Watch: Britt Rion – Chaos & Beauty

We get many submissions, some we care more for – in this case Britt Rion and her charming music-video, alongside an even more hypnotizing song: “Chaos & Beauty“. Some of the best music undoubtedly comes from down under, in this case New Zealand, as we’ve seen and heard with Fishrider Records way back in the past of this webzine.

At the first glance you might write it off as your regular pop-oriented blasphemy, but the further in you get – she sets a mood that diverts the attention from pop, into a marvelous metamorphosis of that, singer-songwriter and indie-pop. The catchiness is the only thing lent from regular pop, but the lyrics and intonation in her music is more subliminally beautiful – so she doesn’t have to resort to making a visual interpretation that reflects the vanity of regular pop music – it is a simple video that is Grime-esque in a sense – if you’ve seen one of her videos from “Genesis“.

Her voice is stunningly beautiful as well. We have to struggle not to move out of our own bleak hearts, it is as if a dystopian scenery quickly changes into a beautiful field and a forest full of local creatures singing in the day, when the sunlight hits your eyes and you’re with someone you love.


Lyssna: Baula, Stadens Brus


Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.


Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Listen: Fathers – 3 Songs


Though everything in their graphic outlay doesn’t interest us the least, mostly because of the irritative pink color that drowns out everything else, we’re indeed satisfied not having to look at it close enough for too long. When it comes to their music—it’s is a cunning blend of three different genres—that would be extremely bland if they were to be separated. People can say anything they want about clichés, but the lyrical content is fairly good and is above average when combined with the overlapping electronic music they combine with bombastic, subliminal percussion which upholds the rest of their magnificence – alongside dreamy riffs, indie-pop melancholia and oddly enough – dark-wave.

The rhythms they’ve created entwine with the darker waves that break through, connecting them with the inherent structure of the lyrics and also the rest of the sound-scape. Whereas their name might be a bit odd when you think about it, Fathers can’t be held accountable for delivering yet another repetitious wreck of music. It’s actually inspiring and calming to hear everything come together as if it was meant to be. There’s a red line through and through, interestingly enough they have accomplished the near-impossible of connecting the dots almost perfectly in their first output. It wouldn’t be a surprise if they’re veterans when it comes to making music, but if they aren’t – it doesn’t really matter – because these three songs are masterpieces in and of themselves. One song is a beauty, the others are the beasts, but not nearly as ghastly as anything else you would pass by to find out about this release. Listen down below.

[8th] December: Red Mecca – Sunny Day


A decade turned into another, quickly the 1980’s faded into oblivion and the 1990s was born—Cabaret Voltaire had their release “Red Mecca” put out on CD via Restless Records and Mute Records. Nine years earlier that album was released on Rough Trade Records, being a their fourth album if you ignore the “Live At The Y.M.C.A. 27.10.79” and “Live At The Lyceum” releases. Fast-forward eight years from 1990 and you get 1998—the same year Jan Strandqvist release a maxi-single under the name Red Mecca. Coincidence? I think not. We think there’s little doubt that Cabaret Voltaire’s name of their fourth album influenced him, when it came to choosing the name of his project. The maxi-single was called “Please Goddess” and got produced during the time Telegram Records Stockholm existed, first an independent Swedish label started in 1987, in the end of the 1990’s sold to Warner Music’s sub-division to WEA (Warner Elektra Atlantic). Now since some time back a defunct label.


During the time-period where the label was still at least going forward, Red Mecca put out a song called “Underground” which was, at least for the Warner Music Sweden-release, written by Eric Svensson—co-founder of Sidelake Studios, gold & platinum selling producer and songwriter. When this solo-project which we suppose could be attributed to Jan Strandqvist alone, with some reservations, was in its first stages—the focus laid on House-music from what we can tell. A huge step away from what Red Mecca was to become, but we’re getting there. A maxi-CD called “Love Is A Savage Thing“, featuring the track with the same name and remixes of it, including a new version of “Underground” as a fourth track—Maria Ritzén of Stone Soul Picnic were the vocalist. The project itself seemed to be more of a project for Eric S as he is credited for remixing, but it’s hard to see where Jan comes in after this. Telegram Records closed down and went defunct. We’re in the 2000’s now, where it changed from the 21st Century to a millennium.


The project wasn’t activated again until 2013. The same year, Frida Madeleine contributes to a Massproduktion compilation of interpretations by local creators for their latest vinyl-releases, the track is named “Frostjackan“—originally written and performed by the Swedish pop-band Indi. Somewhere along the lines they found one another and re-activated a long lost project which hadn’t been touched since 2000. Thirteen years later Frida Madeleine becomes the singer of Red Mecca—Jan Strandqvist the producer and machine-operator. The project changes completely from House to a combination of darkwave and indie-pop. The album “You Were Never Here” is released on Massproduktion as a CDr, featuring six tracks, one track called “Love & Hate“—with music by Anders Brodin, Henrik Brodin, Jan Strandqvist, Mikael Svensk and Peter Byström. Track three and four was written by Bonnie Rabson. Roughly a year later a proper album is released under the name “Covered With Rain“. The lyrics for all the songs are now written by Frida Madeleine, and she also made the music for “When It’s Empty“—the opening track. Jan Strandqvist produces the release, creates the cover together with Robert Persson, as photographed by Izabelle Englund. The label artwork was created by Catherine Fandén. Mastered at Cutting Room by Mats Lindfors. Let’s leave the technical aspects now.


With their wondrous sound, gloomy and virtuous atmosphere, they create some kind of warmth which sucks you into the music. They’re an unbreakable duo that have just released a new b-side from their latest album, called “Endless – Highest Mountain On Mars Remix“. Now they’re featured in Ljudkalendern for the 8th December with an unreleased track they’ve had laying around. A humble but ultimately beautiful song which goes by the name of “Sunny Day“—a crash-course in complete melancholia. Here they show more of their darkwave-side and less of their pop-oriented blasphemy. Kidding, of course—everyone likes pop, including me. But I have a certain kind of passion for darkwave. Calm vocals, descending synthesizers that build up and create a fragmented atmosphere: “You can’t stop this motion“. Listen to it exclusively on Repartiseraren as a part of our non-commercial collection.


Fade into darkness,
embrace it regardless
Brighten up for a day,
heighten your own stay

This is the passionate delivery of Red Mecca. We’re in Nirvana now and don’t look any further. There’s only an hour or two left of this day, so embrace whatever they’re intending to give you. Listen to it with open ears and let it sink in. Blend into a wondrous atmosphere. Here’s for the 8th December—”Sunny Day“—better not rain. It can wait until tomorrow when another track will be put up and out for Ljudkalendern.

Exclusive Premiere: WTCHS – Tiger


Californian noise-rockers WTCHS have been molding their under-appreciated sound for two years by now. They are by no means underachievers, it’s just that a lot of people might not have heard about them – or their sound. Starting out in May 2012 with their single “Adult Crimes“, a rather low-keyed presence in sound with comparisons to; Danzig before he got bloated. Moving on from their rather stoner-rock themed first single to an EP titled “Wet Weapons EP“, which virtually holds the same sound true. Though it’s combined with slightly more indie-pop and math rock, the sound-scape itself stays true to a general atmosphere found in their earlier release. Move on to January of 2013 and their sound gets even more gritty, more noisy – when they begin to punch into noise rock for real. This release, “PIE-002“, featured not only their track “Future Fires” but also tracks by Bleet, Wild Domestic and I Smell Blood. In April, their sound got paved into a combination of their earlier noise-rock sound, but featuring an even more math-rock-inspired outfit, dealing with anguish and changes in the landscape of sound only appropriate for those wanting to deal with the harsher side of their sound. The release was a split together with Thoughts On Air called “WTCHS​/​Thoughts On Air“. In September, a few months later, they put out a split together with Das Rad – titled “WTCHS​/​Das Rad” – featuring a less rock’n’roll side of themselves, instilling hope of a noise-pop future. They’re been released by labels such as Buzz Records, Out of Sound, PERDU and Sonic Unyon.

Their latest release, which came out in half a year after their split with Das Rad, is their first full-length album ever. It could be said to be their debut-album. This album, being simultaneously released by different labels, have a well-rounded sound and it feels like they’ve hit their mark with it. Therefore, the logical conclusion is an album instead of a split, single or EP. It’s titled “It’s Not A Cross, It’s A Curse!” and touch different territories of sound, making it a nostalgic trip back into their lowly presence with indie-pop as a mere placeholder, to noise-rock, away into math rock – crossing genres as they pass into something they can call their home. I’ve been given the opportunity to exclusively premiere a track from this release which was put out on the 4th of April. The track “Tiger” from this album is featured exclusively for your listening pleasure. You can stream and listen to the track itself down below, and you can also buy their release from themselves, or their different labels. Check it out, because this is something you wouldn’t like to miss. They’ve got a lot to offer musically, a stringent response to an unhinged world.

Premiere: The Pocket Rockets – The Pocket Rockets


Since they released two singles “Somewhere We Can Be Alone” and “Summer Girl“, the band The Pocket Rockets have finally released their first album. A self-titled one which collects these singles and a couple of new tracks by the names of “No Control“, “Who We Are” and “MDNGHT“. Jon Siebels (Eve 6) have produced this album for them, and as they say in the first song: “nothing can stop us now“. That’s how it should feel when you’re a new band that is continually making progress. With their good kitsch indie-rock themed songs, early rock’n’roll vibe, mixed together with post-punk vibes. This  gives them a rather more interesting shape of what their indie-rock should be about, rather than the same old, same old that a lot of indie-rock bands seem to be doing. As they’ve created their own version of what it should be, the careless riffs and on point drumming is a joy to be heard. Even though a lot of their lyricism derives from the simple, it’s catchy and good together with the rest of the music. Nothing can be done more than to bob your head to this fine piece of indie-rock, feeling that summer is ahead of me – but closer then ever. We’re giving you a premiere of their self-titled album “The Pocket Rockets“, so you can listen to and take in this band on your own. Because they’ve been with us since some time now. Stream it from their bandcamp and enjoy.

Spotlight: Scraps Of Tape – Sjätte vansinnet


Allas våra grabbar i Scraps Of Tape bevisar återigen varför de är en av Sveriges bästa band. Sedan deras första singeln från deras senaste släpp “Sjätte vansinnet” kom ut, nämligen “We, the leftheaded“, så har vi sedermera blivit bombarderade utav albumsläppet i sin helhet – som släpptes den 26:e Februari. Deras inte lika hårda, men ack så välgenomtänkta blandning av instrumentell post-rock och punk, som sneddar in på indie rock, har blivit en ledstjärna åtminstone för mig själv. Punkigheten tittar fram mellan de sköna indiemelodierna, och de strukturer som håller upp låtarna med en slags järnhand i bakgrunden, levererar precis den arrytmiska rytm som man letat efter men inte sällan funnit. Albumet blir hårdare och hårdare ju längre in man kommer i det, och det känns skönt att det finns en röd tråd som man kan skita i, när det gäller Scraps Of Tape. Givetvis finns det ett sammanhang för allting, men de genomgår en kvick metamorfos efter de långa slingorna av medryckande gitarrer, eftertänksamma melodier och det nordiska kynne som de representerar med sin musik. Man känner hur vemoded fullkomligt pyr ut ur deras geniala händer, och huvuden. Som helhet är de en kraft som man bör räkna med om man inte vill förlora lite utav sig själv genom att återgå till den tomhet som man känner efter att albumet är slut.


Samtidigt så är det så pass fulländat att man grips tag i av känslorna, och låter det hända. Det vore verkligen intressant att få veta mer om låtformuleringarna, när det kommer till själva namnen. Efter låt nummer tre så blir de hårdare och hårdare. Till slut verkar de ha gett upp lite av hoppet som slår gnistor mellan raderna. En grej som jag kan tycka saknas är det svenska, som hade passat väldigt bra när det kommer till lyrikformen, för det hade lagt till en helt annan dimension till låtarna och helheten som sådan. Om man ändå greppar tag efter vemodet och slänger det i ansiktet, så bör man ha förstått var det kommer ifrån. Men med det sagt så är det inget fel med det engelska, då det tjänar sitt syfte väl ändå, men det är ändå den avsaknaden som gör att man vrider lite på huvudet och känner att någonting fattas. Däremot är det välkommet med den popighet som sipprar igenom luckorna, inom den ångande post-rock maskinen som egentligen struntar i vilket och bara kör på.


En annan intressant grej är hur de samarbetat med Henrik Jacobsen för att bygga en begränsad upplaga av en fuzz-pedal, som är uppbyggd på så sätt att man kan relatera det till Scraps Of Tape – och det faktum att själva pedalen användes för att spela in “Sjätte vansinnet”. Trevligt nog så är pedalen redan slutsåld, då den endast uppgick i femton exemplar, där man även fick deras släpp på både CD och LP – inkluderat. Dessutom så har Johan G. Winther (eller?) designat två tröjor som snart går att köpa från skivbolaget de ligger på; A Tendervision Recording. Tröjorna går att beskåda här ovanför. Till syvende och sist så tycker jag att ni bör köpa albumet om ni tycker att det är värt det, för det tycker jag. Där finns tio helt fantastiska låtar som fått den uppskattning de behövt, likväl som albumet fått det. Om ni skulle vilja läsa en intervju som förklarar deras släpp mer ingående, och lite till, så hänvisar jag er till Streama albumet här nedanför och njut av det, nu när våren knackar på dörren. Jag har redan fått vårkänslor av detta album.

Exklusiv Stream: The Chrysler – A World I’ll Never Know


Måndagstörsten har börjat utveckla sig efter en dag som sannerligen varit tuff för alla, eller åtminstone borde ha varit det. För på Måndagar händer oftast inte något extravagant, utan man närmar sig långsamt verkligheten återigen efter helgens sköna bris. Eftersom att det för en månad sedan redan varit aktuellt med att The Chrysler kommer att släppa ett nytt album, då det redan gått sex år sedan “The Benelux Years” släpptes år 2007. De har varit hängivna till Flora & Fauna, nog mestadels för att skivbolagsmogulen Henrik von Euler själv är djupt insyltad i bandet ifråga. Denna gång är de ännu hängivnare. En platta med elva låtar kommer att släppas lös den 9:e Oktober, som går under namnet “Hands Across The Sea“. För att fira att det faktiskt är mindre än en månad kvar tills albumet släpps i sin helhet, för er att avnjuta efter att ni betalat med riksdaler – så kommer det en exklusiv låt som Invisible Guy fått ta del av. Ni vet redan vad låten heter, men det skadar inte att upprepa sig lite väl ofta, för det här är titeln; “A World I’ll Never Know“. Den utgör nummer fyra på B-sidan, nämligen B4. Anledningen till att det blev just den låten är hur den melankoliska ådran och den stämningsfyllda atmosfären flyter in i varandra på ett så okrystat sätt som är möjligt. Den gör också att man kan strunta i Måndagsångesten och få utlopp för ilskenheten, då helgens bångstyre blir återbetalt i form utav veckans sega början. Låten ger också pånyttfött hopp, då den lagom extravaganta poporkestern skriar sig hesa i den vildmark som betongdjungeln kan vara. Ni får även chansen att se omslaget i sin helhet och inte den ofullständiga skiss som åkt upp förut. Förresten, Magnus Frederiksen har gjort det fina omslaget. Lyssna, njut – och bli hoppfulla igen. Det är min gåva till er, med hjälp utav Henrik von Euler. Lyssna till låten här nedanför.

Premiär: Most Valuable Players – We Came Out Of Our Hiding [Musikvideo]

Tidigare så har Most Valuable Players åkt upp lite varstans i bloggosfären, där människor varit som mest lyriska. Idag så åker de upp här, på grund av att de har en musikvideo till låten “We Came Out Of Our Hiding” vars låt har delats så många gånger att man nästan tappat räkningen. Nu har de dessutom hoppat på Kalligrammofon, som släpper deras album den 1:e September. Musikvideon i sig verkar vara en oddyssé över bandet, från när de var unga till när de blev lite äldre. Med andra ord så är det en perfekt video för deras ankomst inom indiesammanhang på riktigt. De har nämligen spatserat runt i mer okända territorium tidigare, i och med Friendly Noise-tiden. Eller så är det kanske så att inte mycket har ändrats, mer än att de har mognat ordentligt och lagt på sig ytterligare ett lager av mogenhet, innan de gett sig ut på riktigt. Här finns det mer rum för indierockens svada, men fortfarande så håller de på den experimentella lo-fi rytmiken. Även om det onekligen är mer grandiost än det någonsin har varit och deras sång är mer slipad än den någonsin varit förut. För att inte tala om all krimskrams som flyter omkring i ljudlandskapet och påminner oss om att vi faktiskt lever. Levande musik för levande människor, i en död tid. Känslomässig tillhörighet i en kall tid. Man kan lätt säga att Most Valuable Players har hittat rätt spår. Ni borde verkligen lyssna till musiken och ta till er av musikvideon. Nostalgi kan inte undvaras. Men tack, ni ger oss åtminstone något hopp om framtiden. Musikvideon är för övrigt skapad av Sebastian Rozenberg.

Några frågor till Reveries!


Reveries är ett relativt nytt band, med medlemmar som både härstammar från Småland och Östergötland. Medlemmarna i bandet är Alice Axinder (Sång), Gabriel Petterson (Sologitarr), Noa Åkesson (Sång/Gitarr), Konrad Annerud (Trummor) och Martin Gabrielson (Bas). De står på stabil grund med deras egensinniga indie rock, som gärna drar influenser från shoegaze, post-punk, post-rock och en uppsjö av genrer som passar i sammanhanget. För att vara ett så pass nytt band, så har de redan figurerat i en mängd olika sammanhang. Förutom att de fått en kaskad utav bra recensioner, så har deras musik även varit med på den Amerikanska sportkanalen ESPN – i deras tävling “Real Street“, som arrangeras utav X Games. Utöver detta så kommer de även att dra ut och lira i sommar. Därför bestämde jag mig för att ta en närmre titt på detta band och ställa några frågor.

Bevisligen så kommer ni att spela en hel del nu till sommaren. Var kommer man att kunna se er någonstans?

– Ännu är det inte många spikade datum eller platser, men vi är på G i Norrköping, Motala, Gotland, Linköping och även East FM som är en Östgötsk radiokanal. För att boka en livespelning med oss kan man maila till

Av någon märklig anledning så är ni fortfarande osignade. Har någon hört av sig till er och visat intresse än, med tanke på den publicitet ni fått den senaste veckan?

– Nej, ingen har hört av sig, däremot har vi fått enorm energi av de goda recensionerna vi fått, av gamla och nya vänner som kommer fram på stan och berömmer oss, och av människor runtom i världen som kommenterar på Youtube och skriver till oss på Facebook.

Till hösten släpper ni er första EP. Hur långt har ni kommit i processen av att skapa musiken till den och finns det någon slags baktanke med släppet, rent tematiskt eller så?

– Vi är strax klara med inspelningen av två låtar, utöver det planerar vi minst två spår till. Vi har velat komma åt drivet och energin i musiken, därför har vi dragit upp tempot i låtarna. Vi tror dessutom att det är viktigt med detta för att bjuda på en intressant live-spelning när man är ett litet och okänt band.

När det kommer till den svenska musikscenen, så finns där en hel del att kamma hem just nu. Vilka band tycker ni själva om, som är aktuella nu och som är från Sverige?

– Det är svårt att bara nämna några, och som sagt har vi en väldigt bred musiksmak. Men vi gillar The Mary Onettes väldigt mycket. De är ett medelstort band från Jönköping som vi tycker är väldigt underskattade och förtjänar att vara större än dom är. Goat, Holograms, Kite, Shout Out Louds, Tallest Man on Earth, Palpitation, listan kan kan göras väldigt lång. Vi får såklart heller inte glömma vännerna i Soundmeds!

Ert mål med bandet verkar att slå till på stort. Har ni rockstjärnedrömmar eller vad är det frågan om?

– Det är inget vi riktigt har pratat om eller har som mål, men det är klart att det skulle vara kul om vår musik når ut till många människor. Vi vill ju gärna resa runt och spela, samtidigt som man kanske inte vill bli den som alla känner igen. Vi tar det helt enkelt som det kommer men jobbar för att bli hörda, spela och ha kul!

På tal om det rent estetiska så är ert omslag till singellåtarna rätt fränt. Vad var tanken bakom det?

– Vi använde oss av en gammal bild som Alice tagit för flera år sedan, när hon precis börjat fotografera. Hon och hennes vän rände ut på en åker i bara trosor med katten, och fotade. Martin har dessutom känsla för design. Vi ville skapa ett eget omslag och tänkte därför att det var bra att kombinera deras talanger; resultatet blev Alice foto med Martins logga.

Tidigare så har ni även släppt ett par demolåtar. Finns det någon chans för att dessa kommer att vara med på er kommande EP?

– En av våra demolåtar har vi spelat in på nytt och arrangerat om, men annars är det bara nytt material.

Okej, nu har den virtuella tiden gått ut. Vad vill ni mest av allt säga här i slutet?

– Gå in och gilla oss på för att hålla utkik efter den kommande EP:n! Tack för den fina recensionen och intervjun!