Artikel: En insikt i Judas Cradle Recordings punkiga byk! [Avsnitt I]

L-559506-1372118134-3065

Introduktion: Lukinzine, Farsot, Judas Cradle Recordings?

Det började i Göteborg, med Lukinzine och andra åtagande som Ramon Calvo hade tagit på sig. Egentligen är det en rätt så brokig resa, med många timmars arbete som följd, när han bestämde sig för att mer och mer avvika från Lukinzine som sådant. Inte helt och hållet, men det märks att hans webb-zine har fått samsas med andra ting. Bland annat så startades skivbolaget Farsot av både Ramon Calvo och Richard Ingemann (Mosher.se). Utöver det skivbolaget så har även Judas Cradle Recordings funnits ett tag, och det verkar som att bägge skivbolag tillhör varandra på något sätt, med den enda skillnaden att Farsot huserar We Live In Trenches, med det enda släppet på det skivbolaget – som är albumet “Life Crisis“. För övrigt är det Johan G. Winther (Scraps Of Tape) som skapat den fina logotypen som Judas Cradle använder sig utav.

Ett släpp som kom i början av 2014, som var ett samsläpp mellan det redan sedan länge etablerade skivbolaget La Familia Recordings, som huserat välkända akter så som Wolfbrigade, Martyrdöd, Hårda Tider, Ursut, Herätys och Disfear – för att nämna några stycken. Tillsammans, så släpptes “Life Crisis” som ett begränsat vinylsläpp, med 375 svarta vinylskivor och 150 vita vinylskivor. Sammanlagt uppgår de i 525 exemplar. Utöver detta så verkar det som att Farsot och Judas Cradle Recordings huserar under samma tak, åtminstone när det gäller den distribution som Judas Cradle Recordings har. Så låt oss nu gå vidare.

Continue reading

Intervju med två delar av Hårda Tider!

IMG_2479

Det har väl inte undgått någon att Hårda Tider tagit landet med storm när de väl dök upp på kartan. Åtminstone om man räknar med hardcoresfären, då de med sin musik gjort ett permanent avtryck inom denna värld. Bandet eller fenomenet som går under detta namn startade sin bana år 2007 och har sedan dess släppt en större mängd plattor samt förändrat sin line-up radikalt under åren. De personifierar, åtminstone utifrån ens eget perspektiv, vad Malmö Hardcore skulle kunna vara eller kanske rent utav är. Med energisk och lokalförankrad hardcore, trots de olika bakgrunderna – så har de lyckats med både det ena och det andra. Eftersom att denna intervju gjordes ett antal dagar innan Malmö Hardcore Festival gick av stapeln så har den några månader på nacken. Trots det, så anser jag att den är aktuell och förmedlar en intressant bild. När denna intervju gjordes så satte jag mig ner med två av medlemmarna från bandet, nämligen Kalle och Peter. Det ni kommer att få läsa om är allt från deras uppkommande platta år 2013, tidigare spelningar, crime city hardcore och allt emellan som skulle vara intressant att få reda på mer om. Enjoy.

Continue reading

Recension: Svart Städhjälp – Gatuvapen

1349256864-1Rå malmöitisk punk som käkar hardcore till frukost. Första låten “Svart städhjälp” klockar in på cirka 0:46 men levererar maximal njutning. Allt från själva introt till den adrenalinstinna riffbomben, som släpps lös med en stor dos av trummor som trampar på ditt huvud. Man hinner knappt tänka innan man överfallits av deras hantlangare, men man tar skydd bakom ljudlandskapet och kastar sig rakt in för att dansa med till skiten. Här finns precis allt det som man kunnat önska sig, rå punk i kombination med hardcore, med en skrikande malmöit på mikrofonen. När trummorna stannar tvärt och han yttrar “Svart städhjälp” vill man nästan stå där själv och skrika in i mikrofonen för att hjälpa det på traven, så att alla andra runtomkring kan se vad det handlar om. När det kommer till själva helheten i låten så är allting på sin plats, det känns rått och opolerat samt väldigt aggressivt. I ditt ansikte står nu Svart Städhjälp, för de vill komma in och hjälpa dig med lägenheten, fast de har något helt annat i tankarna.

En mer antemisk låt knackar på dörren, för det är nämligen låten “Rädd för allt” som börjar med ett “du är rädd för allt” som skriks rakt i ditt ansikte. Introt är precis som det ska vara, ingenting är tillrättalagt och saker ligger huller om buller överallt runtomkring. Men det finns ändå något organiserat bakom det, man märker att det lagts ned någorlunda mycket tid på detta. Allt från hur ljudlandskapet förändras till fördel för både låten och sångarens nästan maniska skrik. Som med sina lyriker levererar vardagliga sanningar som är acceptabla, men som måste tolkas utifrån sin egen situation. En känga är det däremot, rakt i magen, för att få en att hoppa upp och göra någonting åt situationen. Vardagssanningar finns det en hel del av, men jag påminns om Institution och deras “simpla” men tankeväckande lyriker. Även om det kanske inte är på samma nivå och Svart Städhjälp känns mer lättsamma i jämförelse, så finns där ändå någonting liknande att hämta här.

Nästa låt vid namn “Gatuvapen” är en ännu råare punkdänga som slänger in sig själv i mitt ansikte och utan pardon. Är det någon låt som påminner eller är Malmö, så kan det nog vara denna. Alla absurditeter snärjs ner med ett trumspel utan sitt like, den skrålande sångaren och riffen som skjuts i min riktning flyger förbi likt kulor. En av de lyriker i denna låt som påminner mest om det jag sagt ovan, är följande stycke: “men jag är jävligt svår att styra“. Det känns bra att det finns något renodlat punkband som inte svajar ut för mycket inom hardcoresvängen, utan ändå håller det äkta på flera nivåer. Som något direkt från en av Hårda Tiders låtar med andra ord, fast med ännu mer punk och lite mindre hardcore när allt kommer till kritan. Hur ska man beskriva när ett X2000 skenar ur och Svart Städhjälp spelar sina låtar på taket? Ungefär som det här.

Insticket och låten “Kul för dig” levererar en sensmoral på bara några rader, nämligen: “du samlar pengar, så att du kan köpa massa SKIT“. Ackompanjerat av en ryckig men svängig punkseans, blandad med den hårdare skolans hardcore, endast för att undanröja några som helst tvivel. Om något så har ljudlandskapet överraskat mig ytterligare, det låter inte lika primitivt som det lät på tidigare släpp, utan det låter som en blandning utav det och någon extra krydda som jag inte riktigt kan sätta näven på. Hur som helst är det ett mycket talande instick och det ger en ännu mer hopp för de andra låtarna, för det känns som att detta är en slags pepplåt rent musikaliskt som lägger grunden för de övriga låtarna man kommer att få höra.

Om det är någon låt som bara måste vara antemisk, så är det låten “Malmö HC” som med blotta namnet kommer att tolkas på det viset. Den här låten visar verkligen potentialen mellan blandningen av långsammare punk rock och snabbare hardcore med punk rock instuckit någonstans i mitten. När trummorna slår hårdare och hårdare så sitter man med och diggar, detta är verkligen någonting som borde liras live tillsammans med andra band som har liknande antemiska låtar när allt kommer till kritan. Som sångaren skriker så är det en: “blandning mellan salt och beskt“. Riffen sticker sig fast i en och låter en digga till denna monstruösa varelse som bara kan komma fram genom att gå igenom folk och det gör det sannerligen. Man förvandlas till en adrenalinstinn människa som bara vill dra på sina kläder och dra till närmaste HC-spelning i Malmö, trots att man aldrig gått på någon. Är det någon låt som fått mig att vilja göra detta, så är det just denna låten. Den ligger närmre hjärtat än många andra och på samma nivå som Hårda Tider, som dras fram i ljuset rätt ofta i denna recension, men som just en mätstock och ett igenkännande från min egen sida.

Deras egna ådra av punk och hardcore flyter på, så nu är vi framme vid låten “Instängd i ett hörn” som bär facklan vidare. Efter att ha lyssnat på så många låtar, så börjar man ställa frågor. Man undrar om detta inte är en av de bättre Malmöitiska banden just nu? Eller om de någonsin kommer att få slåss om den platsen? Med lite eftertanke och mycket tänkande, så vågar man påstå att så är fallet. Med deras lagom originella ljudbild och deras snabba riff som lägger sig på vartannat i kombination med de hutlöst snabba trummorna, så är de här för att stanna. Dessutom så levererar de lyriker som möjligtvis inte är särskilt avancerade, men som kommer med en stor näve sensmoral som är intressant att anamma medan man lyssnar på dom. Ännu mer intressant blir det med den malmöitiska dialekten, som gör det mycket råare på något sätt och man känner igen sig som malmöit själv i mycket av det som hörs och sägs. Möjligen inte på samma sätt, men fortfarande med en nerv av igenkännande.

På slutet så har de en cover av Negative Approach-låten “Nothing“, som efter närmare lyssning är rätt så träffsäker. De ligger i princip i linje med sångaren och musiken, bara det att de skruvar till det på sitt egna vis och med sina egna instrument. Förhoppningsvis så kommer detta band att skina ännu mer i framtiden och släppa mer bra musik, men hittills så har vi fått nöja oss med det som kommit och det har varit en hel del. Så fortsätt med det ni håller på med och gör er grej så hoppas vi att det håller i längden. Nu har näven gått runt i luften tillräckligt länge och nu måste det varvas ner, så nu släcker jag ner det här för tillfället och börjar koncentrera mig på annat. Men det var en mycket förnöjsam upplevelse och den visar bara på att Malmö HC/Punk lever. Trots att jag knappt har någon koll, så inspirerade detta mig till att undersöka ämnet närmare, tack Svart Städhjälp!

Recension: Institution – Domen Är Satt 12¨

Institution_-_Domen_Är_SattHänsynslös och rättfram hardcore, fast i känggyttjan, inom den hårda skolans hardcore. Där A-sidan får briljera med sitt första kort, nämligen den antemiska låten “Domen Är Satt“, som även är titelspåret. När den med gnisslande ånga tågar sig in i rummet, tillsammans med alla svart-vita figurer och ställer sig demonstrativt, för att rikta fingret i ens riktning. Sedan brakar helvetet lös. Man skulle kunna påstå att de med denna låt förbereder sig för att tillkalla en storm, där de möjligtvis inte anar att de själva är hardcorestormen. Trummorna är perfekta, det långsamma tempot i början som sedan låter sig hoppa på det snabbare hardcoretåget, bevisar sig självt genom en kraftdemonstration. Där riffen givetvis svingar sig själva till höger och vänster, genom kängträsket och vidare. Tempot blir snabbare och snabbare för var gång den tar en till runda, likt ett forskningsexperiment, där man vill ta reda på hur snabb hardcore kan te sig. Även fastän de på samma sätt inte offrar hela sin arsenal på att spela snabbt utan även är eftertänksamma och sänker sig djupare in i skicklighet, tillsammans med ett jävlar anamma av sällan skådad magnitud. Nu låter vi en passage i lyrikerna tala för sig själva: “perfektionism är målet, ingen når det“.

Introduktionen som kommer till låten “Falskspel” känns som en påbyggnad av föregående låt, fast med en helt annan framtoning. Men där den långsammare formen fortfarande inte har spelat ut sin roll utan mycket riktigt återvänder i sin fulla glans. De snabba riffen, som emellanåt “chuggar” sig framåt, levererar en tyngd och ett hopp om en ännu mer ambitiös låt. Nog för att löftet infrias med råge, så att man får stå där med gapande mun och vevande näve utan att riktigt förstå att man blivit överbevisad, gång på gång. Det finns ett flyt där av sällan skådat slag, en slags harmoni mellan instrumenten och en extremt energisk sångare som släpper loss sina djävulshundar gång på gång, endast för att fylla i med något som är viktigt, det vill säga: sång (eller skrik, i detta fallet).

Nästkommande låtKrossar dig” lever upp till sitt namn. Innehar lite sväng av den gamla skolans hardcore, som man med uppskattning följer med näven när det behövs, innan det försvunnit in i en total kängdimma. Däremot är hardcoreinfluenserna mer synliga här än någon annanstans, som mer än allt påminner om den mer rytmiska och melodiska skolan av hardcore än något annat. Där lyrikerna ställs till sin spets och levererar en oumbärlig sveda vid namn: “vill bort, men inte – fasaden rämnar“. Ett hyfsat starkt uppåtgående spiral, som sedan letar sig neråt, i skitigare sound och med än mer energiska utsvävelser. När allting kommer omkring, så levereras det till höger och vänster. Med lika mycket styrka bakom riffen som med trummorna, när esset i rockärmen visar sig vara fler än ett och att Institution kastar ut alla på bordet och förtäljer hur det är. Nu är det såhär, därför får ni hänga med och om man får göra det är odiskutabelt, för det får man.

Om man inte trodde att de kunde släppa loss ännu mer, så hade ni fel. När de skruvat loss muttrarna och kört igång låten “Kaos” så är det likt ett veritabelt helvete. Nej, det är inte flammor som letar sig uppåt genom springorna, det är en total köld. Helvetet har frusit till is och det enda sättet de kan förmedla denna känsla, är genom att ta sig igenom lager efter lager av stenhårda iskristaller. Man kan sammanfatta de i ett enda ord, med hjälp av de lyriker som låten förmedlar till en: “fasaden rämnar“. Här finns den energiska hardcorenerven från svunna tider, som letat sig in genom nyare band och till slut fäst sig själv vid Institution. Inte för inte så har de skapat en helt ny grej, trots att de hade kunnat ta del av sina tidigare meritlista och plocka därifrån. Men det som inte görs, kommer aldrig att göras. Därför känns det som att de är måna om att skapa något från grunden, för att bygga vidare på det. Med riff som gör rundsparkar i ren frustration, en lyrikmässig touch som tar det tillbaka till det normala tillståndet och en attityd som förskjuter gränser ännu längre bort.

Har man inte tappat sina ord än, så får de bli upplockade och utvidgade. Med låten “Ratad” så tas ännu en gång situationen till en ny gräns. De leker mellan det “förbjudna” och det “tillåtna”, samtidigt som de ritar linjer bäst de vill utemot gränsen som är definierad av någon annan. Skandinavien behöver detta och de har bevisat det om och om igen, men när orden tar slut så måste saker och ting beskrivas ånyo. Här finns det en potential som kan utvinnas, som utvinns och sedemera börjar växa av sig självt. Utifrån detta, kan man endast hoppas att Institution levererar och de gör de – gång på gång. Så här står jag, återigen, som en ordlös pajas mot en attack av sällan skådat slag. Där allting spottas åt mitt håll och skall beskrivas, dissikeras och analyseras. När man väl har kramp i ena näven, i ena armen och i hela kroppen så levereras ett textstycke. Man trycker i förtvivlan på knapparna, men det enda som hörs är skallgången av Institution och dess hantlangare, som levererar den tyngd på trummor som krävs och det någorlunda rytmiska känganfallet som snarast annihilierar allting i sin väg.

Varför är det så, att man alltid på slutet, ska tappa andan? Har man lyckats ta sig igenom detta, kodus, det är precis så det ska vara. Med den sista låten på A-sidan, vid namn “Utstängd“, så fortsätter de att rocka loss med en hardcorenäve i ena handen, samt en kängnäve som får hålla i den krampande armen. När man väl närmar sig slutet så känner man en suck av lättnad, men samtidigt inser man att de har gett så mycket av den uttömmande kraft de kan ge, så hur sjutton skulle de kunna köra vidare? Det finns inga ord. Låten innehar samma sväng som de andra, den är måhända stöpt i en repetetiv form, men i just den form man tycker om och gillar. Själva ljudbilden förändrar sig konstant och är inte densamma låt för låt, så med denna låten eskalerar det åt rätt håll, men samtidigt håller de sig tillbaka. A-sidan är ett guldmynt som är värt mycket mer än vad det ser ut på utsidan och vad man tolkar i förstahand. Med tanke på att de har gjort mig ordlös och textlös, så måste jag ge en elogé till dem. De har satt alla pinnar rätt och kammar hem allting, det är bara så det är och då har jag ändå inte tagit mig igenom allt. Måhända att det inte är tillfredsställande nog att sitta igenom en hel runda, men hellre för mycket än för lite. Ingenting tar slut, allting tar vid. Det här var slutet på A-sidan.

Första låten på B-sidan, “Helvete På Jorden“, är den preliminära gränsen för hopplöshet och meningslös upprepning, rent lyrikmässigt. När ljudbilden uppenbarar sig är det som om någon sticker en nål i bubblan och låter allting rinna ur, snabbare än någonsin. Konventionerna ignoreras, riffen är snabba och hardcoredominansen är satt i sten. När det kommer till lyrikerna så påminner det mig om en tidigare Totalitär med briljansen av Svart Snö, om än hårdare, som sätter parametrarna för hur apatin kan slå hårdare än en näve. Trots jämförelserna är detta något nyare, om än fast i hjulspåren. Det känns som att udden som riktas mot en är ilsken och ständigt närvarande, där fokusen ligger på snabba och korta, men repetiva riff, fastkörda i myllan. Fast det känns som om det är syftet och det är gott nog. Så den som vill hytta med näven kommer inte få nog, allting är på sin plats och det är bara att köra på. Trumpinnarna flyger till höger och vänster, Poffens undergångsskrik ljuder i sin fulla glans, även i sekunder och minuter efter att låten är slut. Det fastnar på hjärnhinnan.

Uppföljande låtHat” kan man nog allt känna igen sig i. Särskilt när man lever sig in i rollen enligt lyrikerna: “jag hatar dig och din sort“. Så rättframt och ärligt det kan bli, utan påklädnad och masker. De snabba trummorna och riffen gör livet kort med låten i helhet, särskilt med hjälp utav det hårda upplägget. Som om någon skulle banka i en musiken och lyrikerna i ett, för att få en att förstå vart de kommer ifrån. Likt en ödeläggande brand sprider sig flammorna snabbt och allting är i en ilande takt. Även om man vid vissa tillfällen knappt kan höra basen, så lägger den en särskild tyngt till ljudlandskapet, då frekvensen av den spelar en ett spratt och hoppar runt likt en gräshoppa mellan trummorna och gitarrerna, samt Poffens otroligt vilda skrik. I denna låt så känns det som om Hårda Tider dyker upp lite, om än att de kommer insmygandes bakvägen och lägger sig platta på golvet. Inte för inte så har bägge konstellationer ett väldigt hårt sound, fast visar detta på olika sätt. Måhända är det influenserna som tidigare konstellationer haft på ovanstående band, som får en att tänka i dessa banor.

När man väl suttit igenom föregående låt, ploppar nästkommande upp på ett särdeles perfekt vis. Låten “Dårarnas Paradis” är givetvis mer än namnet, men symboliken som dyker upp i skallen är tillfredsställande. En verbal hårdsmälta som läcker ut och drabbar alla och envar, som sätter sig fast i kläderna och som kommer igen för att ge en musikalisk uppläxning värd namnet. Desperationen fortsätter, drypande apati och glödgande hat är det som strömmar igenom högtalarna och får de nästan att studsa bakåt på grund av att volymen är upphöjd till (nästan) max. Den rungande känslan av gammal hederlig hardcoredänga som förtjänar sitt namn, går igen genom hela låten. Kvalitén är utmärkt och vaxet spinner likt en katt som fått för sig att sträcka upp kängtassen och veva med. Även om lyrikerna är “back-to-basic” så är de likväl starka i hur de levereras och hur de efterlevs i ljudlandskapet, känslorna de framkallar går inte att beskriva. Den lommande likgiltigheten, det apatiska hatet och den totala uppgivenheten – sprider sig likt ett muterat virus.

Hur länge det än pågår, så finns där alltid ytterligare en låt. När man tycker att man precis satt sig ned, så är man helt plötsligt vid låten “Svart/Vitt“. Flytet som Institution har är osannolikt, på många sätt och vis. Istället för att man tar det som en “vanlig d-beat”-dänga är det en kraft att räkna med. De har något särskilt, som man inte kan sätta fingret på. Att på två sätt lyckas producera både kraft och flyt, det är få förunnat. När man väl sitter här så önskar man och längtar efter mer, så riffen som läggs fram här på en liten tallrik, räcker gott och väl. Hittills är det en av de mest svängande låtarna som jag lyssnat till på det här släppet, men det är svårt att bedöma då allting är rätt svängigt. Däremot så tycker jag att riffen är utmärkta, trummorna dansar på likt aldrig förr och Poffens skrik har ännu inte tagits ur bild. Allting känns relevant, lyrikerna känns ännu mer relevanta och särskilt detta stycket: “allt är komplicerat, svart/vitt är lättare“. Ibland är det svårt att säga, men det finns givetvis en igenkännande faktor här, som många inte vill veta vid. Institutionen drar fram det ur mörkret, säger som det är och nyper dig i armen – det här är den karga, hårda men brutala verkligheten.

Nu ligger man på golvet, iakttar hur den svarta vinylskivan snurrar runt, trycker ihop hörluarna ytterligare och får höra låten “Omänskligt“. Av någon anledning så verkar det som att följetången är någorlunda intakt, det melodiska i riffen ökar och hårdheten ligger vilande likt en pågående storm – någon annanstans. När man lyssnar noga, så verkar det som att spiralen är återkommande, att man går längre ner i gyttjan för varje låt som kommer. Man dansar med lite oförsiktigt med sina ben, till den milda grad att man välter ner något. Någonstans påminner jag mig själv om hur det hade varit om Institution spelades på radion, när alla hade en radio, istället för Beatles. Då tror jag att mycket hade varit annorlunda, mycket hade också varit mer käng och d-beat. Fast i sin tur ännu bättre än vad som erbjuds. Återigen överbevisar de sig själva, när de trycker in rader i refrängen som: “alla för en själv, resten får klara sig själv“. Detta vill jag höra sändas från en piratradio, någonstans precis utanför Sverige. Där kan den fiktiva karaktären Dr. D-Beat (namnet är säkert redan taget) lägga på vax allt eftersom och påminna oss om d-beat och käng utöver det vanliga. Här finns det saker kvar att hämta och det finns sannerligen en ådra som går igen. Däremot är den föränderlig och introducerar en till skicklighetens domäner, för att sedan förvisa en till apati – återigen, en skrämmande bra låt med allt som hör till.

Mitt i allting så kommer låten “Visiterad” in och gör en påmind. Efter att ha diggat, med både fötter och händer samt huvud, så börjar tröttheten välkomna sig själv. Raderna i denna är nog rent lyrikmässigt de intressantaste, man förstår vad det handlar om och det är rakt i ens ansikte. En särskild rad som gör sig påmind är denna: “betydelselösa detaljer, bygger en bro av luft“. Som blir uppburna av det som skulle kunna klassas som en frälsning för hardcorentusiasten och en sammanbundenhet mellan käng och hardcore. Även om det känns hårt, så måste det sägas i ren trötthet att trots att man är slutkörd, så är man nöjd. Det finns ett inneboende nöje, samtidigt som man gått igenom allt från apati, hat, likgiltighet och den serien mörkare känslor. Hela registret har fått en att bli tröttare, så detta skulle även kunna kallas för en vaggvisa för den envise hardcorenäven. Åtminstone när man tagit sig så långt och det smattrande ljudlandskapet levererar gång, på gång, på gång. Nu är nästan allting förseglat och redo att köra igång igen, frågan är vem som hoppar på, för det gör nog alla utan någon eftertanke överhuvudtaget. Lockad av hardcore.

Vad är då mer passande, än en låt som sträcker sig långt den med? Jo, nu är det “Vill Bort” som är på menyn. Trots att det rakt igenom är en slags fäktning mellan känginfluenserna och de renodlade hardcoreinfluenserna, så enas de på olika sidor av planhalvorna, för att dyka in likt en blixt från ovan och leverera det bästa av två världar. Hela tiden när man lyssnar på det, så ögnar man igenom lyrikerna, som är en stor del av behållningen med detta nya band. Likt ett facit om man inte hängde med i den musikaliska råheten, som svart på vitt eller som de själva yttrar sig via Poffen: “banaliserad skit, allt är förbi“. Allt emellan hårdare riff, längre (någorlunda) melodiska passager och trummor som skenar iväg likt ett tåg som är på helt fel spår. Men skillnaden är, de är på rätt spår och det märks allt eftersom. När orden tynar bort och man greppar efter grässtrån, som inte finns kvar, blir ljudlandskapet desto brutalare och den avslutar B-sidan med bravur. Nu är plattan slut och det har varit ett äventyr som heter duga. Detta är något man bör införskaffa och skulle nog kunna sålla sig till en av de bästa hardcoreplattorna i år. Så nu är resten i gott sällskap och bra är väl det, för det behövs mer av denna kalibern. Tusen tack.

Svensk Punk och Hardcore – Avsnitt 5 – Malmö Hardcore Festival

Nu är jag i ett vägskäl så detta är antingen början eller slutet. Men i vilket fall som helst blir det ett intressant slut om nu så är fallet. Tänker inte skriva mycket mer om det här, utan kommer direkt till vad innehållet kommer att vara. Var över hos Kalle Hallqvist och intervjuade honom som arrangör till Malmö Hardcore Festival. Så detta avsnittet handlar mest om det och förmodligen kommer detta avsnittet även att avsluta serien för gott. Men det beror på, helt enkelt. Kanske nappar fler eller så nappar mindre, vi får se helt enkelt.

Innehåll:

Intervju med Kalle Hallqvist om Malmö Hardcore Festival

Låtlista:

1. Hårda Tider – Crime City Hardcore
2. Primitive Rites – I hope Malmö is the first place they nuke
3. Uppgång & Fall – Partyt Är Över
4. Svart Städhjälp – Lägenhetsbråk
5. Terrible Feelings – Another Night
6. Hårda Tider – Här & Nu
7. Beyond Pink – Grannsamverkan
8. Bäddat För Trubbel – Arlöv Park Hotel
9. Svart Städhjälp – Beatrice Ask
10. Vånna Inget – Tickande Bomb