Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Exclusive Premiere: WTCHS – Tiger

lt.php

Californian noise-rockers WTCHS have been molding their under-appreciated sound for two years by now. They are by no means underachievers, it’s just that a lot of people might not have heard about them – or their sound. Starting out in May 2012 with their single “Adult Crimes“, a rather low-keyed presence in sound with comparisons to; Danzig before he got bloated. Moving on from their rather stoner-rock themed first single to an EP titled “Wet Weapons EP“, which virtually holds the same sound true. Though it’s combined with slightly more indie-pop and math rock, the sound-scape itself stays true to a general atmosphere found in their earlier release. Move on to January of 2013 and their sound gets even more gritty, more noisy – when they begin to punch into noise rock for real. This release, “PIE-002“, featured not only their track “Future Fires” but also tracks by Bleet, Wild Domestic and I Smell Blood. In April, their sound got paved into a combination of their earlier noise-rock sound, but featuring an even more math-rock-inspired outfit, dealing with anguish and changes in the landscape of sound only appropriate for those wanting to deal with the harsher side of their sound. The release was a split together with Thoughts On Air called “WTCHS​/​Thoughts On Air“. In September, a few months later, they put out a split together with Das Rad – titled “WTCHS​/​Das Rad” – featuring a less rock’n’roll side of themselves, instilling hope of a noise-pop future. They’re been released by labels such as Buzz Records, Out of Sound, PERDU and Sonic Unyon.

Their latest release, which came out in half a year after their split with Das Rad, is their first full-length album ever. It could be said to be their debut-album. This album, being simultaneously released by different labels, have a well-rounded sound and it feels like they’ve hit their mark with it. Therefore, the logical conclusion is an album instead of a split, single or EP. It’s titled “It’s Not A Cross, It’s A Curse!” and touch different territories of sound, making it a nostalgic trip back into their lowly presence with indie-pop as a mere placeholder, to noise-rock, away into math rock – crossing genres as they pass into something they can call their home. I’ve been given the opportunity to exclusively premiere a track from this release which was put out on the 4th of April. The track “Tiger” from this album is featured exclusively for your listening pleasure. You can stream and listen to the track itself down below, and you can also buy their release from themselves, or their different labels. Check it out, because this is something you wouldn’t like to miss. They’ve got a lot to offer musically, a stringent response to an unhinged world.

Premiere: The Pocket Rockets – The Pocket Rockets

a1630355665_10

Since they released two singles “Somewhere We Can Be Alone” and “Summer Girl“, the band The Pocket Rockets have finally released their first album. A self-titled one which collects these singles and a couple of new tracks by the names of “No Control“, “Who We Are” and “MDNGHT“. Jon Siebels (Eve 6) have produced this album for them, and as they say in the first song: “nothing can stop us now“. That’s how it should feel when you’re a new band that is continually making progress. With their good kitsch indie-rock themed songs, early rock’n’roll vibe, mixed together with post-punk vibes. This  gives them a rather more interesting shape of what their indie-rock should be about, rather than the same old, same old that a lot of indie-rock bands seem to be doing. As they’ve created their own version of what it should be, the careless riffs and on point drumming is a joy to be heard. Even though a lot of their lyricism derives from the simple, it’s catchy and good together with the rest of the music. Nothing can be done more than to bob your head to this fine piece of indie-rock, feeling that summer is ahead of me – but closer then ever. We’re giving you a premiere of their self-titled album “The Pocket Rockets“, so you can listen to and take in this band on your own. Because they’ve been with us since some time now. Stream it from their bandcamp and enjoy.

Spotlight: Scraps Of Tape – Sjätte vansinnet

a2742732583_10

Allas våra grabbar i Scraps Of Tape bevisar återigen varför de är en av Sveriges bästa band. Sedan deras första singeln från deras senaste släpp “Sjätte vansinnet” kom ut, nämligen “We, the leftheaded“, så har vi sedermera blivit bombarderade utav albumsläppet i sin helhet – som släpptes den 26:e Februari. Deras inte lika hårda, men ack så välgenomtänkta blandning av instrumentell post-rock och punk, som sneddar in på indie rock, har blivit en ledstjärna åtminstone för mig själv. Punkigheten tittar fram mellan de sköna indiemelodierna, och de strukturer som håller upp låtarna med en slags järnhand i bakgrunden, levererar precis den arrytmiska rytm som man letat efter men inte sällan funnit. Albumet blir hårdare och hårdare ju längre in man kommer i det, och det känns skönt att det finns en röd tråd som man kan skita i, när det gäller Scraps Of Tape. Givetvis finns det ett sammanhang för allting, men de genomgår en kvick metamorfos efter de långa slingorna av medryckande gitarrer, eftertänksamma melodier och det nordiska kynne som de representerar med sin musik. Man känner hur vemoded fullkomligt pyr ut ur deras geniala händer, och huvuden. Som helhet är de en kraft som man bör räkna med om man inte vill förlora lite utav sig själv genom att återgå till den tomhet som man känner efter att albumet är slut.

1689559_633545560015361_560311179_n

Samtidigt så är det så pass fulländat att man grips tag i av känslorna, och låter det hända. Det vore verkligen intressant att få veta mer om låtformuleringarna, när det kommer till själva namnen. Efter låt nummer tre så blir de hårdare och hårdare. Till slut verkar de ha gett upp lite av hoppet som slår gnistor mellan raderna. En grej som jag kan tycka saknas är det svenska, som hade passat väldigt bra när det kommer till lyrikformen, för det hade lagt till en helt annan dimension till låtarna och helheten som sådan. Om man ändå greppar tag efter vemodet och slänger det i ansiktet, så bör man ha förstått var det kommer ifrån. Men med det sagt så är det inget fel med det engelska, då det tjänar sitt syfte väl ändå, men det är ändå den avsaknaden som gör att man vrider lite på huvudet och känner att någonting fattas. Däremot är det välkommet med den popighet som sipprar igenom luckorna, inom den ångande post-rock maskinen som egentligen struntar i vilket och bara kör på.

1962704_635300956506488_2058649600_n

En annan intressant grej är hur de samarbetat med Henrik Jacobsen för att bygga en begränsad upplaga av en fuzz-pedal, som är uppbyggd på så sätt att man kan relatera det till Scraps Of Tape – och det faktum att själva pedalen användes för att spela in “Sjätte vansinnet”. Trevligt nog så är pedalen redan slutsåld, då den endast uppgick i femton exemplar, där man även fick deras släpp på både CD och LP – inkluderat. Dessutom så har Johan G. Winther (eller?) designat två tröjor som snart går att köpa från skivbolaget de ligger på; A Tendervision Recording. Tröjorna går att beskåda här ovanför. Till syvende och sist så tycker jag att ni bör köpa albumet om ni tycker att det är värt det, för det tycker jag. Där finns tio helt fantastiska låtar som fått den uppskattning de behövt, likväl som albumet fått det. Om ni skulle vilja läsa en intervju som förklarar deras släpp mer ingående, och lite till, så hänvisar jag er till Rockfoto.nu. Streama albumet här nedanför och njut av det, nu när våren knackar på dörren. Jag har redan fått vårkänslor av detta album.

Premiere: Softly, Dear – Know My Name [+FREE DOWNLOAD]

a0758813058_10

I received a note from John Praw about Softly, Dear. It felt like it was urgent and I needed to respond to it. Therefore, I listened through the whole thing and found out that I liked it very much. In collaboration with his record label Mine All Mine, situated in Wisconsin. Since they got their album “Portico” released recently on this particular label, we decided it would be great to offer you a free download of one track. Since they’re all available for streaming on Bandcamp, you get to download the track “Know My Name” for free. You can also stream it if you like to. I chose this track because it is in the darker vein, being this album, as I’m more attuned with the darker stuff now when it’s beginning to turn into Autumn. Actually, the sampling on the track reminds me far too much about industrial then it does remind me about indie rock. It is also their debut, which makes me feel even more honored to be listening to it, yet offering you something in return. The ballad-like track is smooth as silken, but at the same time nostalgic as nobody in their right mind would be. Soothingly taking us back throughout their lyrical venture, making the whole ordeal an adventure for those that prefer indie rock over everything else. This was actually self-released by their band on CD at first, which was so successful that it almost sold out immediately, but now they’ve gotten released by Mine All Mine on cassette and as a digital download. The band is compromised of: Tyler Hart, Josh Frederick, Alex Adkinson, Ben Possi and Addie Strei. So, if you like this, grab a limited cassette for only five dollars. Stream the track itself and download it here down below, or stream the whole album. It’s your choice.

Premiär: Most Valuable Players – We Came Out Of Our Hiding [Musikvideo]

Tidigare så har Most Valuable Players åkt upp lite varstans i bloggosfären, där människor varit som mest lyriska. Idag så åker de upp här, på grund av att de har en musikvideo till låten “We Came Out Of Our Hiding” vars låt har delats så många gånger att man nästan tappat räkningen. Nu har de dessutom hoppat på Kalligrammofon, som släpper deras album den 1:e September. Musikvideon i sig verkar vara en oddyssé över bandet, från när de var unga till när de blev lite äldre. Med andra ord så är det en perfekt video för deras ankomst inom indiesammanhang på riktigt. De har nämligen spatserat runt i mer okända territorium tidigare, i och med Friendly Noise-tiden. Eller så är det kanske så att inte mycket har ändrats, mer än att de har mognat ordentligt och lagt på sig ytterligare ett lager av mogenhet, innan de gett sig ut på riktigt. Här finns det mer rum för indierockens svada, men fortfarande så håller de på den experimentella lo-fi rytmiken. Även om det onekligen är mer grandiost än det någonsin har varit och deras sång är mer slipad än den någonsin varit förut. För att inte tala om all krimskrams som flyter omkring i ljudlandskapet och påminner oss om att vi faktiskt lever. Levande musik för levande människor, i en död tid. Känslomässig tillhörighet i en kall tid. Man kan lätt säga att Most Valuable Players har hittat rätt spår. Ni borde verkligen lyssna till musiken och ta till er av musikvideon. Nostalgi kan inte undvaras. Men tack, ni ger oss åtminstone något hopp om framtiden. Musikvideon är för övrigt skapad av Sebastian Rozenberg.

Premiere: The Pocket Rockets – Somewhere We Can Be Alone

a0949912446_10

Yes, one of my dear bands have released another string of music. No, I’m not in this band, it’s just that I liked them a lot a while ago. Therefore, their newest material (and single) “Somewhere We Can Be Alone“, takes me back to where I was. Indie rock met new-wave and had a child that turned out to be The Pocket Rockets. Miss-mashing in between brother shoegaze, and sister post-punk. Yet another reminder of how awfully great summer can be, because that’s where we are right now. Recorded in a bedroom, in East Los Angeles between Spring and Summer, where the singer resides. It was mastered by Jon Siebels (ex- Monsters Are Waiting, EVE 6). The happy-go-lucky atmosphere of the song is stunningly beautiful, in all its simplicity. I wouldn’t say that it’s generic, just because the melodies and rhythms are rather basic, because the catchiness of it is something beyond just that. Sometimes you just don’t need anything else, just because you want to shake your hips to a song about summer and love. Everything’s fine, as the baseline roots the sound a little bit deeper, catapulting with the energy of the band as a whole. Steadily waddling forward, with baby-steps, together with the percussion of the almost psychedelia-like surroundings. First and foremost, you should listen to it, because it will be worth it. It might also end up being the song you’d associate with Summer.

Några frågor till Reveries!

946000_463838890369072_273961334_n

Reveries är ett relativt nytt band, med medlemmar som både härstammar från Småland och Östergötland. Medlemmarna i bandet är Alice Axinder (Sång), Gabriel Petterson (Sologitarr), Noa Åkesson (Sång/Gitarr), Konrad Annerud (Trummor) och Martin Gabrielson (Bas). De står på stabil grund med deras egensinniga indie rock, som gärna drar influenser från shoegaze, post-punk, post-rock och en uppsjö av genrer som passar i sammanhanget. För att vara ett så pass nytt band, så har de redan figurerat i en mängd olika sammanhang. Förutom att de fått en kaskad utav bra recensioner, så har deras musik även varit med på den Amerikanska sportkanalen ESPN – i deras tävling “Real Street“, som arrangeras utav X Games. Utöver detta så kommer de även att dra ut och lira i sommar. Därför bestämde jag mig för att ta en närmre titt på detta band och ställa några frågor.

Bevisligen så kommer ni att spela en hel del nu till sommaren. Var kommer man att kunna se er någonstans?

– Ännu är det inte många spikade datum eller platser, men vi är på G i Norrköping, Motala, Gotland, Linköping och även East FM som är en Östgötsk radiokanal. För att boka en livespelning med oss kan man maila till reveriesswe@gmail.com.

Av någon märklig anledning så är ni fortfarande osignade. Har någon hört av sig till er och visat intresse än, med tanke på den publicitet ni fått den senaste veckan?

– Nej, ingen har hört av sig, däremot har vi fått enorm energi av de goda recensionerna vi fått, av gamla och nya vänner som kommer fram på stan och berömmer oss, och av människor runtom i världen som kommenterar på Youtube och skriver till oss på Facebook.

Till hösten släpper ni er första EP. Hur långt har ni kommit i processen av att skapa musiken till den och finns det någon slags baktanke med släppet, rent tematiskt eller så?

– Vi är strax klara med inspelningen av två låtar, utöver det planerar vi minst två spår till. Vi har velat komma åt drivet och energin i musiken, därför har vi dragit upp tempot i låtarna. Vi tror dessutom att det är viktigt med detta för att bjuda på en intressant live-spelning när man är ett litet och okänt band.

När det kommer till den svenska musikscenen, så finns där en hel del att kamma hem just nu. Vilka band tycker ni själva om, som är aktuella nu och som är från Sverige?

– Det är svårt att bara nämna några, och som sagt har vi en väldigt bred musiksmak. Men vi gillar The Mary Onettes väldigt mycket. De är ett medelstort band från Jönköping som vi tycker är väldigt underskattade och förtjänar att vara större än dom är. Goat, Holograms, Kite, Shout Out Louds, Tallest Man on Earth, Palpitation, listan kan kan göras väldigt lång. Vi får såklart heller inte glömma vännerna i Soundmeds!

Ert mål med bandet verkar att slå till på stort. Har ni rockstjärnedrömmar eller vad är det frågan om?

– Det är inget vi riktigt har pratat om eller har som mål, men det är klart att det skulle vara kul om vår musik når ut till många människor. Vi vill ju gärna resa runt och spela, samtidigt som man kanske inte vill bli den som alla känner igen. Vi tar det helt enkelt som det kommer men jobbar för att bli hörda, spela och ha kul!

På tal om det rent estetiska så är ert omslag till singellåtarna rätt fränt. Vad var tanken bakom det?

– Vi använde oss av en gammal bild som Alice tagit för flera år sedan, när hon precis börjat fotografera. Hon och hennes vän rände ut på en åker i bara trosor med katten, och fotade. Martin har dessutom känsla för design. Vi ville skapa ett eget omslag och tänkte därför att det var bra att kombinera deras talanger; resultatet blev Alice foto med Martins logga.

Tidigare så har ni även släppt ett par demolåtar. Finns det någon chans för att dessa kommer att vara med på er kommande EP?

– En av våra demolåtar har vi spelat in på nytt och arrangerat om, men annars är det bara nytt material.

Okej, nu har den virtuella tiden gått ut. Vad vill ni mest av allt säga här i slutet?

– Gå in och gilla oss på https://www.facebook.com/reveriesswe för att hålla utkik efter den kommande EP:n! Tack för den fina recensionen och intervjun!

Review: Plymouth Fury – Vaudeville

coverHard-hitting, able to riff you out of the world, your classic new rock types. Making it a joy to present themselves through sound, is the band Plymouth Fury, featuring the members Worzo, Will and Stephane Kurdijaka. These fellow from France start off with the song “Balone De Noche“, which hits the roof instantly. With its rough and dirty rock textures, calling to the roots of the working class rock’n’roll that have outlived their own hegemony. The intro is simply an astonishing work of craftsmanship, where the drums sheer power and the naive riffing doesn’t let you anticipate what is to come. A shade of grey, lay over a span of colorful and enigmatic warmness. When they rip it off, all hell breaks loose and the classical touch of rock’n’roll ‘riffery’ goes a long way to prove itself vital. Even though it’s mostly a sign of the revival, or a new wave of rock’n’roll, they surely pave the road for even more simpleness within the same genre. No compromises, just straight up and down, rock music. Without the strained touch of modernization, constrained to a gritty – almost noise-rock-esque edge.

When you need more, tuning into the second song “The Basement” – is simply enjoyable. Here, we find a more mellow sound, still furiously generous within the rockin’ department. It becomes fairly obvious, with the name and all, that everything is rooted in a 60’s nostalgia turned on its head. Towards a more sinister and heavy sound, which leave no moments to be dull. Generally, the overtly concealed vocals, beneath a gritty layer of distortion – doesn’t turn you off the slightest. Because the sound-scape packs such a furious punch, that you’d simply ignore most of the lyrical content anyway. Which is a thing in itself, to decrypt with your own ears. This, in turn, puts a lot more focus on the instrumentation – rather than the singer. He might not be at the forefront, but they sure as hell balanced it off well. Cojones is the least he’s missing and the raspyness of the vocals, the sheer energy of him terrorizing your ears, is indeed a fraction that can’t be limited to the instrumentation at large.

Next up is the song “Ajo y Agua“, which seems to be a little bit more timeless. In the sense that the music is like an endless desert. Imagine an hourglass, pouring out sand throughout the top to the bottom. This is what it feels like, if you’d enter a state of forceful timelessness. As the time is against you, they pour down the most wicked baseline that could ever be featured in an intro, at you. Contributing to the overt reality that is about to face you, because you’re in a race against time – whereas one can only be the winner. Therefore, the energy is further energized, the riffs are intensified and the vocalist is completely insane. Insanity has struck, as you need to move fast, when the drummer strikes the last crash. Switching in between two states of minds, one more subliminal and the other one a total eclipse of every rock’n’rollers dirty heart. Tough shit, because this is complete grittiness, combined with the virtuoso that is Plymouth Fury. It signifies the last letter in their name, and it also makes it pretty clear that it can’t get more engaging and fierce.

Tumbling through the weeds, entangled in post-punkish fervor, comes the song “Maelstrom Libido“. The mayhem that has been wrought upon the listening ears, are nothing in comparison to this annihilating piece of strung up, rock’n’roll, flirtation. It will have you dancing with one foot in the post-punk category and the other in the pure rock’n’roll. Even though its crushingly beautiful, there are calmer moments within the song which lead up to the pathway of the totally flipped out sense of what you’d love to hear. Nothing can be more energized than the top of Plymouth Fury’s excellence – as they speed away with your senses, leaving you nothing more than an inspiring tone ringing in your ears. It’s telling that they’re convenient enough to freak out on the riffing, but keep it tempered until its unleashed in its full splendor. The symptomatic relationship between the rhythmic and considered, with the furiously speedy renegade sound. A probable cause for tight drums, distorted baselines and a hell of a temper.

With that said, here’s where everything changes. This seems to be the line between their harder and speedier stuff, as they slow down immensely with the song “I love you Leigh“. Which sounds more like a ballad, oriented with an almost indie rock sounding atmosphere. Filled to the brink with emotions, sincere lyricism, continued with a bombastically backing sound – together with a singer whose voice never ceases to amaze. It doesn’t matter in what situation he uses it in, whether it be furious rock’n’roll, or britpoppy indie rock. Prolonged riffs, conquering the most stale hearts, breaking the wall between different nuances in each genre. For this cannot be seen as anything else than a love song. Whomever this is dedicated to, should be proud over that particular fact. These boys are all about making it as pleasurable and ambitious as possible. It’s not even cheesy, because it hits deep. One probable cause would be the recognizable vein, in which they deliver tenfold. You’re dragged down, put up and then put down. Just to be built up again.

By a sly rock’n’roll rhythm that sets everything on its edge. The song “Tati“, is as short and stout by name, as the song itself. Here, you’ll get more accommodated in the drummer’s sphere, as he is the one delivering in this song. But not alone, of course. It feels as if he’s got the perfect rhythm matched to the perfect sound-scape. The laidback attitude that is flowing throughout the song, is paired up with the near funkiness of the spaced out guitar riffs. Some of it actually reminds you a lot of the earlier ska-punk bands, at times, from Sweden. With almost all attributes of that genre stripped, and laid into an overtly cheery but vague rock’n’roll stew. You can hear the hints of psychedelia also, but you’re not getting chocked with an avalanche of it. Even though it might not be the best they’ve shown of themselves, it’s certainly the standard formula of what they’re about. These pesky genrehoppers can’t just stay in one genre, they just have to mess around. That’s why you love what they’re doing.

Whilst the song “Black Ravines“, is a total embodiment of the stated words, in a vague sense. Here, you’ll get a roaring baseline, accompanying frictionless riffs that simply bounce of the walls and reverberate through the whole sound-scape. Wandering in the desert, concocting a sinful breakdown, with both melody and rhythm escaping each others grasp. But with cojones, and a sip of wonderful bourbon, you’d be able to join them on their journey. It touches the base of sludge, the tip of doom and a heavy dose of slowly-paced rock’n’roll wonderfulness. At heart, it’s a little bit bluesy, which isn’t a bad thing at all. You’re moved by each element of the song, as it builds up to knock things down. The breakdowns in the song are amazing, but they follow the basic portrayal of their sound in other tracks, as it usually does. However, it’s noticeable how much of the characteristics have changed, and how much that is actually static. Sometimes the static is a little bit too much and you grow tired of the sound. But, it’s almost always revitalized in one way or another.

Finally, at the end. This time the song is “The Snake“, which change their modus operandi. Instead of breakdowns here and there, building up, knocking down – it’s a steady trip that engages with all of the elements, just to unleash a battering of hurt, as everything is put in place. It feels like a closing track, and rightfully so, it is. Here’s one of those tracks you’d be singing along with your buddies, in an alcoholic frenzy. Something that should be done live, as the riffs strike with their monotonic wrath, making themselves a little bit more audacious, but at the same time tame. The drums in the end are simply magnificent, and in all fairness, it’s been a pretty good trip. When it comes to the album as a whole, there are some things that keep you from listening to it, but it’s more of a modern thing than anything else. If you look at it from another perspective, this album is surely one that would be steadfast and survive a couple of re-listens. However, I don’t know if it’s got anything above that. I hope so, though. Since it’s thematic and virulent, with an edge that is missing from today’s generic throwback rock’n’roll, Plymouth Fury are certainly heading in the right direction.