Recension: Daniel Gilbert – the Soul of a Fool 7″

En närmast bisarr blandning av själfylld musik och vågade sidosteg. Där den första låten “Led 2” minst sagt har en styrka när det kommer till det musikaliska, men där sångrösten är en stor faktor till varför låtarna inte leder ända fram. Tystnaden mellan partierna av Daniel Gilberts sångröst och musiken är det som känns mest tilltalande. Eftersom att musiken inte lämnar en oberörd och är fylld utav den bästa av världar, så faller just sångrösten på att den låter väldigt märkligt rent generellt. Även om den sjungs med inlevelse, så finns det en viss grad av märklighet som omfamnar helheten. I början av låten så känns detta avlägset, då jag rent visuellt befinner mig på en utav många öar, där jag blickar ut över havet och ser en solnedgång som inte är av denna värld. Rent metaforiskt, så skulle man väl kunna säga att sången är just det som gör att det inte stannar länge i blickfånget. De lugna vågorna bryts upp utav onödigt starka störningar från ett annalkande oväder. Nog för att ord kan ha en rätt så onödigt hård innebörd, men det jag kan ge Gilbert är att man märker att det finns en gnista där någonstans. Den är det enda som behövs för att tända brasan återigen och hänge sig till det lugn som man omges av när man lyssnar på just denna låt. Särskilt i refrängen, så märks det av ännu mer, då brasan håller på att få lite tändvätska på sig. Förhoppningsvis skulle gnistan kunna slå över och även påverka nästa låt.

Som ärthe Smell O’Thunder“, där den märkliga vibben nästan är som bortblåst. Man hade kunnat sitta och lyssna på den själfyllda låten i vad som känns som en evighet. Där introt påminner om en bisarr blandning av indie-pop ambitioner, rent sångmässigt, och helt enkelt en motpol till den dominerande genren som inte borde blandas. Men just denna blandning bär fruktsamhet, då refrängen är det starka kortet återigen. Känns som att plattan bärs upp av bland annat refrängen och musiken i allmänhet, men en viktig ingrediens saknas fortfarande. Trots att det rent sångmässigt har flyttats upp en ribba, tack vare den närvaro som Gilbert lyckas med i just denna låt. En annan dimension som läggs till är den innovativa kören som kan höras allt eftersom, den lyckas väldigt väl med att täcka vissa brister. Musiken har ett otroligt djup och när man dyker ner i oceanen så tornar den musikaliska ambitionen upp i fjärran, för att komma närmre, för att stanna runtomkring och låtsas som ingenting. Det kan låta som en barnlek, men det är inte det. Att man kan få något så brett och närmast fantastiskt att låta busenkelt, då har man gått upp en trappa och måttstocken kan fällas ut för att mäta ambitionen ytterligare. I trappan så fattas ett steg, det steget måste sättas dit och övervinnas – för enbart då kan framgångssagan komma att bli ett lyckligt slut.

Lyssna på plattan här nedanför och beställ den.

Recension: Nocturnal – Until the morning light 7¨

Med främst 70-talsrocken som ledstjärna, så ger sig Nocturnal ut på ett eget segertåg. Men ve den som kan vara säker på sitt kort. I den första låten “Until the morning light” så låter det som att grabbarna fått för sig att göra ett väldigt ointressant och generiskt intro, men eftersom att man blev rätt så avskräckt av det, så är det med glatt mod som jag höjer mitt glas till höjden och stämmer in i skönsången. Något utav det bästa svenska jag hört på år och dar inom just den genren, och det låter inte det minsta generiskt längre. De sköna rockriffen som tar sin ton och samtidigt lånar från 70-talets glansdagar, men hjälps utav Nocturnal på ett sällan skådat vis. Sångaren har en pipa som inte är av denna värld och han vet sannerligen hur han ska använda den. Låten är kanske inte direkt undergroundälskarnas favoritkort, men de går balansgång mellan de kommersiella vibbarnas skönsångarland och underjordens mystiska källarvalv.

Insnörjd i en tråd av nostalgi så måste jag berömma deras påhittighet och instrumenten kommer till god användning tack vare deras otroligt tillspetsade och någorlunda psykedeliska udd. Nog för att de redan har trumfat och fått mig att sälja mina guldpengar till lägstbjudande, men de har även inspirerat mig till att återuppta rocklyssnandet – och det sker på högsta volym, med ett antal behjälpliga luftgitarrsriff. Att lyssna på låten går inte riktigt att beskriva, mer än att i känslosvallet så får man samma adrenalinkick som när man först lyssnade på rockens största underjordsbetraktare. Det vill säga de som inte riktigt var bländade av scenljuset, de som inte fick en ärlig chans. Man får säga att det är tur att Nocturnal bjuder upp till dans och slänger ut inviter till höger och vänster. En av de bättre och rent utav svängiga låtarna som förgyller mina hörlurar just nu.

Nästa låt,Black magic“, ligger på den undanskymda b-sidan av plattan. Här skruvas tempot upp en aning och trumljudet flyger till höger och vänster. En riktigt rivig låt som har det bästa i sig, som på riktigt lyckas skuffa undan alla högtalare och ställa till en jävla scen. Nog den låten av de två som jag skulle föredra live, även om det gör sig bra i hörlurarna. Trots att saker och ting är river haket totalt, så måste jag påstå att det saknas något. Denna gången var introt överväldigande och barskt, för att sedan skölja över till en mer fartfylld odåga. Däremot så visar det sig snart att denna låt också gör sig i mina örongångar, där den snirklar sig fram genom de mest svårtillgängliga hjärnbanorna och till syvende och sist klamrar sig fast och försöker att få någon form av erkännande. Resultatet blir ett ofattbart stampande med ena benet och en näve som vevas runt i rummet.

Styrkan med denna låten är just den rytmiska sektionen, för den är verkligen överjävligt bra. Pipan på sångaren är väl inte direkt lika imponerande, men den låter sig lyssnas på. Trummorna är helt vilda och galna, vilket är en av de andra elementen i denna musik som jag hoppades på skulle ingå i ett mycket högre och lite mer komplicerat arrangemang. Det måste tilläggas att Nocturnal är ett gäng riktigt begåvade musiker, som har på känn var saker och ting ska ligga. För mig ligger de helt rätt och för mig kvittar det om dessa snedsteg på något sätt påverkade, för det är överstökat och de är återigen på prispallen. Nummer ett skulle jag vilja säga, men de dras ned till plats nummer två, för att sedan skutta upp dit igen. Världen är märklig, kanske inte lika märklig som mina resonemang, men på något sätt övertygar de mig igen och de tar till tronen för att vara kungar. Det vill säga, om man vill tro mig, och det borde man göra.

Rekommenderar er att köpa skivan från Gaphals på direkten!

Damage släpper musikvideo till låten Keeping It Wild!

Det minst sagt intressanta hardcore-punk bandet Damage har nyss släppt en musikvideo till sin låt “Keeping It Wild” som är tagen från den uppkommande plattan Weapons Of Mass Destruction,och videon är gjord av Johan Malm. Det är en förhållandevis humoristisk video som föreställer medlemmarna från Damage som tecknade figurer. Bandet lirar ett mellanting av äldre amerikansk hardcore med en egen känsla inblandad i allting. Resultatet blir då en fantastisk blandning av både humor och hardcore i ett, som kan bevittnas på deras omslag för skivan som ni kan se nedanför.

Ni kan även lyssna till några låtar som finns på albumet här under. Om ni känner för det kan ni även förbeställa plattan här borta, den kommer ut den 1:e November och kostar i runda slängar 40 spänn för den nedladdningsbara, 80 spänn för CD:n och möjligheten att ladda ner plattan samt 120 spänn för 12¨ tummare och digital nedladdning.

Recension: Niels Nielsen – Shadow Twin 7¨

Om man inte hört om honom förut, så kan man drista sig till att göra det nu. Niels Nielsen har släppt loss ett riktigt kraftpaket, som ryms i två låtar och som lyckas spränga in sig i nya fack. Dock är det inte just det som är intressant, utan det är hur han med musiken lyckas få det till något annat än just musik. Ja, ni hörde rätt, han lyckas ta det ett snäpp högre. Särskilt med titel-låten som ligger på A-sidan av vinylskivan, nämligen “Shadow Twin“. Inom just detta ljudlandskap så finns det en hel rad med genrer som lyckas föras samman med extrem precision, men som även suddar ut just dessa barriärer. Just denna låt faller mig gott om hjärtat, eftersom att den sedemera utvecklas till en kaskad av överblivna känslor som inkluderas i känslosvallet så fort man sugit sig åt musiken och lyckas förstå vad det kan handla om. Blandningen av ljuvlig uppåtmusik och melankolisk alternativmelodi, gör att det känns som att allting rämnar runt en. Känns som att det finns en viss nostalgi inblandad i det hela, och Niels intonation när han sjunger kryddar vemodet inom en ytterligare. Helt enkelt så har han lyckats skapa en låt som flyter mellan att kunna spelas på radio och att faktiskt kunna njuta av det. Det är få förunnat att kunna göra det, särskilt för oss som inte imundigar den radiomusik som finns tillgänglig nu. Tror att jag har spelat denna låt över hundra gånger till att börja med, om ens det, och inte ens då lyckas jag greppa den fantastiska ådra som gör det här möjligt överhuvudtaget. Verkar som att just den skall vara lite höljd i dimman, så att jag för mig själv, någon gång, faktiskt kan pricka rätt. Mystiken är en del av själva essensen, den är dold i fallgropar men sipprar ur springorna när miraklet släpps ur sin urna. Otroligt bra låt, otroligt bra sväng och det är något som är saknat, den skriker: spela mig på radion. Fast utan falskhet i tonen. Det måste även sägas att Niels Nielsen består inte bara utav honom själv, utan hans hantlangare Henric Bellinger och Anders Risenstrand stöttar upp den musikaliska (eller konstnärliga) resan mellan samförstånd och undermedvetenhet.

När det väl lugnat ner sig och avslutats efter 3-minuterssträcket, så rör jag mig vidare till mer okända territorier. Nu är jag inne på den alltför förbisedda B-sidan av vinylskivan, med låten “I’m not here“. Påminner faktiskt om ett yngre om än inte lika välkänt The Tough Alliance när man tänker efter. Men den teorin kan inte hålla mer än till några procent. Skulle kunna sägas att det är en fin blandning mellan det numera splittrade bandet Zeigeist och just de förstnämnda. Äntligen kommer jag på varför ett tomrum har fyllts, de har ju tagit Zeigeists plats! Eller åtminstone burit facklan vidare, vilket känns otroligt bra, då detta band lyckas leverera på flera olika fronter samtidigt men ändå varit njutbara. Främst är det ljudlandskapets karaktär, med drömska synthar och drivande trummor som gör att jag tänker åt det hållet. Men även den vackra sångrösten får mig på fall. I vanliga fall är det antingen eller, men i detta fallet är det både och, för båda sidor av vinylen är definitivt något man bör spana in. Själv hoppas jag att de tar sig högre upp på klippan och sätter sin egna flagga längst upp, så att vi vet att de är att räkna med. Ett otroligt bra släpp som lämnar så mycket som “inget” att önska, här finns allting och nu känner jag på mig att uppförsbacken inte är lika svår. Ett sant nöje har det varit att lyssna på detta, det är något som behövs och tomrummet är inte längre fyllt med illa placerade stolar. Nu möblerar vi!

Ni kan lyssna på hela singeln här borta, på Gaphals bandcamp. Tycker att ni bör köpa den för att det är de värda.

Svensk Punk och Hardcore – Misantropic & Damage – Avsnitt 4

Med strulig teknik kommer man inte så långt, men tack och lov så åtgärdades detta i tid. Nu är det dags för ytterligare ett podcastavsnitt ur serien Svensk Punk och Hardcore. Det tog sin tid innan detta avsnittet blev klart, mest med tanke på att jag har gjort en massa andra saker som har fått högre prioritering. Dessutom så skapades ytterligare ett avsnitt av Svensk Punk och Hardcore i smyg och kommer att vara Avsnitt 5. Inför detta avsnittet så är det Matte från Misantropic som är maestro och har därför valt de låtar som kommer att spelas i podcasten.

Förutom detta innehåller även podcasten två intervjuer, en med Damage och en annan med just Misantropic. Spelar även två nya låtar direkt från Damages uppkommande platta Weapons of Mass Destruction, som går att förbeställa här borta. Rekommenderar era att göra det, då det är en riktigt rivig platta som inte kommer att lämna någon oberörd.

Vill även passa på att upprepa följande budskap, angående skapandet av en introlåt för podcastserien: “För att vara kort och koncis går det såhär: om något band eller några band är intresserade av att göra en introlåt till podcasten, så kan jag tänka mig ge promotion och en intervju med vederbörande i utbyte. Maila mig på mailadressen som ni finner under Contact“. Så om det är någon som känner sig manad att skapa en introlåt för denna serien så skulle det vara varmt välkommet och även belönas i form av att ni får vara med i podcasten eller valfritt sett att promota era alster. Både i podcasten och på min blogg.

Hur som helst tycker jag att ni ska avnjuta det senaste avsnittet och nu slutar jag därför att pladdra!

* Musik som valdes av Matte från Misantropic

* Intervju med Damage

* Intervju med Misantropic

Låtlista:

1. Disfear – A Brutal Sight Of War
2. Sacrilege – Lifeline
3. Visions Of War – Beyond
4. Diskonto – 81
5. Skitsystem – Välfärd
6. Damage – Hate (Osläppt)
7. Damage – Rising (Osläppt)
8. Kranium – Hämnd
9. Svart Snö – Ren, Säker och Billig
10. Totalitär – Att Döda Sig Själv
11. Tristess – Hata USA
12. Kontrovers – Kapitalets Ryttare
13. Misantropic – Born To Die
14. Misantropic – Raise The Gallows
15. Skitslickers – Spräckta Snutskallar

Streamar en låt med Dalaplan från deras uppkommande sjua!

Dalaplan är ett band som sedan en tid tillbaka frälst både journalister och icke-journalister likaså. Med en stor och svängig repertoar, energiska liveframträdande och främst av allt: en passion för musiken, så har de lyckats ta sig framåt. Hittills har de släppt tre EP:s som enligt kronologisk ordning går precis som såhär: Dalaplan EP (2010), Feber (2011) och Trillar I (2012). Med andra ord så har deras musik fått sitt genomslag och fortsätter att slå igenom lika stort, som en stor jävla slägga mot en gipsvägg. Så i rockens tecken har jag därför tänkt mig att bli lite vild och galen, eller nej, kanske inte just det. Jag tänkte att jag skulle visa er en annan dimension av Dalaplan, något som egentligen inte kommer att finnas till förrän den 10:e Oktober. Ni gissade rätt, de släpper nämligen en sjua med två låtar på, och den uppkommande plattan heter: Ta mig när jag faller.

Därför delar jag och Gaphals med oss av denna skattkista som är sprungen ur Malmö. Låten som streamas här går under samma namn som släppet, nämligen Ta mig när jag faller. Plattan går att förhandsboka här.

Streamar Knifven-låt från uppkommande ep:n Perstorp/Kliniken!

Grabbarna från Knifven har tidigare släppt ifrån sig otroligt bra alster i musikväg, de började sin bana på Gaphals via sin första singel-ep Vaccinet/Galtbrottet. Så nu har de kokat ihop ytterligare något i samma format som förmodligen kommer att klå den förra, nämligen en ep vid namn Perstorp/Kliniken. De lirar en blandning av syndig rock och någorlunda melodisk punk, med emfas på just melodier, mig veterligen. Hur som helst så fungerar detta väldigt bra och mina öron var fullständigt överväldigade av spåret som jag lyssnat på från den uppkommande epn. Därför tänker jag dela med mig av den till er och hoppas därför att ni kommer att tycka om den. Plattan går att förbeställa via Gaphals på deras bandcamp, och det kan man göra här.

Eftersom att ni redan tillgodosett ert tidigare behov fyller jag på det ytterligare. Därför bjuder jag och Gaphals, i ett unikt samarbete, på ytterligare ett vrålåk rent musikaliskt för era öron. Njut av deras låt Perstorp från den uppkommande epn.