[4th] December: Crowhurst – Shallow

10841330_10153017701387573_344887033_n

From America with deep-rooted hatred and especially no love for Bono or The Beatles, comes Crowhurst—a solo-project commanded by Jay Gambit—also known under the guise of Girl 27—a continuation of his sound experiments. Before May of this year the project was a collaborative one with a full band set-up. From then he’s gone from noise, power electronics, dark ambient and back again, including numerous attempts at drone and ambient. We must admit that many of his releases remain unheard but his concepts are of interest. Not only because of his collaborative efforts on split-releases with Water Torture, Et Nihil, Sordo, Human Fluid Rot, Tanner Garza, Black Leather Jesus, Breakdancing Ronald Reagan, Trevor Bolin, et cetera — but because of his productiveness, and transgression between electronic and non-electronic music. Power electronics and power-violence seem to have more in common than one could ever imagine. It’s actually not that hard to fit those genres together, the only bump in the road would be where to draw the line, but there have been even weirder constellations co-operating so nothing should be said about that.

crew

One confusion is whether Crowhurst since Girl 27’s first release “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.” goes back to being a whole “ensemble“, or if it is intended for his personal experimentation. I hope for the latter. Somewhere along the road if you’re not into the phenomenon, you can easily confuse both his solo-project and his supporting players for one and the same, besides the reality of the harshness that separates the two. So it’s good that he chose to go his own way under a whole new name. This makes the connections even more irrelevant and creates a distinction between his follow-up work and the original setting of Crowhurst. Anyhow, his productiveness, let’s return to that. With his harsh noise endeavor, four original releases have been put out, named: “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.“, “The End“, “Haldol“. and the self-titled release “Girl 27“. He’s also been able to hook in Dreamcatcher for a split-release. Though I am not too sure about the nihilistic tendencies delivered, conceptually the releases make for vivid interpretations.

a0131734825_10

So for the 4th of December, Crowhurst have lent himself for a more beat-oriented and noise-driven intermezzo which starts of painfully harsh, keeps going at it for what feels like more then four minutes and then completely dies out into nothingness. It might be a proper transgression from his old self to the new moniker he operates. The song is titled “Shallow” and separates the thin lines between ambient-like noise and a steady rhythm which shakes you around and spins your world 360 degrees in the wrong direction.

Poem:

You be nice to Santa,
he’ll grant you Americana
If you’re not,
he’ll be utterly distraught

4th of December has not ended yet, but only begun. We’re past the cold and chilly grounds, we’ve entered the desert and you’ve suffered heat exhaustion. Tomorrow a new track will be released and the temperature might flutter. Until then, enjoy the exclusive and newly produced song “Shallow” courtesy of Crowhurst, on Repartiseraren.

Review: Various Artists – Artificial Selections

a3207601573_10More then a week ago, a new compilation emerged out of the alternative underground. A compilation that caught people off guard because of the beautiful representation of cold-wave, post-punk and experimental selections – including a wider variation of genres. Featuring both unrepresented artists and those who are not. First off are Excuses, the solo-project by Matthew Rowe whose debut was put out on the now defunct label Function Operate, back in 2012. This self-titled release featured five songs but his contribution to the compilation was with the track “We Are Fuel“. It is a raw track which lets a dodgy atmosphere with shoegaze fill out the sound-scape, together with the ambivalent riffing you’d only find within darker post-punk. Although his vocals on this song isn’t up to par with the rest of the landscape of sound, it is held up by the general mood that he delivers with sincerity. I just wish it was coupled with a better vocal representation because right now it sounds too cheesy. But I must say that it is a good opener which sets the bar for the rest of the compilation higher up.

Continue reading

Skördetid [Del 2]: Vågen är slutet – Ingen Våg är bara början!

0002510815_100

Tidigare har vi haft med Ingen Våg Kassetter, som även kommer med denna gång. Det handlar om Skördetid, och allt ni behöver veta om deras kassetter kan läsas i första delen av Skördetid. Vi skördade Miljoner Döda, Sandor Rado och Femtekolonnare. Denna gång så skördar vi Solo Archivist-släppet “Present Is Eternally Past” och Miljoner Döda, vars släpp går under namnet; “Ingen väg ut, bara ner“. Med andra ord så är det Ingen Våg 015 och Ingen Våg 016 som lyssnas igenom, denna gång. Det som är mest intressant när man avhandlar mindre skivbolag, är när man inser hur mycket dedikation det egentligen ligger bakom dessa släpp. För merparten av låtarna ligger alltid över nio minuter, och kassetterna fullkomligt skriker D.I.Y.

Det måste även påpekas att det är härligt att upptäcka vad som växer i den underjordiska myllan, när det kommer till Växjö – något man kanske inte upptäckt annars, om man inte fått något intresse visat från det andra hållet. Hur som helst är det sprängfyllt av dystopi, precis som förra gången, men det gömmer sig faktiskt en eller annan överraskning också. I denna del blir det som sagt två styckna recensioner, precis som det var i den förra. Skillnaden är liten, och det är fortfarande låt för låt som gäller när det recenseras. Välkommen till Del 2 av Skördetid, och den andra delen i den mytologiska beskrivelsen utav Ingen Våg Kassetter. Jag hoppas att ni finner stort nöje i att läsa vad som skrivs.

a2190587791_10När det kommer till Miljoner Döda så kan man lugnt säga att den här kassetten innehåller det värsta hjärntryck en människa någonsin kunnat tänka sig. Nu åsyftar jag trycket som samlas på hjärnan, när den trycks in med en noisekavalkad så tung att öronen håller på att spräckas. Outhärdligheten har fått ett musikaliskt ansikte endast en minut in av lyssningen, och jag försöker att erinra mig om när jag senast hörde ett sådant extremt klaustrofobiskt ljudlandskap. Det är som om de övergivna industriella giganterna kommit till liv igen, fastän de varit övergivna i flertalet decennier. Den karga Sibiriska tundran som bankar på det ödsliga huset, i form av en järnhand, som levererar musikaliskt snömos till extrem överdrift. Nej, den nästan 19-minuter långa låten kan inte konstateras att var enformig, men det är svårt att pulsa igenom och ta till sig då det bedövande ljudet lämnar en rungande huvudvärk av guds nåde. Även om det finns en hel del komplexa arrangemang i denna låt, så kan jag tyvärr säga att det är väldigt svårt att ta sig till det som kommer ur hörlurarna. Eftersom att man knappt ens kan ta sig igenom de första minuterna. Inte för att det är dåligt, utan för att det är så otroligt extremt att det inte finns utrymme för en hjärna – som inte är byggd av stål – att ta sig till slutet av låten. Dock, efter ett antal plågsamma stunder där “musiken” varit tvungen att stängas av, så finns där ändå någonting som letar sig tillbaka till mig.

a2753412439_10Den ensamme arkivisten. Solo Archivist förgyller min dag genom att släppa sol igenom måltäcket. Det känns som någon form av tribalistisk ambient, som ändrar skepnad ju längre in i ljudlandskapet som man kommer. Trots att detta kraftpaket är indelat i olika sektioner, från den flummigaste flöjtmusik till en blandning av karg akustisk folkmusik. Det enda man vet säkert med detta är att det sakta men säkert flyter in i vartannat och lämnar mycket till de experimentella krafterna att få övertaget. Sedan, bara sådär helt plötsligt, så kan allting ändras till en melankolisk noisevagga. Ond bråd död väntar vid hörnet när de långsamma drönarna lagt sina vantar på oljudet som strömmar ur högtalarna. Bubblande och släpiga ljud kan höras längs med ljudkorridoren som istället för att vidga sig, sluter sig och blir klaustrofobisk. Två världar möter varandra mellan varje låt som går. Det låter som om någon har övervintrat i Indien och tagit med sig deras inhemska ljud. Där sådana instrument får spela en större roll än vad som är nödvändigt. Ibland känns det onödigt flummigt att lyssna på och det leder inte direkt någon vart. Man blir inte direkt uppiggad av det heller utan snarare slö i huvudet. Snabbt så ändras det till förmån för det noisekör som man har vant sig vid när det kommer till det andra släppet. Även om det känns hårt till en början så är det snarare dova oljud som hörs mellan de sprakande ljuden som låter väldigt likt leksakspistoler. Det rent av syrliga ljudet som långsamt krånglar sig ur högtalarna är lika segt som polkagris kan vara. Men det är en positiv överraskning emellan varven, även om det inte direkt är musik som tilltalar en själv. Både när det kommer till det rent psykedeliska och när det kommer till noise. Här känns det som om man släppt på klicheérna och bara kört på.

Listen: Nostilevo #55 – Men Of Bissau – To Heal In Paradisó [#1]

a0990283027_10

Men Of Bissau, Avellan Cross and Siobhan – are all a part of the April batch of cassettes from one of my favorite label(s) Nostilevo. Three cassettes whose sound-scape become alike, but differentiate in many ways. “To Heal In Paradisó” is the first effort, “TECHNOISE [MTN K7]” the second, and “Enhancer” the third. The last-mentioned release is a re-release of a 2010 cassette – the debut-album by Siobhan. Welcome the new wave of industrial from the heartland of urban Detroit, to San Fransisco heat, and the global experiment and throwback reference of “Club Baraka” – the first release by Men Of Bissau, ever. Featured in the first section of three for you to listen to [#1], is Men Of Bissau. You don’t even know what you’re getting yourself into.

a0990283027_10

Men Of Bissau, not the same men as before. With “To Heal In Paradisó“, these men retire from their original intentions at “Club Baraka” – just to transform their new outfit into an even more ritualistic experience. It’s hard to conceptualize what’s even new about it, more than by their rather ominous theme. Experimental industrial is what first comes to mind, as the hissing sound of tape-distortion is put out, channeling their sound-scape into a veritable sonic explosion. Spiraling upwards into a chasm of dismayed sound that would put a digital experience to shame. This is in its entirety an analogue, but freakishly lo-fi concoction of the most horrid sounds imaginable, put forth with the sabre of a new wave in industrialized nonsensical gibberish. Flying the flag of a rather minimalistic and claustrophobic, mass hysteria, in agonizing noises that grind your gears until your ears could decay. The maniacal flashbacks in a murderers sense of the world, a war-zone of stirred emotions turned upon the general whom had been a character with ill intentions, flying away into retirement, leaving behind a trail of blood. For those who take great interest in these men, it might not be hard to understand their intentions. Because they act accordingly to how they want to be portrayed through sound. We might never know if this is their real representation, or just a world they paint up with the most unimaginable atrocities in mind. Themed perfectly to suit a journey through roughly thirty minutes or more, taking an even more absurd turn when they decided to change their behavior. This will have you interested, this might even destroy you in ways not humanly possible. It’s an otherworldly experience when listening to it, but it is also hard to grasp properly. Perhaps that’s the whole meaning behind it. Six tracks, healing your soul, heated exchange with a post-apocalyptic and futuristic vision. Human decay going strong. Featured as a cassette-release and categorized as #55 by Nostilevo, limited to 133 specimens, 33 with silver label and 100 with a gray label.

Lyssna: Fäkalien – Sexual Colonization

artworks-000071489429-ckyrfx-t500x500

Bombardemanget fortsätter. Eftersom att vi valt att koncentrera oss på de mörkare strömningarna i underjorden, så gör det sig bra med Fäkalien, eftersom att det är power electronics och dödsindustrial – men också på grund av att den Italienska etiketten ANGST gör ett samsläpp med Scorze Records. Fokus ligger främst på svensk underjord, och eftersom att Fäkalien är ett svenskt solo-projekt som varit igång sedan 2013 åtminstone, så är det passande eftersom att detta samsläpp mellan två etiketter just är detta. Ännu finns det ingenting som är klarställt när det kommer till vad kassetten kommer att heta. Men för den som är intresserad av en historiegenomgång, så kan vi meddela att detta solo-projekt först släppte ifrån sig “Untitled” på ännu en Italiensk etikett, men denna gång hette den Diazepam. Detta var år 2013. Det senaste släppet är antingen spliten med Tjere, 886VG och Toxic Bliss – som också fick namnet “Untitled” – eller så är det en annan split som släpptes i Maj år 2013 som också är obetitlad. Skillnaden var att de som var med på detta släpp var istället Shaun Robert, ✰☻★☺✰ och Amy Weinrausch. Förstnämnda släpptes utav Untitled Productions och det sistnämnda utav Shit Noise Records. Eftersom att vi aldrig tidigare hört talas om detta solo-projekt, så kändes det passande att ta upp det. Nu finns det en låt som är tillgänglig och det meddelas att släppet kommer snart. Så det finns inget fast datum än, men detta blir i så fall det första släppet från Fäkalien detta år. Ni kan vänta er tribalistisk – nästan rituell – power electronics med influenser från både dödsindustrial, men även noise. Alla tre är hyfsat uppenbara. Men jag måste varna er för att det är väldigt hårt och namnet på låten är “Sexual Colonization“. Det blandas med varierande sampling, både från Andra Världskriget, men förmodligen från annat håll också. Håll i hatten när ni lyssnar på detta, för det kommer att bli en ordentlig resa. Mystiken tätnar. Lyssna till låten när nedanför och invänta detta samsläpp á la ANGST och Scorze Records.

Lyssna: Third Eagle – Confirm The Word

artworks-000073863762-dhi3v6-t500x500

Henrik Söderström från Händer Som Vårdar har ett sidoprojekt som annonserades ut idag för allmänheten. Det första släppet “Confirm The Word” släpptes utav Blodörn, en etikett som tillhör ingen mindre än Varg som håller lågan klar som skivbolagsmogul. Detta sidoprojekt är det fjärde släppet på Blodörn och inkluderar de två låtarna “Shame On Him Who Don’t Believe” och “Mark 16“, bägge släppta som en kassettutgåva. Den tredje örnen, eller Third Eagle, har en helt annan ansats när han i detta projekt försöker att blanda minimalistisk noise med kacklande industrial. En bisarr blandning som lämnar en häxkittel av bubblande ljud och obehag i ens sinne. Den andra låten är betydligt mer okontrollerad och spastisk, än vad den första är. För oss här så verkar det som om Third Eagle gör en post-mortem på noise i sig och lämnar inte kvar några eftersläntrare. Man är fångad i en noisebubbla som när som helst kan spricka och gå i tusen bitar. Ju mer man lyssnar desto mer krackelerar glasbubblan. Samplingarna som upptas i låtarna gör att paranoian växer inombords och att man inte vågar ta ett steg till för att sätta igång låtarna igen. Ett klart godkänt förstasläpp. Ni kan lyssna på bägge låtarna i sin helhet från Blodörn, då bägge låtarna ligger uppe som förhandsvisningar på skivbolagets Soundcloud. Här nedan kan ni bara hänge er till den värld som Third Eagle river ner. Det märks att Nordisk noise och industrial ligger i framkant. Det är en närmast religiös upplevelse som är här för att stanna inom dig. Tro det eller ej, men så är det.

Recension: Johan G. Winther – Eating Or Vomiting Its Tail

a1074668438_10

Johan G. Winther är både en konstnär men även en musiker. Med andra ord så har han ett par välsvarvade talanger som han väldigt ofta tar i bruk. Under alteregon som Tsukimono, grupper så som Blessings, Heathers/Hollows och Scraps Of Tape – så är han både en välkänd figur, men även okänd. Men det är inte det som denna recension kommer att handla om, då Johan. G Winther använt sig av sitt namn på senare tid och både släppt via Zeon Light Kassett, och nu till sist även Beläten. Det är det senaste släppet “Eating Or Vomiting Its Tail“, som vi kommer att titta närmare på. Egentligen så släpptes det för nästan en månad sedan, men vi har inte direkt kommit till skott. Nu gör vi det. Släppet består av de två låtarna “Eating Or Vomiting Its Tail” samt “Will To Burn“.

Continue reading

Review: Steel Hook Prostheses – The Empirics Guild (CD)

601214_10151575131198665_1035437831_n

It wasn’t a long time ago since I heard about these fellows from Texas. Even though I’ve rarely encountered their music anywhere, their artwork and name have been etched into my brain. What I do know now, however, is that this release is their latest album-release since “Atrocitizer” was released, in 2008. John Stillings and Larry Kerr are their names, and I find myself repeating those names in my head, in an almost perfect symbiosis with the scene from Fight Club where they start chanting:”His name is Robert Paulson“. Just replace that name with their name, and you have a totally bizarre coincidence, but a strong incitement to actually start reviewing this monstrous release. Before I go on and do that, I must say that this is another release from the magnificent Malignant Records, from the US of A, which hasn’t let me down so far. So we’ll see how this one goes. Another thing that has to be mentioned, is the fact that this was released on the 29th of March, which is a while ago. It contains material recorded between 2008 and 2012. Hopefully, my earlier lack of inspiration, wordlessness and total apathy – will make this review a much more detailed endeavor.

Continue reading

Part [II]: Channeling the power of Nostilevo!

ebebe

Suffice to say, this is the second part of your indulgence with Nostilevo. I’ll keep pressing it to your face, so you can hear it for yourselves, as you roam your apartment late at nights. Peacefully, you’ll sail with me on the wide oceans that is the Spring batch of tapes from this label. Controllable, uncontrollable – everything is relative, but relatively hopeless. Everything from the purest of experimental endeavors, to scarred Gothic delights, topped of by industrial heaviness. For those of you that haven’t checked it out yet, Part II includes reviews (and only reviews) of the following artists/groups/bands: Pure Ground, Ritual Howls, Church Shuttle, Mammal and The Glass Path. Enjoy it while its enjoyable, return when you feel like returning – and read when your eyes aren’t shut.

Continue reading

Mini-interview with The Elysium Facade!

6774_117967100207_5769114_n

The Elysium Facade is a dark-ambient project started up by Ashe Ruppe in 1998. Since then, he’s released a wide range of albums and is currently in the process of creating his forthcoming album. In another dimension, he’s also involved with the side-project Delphine Coma, alongside Dana Dark. He combines the best of both harsh noise, drone and dark ambient, when he scours and produces the sound-scape. Currently, he’s been putting out his music once again, but this time on Bandcamp and Spotify. Since I began to take an interest in this, I interviewed him via mail. It’s a shorter interview but I hope you’ll enjoy it as you’ve enjoyed every other interview. Scroll down and check it out.

It seems like your music emanates from a naturalistic point of view, e.g. you seem to focus a lot on nature. At least when one reads through the titles of your songs and focuses on the album cover. But where do all these clues lead to, in the end?

– This project has always been about expressing myself in the purest musical form, or at least what poured out of me naturally. Nature has that same pure aspect. I have spent a lot of time alone, deep in different forests all over the country. I have always loved that clarity you can only get when you are miles away from civilization and electricity.  The cover art is my own photography which was taken in Oregon in the Columbia River Gorge.  I think that photograph perfectly captures the atmosphere of the album and the time and place it was recorded.

Why have you chosen dark ambient as a playing field?

– It’s not a genre I specifically chose. It’s not like I sat down one day and decided to try my hand at “dark ambient” music. This style has always been the purest form of musical expression for me. Even before I actually started seriously recording my musical experimentation for TEF back in 1999. I’ve done, what would be considered, dark ambient and experimental music since about 1989. I never sit down with any sort of pre-conceived notion of what sort of track I’m about to record. It’s all done in a very “Dadaist” sort of way. All of the tracks, on The Deepest Sky Is A Shallow Puddle, were recorded when I lived in Portland Oregon between the hours of 12am and 6am. Simply because that was when my mind was the clearest.

I had extreme insomnia and the city was asleep leaving few external noises to clutter my mind. To this day, that remains the only time that these tracks make sense to listen to, for me. If you try to listen to these tracks during the day, with the T.V. on in the background and 5o’clock traffic outside you will miss the point all together. It also makes no sense unless it’s either listened to through headphones or good stereo monitors. The Elysium Facade has pretty much always been for my ears only. It was what I always referred to, semi-jokingly, as my “therapy” and never my “main” musical focus.

Earlier, in the year of 2007, you released a single track for “Silber Sounds of Halloween”. It seems like there’s a lot more focus on the beats rather than the atmospheric content, as there is in your first album release “The Deepest Sky Is A Shallow Puddle”. So why did you go from more beat-oriented to focusing on the atmosphere even more?

– Well, “The Deepest Sky Is A Shallow Puddle” isn’t actually the first TEF album. It’s actually the second, but the first that I have officially released. “Insanitarium”, is the track you are referring to. That is a fairly rare track for TEF because of the use of percussion.  I had been in bed sick for about three days with a very high temperature and on copious amounts of cold medicine. I woke up in the middle of the night and went straight to my computer and recorded this track, then went straight back to bed for two more days. It was very odd indeed and certainly a very rare exception to the drones and atmospheric tracks I typically record.

Concerning that very same album, which you released recently, that contains six tracks all-in-all, makes me wonder – how did the process of producing the album go?

– Since this project was never really meant for mass consumption, it wasn’t approached as I typically would approach writing and recording an album. All of the tracks were recorded over a year’s time as individual tracks that I eventually grouped together.

What is it like to have multiple projects to work on, considering that you’re also in a group called Delphine Coma?

– I’ve always been involved in multiple groups or projects at once. Actually, with TEF and Delphine Coma, it’s very manageable. Over the years I’ve been extremely active playing live and touring and juggling multiple bands. Which usually involved anywhere from two to five other members and three or four rehearsals per week and sometimes as many as four local shows per month. My current projects, with the exception of Glass Arcana, are currently studio projects done in my home studio so I do my writing and recording at my own leisure.

As it seems like you’re putting up your back catalogue up on Bandcamp at the moment, I was wondering how the other albums sound in relation to your first?

– Yes, after about 14 years since the first recording, I finally decided to make all of the TEF recordings available.  I had put a few random tracks around the net over the years and had a couple of tracks appear in movie sound tracks. There had been a few “fan” uploaded tracks on YouTube with an astonishing amount of views so I figured there was some interest in that material. Originally I was going to just simply load them up on Bandcamp but less than 24 hours after I uploaded “The Deepest Sky Is A Shallow Puddle”, a longtime internet friend, Jesse Sola from Numina, hooked me up with Dave Goff in Berkeley who runs Gestalt. Now the back catalog and future releases will be available on iTunes, Amazon, Spotify and all the other usual suspects.

It’s really hard for me to try to describe how each album sounds in relation to “Breathe” from 1999. That album has several tracks that were recorded live, but most of my material is largely improvised and never really rehearsed. I’ll have to leave it up to you to decide how the albums vary.

What other bands and artists lay close to your heart as you delve into the world of dark ambient?

– There are so many bands and artists that lay close to my heart, many of which would not necessarily be considered “dark ambient”. I am all about community when it comes to art and music. I love collaborations, and I love talking with like-minded artists and musicians. This certainly isn’t a new path for me.

I’ve heard that you’re going to release a totally new album under the same moniker. Could you give me any general details about it?

– Yes, this is true. This will be the fourth album for this project and the first to be approached as an album rather than a series of single tracks. So it will be interesting for me to see how it pans out. I don’t really have any details about it to share at this moment other than it will most likely involve my girlfriend Dana Dark who is the vocalist in Delphine Coma. We collaborate very well together and the next TEF album is something that I am certainly looking forward to.

Thank you for letting me ask these questions!

– I really appreciate you taking the time to ask these questions. Keep up the great work!

3211273546-1