Review: Mong Dosus – We Are Ready

553702_496099710412205_506324006_nCrazy psychedelic rock, with groovy punk-vibes. Dissecting each way of an ordinary sound-scape with their bare hands, instrumentation aside, the unconventional yet conventional approach in one, is a 2-in-1 offer. With the first track “We Are Ready“, their sheer humbleness can be felt through the chorus, while at the same time; being unafraid of anything. Proclaiming that: “We’re Mong… Dosus!“. The heavy bricks of perfectly laden psychedelia, crazily offering the best of both the rock’n’roll sphere and the punk outfit they’ve covered themselves in. It’s simple, but at the same time complex. Two worlds collide with a heavy effect, your mind is ready to be swallowed by a synthesizer gone berserk and four guys gone totally mental. As if that isn’t enough, the next song “I want my X back” is introduced with an 8-bit mayhem. The apocalyptic suddenly went out into space, covering two layers of a delusional world. When the galactic emperor meets his earthly counterpart, you can count on the punks to prevail. Heavy, fast and wicked riffs, overwrought havoc in tubes of greasy green matter. A little hint of psychedelia, but more of their quick and merciless punk hysteria. Add to that a laid out Alien singer and sufficient synthesizer, in a smoggy mess of disco balls and lights.

Continue reading

Recension: Tyred Eyes – Ghost EP 7¨

1400435755-1Denna gång är det dags för Tyred Eyes, ett band som förut inte givits någon plats här. Nu är det dock dags för att se vad de går för. Detta släpp påbörjas med låten “Pistols At Dawn“, vilket egentligen känns som ett titelspår som heter duga. Där gitarrerna i unison sjunger ut sitt budskap, tillsammans med sångaren Johanna som låter det höras. Någonstans mittemellan ligger låten, inte på det mest aggressiva sättet men inte heller på det mest passiva. Att ligga i ett mellanläge, medan sångfåglarna skrålar i bakgrunden är sannerligen en väg att gå. Det får även den melodiska nerven i detta garagerockiga verk att stå ut ytterligare. Mest så känns det som om det är något som pysslats ihop i en skitig lokal någonstans, där bandet drömmer om höga skyar och inte djupa dalar. Dock så är det inte tillräckligt åt det aggressiva hållet för den hårdhänte, men det räcker gott och väl som ett mellanting. Nog för att låten har sina starka stunder, där man slungas mellan de olika valen och kvalen, med de intressanta lyrikerna som prånglas ut i ett någorlunda tempo. Det känns som att upplägget kommer igen, om man tänker igenom hur strukturerna förändras. Dock har det sina känslomässiga stunder, där man kan känna hur saker och ting känns hopplösa. Hopplösheten varvas sedan med en ljusgnista som får vara ledbandet genom låten. Med stabila trummor, intressanta vändningar och en helt förstummad lyssning – så blir man bekant med så mycket mer än just musiken. Det är något att ta på, visst, men det finns någonting högre som de har strävat efter. Huruvida detta är en del i planen, kan man omöjligen veta, men andan finns där någonstans mellan gliporna. Det är också rätt ofördelaktigt när låten placerar sig emellan olika måttstockar. Men håller de sig där, fast drar sig ut lite och tittar fram ibland, så kan det låtas göras. En mer än okej insats, som lämnar sina tryck i svärtan.

Continue reading

Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading