Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Lyssna: Himlakropp – Tusenårssömn

artworks-000087432749-cbqeb4-t500x500

Just den här dagen, för exakt tolv timmar sedan, så släppte skivbolaget Jämmerdosa albumet “Tusenårssömn“. Det blir min första introduktion till artisten Himlakropp. Jag hade inte hört talas om honom tidigare, men när man får tio låtar rakt upp- och ned att lyssna till så tackar man inte nej. En salig blandning av dub, techno och med inspiration tagen från Nordisk folkmusik. Ja, tillsammans med en hel del som har med rymden och kosmos i allmänhet att göra, förstås. Tidigare så har han självsläppt ett album vid namn “Megamal“, vilket för mig antyder någon slags koppling till Hávamál med Megaman inslängd någonstans däremellan. Vi ska i alla fall titta in i den värld som Robert Eklund föreställer sig genom sin musik. Många, om inte alla av låtarna är så drömska att man undrar om man råkat somna medan man lyssnar till musiken. Det finns någonting avslappnande med att höra en ständigt rörlig ljudbild som inte på något sätt stör tankarna. Musik att drömma sig iväg med. Långsamt så utvecklas det lugna ljudlandskap till något annat, men precis när man tror att höjdpunkten är nådd så plaskar man ner i djupet igen. Man skulle med lätthet kunna förväxla detta med någon slags hyllning till det mörka djupet som vi kallar för världshavet, istället för att det skulle kunna vara anslutet till rymden. Kanske är det där som den Nordiska folkmusiken slår sig till ro.

Det känns som en så absurd blandning när man bara läser sig till det. Men när techno och dub möts tillsammans med de övriga influenserna så skapar det en väldigt förskönad bild av verkligheten. Man kan verkligen drömma sig bort bland synthmelodierna som så upplyst visar vägen, medan den mer sega rytmen skulle kunna vara alvkungen som långsamt rör sig mellan skogsstigarna. Även om en hel del av ljudbilden nästan kan sägas gå in i 8-bitarsfällan ibland, rent melodimässigt men också när det kommer till ljudlandskapet i helhet – så är det en del som gärna skulle kunna skalas av. En annan del som jag verkligen inte tål är när Robert går in i någon slags extas med sin egen röst, och drar den genom en sladdrig vocoder. Nej, det låter verkligen inte bra och det förstör det drömska med musiken i sin helhet. Annars finns det väl inte så mycket att klaga på, det man hör låter välproducerat och har kraft att slå igenom bergsväggar. Men tona gärna ner den grandiosa stämningen som melodierna förmedlar, för det drar ifrån hela dub-techno-känslan som det spenderats tid på att bygga upp. Det känns som att Himlakropp hela tiden ligger mellan ett välsvarvat och lugnande ljudlandskap, men att det helt plötsligt ska in något annat för att få igång saker och ting. Om det dilemmat försvinner från musiken så kan jag tänka mig att det är bland något av det underskönaste jag hört i år. Köp släppet från Jämmerdosa om ni gillar det ni hör.