Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Spotlight: Last Night – S/T

lastnight

Having been in different constellations before, Last Night is not really new in the game as such, having been in the surf-punk band The Cavaliers, taking someone from the garage punk band Fix-It, too. They released a self-titled album with The Cavaliers and the two EPs “Imhotep” and “Wild For Kicks” on Born Bad Records, Rhythm & Booze Records and Kizmiaz Records – from 2006-2011. Fix-It, on the other hand, released the two albums “Kill Kill Kill” and “Who’s The Pig” on Fix It Records and P. Thrash Records, from 2008-2011. Since then, they’ve been away for a while until these three Frenchmen (musketeers) unveil their new flag with the first self-titled Last Night EP featuring a barrage of four tracks. Which means that we’re in 2013 when this happens. The wonderfulness of this release was that it was self-released. Fast-forward the time to September, and they put out their album “Secret Tape” on Le Turc Mecanique, in the format of a cassette. A sturdy ten-tracked release marks the shape that will take them somewhere. Just now, they’ve released a digital release of their first self-titled album under the name of Last Night. Marking the release of a physical edition on vinyl to the 21st of April. Featuring both tracks from their first release, but also from their “Secret Tape” release. But, they’ve added a totally new track called “Steal Your Crown“. Making it a really interesting blend of garage rock and the best of post-punk, a screamer of an album that should’ve been listened to until the ears were bleeding, kicking it out with a punk attitude. Fortunately enough, you can do that now. Stream and listen to the whole digital release down below. The physical edition of the release will be put out by Le Turc Mecanique and Manic Depression.

Exklusiv Premiär: L’obscurité – Are You With Us? (7¨EP)

omslag ep  7,25x14,5

Tidigare så har L’obscurité varit omskrivna både här på Invisible Guy, men även på en mängd andra ställen. Det var i samband med när de hade släppt sitt första alster “In Silence” på etiketten Ljudkassett!, som de passande nog även fick skina i rampljuset för en stund. Vilket de definitivt har varit väl värda. Tidigare så bestod denna grupp utav duon Tess Törner (Kamikatze, Black Feet) och Richard Folke (Boygirlme), men denna duo har utökats med en trummis, som de verkligen ansåg sig själv behöva. Denne trummis var ingen mindre än Fredrik Berglund, från The Scrags; det Stockholmska psykedeliska folkrockbandet. Denna rekryteringen gjordes eftersom att de ansåg sig vara i behov utav ett större ljud, och detta kunde därefter åtgärdas av denne man. Som bekant så “slog” de igenom med sitt första släpp och har sedan dess spelat live otaliga gånger, så det känns inte mer än rätt att de släpper nytt. Denna gång så har de bestämt sig för att göra det på sin egna, nyskapta etikett, vid namn Svart Ljud Rekords. Släppet ifråga är “Are You With Us?“, och kommer att släppas som en vinyl-sjua nu i Mars. Alla låtar på plattan skrevs utav dem själva år 2013, och de har även mastrat och mixat dessa låtar helt själva. Omslagsbilden som sådan har fotograferats utav Alexander Palm.

De som läser detta blogg-zine kommer därför ha den exklusiva möjligheten att ta del utav hela deras EP innan släpp, och där ingår titelspåret “Are You With Us?“, tillsammans med de tre andra låtarna “Memories“, “In Silence” och “Day & Night“. Deras intressanta blandning utav synthwave och garage rock har gett upphov till vad de själva vill beteckna som “garagewave“. En genre som jag åtminstone inte bekantat mig själv med, men som med deras totala apati utvecklas till en kraft att räkna med. Mörkret har bara tagit sig in över Sverige och landat i L’obscurité, som mycket gärna tar hand om denna onda kraft och använder det i form av häxkonster istället, då de melankoliska partierna fasas in med de energiska syntharna. Helt klart en grupp som man borde ha hållit ögonen på mycket tidigare, men för den som ännu är sömndrucken och inte vill slita sig från sin kaffekopp, så kan jag meddela till er att detta är mycket bättre än koffein. Det är en frisk fläkt, en injektion av något nytt i den annars så tafatta miljö som band likt dessa måste slita sig ur, från första början. Nåväl, nog om det, helt enkelt. Ni kan lyssna till alla låtar här nedanför, exklusivt på Invisible Guy. Köp även sjuan när den kommer ut, så håll utkik på deras hemsida.

1. Are You With Us? 2. Memories 3. In Silence 4. Day & Night

Skivbolag: Svart Ljud Rekords

Format: 7¨ EP

Släpps: Mars

Antal: 250 ex

Exklusiv Premiär: CIKATRI$ – Quand me réveillerai-je ?

a2814868754_10

Det svensk-baserade punkbandet CIKATRI$ lirar punk med fransk klang, ja alltså; med hjälp utav det franska språket. De har tidigare varit uppe på blogg-zinet i form av att de släpper nya album, EPs eller vad det nu skulle kunna vara. År 2011 så släppte de sitt första EP under namnet “Cikatri$ M’a Tuer“, vilket också var deras första släpp någonsin. Detta lades upp på SaxRecords, vilket verkar vara deras egna bolag. Sedan har de kommit tillbaka två år senare, då de gjorde ett samsläpp med sitt bolag SaxRecords och malmöetiketten Rundgång Rekords. Efter dessa släpp så har det varit knäpptyst i ett år till, i alla fall om man räknar med det senaste släppet, och nu är de tillbaka ytterligare en gång – men denna gång utan bolag. Så med det i åtanke så kommer de att släppa “Quand me réveillerai​-​je ?“, som verkar ha kommit ut redan i December, men eftersom att det inte finns något bolag som hittills har släppt det, så letar de efter ett bolag som är villigt att släppa deras senaste, i fysiskt format. Så jag vädjar, å deras vägnar, till skivbolag därute som har ett öga öppet och intresserar sig för något som ändå är någorlunda unikt. Deras kombination av synth tillsammans med punk och garage-rock är underbar, och det som är ännu bättre är att de sjunger på franska – vilket är romantikens språk. Så för de som sitter som en skivbolagsmogul på toppen av något bolag, kanske borde spana in vad jag kommer att ge er som läser detta blogg-zine.

Ja, vad kan det vara då? Jo, inget mindre än titelspåret “Quand me réveillerai-je ?” som ni kan streama exklusivt här på Invisible Guy. Låten är svängig som attans och går i stuk med deras tidigare släpp, men jag upplever ändå att det finns en ansats till att vara mer energiska och ännu mer obegripliga – åtminstone för den som inte är helt inne på det franska. Vilket gör det hela ännu trevligare, eftersom att man knappt ens förstår vad de sjunger om. Detta adderar ett lager av mystik som gör att gruppens obrytbara punkighet blir ännu mer attitydfylld. Så för den som är intresserad, så kan denne streama låten här nedanför och hojta till om det skulle vara så att ett skivbolag är intresserade. För då kan ni maila till denna e-mailaddress.

Review: Destruction Unit – Sandy Sessions

tape

Ascetic House have been busy pushing out their January program, in full. So while you slept on it, Invisible Guy kept counting. According to the newsletter, they have a rather unique approach when putting out their releases. They planned 31 cassettes for their program, but each individual release was and is only available on the day that it is released. A new release appeared the next day, but since it’s already the 31st, it’s kind of late to write about their program. The releases were not announced in advance, so it was randomized. For those that follow the Asceticism of Ascetic House, these releases will ship out in the end of the month, which would be today.

Some of these releases may also end up in distribution, at selected record stores and distros. Lucky for you, each one of the out-of-print releases (meaning every release), have been put up as a free download. Unfortunately, that means that you’re turning up rather late for the physical edition. Me too. These releases remain up on their website for download until this evening, when I’m writing this, and tomorrow they’ll be gone. For me, it’s not the point to give you anything more then a taste from Ascetic Korp (Soundcloud), and write-ups of these different releases.

Since they made a concept of their own, Invisible Guy will blindly follow their concept, but he will move astray from the set dates. Because he’s out of luck this time. Each day, he will bring you a review and let you listen to a piece of a track from the release which he is reviewing.

First up is Destruction Unit and their recently released (in the January program) session “Sandy Sessions“.

1st of January!

artwork

Destruction Unit have been around since 2004, and probably before that, even. They’ve released albums, singles and E.P.s on labels such as Empty Records, FDH Records, Volar Records, Sacred Bones Records, Jolly Dream Records, Discos Cagados, Disordered Records, Lo-Fi Records, Suicide Squeeze and BIG LOVE Records. One live-record and a session have been reserved for release on Ascetic House. The band consists, and have consisted of Ryan Rousseau, Rusty Rousseau, Nick Nappa, JS Aurelius, Andrew Flores, Justin Keefer – some of whom are a part of Ascetic House. They play a combination of psychedelic garage and noise rock. We’re going to get into their latest release, the session-release “Sandy Sessions“. Four tracks, namely “Time Traveler“, “Desert Snow“, “Poison Breath” and “Do Drugs (Nihilism)” were recorded in Brooklyn, New York at Heaven Street studio by Kyle Keays – a day before the 29th of October, when the Hurricane Sandy reached its epitome. This was when it hit New York and New Jersey, where the severest damage was done. Therefore: “Sandy Sessions“.

The first song “Time Traveler” is a catchy piece of music, which derives the most out of the psychedelia, which just sits there and looms at the beginning – whilst they rev up the noise rock, keeping a steady tempo – just so I can nod to the track and go with the rhythm. It’s constant. When it’s been going for roughly two minutes, the singer’s canned voice is picked up and as he reaches his epitome, all hell breaks loose and the psychedelia sips in like it came from a breach in the hull. The guitars are absolutely wild, gracing you with the reverberant that acts as distortion, clashing with the wildly played drums. Suddenly, it speeds up and reaches into a whirlwind of screeching guitars, gradually speeding it to its utmost limit when everything comes together once again – just to fade out into the blue. It feels like you’re caught with the wind, it feels like you’re experience what had been hitting and should just hit – New York City (amongst other cities). So the name itself is prophetic, as you’re caught in the maelstrom of guitars, drums, vocals and bass – which winds you up until you loose yourself to it. You have a clear sense of where it’s heading in the beginning, but then it picks off from there and leaves you totally clueless. You never know what hit you, until you realize it afterwards. It’s simply stunning, in the literal sense of the word.

Now, “Desert Snow“, the second track – starts off more like a rehearsal. Featuring slowly-paced psychedelic delight, entwined with the ramblings of the vocalist – rather than the up-tempo garage schtick. It’s like a lullaby, if you’d force it into a concoction of noisy rock melodrama. When you’re about to be included into their lullabies, it instead whirls into a mesmerizing feverish dream. There’s even more psychedelia included here, as if you’d be out on a whim and into wonderland. A seemingly nauseating experience when it has drawn you in for a constant rhythmic swaying, sincerely for you by the guitars and the continuous tempo by the drums. We’re at the crescendo, but we can’t get away from there. It’s like you’re dragged into the quicksand, quickly forming around you, as the snow pours down. Therefore; “Desert Snow“. A brutally chilling experience, traveling through time and space with the psychedelic vibes you’d only get from such a setting. Most of it’s predictable, but when they hypnotize you with such a fantastic performance, even though it’s just a session – you’re flabbergasted. There’s certainly no lack of energy, as they pounce away and fade into obscurity, leaving only a deserted mind. Emptied of all significance, fading into the quick-sand – never to be seen again. It’s a once-in-a-lifetime experience, I reckon. Effin’ good one at that, but like some other tracks, it’s simply meant to be heard only once. You might disagree, but it is memorable, but I don’t want to ruin it.

Charging at you in a slow-paced motion, moving forwards – is the track “Poison Breath“. Yes, it breathes down your neck. Feels like you’re a part of the chase, but you’re chased, therefore you’re not only the one going to be feasted upon – you’re actually not the predator. When listening to this, I feel active and not passive. I’m slowly starting to think that they’re tricking me into this story of theirs, which has been built up since the last two tracks, only to get more obvious in this one. I don’t give much for the sound, because it feels quite repetitive. But that is probably the point, just to slowly mold into where the vocals come in – as they play their part. Locked into a closet, dampened and psychotic – far away. It’s jam-packed with the most robust, but noisy rock you’ll ever hear. Feeding into the enormous distortion generated by their general atmosphere, but also generated by their manipulation of their instruments – in regards to their setting. Chugging riffs, outdrawn riffs, crazily psychedelic guitars and an abundance of feedback feed into the most psychedelic garage rock. This crossover can be considered to be a success, if you’d ever find it below all the grimy and muddy dung that is shot your way. This track is probably the most flipped out yet, but I’m not hoping for much either. Regarding the track that comes after this, the name of that track spells even more disaster. Disaster in a totally maddening, but positive way – if that even makes sense.

The name of this track is “Do Drugs“, and is credited as “Do Drugs (Nihilism)” when reading Discogs. Well, if I’d ever get surprised by anything so far, it would be the classic rock vibe that it delivers in the beginning. A solo-driven guitar with a gurgling vocalist that spews out his toothpaste with water. In regards to the name of the track, and the music at hand, this is probably how you’d feel if a hurricane had hit you the day after – and you saw it in some kind of psychotic vision. Or maybe it’s simply a call for total decadence, who knows. “A-aa-aa-aahh“, is all I hear, as the vocalists words (that I can decipher) echo round and round, in my brain. Let’s hope they never start a dentistry, because they’d pull out your teeth without any mercy. With nippers. It’s by this time that I frankly get annoyed by listening to this release, but it’s actually the final track, so I sit down and try to endure the enormously boring tempo that has stirred up the total carnage that is in my headphones. By then, the song has already ended in an outdrawn sigh and a bang. But it fades out quietly, into a silent snip that cuts it off. Yes, this release is so sickening and dirty that you’ll have to use something else to clean your ears out. Even though it’s the shortest song on the release, it feels like hours just went by, as if the heat-wave just hit me. I feel totally deserted.

Listen to a track from a release by them of the Ascetic House program, the January program of course. It’s not a track from this release, unfortunately, but it’s from another. So get on with it.

Premiere: Colornoise – Pieces [FREE DOWNLOAD]

a0583656394_10

Does it seem to be noisey in here? No, I’m not talking about Noisey – a part of the VICE network. I’m actually talking about color. It’s all about Colornoise, this time. A duo consisting of Sonya Carmona and Alison Alvarado, two girls from Costa Rica whom produce highly interesting experimental noise rock, with hints of garage rock and post-punk. A vital part of their machinery, which has already been mounting an offensive next to acts such as Björk, the Flaming Lips and Skrillex in Costa Rica – last year. Everything from their eerie vocals, to their more chaos-ridden medleys, are sifting through the outskirts of each genre. Their latest album, which I’m taking a song from, is called “Polychronic“. It’s their second studio album, up to date. This is rock’n’roll from the wastelands, combined with a sweet and sour relationship of the entrenched jungles – to the cosmic journeys of the astronaut. Some of their material on this particular album is different from the other, once a ballad-like entry into their wounded souls – never a ballad. Because once you think it’s all like that, you get interrupted and roughed up by their magnificent sound. Changing from the post-punk droopiness, to putting an angel in that place, til’ the dawn comes and they slowly move forward with an experimentally charged rock-edge. It is also noticeable that their singing is very much inspired by Siouxsie of Siouxsie and the Banshees. Even though it’s really not what I’m here for, their sound is uniquely and as transparent as it should be in any situation. Changeable, thematic, but still as intriguing as if they would’ve put every track out in that manner. For your sake, my readership, you’ll get a taste of Colornoise a little bit closer to your ears. Because you’ll be able to download their song “Pieces“, from their album “Polychronic” – exclusively from Invisible Guy.

Spotlight: Vundabar – Antics

677695391-1

Sometimes, it’s hard to come by a really quirky but serious band. Sometimes, you’ll simply have to fish in a sea – empty of fish. I threw a grenade down into the sea and up came a jolly fellow. Their name is Vundabar, a band from Boston, consisting of the duo Brandon Hagen and Drew McDonald. Their debutalbum goes by the name of “Antics“, which is a neatly packaged and at times, tricky concoction of both electronic influences in their almost exclusively non-electronic music. Feel the vibes of dance(eable) garage rock, with nothing but soft-spoken – and at times; ridiculous lyrical content. Imagine the mightily, and accentuated eccentrics from The Pixies, meeting a whole range of both unemotional and emotional contemptuous gadfly, surfing in with higher speed and energy. Fused with the soft-outspokenness of acoustic splendor. We’re certainly caught in their spiderweb, in the midst of their working shift, where they produce tracks with the swift motion of their hands. Surely, if you’re looking for a duo – you’ll probably hear an orchestra. They sound much larger than they should, since they’re only two people. Technically, there’s nothing you could complain about. Sometimes they venture into rare surf rock territories, with the eccentric overlook of a more outlandish attack on your freakishly generic brain – which craves generic garage rock. But you’ll get something completely different. Probably one of the more enthusiastic and bright-minded music I’ve heard for a while. The optimism, but also snarky cynicism shines through their hallow casket. For now, it’s up there in the top with some of the releases that I’m anticipating in the near future. You’ve outdone yourselves, bright boys – with your snickering smiles and uniquely diverse music. Conquer my heart and I’ll lock you in for at least a short time in my continuum, which is more than anyone else can bargain for, ever. There are eleven tracks on this wonderful album and it was released by themselves on the 24th of April.