Premiere: The Pale Faces – Heavy Mental

A psychotic introduction to what pale faces are. The Pale Faces are a trio from Leicester that symbolize the total decay of the United Kingdom. Having been featured on their first release back in 2013, as a split-release together with the band Subtitles, with their own track “Any Day Now” on Goodtime Recordings. Ten days later, in the midst of the beginning of the year, in January – they released their first full-length debut-album “Gee Baby, I’m Mighty Blue For You” on the same label. Staying faithful until then, it would take a year more for them to finish their latest addition to their hypnotizing brew of psychedelic and insane combination of garage-pop and what they call “hardcore psychedelic pop“. Their latest album “Chaos Beach” was released just about two months ago, in February this year. Which is probably their most psychedelic and crazy release up until now. Clearly a symptom of everything that is wrong about Britain today, the youth set out in balaclavas to disturb and be rowdy. I got a submission from Two Headed Snake Productions, the production company that filmed a video to one of their absolute mental songs on this album, the most insanity one could gather. I didn’t think much about it and let it be for a while, but I unearthed what they actually wanted. They produced a video for the track “Heavy Mental“, a nice spin-off to heavy metal, but also a stroboscopic disaster waiting to happen, nothing for epileptics.

a2529173639_10

It’s probably one of the rowdiest tracks I’ve heard for a while. Feeling outnumbered and that someone is out to get me, is one thing. But their complete disregard for the intention of their own music is rather criminal. After listening to it and watching the video, these loonies should be locked away. Though I must admit that something in their music, be it the crazed out psychedelic pop, or the garage-influences – serve as a post-mortem on the good days of what Britain was a long time ago. They’ve accidentally stumbled upon the historic archive and made a mayhem on it. The music-video itself is also ingenious in many ways, but also terrifying. I suggest you take a peek for yourself and you can also stream their whole album “Chaos Beach” down below if you’re in need of a little bit of calm beneath the stormy sea. Because they’re capable of that, too – believe it or not.

 

Spotlight: Sisilisko – Waldeinsamkeit

a1279479174_10

Tidigare så har ni hört om dem, ja, de som det talas om i skogar och snår. Ni har hört talas om Sisilisko, men bara på svenska. För dessa svenskar vissar var skåpet ska stå och har sedan dubbel-singeln “Prepare to die / Under your skin” släppt ytterligare fyra låtar som går under samlingsnamnet “Waldeinsamkeit“. Nu har de förbättrat sitt sound ytterligare, lagt till ritualism med folk-musiken, och adderat än mer drönig doom metal. Jämförelsevis så är det ett stort kliv sedan föregångaren. Deras nästan Wagneriska ambition smittar av sig och när man sitter för att lyssna in sig på hela plattan så möts man av en totalt fulländad låt i början, som går under namnet “Green Man“. Det känns som att de blivit mer sorgesamma också. Antingen har de gått ner sig i en alkoholspiral, som ökat kreativiteten ännu mer, eller så är det bara något teatraliskt över det som fulländar den symbolism som plattan är fullsmäckad med. Ibland låter det nästan lite Irländskt, även om det är mil ifrån det och den folkmusik de låter sig inspireras av – som är någon bisarr blandning av Nordisk folktro på ett sätt, och Amerikansk ny-folk. Jag säger inte att det är så, men det låter så mellan raderna. Vemodet spiller över, och det är just det som får övertaget, åtminstone mellan raderna. Det är bombastiskt, rättframt, ärligt – och taget rakt ifrån deras hjärtan.

Man känner att man inte vill lämna den första låten. Den är så medryckande, så ledsam, så fylld av energi som måste släppas ut på något sätt. Ni har gjort detta släpp för bra, helt enkelt. Egentligen borde det inte vara till er nackdel, men jag kan verkligen inte ta mig förbi den första låten, utan måste tvinga mig själv till att trycka bort den. Här, någonstans i all denna maelström av intressanta influenser, så samsas den kvinnliga vokalisten med den manliga på ett vis som man ofta inte hör. Det låter nästan lite garageaktigt, även om det inte är så. För långt ifrån pop är det, då de ‘populära’ influenserna suddas ut totalt. Ingenting är något av något annat, det är bara mycket mer av det genuina, även om det är taget – så känns det inte så. Äkta är ett starkt och värdeladdat ord som kan beskriva detta. Men det gör det inte fullgott, eftersom att man känner att man måste kasta ur sig ord på rad för att kunna beskriva det.

Men det går inte så bra, så jag låter det helt enkelt vara och lyssnaren får bilda sig sin egen uppfattning.Min är redan skuren i sten, huggen i granit – och med en båtfärd över sundet – så är jag fångad av deras känsla. Helt osannolikt, helt otroligt. Att detta är en duo och inte en hel orkester är ofattbart. Man kan säga mycket och återupprepa saker man sagt förut, men vi är inte som dem, och det ska vi bevisa. Ändock så är Sisilisko något som Sverige borde vårda ömt, men jag känner att så inte kommer bli fallet. Därför får ni vår ömhet, härifrån, från detta blogg-zine.

Surflight: The Shones – The Shones EP

379851162-1

Oh, what a perfect blend. These sincere patrons from Boston blend punk, blues, rock’n’roll, garage and surf together, which elevates into a fantastical emotional outburst. Coloring the world with their aesthetics, freely floating away in the summer breeze as the wind takes a hold of them. Yet another sign that Spring is here and that Summer is coming, as this will probably be the tune of these seasons entry into our lives once again. Let the catchiness of their songs reap what it sows, let them into your world as you gracefully swing your feet to the melodic and rhythmic content. The Shones is Paul Arbaje, Henry Stoehr, Franciscus Pobar Lay, Alex Leeds and Chevy Mathews. Also, this is more than a story about changing seasons, emotional outbursts and good music in general – it’s a story about a re-located band and sound. Listen to their newly released debut-EP down below.

Premiärspelning: Dalaplan – Snubblar Fram

3343309472-1

Eftersom att Invisible Guy fått äran att spela Dalaplan, så kommer här en låt från deras senaste singel, nämligen “Snubblar Fram“. Vilket är en rätt så stor skillnad från deras senaste alster, då denna är än mer peppig och river haket med sin blotta närvaro. Nu när de fått ta över en stund, här hos oss. Det borde tilläggas att de även är från samma stad vilket inte är fy skam. Kraften i själva låten är knäckande och ni får nog hålla i hatten, för annars kommer den att åka av. Lyssna på låten här nedanför och peppa inför deras uppkommande släpp. De kommer även att ha en releasefest för plattan på Debaser den 2/3.

Recension: Liv Slakt & Maskin – Raspig Rockmusik 7¨

3021782107-1Släpig, kontrollerad men fylld av attityd. Örnsköldsvikspunkarna i Liv Slakt & Maskin påvisar att den intressanta blandningen mellan 77-punk och en rockkärna är allt som krävs. I den inledande låten “Öviks Sjukhus“, så infinner sig genast den dialektala charmen och politik. Så som punken i sin efterlinda möjligtvis har varit i Sverige, men nu känns det mer aktuellt än någonsin. Tillsammans med en stor känga av otidsenlig punk, så verkar det som om man får vrida tillbaka tiden ett slag och det känns som om man befinner sig ett decennium bakåt i tiden. Avsaknaden av pretentioner är egentligen det som gör låten än mer värd att lyssna till, där de korta låtslingorna med tillhörande lyriker är så simpelt och ovårdat det någonsin hade kunnat bli. Utan att ta det längre än så, lyckas de även med att få till ett klassiskt svenskt punk-sound från svunna tider. Fast med nyskapande lågor i sina ögon och sväng i instrumenten, tillräckligt för att skapa en egen grej utifrån det hela. Påminner en hel del om den klassiska gatupunken som Antipati står för, med undantag från det förstnämnda genrefacket.

Continue reading

Review: Various Artists – A Tale Of Rotten Orange (2010) (Part I)

tale-of-roten-orange-LPA compilation with some undiscovered tracks and great punk acts from the US. First song is by the band Druglords of the Avenues, which is titled “This is a Pig“. Which feature some of the well-known punk-elements that deserve to be in the foreground, with rapid drums and an interesting anthemic touch to it. Reminding about the sorely missed days of the earlier punk eras of mainly the end of the 80’s and the beginning, but also middle of the 90’s. The drums are absolutely ravaging the sound-scape as it gives you an adrenaline injection in an instant. Some of it is nostalgic, but the singing blokes in this song heighten it and make it a great track for starters. Which makes the need for a continuing punk-overdose even more thought about. Next up is the band Disguster with the song “My Kick“, which doesn’t escalate in such frightful tempos as the first one. But it certainly doesn’t lack the original punk-sound of the beginning of the end for the 70’s, coming off with a more rock-oriented phase of the punk rock sound. The singer’s voice may not hold up such a sound-scape, but he at least has the ambition to drive it further and the sound-scape doesn’t lack anything that it should’ve needed. But sometimes you feel a need to wake the singer up a little bit more and tune him up a notch, but it is all fine in the end, because its a pretty good song overall.

Continue reading

Recension: The Dahmers – The Beyond 7¨

542188_541794769165169_1100468712_nLättsam, men ruffig och någorlunda psykedelisk garage-influerad punk. Där den första låten “Drag Me To Hell” är en snirklig resa in i garagepunkens värld, med utrymme för totala utsvävningar och läckra arrangemang. För att vara punk så känns det som om de håller det glada modet vid liv och levererar medelst en melodisk ådra i dessa dystra tider. Trots att de vridit upp förvrängningen till en maximal nivå så finns där en hel del saker som kan uppmärksammas. Bland annat så är de rätt okonventionella i sitt sätt att gå tillväga, ljudet är fylligt men ändå fyllt till bredden med de märkligaste tilläggen man någonsin kunnat förvänta sig. Nog för att garagepunk inte ligger högt upp på listan över saker som vanligtvis slås på, men detta är en bra öppningslåt som bräcker muren mellan lyssnaren och originaliteten, för att de till slut kan mötas på mitten.

Förnöjsamheten i just denna låten kan även utvecklas till att det känns som om allt kommer på en och samma gång. Med det sagt så får man, likt snabbmat, det serverat på några få minuter. Samtidigt som det känns som om det är “rakt i ansiktet“, så finns där även en eftertänksamhet inblandat, så det är inte den mest primitiva garagepunken man får höra. Efter denna bravad så känner man sig lite stoltare över att tillhöra samma region som bandet. Förutom detta så känns låten ambitiös och driven, samt innehåller en stor del överraskningsmoment som man sannerligen inte kunde tro fick plats inom det omgivande taggstängslet inom genrebarriären. Det är uppmuntrande och trevligt, på ett energiskt vis, kan tilläggas.

När låten därpå börjar spelas så är det ingen mindre än “Nervous Shakedown“, som håller grundingredienserna vid liv men skvalpar över till någon absurd blandning av melankoliska melodier, med upplyftande övertoner som signum. Nu undrar man nästan var The Dahmers har varit i sitt liv, när man hör den melodiska slagdängan återkomma och spy ut sitt hjärta i ens famn. Även om det vid tillfällen kan låta naivt, tack vare sångarens intonation, så är det faktiskt något som gör att låten blir mer mångfacetterad. Det känns även som att de släpper ur sin antemiska ådra, för att åtminstone ha utrymme för en låt alla lugnt kan sätta sig vid bordet och fylleskråla till.

Passande nog, då kuriosa om bandet enligt de själva nämner “öl“. Eftersom att denna låt släpper loss mycket potential, men häver in det bästa av två världar, så är det lätt att ryckas med och definitivt en låt som skulle ha större livepotential. Men som även på sin höjd kan inkluderas i en pepplista för en adrenalinkick som innehåller höga doser av originalitet. Här känns det som om det är ett band som värderar sig själva högt men inte skräder med orden. Med det sagt, så är de ambitiösa och drivna, med enorma mängder av pepp inkluderat i bakluckan. Därför blir det många upprepningar, för man tas med av tempot och svängen, till den milda grad att ens skrivande får en törn här och där. Säkerligen en av de bättre låtarna jag hört på ett bra tag, och definitivt en av de låtar som ligger närmre min back än annan genreöverskridande musik.

Dock så väntar det fortfarande en överraskning på B-sidan, eftersom att de varit snälla nog att inkludera en låt till. På denna sida finner vi låten “Killed By Death“, som är en coverlåt på en av Motörheads gamla dängor. Trots att covers inte riktigt faller inom kategorin smakfullt, så är det alltid roligt med en välljudande cover på en av de bättre bandens låtar. Här har de prickat rätt och röjer haket totalt, med sin egensinninga tolkning utav denna låt. Inte för att den musiken de täcker i denna låt brukar rulla i mitt rum, men de utför verkligen grovjobbet och lyckas få en icke-entusiast att titta upp bakom sin icke-befintliga lugg. Allt för att se vad som finns bortom horisonten och vad som gömmer sig i Motörheads diskografi.

Energin som finns i denna låt är lika välanvänd som i de andra låtarna, om än så är låten de täcker en hårdare och långsammare dänga. Tacksamheten lyser igenom och allting verkar hänga rätt i det vertikala rummet, när man sakteligen närmar sig slutet av denna fantastiska sjua. Inte nog med att den är självsläppt och att de gjort jobbet helt DIY, vilket i sig är imponerande, men de har faktiskt levererat någonting originellt som är välljudande. Man lär höra mer utav dessa grabbar i framtiden och det är nog ingen hemlighet. De förtjänar det med tanke på jobbet de lagt ner och viljestyrkan som finns inom deras musik. Ni har lyckats på så många sätt och vis att det nästan blir obeskrivligt här på slutet, men den här sjuan lär snurra runt många fler gånger.

Vill ni köpa så kan ni ta er till deras Facebook. Exemplar av denna sjua finns även hos Rundgång i Malmö och på Kompakt Disk i Kristianstad. Det finns två versioner av sjuan, en som är begränsad till 78 ex på vit/marble vinyl och en annan som är begränsad till 126 ex på svart vinyl.