Premiär: Maskinåldern – Pilotavsnittet

repmixfinal1

Vi har kommit in i maskinåldern för länge sedan. Sedan de agrariska dagarna har industrier tillkommit, och nu har vi redan välfungerande robotar. Kanske kommer vi människor att modifieras till att bli cybernetiska, kanske är det hög tid för en “terminator” – eller är det bara rent önsketänkande? För dagarna är förbi när man kunnat leva runtomkring sköna grönområden, som blir allt färre var dag som går, då allt som kan tänkas vara urbant och hippt ersätter de tråkiga grönytorna. När denna maskinålder väl är här är den svår att stoppa. Maskinåldern står och knackar på dörren, varesig du vill eller inte. Han vill komma in och förgöra det du håller kärt, då hans monotona liv inte kräver några känslor alls. Kylan flyter in och övertar sin rättmätiga position i Norden.

Välkommen till vår Maskinålder.

Detta är en podcast där jag, i egenskap av mitt skriveri på blogg-zinet Repartiseraren, förlänger min arm in i podcastvärlden – ytterligare en gång. Det har redan varit beprövat i och med min första podcast-serie “Svensk Punk och Hardcore” som startades 2012 och lades ner samma år. Ni kommer att få lyssna till samma experiment, ungefär samma upplägg, men där inriktningen är en annan. Istället för enkom stela intervjuer, så är det mer fritt och inte alls genrebaserat. Ni kommer att få bekanta er med allt från The Guilt, nu i pilot-avsnittet, till avsevärt annorlunda karaktärer, band, skivbolagsmoguler – och många andra intressanta människor.

I pilotavsnittet satte jag mig ner på Basement Café i Malmö och tog ett snack med The Guilt. Denna duo startades för cirka tre år sedan och har sedan dess släppt strölåtar och en EP betitlad “The Guilt EP“. De är nu aktuella med ett släpp på Heptown Records i höst. Detta blev en längre konversation som hamnade på, i runda slängar, en timme och trettio minuter. Inkluderar både försnack och en seriösare djupintervju med denna duo.

Utöver det fick jag tag på trummisen Kim, från bandet Hemgraven. Ett välsvetsat band med fyra medlemmar som lagt grunden för sin självskrivna historia med det första släppet “Hemgraven EP“. På så sätt har detta band en liknande uppkomst som The Guilt, och de delar även på att ha uppstått samma år och det faktum att bägge konstellationer släppt en EP först och gjort annat senare. Bland annat gjorde de sig ett namn i och med släppet av den andra samlingsplattan på Peter Out Records där en av deras låtar var med. Med en osläppt låt från deras kommande album i detta pilotavsnitt, blev resultatet en mini-intervju med Kim.

Ni kan också hålla till godo med en osläppt låt av Svart Städhjälp, en låt som kommer att återfinnas på deras kommande album men som spelas i pilotavsnittet, exklusivt.

På tundran kan ingen höra er skrika, i Maskinåldern så gnisslar er kropp likt ooljat maskineri.

Låtlista:

1. The Guilt – Give It
2. Golden Kanine –  Scissors
3. Hooves Not Hands – Discipline Finger
4. Hemgraven – Ett annat sätt att leva (Osläppt)
5. Johan M Roos – Duett
6. Skraeckoedlan – Fågelsång
7. Krypta – Under snön nästan gabba
8. Svart Städhjälp – Mina Problem (Osläppt)
9. Goz Mongo Alliance – Frank
10. Nimam Spregleda – Body To Body

Skulden skapar musikvideon och musiken!

The Guilt är ett punk-band som är baserat i Skåne, närmare bestämt i Helsingborg och Malmö. Punkduon består utav Tobias och Emma. Hittills har de släppt ett fåtal låtar, bland annat den senaste som går under namnet “Blood“. Utöver detta så har de även gjort en musikvideo förra året, till deras tidigast släppta låt “Give It“. Musiken kan karakteriseras som en liten dos av no-wave, med ett stort släng av trummaskin och punkdänga. Jämförelsevis kan man hitta en liten del The Birthday Party i deras musik, samt även möjligtvis ett litet släng av KaS Product, eller åtminstone dess punkiga och icke-elektroniska motpart. Skillnaden mellan dessa två och andra punkband är enorm, först och främst med tanke på att de bytt ut de traditionella trummorna mot en trummaskin istället. Men även på grund av att de har ett större oljudslager mellan golvspringorna. Fokuset ligger dock inte på att försöka vara ohörbara, utan snarare att ge ett visst mått av originalitet och även en eller annan känga åt de mer utsvävande, fast balanserade, projekten. Lyssna till deras låtar nedanför och titta igenom musikvideon här ovanför.

Six In Line – U Shud Hev Invtd Me

The Cover?

Well, to be honest, it’s not much of a detailed cover. Even though detail doesn’t have to mean quality, I prefer covers which I can check back on now and then just to re-discover something. But that pretty much gives away how much of an humorous, new or just crossover an act will be. If compared to Municipal Waste covers, you’d have a long way to walk. Since this is one of their first covers and second release, I’ll let it slide. So let’s analyze the symbolic meaning of 999/666 (if turned the other way) it could mean anything from an emergency number to a Sunday. Who parties on a Sunday anyway? Must be an unlucky bastard that isn’t even invited. The 666 is self-explanatory, high-way to hell comes in mind but also the Devil. Even though the rest of the cover seems to enjoy the more cartoony sides of things, there are actually some details and symbolism worth noticing as I did above.

The jeans, arm and axe are pretty detailed when compared to the rest of the picture. It feels pretty weird that there are cans of beer lying around when everyone is inside, maybe they were outside for a short while? But that doesn’t explain the party-goers lack of alcohol left on the outside. Since they’re so many attending the party. Somehow the cover becomes better the more you focus on it and the longer you stare at it. The title of the album is written in bloody letters, probably by an illiterate or someone who’s really mad and didn’t get invited to the Sunday party. Maybe I sense some kind of internet-meme here of some kind? Well, the morale of the story is: if you didn’t get invited, you’re probably going to become an axe-wielding maniac. And that’s not somebody you’d like to party with, probably someone you should stay away from. It also comes to mind that this cover in a way or another mocks those human beings with zero self-distance, which is fun when you think about it. All-in-all a interesting cover in the end, probably not the first thing you’d associate thrash with but it permanently stinks crossover.

Continue reading