of: Tyler Hart, Josh Frederick, Alex Adkinson, Ben Possi and Addie Strei. So, if you like this, grab a limited cassette for only five dollars. Stream the track itself and download it here down below, or stream the whole album. It’s your choice.

Premiär: Most Valuable Players – We Came Out Of Our Hiding [Musikvideo]

Tidigare så har Most Valuable Players åkt upp lite varstans i bloggosfären, där människor varit som mest lyriska. Idag så åker de upp här, på grund av att de har en musikvideo till låten “We Came Out Of Our Hiding” vars låt har delats så många gånger att man nästan tappat räkningen. Nu har de dessutom hoppat på Kalligrammofon, som släpper deras album den 1:e September. Musikvideon i sig verkar vara en oddyssé över bandet, från när de var unga till när de blev lite äldre. Med andra ord så är det en perfekt video för deras ankomst inom indiesammanhang på riktigt. De har nämligen spatserat runt i mer okända territorium tidigare, i och med Friendly Noise-tiden. Eller så är det kanske så att inte mycket har ändrats, mer än att de har mognat ordentligt och lagt på sig ytterligare ett lager av mogenhet, innan de gett sig ut på riktigt. Här finns det mer rum för indierockens svada, men fortfarande så håller de på den experimentella lo-fi rytmiken. Även om det onekligen är mer grandiost än det någonsin har varit och deras sång är mer slipad än den någonsin varit förut. För att inte tala om all krimskrams som flyter omkring i ljudlandskapet och påminner oss om att vi faktiskt lever. Levande musik för levande människor, i en död tid. Känslomässig tillhörighet i en kall tid. Man kan lätt säga att Most Valuable Players har hittat rätt spår. Ni borde verkligen lyssna till musiken och ta till er av musikvideon. Nostalgi kan inte undvaras. Men tack, ni ger oss åtminstone något hopp om framtiden. Musikvideon är för övrigt skapad av Sebastian Rozenberg.