Lyssna: Baula, Stadens Brus

nova

Baula är tillbaka återigen med en låt inte helt olik deras förra, “Just Like Yesterday“, men i denna är det mer sväng och känslan andas svensk indie-pop mer än någonsin. Det finns en mer post-punkig vibb till denna i bemärkelsen att basen är tyngre, musiken koncentrerar sig mer kring det mörka, det obestämda. Även om utsvävelserna är få så finns de där för att påminna oss om det känslosamma som genomsyrar låten.

Nova” är ett steg i samma riktning, mot ett konkret mål och mot någonting större än vad de levererat hittills. Lyrikerna i låten är simplistiska men tjänar syftet till att sätta ett större fokus på musiken som sådan även om de tar upp en stor yta i låten. Sommarslutet hade väl inte kunnat sluta på ett mer passande vis? När vi nu tagit oss in i September känns det mer passande för detta mörker att tränga igenom. Låt oss få vägen dit visade av självaste Baula. När staden ekar tom så är dett vad som kan ljuda igenom. Omslaget är gjort av Fanny Valentin och låten spelades in av bandet tillsammans med Henryk Lipp i studio Music A Matic i Göteborg.

stadensbrus

Markus Hulthén har passat på att utvidga sitt musikaliska engagemang och rötterna har spridit sig till Stadens Brus – där han med hjälp av Henrik Öhberg (på trummor), Petter Lindhagen från Feeder Recordings (filtersvep) på mix och samproduktion av låten. Vad heter den? Jo, “Oväntat Möte”. Enligt honom själv är det ett försök att låta Etiopisk (Hailu Megra som inspiration), men det faller kort för en psykedelisk masspsykos.

Personligen tycker jag att det psykedeliska gärna får ta utrymme på bekostnad av vad han försökt att få det att låta som. Det är välproducerat, fint utskissat med tillfälle för utmärkta allegorier som passar sig bäst i ett underjordiskt zine. Tyvärr är det abstrakta konstverket som är omslaget tänkt att föreställa något (eller inte), en påminnelse om hur denna sorts musik inte borde gestaltas överhuvudtaget. Även om det psykedeliska gärna får influera musiken så gör det sig inte särskilt bra i övriga medium. Illustration av Andre Kleine. Denna låt släpps på Feeder Recordings och det går att lyssna här nedanför.

Premiere: Johan G. Winther – The Earliest Morning

a2600581159_10

Återigen så visar Johan G. Winther vägen, men denna gång i form av Tsukimono – ett noise-alterego som låter det ljuda. Denna gång så har han rent spontant släppt 28 minuter rena plågor i minimalistisk form, där en slöja av black metal mörker får göra era sinnen dunkla, samsandes med utdragen drönmusik i sin mest experimentella form. Eftersom att man blivit tagen på sängen, så är det inte mer än rätt att ge plats för återkomsten av Tsukimono. Musiken i sig är förmodligen det mest utflippade som du kommer att höra nu i vår, och det är fortfarande för tidigt för att vara ett Aprilskämt. Förutsättningarna är inlåsta i en cybervärld där hackare knappar på sina tangenter och utlöser en virusinfektion i ditt datasystem. Sedan dubbel-singeln “Gotta Sing / Gotta Dance” år 2009, så har det mig veterligen inte kommit ut något från detta alter-ego, så det är väl lika bra att passa på nu när man infekterat en större del av Sverige med Scraps Of Tape. Johan G. Winther agerar närmast fyrvaktare för den mer sublima elektroniska musiken, med avstamp i någon slags märklig och märkvärdig noisemetamorfos. En metamorfos som ständigt bytar form, som ständigt anpassar sig till nya ljudmiljöer. En slags vandring mellan de olika ljud han experimenterat med.

artworks-000067880364-zj3htd-t500x500

För exakt fyrtiofem svenska kronor så kan ni köpa detta släpp. Släppet går endast att köpa till sig digitalt, eftersom att det inte finns några planer på ett fysiskt släpp. Även om det är en bit ifrån hans tidigare utsvävningar under sitt eget namn, så finns där vissa likheter. Sedan sitt senaste släpp under namnet Johan G. Winther, på Beläten förra året vid namn “Eating Or Vomiting Its Tail“, så har hans äventyr fått gestaltas av Kalligrammofon, som släppte “Patient, Friend” – en samling av alster från 2009-2010. Utöver det så har hängivelsen varit tillgodo för Scraps Of Tape, som nyligen släppte sitt album “Sjätte Vansinnet”. Han har också varit upptagen med sin konst på senare tid, så det känns bra att det finns ett livstecken från ett av hans solo-projekt. Ni kan lyssna till hela släppet här nedanför. Det släpptes den 9:e Mars.

Liten intervju med Vanligt Folk!

vf-medis

Vanligt Folk är en grupp från Göteborg som tidigare har varit aktiva i många olika band inom en hel del olika genrer. Eftersom att människor i princip redan vet att de varit aktiva i band tidigare, så kanske det inte skadar att inviga de nytillkomna. Gruppen består utav David Sundquist, som bland annat varit aktiv i C. Armeé, soloprojektet The Kick och även Kitty  & The K – tillsammans med Kitty Jutbring. Sedan så återfinns även Andreas Carlsson och Jonas Abrahamsson i gruppen, vilket gör trion till en glödhet EBM/Pop-ensemble. Alla har erfarenhet av att vara med i ett band tidigare, eller en grupp för den delen. Vilket gör musikprojektet ännu mer spännande. Jag fick tag på David från gruppen och ställde några frågor om gruppen, synen på musik i allmänhet och mycket mer. Denna gång en liten intervju.

Continue reading

Generalerna kommer ut ur dimman!

Untitled

Generalerna tågar in med instrumenten i högsta hugg och ger er (eller oss) debutsingeln “Gator Från Förr“.

Lättsamt är väl det första ordet som kommer upp i tankarna när man tänker efter. Andra har jämfört bandet med Håkan Hellström, så visst, det finns säkerligen någonting där som påminner om honom. Men allting är inte Hellström, utan snarare en någorlunda slätstruken form av pop-rock, som lyckas stämpla in på slagfältet, iklädda popmundering – tillsammans med några attiraljer som gör det lite mer speciellt. Rent dialektalt är det ett mysterium, med tanke på att de rent ortsmässigt är oerhört uppdelade. Någonting i det låter Göteborgskt, med samtidigt även Rikssvenskt. Givetvis existerar även Anders F. Rönnblom som influens i sångarens register, till den milda grad att det nästan är så uppenbart som en knäpp på näsan. Inget fel med det, eftersom att han tillhör kategorin; underskattade trubadörer – som Sverige sällan har skådat.

Fördelen med Generalerna är just kärnan av lättsamhet, men faktumet att de inte stannar vid de socialrealistiska lyrikerna, utan snarare tar det vidare med ytterligare instrumentation. Strukturen känns inte särskilt tidstypiskt, utan det leder snarare till klassiker från så länge sedan som på 70, 80 eller 90-talet. Peppen som finns i deras kaskad av vardagsanekdoter, nostalgiska vibbar och stadscentrerad kuriosa – kan sannerligen sätta ett eller annat på kartan, förutom just musiken. Det är just detta, som tillsammans med det redan uppradade, utgör stommen som särskiljer de från det mer slätstrukna sound som de frivilligt gett sig in på.

Ny Låt: Knivad – Avfall

31893_487461914647093_526915530_n

Som bekant så har Knivad blivit upptagna i To The Death Records och de kommer att släppa en sjua med samma band, som kommer att betitlas som “Sakta ruttnar vi“. Med tanke på att plattan kommer ut under sommaren, så har de redan släppt en låt med bandet som heter “Avfall“. Lyssna på de råbarkade Göteborgssönerna när de skickar ut en veritabel eldsvåda av den bästa kängpunken på länge. Givetvis höjer de kvalitén ytterligare ett snäpp, men står i samma linje, likt deras demo. Lyssna till denna låt här nedanför.

Premiär: Vampyramiden – Paul & Art

Förmodligen något av det märkligaste jag någonsin har hört. Eller nej, där ljög jag verkligen, men det är någon särskild nerv som kittlas medelst denna musik. Vampyramiden är ett band från Göteborg som spinner vidare på den scen som funnits där och som ännu är vid liv. Skillnaden är att de med sitt egendomliga sound, blandar lite icke-elektronisk musik, samt elektronisk, med pop, för att närma sig en mer konkret plattform – för grandios och monotonisk pop. Men den stora nyheten är inte vad de är, utan vad de har gjort på sistone. De har nämligen släppt en helt ny låt med tillhörande musikvideo. Låten heter “Paul & Art” och är en vandring mellan den poppiga fasaden, en opolerad ljudbild med vardagligheterna som tråkar ut oss, samt den kärlekskranke ande som vill släppas ut i det fria. Njut av ögonblicket och lyssna på deras senaste låt här nedanför och titta till musik-videon där uppe.

Det verkar som att det händer saker i Göteborg!

invertB

Denna “artikel” eller som jag skulle vilja kalla det för; kortare text, publicerades på och för Ge Hit Musiken den 15:e Mars. Vilket i stora drag handlar om det Göteborgska och ampstep.

Det verkar som att det händer saker i Göteborg. Inte vad som helst egentligen, utan någonting sensationellt. Utan sensationen skulle det inte vara något särskilt. Idag, den 18:e Mars, så släppte Deviant Systems sin EP ”CarrierWave EP”, på bolaget Radio of the Pickled Gizmo. I följden så kategoriseras detta släpp som ”rotpg005” i katalogen. Nu undrar ni kanske varför detta är någonting sensationellt? Jo, det ska jag berätta för er. Efter att ha lyssnat igenom plattan och tagit till mig det nu myntade uttrycket ”ambstep”, som tydligen funnits sedan innan, så kan det konstateras att Deviant Systems verkar gå i bräschen för just den genren. I nuläget så finns det ingen definition som kan definiera begreppet, men det verkar som att de med denna förkortning tar från både ”ambient” och ”step”, med utgångspunkten att ambient ska vara det dominerande inslaget. Nej, det verkar inte vara närbesläktat med ”dubstep” mer än ”step” i sig, utan det verkar vara en fristående sub-genre till just ambient eller liknande genrer.

Hur som helst, det som Deviant Systems ger sina lyssnare är mer än bara begreppets innebörd. Allting känns så Göteborgskt på något sätt. Med tanke på att de varit föregångare inom pop-musik och att de experimenterat med det rätt så länge, så skulle det inte vara helt osannolikt att något likt ambstep dyker upp just där. Frågan är varför Göteborg varit så dominerande på sistone när det kommer till experiment i både mindre och större skala, på sistone. Vi har till exempel Vanligt Folk, som med hjälp av låten ”Idioter Av Församlingen” återigen satt Västra Götaland på kartan. Måhända att det inte är storstaden i sig som står i fokus, utan en geografisk komposition av allt från utgångspunkten i ”storstaden” till ytterligheter som Kungsbacka och Halden.  Någonting verkar ske i Göteborg, men det är inte säkert att just denna genre får ett lika story lyft som popen fick under ett helt decennie och lite till. Man kan ju bara spekulera.

Nog om det. Nu tycker jag att ni ska luta er tillbaks, möjligen leta efter en passande dryck och ta in de olika intrycken som Deviant System ger er. Slut ögonen, slappna av och låt er själva dras in i världen som kallas för ambstep.

Spana in musikvideon med Vanligt Folk!

Som nyligen återfunnits på PSL men som inte längre finns där. När jag såg musikvideon för första gången visste jag inte hur jag skulle reagera. Vanligt Folk verkar åtminstone vara här för att stanna. Det låter som en blandning av D.A.F., släng in lite av den galnare Göteborgspopen och vrid om med en skitig skiftnyckel. Nåväl, nu ska vi inte hålla på att kategorisera, men det är bekvämt. För ibland vet man inte om man har helt rätt, som i detta fall. Tänker mig lite anhalt. Musikvideon är till låten “Idioter Av Församlingen“, så den som blir till sig av flyglarm och lite EBM-musik av det mörkare, kanske mer klassiska slaget, blandat med en hel del annat – titta på videon och lyssna på musiken!

Recension: Tyred Eyes – Ghost EP 7¨

1400435755-1Denna gång är det dags för Tyred Eyes, ett band som förut inte givits någon plats här. Nu är det dock dags för att se vad de går för. Detta släpp påbörjas med låten “Pistols At Dawn“, vilket egentligen känns som ett titelspår som heter duga. Där gitarrerna i unison sjunger ut sitt budskap, tillsammans med sångaren Johanna som låter det höras. Någonstans mittemellan ligger låten, inte på det mest aggressiva sättet men inte heller på det mest passiva. Att ligga i ett mellanläge, medan sångfåglarna skrålar i bakgrunden är sannerligen en väg att gå. Det får även den melodiska nerven i detta garagerockiga verk att stå ut ytterligare. Mest så känns det som om det är något som pysslats ihop i en skitig lokal någonstans, där bandet drömmer om höga skyar och inte djupa dalar. Dock så är det inte tillräckligt åt det aggressiva hållet för den hårdhänte, men det räcker gott och väl som ett mellanting. Nog för att låten har sina starka stunder, där man slungas mellan de olika valen och kvalen, med de intressanta lyrikerna som prånglas ut i ett någorlunda tempo. Det känns som att upplägget kommer igen, om man tänker igenom hur strukturerna förändras. Dock har det sina känslomässiga stunder, där man kan känna hur saker och ting känns hopplösa. Hopplösheten varvas sedan med en ljusgnista som får vara ledbandet genom låten. Med stabila trummor, intressanta vändningar och en helt förstummad lyssning – så blir man bekant med så mycket mer än just musiken. Det är något att ta på, visst, men det finns någonting högre som de har strävat efter. Huruvida detta är en del i planen, kan man omöjligen veta, men andan finns där någonstans mellan gliporna. Det är också rätt ofördelaktigt när låten placerar sig emellan olika måttstockar. Men håller de sig där, fast drar sig ut lite och tittar fram ibland, så kan det låtas göras. En mer än okej insats, som lämnar sina tryck i svärtan.

Continue reading

Recension: Bottlecap – S/T

bottlecapDen gamla skolans rock med nytänd gnista. Trots att Bottlecap representerar en äldre form av rock, så kan man inte undgå att förundras över deras egna tillägg till låtarna. Den första låten “Set Me On Fire” har ett skönt psykedeliskt gung som man med nöje upplever om och om igen. Där riffet är en av de största behållningarna, samt de baktunga trummorna som snällt följer med av ren taktfullhet. Sångaren låter som en punkig variant av ZZ Tops mest ihärdiga alster, men har ändå något eget att ge till en annars långsam takt. Om någonting annat skulle köras samman med det förstnämnda bandet, så vore det i så fall Motörhead, rent vokalistiskt. Låten har sitt egna och utmärkta rockggung som svänger hårt och ändrar karaktär i refrängen, där den mer punkiga och hårdare psykedeliska ådran letar sig fram mellan de olika byggklossarna. När klimaxet kommer och riffet ballar ur till den milda grad att allsång bildas i bakgrunden, så är det perfekt att svänga till med högerfoten. Här känns det verkligen som om de överträffat sig själva, då det mycket väl skulle kunna ha varit vilket rockmedley som helst, antingen i inspelningsstudion eller live. Energin som bildas, samtidigt som det trögflytande materialet långsamt rör sig framåt, är något man inte bör underskatta.

När snabbare låtar kommer på, som i fallet “Wretches“, finns där ytterligare en styrka. Där riffen är mer åt standardhållet, men där de visar att de kan lira snabbare utan att det blir otajt. Förutom på vissa punkter, där o:andet ofta hamnar utanför gemenskapen av tajta riff och intressanta vändningar. Man skulle kunna kalla det rock för desperata människor, där sångarens sista hopp ligger på rösten och det känns som om detta vore någon talanguttagning för att bandet ska gå vidare i någon tävling. Om något, så har de bevisat att de har relativt originellt material och de är förvånansvärt skarpa trots att det endast står tre personer bakom skapelserna. Däremot skulle de kunnat skippa o:andet helt och hållet, samt den svenska brytningen. Som är obefintlig när det kommer till huvudspåret, men som letar sig fram i det snackfyllda intermezzot, vilket kunde ha gömts under flera kilo sten så att det slapp höras. Nåväl, låten i sig är rent helhetsmässigt inget att hänga i granen, men det finns någonting de är ute efter, som de lyckas pricka in i olika delar av låten.

I det tredje alstret “Shake My Hand” så återkommer det ack så bekanta riffet, som man vid detta laget tycker att de bör utveckla eller åtminstone hålla kvar. Sångarens ekande röst i början gör mycket för att starta upp allting, men det känns som att trummorna på många sätt är rätt generiska. Däremot förhöjs stämningen av de gladlynta psykedeliska riffen, som i sin tur förmodligen inspirerade trummorna till att bli lite mer varierade. När det kommer till resterande ljudbild så är det inte särskilt mycket som känns engagerande, även om musiken till mångt och mycket drivs utav en energisk sångare och dess evige kompanjon, de psykedeliska riffen. Här hade det känts bättre om det funnits lite mer variation när det kommer till ljudbilden. För när man väl har hört samma sak ett bra tag, så blir man inte direkt peppad av att höra upprepningen och sedan vandra vidare till nästa låt.

Introt som blåser förbi i låten “Hang On” påminner till stor del om en mängd olika gamla svenska punklåtar. Det är inte varje dag man hör något sådant, så riffet som valsar vidare in i låten är ett intressant tillägg i ljudbilden. Som, mycket riktigt, fortsätter att ljuda genom hela låten i princip. Här känns det som om den mer punkiga delen av Bottlecap kommer in, till förmån för lite rock i bakgrunden som tittar fram när det behövs. Särskilt när det kommer till refrängen, då den sista delen av den innehåller mycket rock för de som tycker om det. När man kommit lite längre, så går låten in i en helt annan väg, som mer påminner om tomtens julverkstad eller något annat. Den textraden som fastnar i huvudet med tanke på närheten till julen är: “…I want gifts“. Men vem vill inte ha det egentligen? Här får man ett paket som på många sätt är inslaget två gånger, där man först får en punkig överraskning och sedan återkommer till den största influensen, vilket är den underliggande rocken.

Precis som namnet avslöjar, som är “Carry Me All The Way“, så är detta en mer balladinriktad rocklåt. Det känns som om de försöker anamma de äldre rocklåtarnas mycket engagerande men samtidigt lugna sätt att göra ballader. Tyvärr så faller korthuset på grund av den språkliga brytningen som letar sig fram ibland, men det måste sägas att sångaren är engagerande att lyssna på och har en stämma som skulle kunna vidareutvecklas och bli ännu bättre. De har på många sätt och vis lyckats med en ballad av den gamla skolan, tillsammans med den nya skolans ljudbild. När låten börjar närma sitt slut blir sångaren mer lågmält, samtidigt som ljudbilden till mångt och mycket ändrar karaktär på många sätt, som både är önskvärt och som inte är det. Till förmån för den punkigare rösten. Man måste dock påpeka att ljudbilden endast blir bättre, ju längre in man kommer i den. Mot slutet så är det en kaskad av olika riff och trummorna går igång som aldrig förr, helt enkelt en rätt så bra tagning inom rockens mer ödmjuka sidor.

Uppföljande låt som går under namnet “The Torch” är nog en av deras smutsigaste låtar, när det kommer till ljudbilden. Till förmån för en mörk och rasslig basslinga, samt ett hett temperament emellan de olika instrumenten, skapar en mycket intressant ljudbild. Tyvärr måste det nog sägas att detta är sångarens svagaste kort, förutom i refrängen då hela hans mäktiga avbild låter sig skina runtom i ljudlandskapet så till den milda grad att man svänger med hela kroppen och låter tempot föra en. Här finns det även rum för en hel del gitarrsolon som placerats helt rätt och denna låt är hittills en av deras starkaste kort, så därför känns det rätt bra att de plockar fram essen ur kortleken nu efter alla låtar man lyssnat på, så att man tillslut kan höra en viss fulländning rent musikaliskt. Det här är inte rock för de svagsinnade utan det här är rock för de som inte fått nog och endast vill ha mer. Fyll på muggarna och kör hårt resten av vägen, så landar ni kanske mitt i deras arsenal, som de bevisligen har dragit ut.

Som om det inte var nog så kommer låten “Side Story” in och ställer till det ytterligare. Med blues så utökar de sitt koncept ytterligare, då riffen har ändrat karaktär totalt och driver fram denna tes som om det vore deras sista. I huvudet så åker det förbi motorcyklar och alla samlas på vägen för att åka ut mot ingenstans, tills de kommer fram dit de ska. För att sedan ta fram whiskey, skåla och sätta på radion för att höra den här låten. Däremot så känns det precis som om denna låten är ett mellanspel innan nästa ska komma. Hur som helt är sångaren på hugget återigen, då han löpt linan ut i föregående låt, vilket är ett bra betyg med tanke på hur han sjabblat sig inom vissa partier på tidigare låtar. Men här passar saker rätt bra, kostymen sitter rätt och det känns som att de är redo att leverera mer.

Nu när de rent musikaliskt är herre på teppan för en stund, kommer låten “Red Cucumber” som på många sätt är en av deras mer svängande låtar. Där partierna hänger ihop mycket bättre och där back-up sångarna faktiskt fungerar, för en gångs skull. Från att gå till attack från sin defensiva position, till att fullkomligt ödelägga ljudbilden och återgå till det lugnare tempot. Här är Bottlecap i sitt esse, även om jag sagt det förut, så måste jag revidera min åsikt och placera denna låt i förgrunden, då den till mångt och mycket täcker de sämre sidorna som bandet framhållt. Framförallt svänget är det som håller mig kvar, det känns i hela kroppen hur allting är på sin plats och fortsätter att köra rakt framåt istället för att vika av och pröva någonting annat. Vilket är en bra tanke, för annars hade man inte haft denna låten. Som att bli serverad den finaste champagnen, samtidigt som de kastar ut den sämre bakom restaurangen. Ett mycket gott mål mat, rent musikaliskt och något som mättar otroligt väl.

Det minst sagt göteborgska introt i låten “Soma” gör mig lite förvirrad. Det känns som att rösten är högre än instrumenten ibland, vilket gör att mycket av charmen försvinner. Känns endast som en göteborgare som tjötar om något som ingen kommer att förstå. Från att gå från ett relativt obegripligt intro till att fullkomligt grotta ner sig i nästan sludge-mässig rock, det är någonting man definitivt borde önska sig till nästa år. Det verkar nästan som om de bytt ut mycket av punken för den renodlade rocken, vilket på många sätt nästan kan hänvisas till avdelningen Talking Heads. Åtminstone när det kommer till det mer art rockiga, som möjligtvis inte finns där rent instrumentalt, men som är ett återkommande tema i mycket av texterna som man får höra och energin som sångaren släpper lös på dessa. När han går in i sina galna strövtåg där det utdragna ordförrådet är prioritet nummer ett. På ett sätt önskar man nästan att det vore mer åt det hållet rent musikaliskt, när man tuggat sig igenom ett stort antal låtar innehållandes lite punk och total rock. Även fastän jag inte gillade introt, så känns outrot lite mer förståeligt.

Varför är det så att låten “Hang On, Mr. Porrigde” är så kort när jag fick just det jag önskade mig? Nog för att det är ett kort mellanspel, men om denna låten varit lite längre, så hade jag nog hyllat den likväl. Trots dess märkliga uppenbarelse rent musikaliskt, så kändes det som att det fanns något att ta tillvara på just där. Den aspekt som jag efterfrågade hade mycket väl kunnat fyllas, men Bottlecap valde att inte göra så. Nu i förhand så tänker man att det är dumdristigt, men i efterhand så är det nog bäst att så varit fallet.

Sista låtenUp (From This Dying Sea)” levererar den tunga rocken som är synonymt med Bottlecap. Den rock som de på olika sätt antingen varit otroligt ambitiösa med eller som i vissa fall endast fallit på mållinjen. Av någon märklig anledning så kan man förmodligen tycka att den manipulerade rösten i låten är något som lägger till en extra dimension, vilket man inte kan förstå sig på, men som förmodligen är mer intressant i sitt sammanhang än något annat. Rocken som kommer fram ur denna låten hade förmodligen fått gamlingarna att vicka på rumpan och rockentusiasterna att komma i brallorna. Det är rock på det sättet som det ska vara, men med ett signum som heter Bottlecap. Även om låten möjligtvis lämnar mycket att önska, så är den tillfredsställande nog i sluttampen.

De har lyckats visa sig från sin bästa och sämsta sida samtidigt, men man kan endast anta att det är så det ska vara innan de rör sig vidare. Deras sound är rätt färscht men samtidigt en kvarleva. Förhoppningsvis lyckas de jobba vidare med sina svagheter, men det måste ändå påpekas att det är starkt jobbat, eftersom att det är en trio. Det här vill man höra mer av och man vill se det vidareutvecklas i sin egen takt utan att någon försöker att styra över det. Rock’n’roll boys, med det lilla extra, oavsett om det kan gå åt det ena hållet eller det andra.