Recension: Tyred Eyes – Ghost EP 7¨

1400435755-1Denna gång är det dags för Tyred Eyes, ett band som förut inte givits någon plats här. Nu är det dock dags för att se vad de går för. Detta släpp påbörjas med låten “Pistols At Dawn“, vilket egentligen känns som ett titelspår som heter duga. Där gitarrerna i unison sjunger ut sitt budskap, tillsammans med sångaren Johanna som låter det höras. Någonstans mittemellan ligger låten, inte på det mest aggressiva sättet men inte heller på det mest passiva. Att ligga i ett mellanläge, medan sångfåglarna skrålar i bakgrunden är sannerligen en väg att gå. Det får även den melodiska nerven i detta garagerockiga verk att stå ut ytterligare. Mest så känns det som om det är något som pysslats ihop i en skitig lokal någonstans, där bandet drömmer om höga skyar och inte djupa dalar. Dock så är det inte tillräckligt åt det aggressiva hållet för den hårdhänte, men det räcker gott och väl som ett mellanting. Nog för att låten har sina starka stunder, där man slungas mellan de olika valen och kvalen, med de intressanta lyrikerna som prånglas ut i ett någorlunda tempo. Det känns som att upplägget kommer igen, om man tänker igenom hur strukturerna förändras. Dock har det sina känslomässiga stunder, där man kan känna hur saker och ting känns hopplösa. Hopplösheten varvas sedan med en ljusgnista som får vara ledbandet genom låten. Med stabila trummor, intressanta vändningar och en helt förstummad lyssning – så blir man bekant med så mycket mer än just musiken. Det är något att ta på, visst, men det finns någonting högre som de har strävat efter. Huruvida detta är en del i planen, kan man omöjligen veta, men andan finns där någonstans mellan gliporna. Det är också rätt ofördelaktigt när låten placerar sig emellan olika måttstockar. Men håller de sig där, fast drar sig ut lite och tittar fram ibland, så kan det låtas göras. En mer än okej insats, som lämnar sina tryck i svärtan.

Continue reading

Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading

Premiärspelning: Dalaplan – Snubblar Fram

3343309472-1

Eftersom att Invisible Guy fått äran att spela Dalaplan, så kommer här en låt från deras senaste singel, nämligen “Snubblar Fram“. Vilket är en rätt så stor skillnad från deras senaste alster, då denna är än mer peppig och river haket med sin blotta närvaro. Nu när de fått ta över en stund, här hos oss. Det borde tilläggas att de även är från samma stad vilket inte är fy skam. Kraften i själva låten är knäckande och ni får nog hålla i hatten, för annars kommer den att åka av. Lyssna på låten här nedanför och peppa inför deras uppkommande släpp. De kommer även att ha en releasefest för plattan på Debaser den 2/3.

Recension: Night – Stand your ground 7¨

42026184-1De rider på vad som skulle kunna kallas den nya svenska hårdrocksvågen, som tagit sina uttryck från den traditionella hårdrockssvängen, men adderat sitt eget nyskapande. Titellåten som öppnar är “Stand Your Ground“, vilket imponerar på många olika sätt. Sångaren har en pipa som påminner om en hel del rocklegendarer, som han utnyttjar till sin fulla potential. Riffen och svänget påminner mycket väl om den mer traditionella ådran, men de har fräschat upp det genom att se det ifrån sin egen synvinkel och agera därefter. Trots att likheterna är slående på alla plan så finns där ändå någonting att hämta. Night svingar sitt svärd och låter härmed världen veta om deras existens, rent lyrikmässigt är det möjligtvis inte det mest fantastiska i den vägen, men det är antemiskt nog för att få en att sjunga med. Med tanke på alla de nya akter som dykt upp runtomkring, så representerar de en förgången tid som mycket väl skulle kunna bli förnyad igen.

Continue reading

Recension: Niels Nielsen – Dpend 7¨

893412138-1Det har inte gått särskilt lång tid sedan Niels Nielsen och hans entourage uppenbarade sig. Då släppte de loss en best som har etsat sig fast i hjärnan, som vägrar att släppa taget. Denna gång så är det dags igen och i form utav den första låten på singeln som även är tittelåten, nämligen: “Dpend“. Sedan tidigare har man kunnat anta åt vilket håll det skulle dra sig till, men man kunde inte för en sekund tro sanningshalten utan behövde bevis. Här står popmelodierna starka, av egen vigör och släpper loss ett nästan Göteborgskt pop-sound i perfekt synkronisation med synthesizervågorna som sköljer utmed ljudlandskapets kuster. Jag må ha fel, men de nostalgiska vibbarna som sköljer över en när vågorna har kommit in mot stranden, är överväldigande en blandning mellan; åt The Tough Alliance-hållet, med en flört mot den amerikanska vågen av chillwave. Trots att referensramarna har utvidgats, har även deras självförtroende sedan den förra plattan verkligen blivit grandiost. Här känns det som om de övervägt att köra åt alternativehållet, men de har kastat de melankoliska vibbarna överbord.

Continue reading

Recension: Den Stora Vilan – Förvandling

1435922726-1Mer progg än psykedelia, men rent dialektalt och musikaliskt; ett uppfinningsrikt gäng. Det känns annorlunda på något sätt, det känns inte tidsenligt. Att Den Stora Vilan lyckas slå igenom olika lager, både språkligt och musikaliskt känns brukligt. En nostalgitripp utan dess like introduceras för mig, samtidigt som man får en knäpp på näsan och de säger: “…och ja de säger att det är uppenbart!” i första låten “Anton“. I dessa karga vintertider så känns det ändå rätt på något sätt, som en slags ungdomlig man som springer runt i trakterna. Ett slags tidsdokument över förändringar och det som har varit. När representationen av “Göteborgs”-musik (rent dialektalt) inte varit satt i sten, så kommer de och ristar in sitt namn på den yttersta kanten av vad vi är vana vid.

Med trevlig instrumentation och en gemytlig stämning, med en någorlunda nykter syn på omvärlden rent musikaliskt. Av någon anledning så dras jag med ännu mer av titel-låten “Förvandlingen” som på ett proggigt sätt får en att svänga med i melodierna och takterna, även om det känns relativt avskalat i jämförelse. Låten är någonting som får gungstolen att vicka extra mycket, då det i denna stund byggs broar över de olika generationerna. Farbrorn som tidigare hade varit ett barn, blev involverad och jammar med så mycket det tillåts. Även fastän en större del av låten är ett enda antiklimax av sällan skådat slag, så finns det ändå en nerv i mig som skriker; “ge mig mer!

När väl förbindelsen bryts så skeppas jag över till en helt annan domän. Med “Svarta Maria” så är den balladen framme och nosar på instrumenten. Egentligen är det väl en bättre representation utav vad den förra låten kunde ha varit, istället för ett enda intermezzo ut och in igen, i en annan värld som för tillfället varit färgglad. Stämmorna går i ett och klingar bra, särskilt när man väljer att ackompanjera musiklyssnandet med att stirra ut genom fönstret och se snön falla. Det går inte att tänka glada tankar, men det finns ändå ett spår av glädje någonstans mitt i smeten. Som de sjunger: “timmarna rinner iväg, när man har roligt” låter i denna stund mer som ett önsketänk, vilket uppföljs utav: “får mig att tänka på er, ni som aldrig har upplevt det“.

Det enda som går att säga är att låttexten överträffar musiken, men bägge två är en kombination som överskrider det tidigare lyssnandet med hästlängder. När man ändå vant sig vid det långsamma tempot, så kommer det en blänkare vid namn “För långt ut“, som egentligen känns som den förlängda armen den föregående låten saknade. Här är saker mer bombastiska, det finns ett särskilt melodiöst sving som nästan knockar mig när den flyger runt i 360 grader. I denna låt så känns musiken mer som ett huvudtema än ett sidospår. Pipan på sångaren är utvidgad och det känns ännu mer energifyllt än förut. Ambitionerna höjs avsevärt, så att säga. Man får nästan en blueskänsla utav det och man önskar nästan att detta utspelade sig på gatan, så att man skulle kunna ge en slant när man gått förbi.

Egentligen blir jag alldeles för stingslig när jag lyssnar på längre plattor, men det känns som att de har något mer att ge. Då “Ge dig inte av” åker på så förlorar man kontrollen rent mentalt, eller som någon skivbolagsmogul hade sagt: “det här är en hit!” och givetvis är det så. En lugnare låt med lite vildare passager vore en bra och komprimerad mening angående sakernas natur. Däremot är det inte tillräckligt för att beskriva det. Nu när de levande ljusen är tända så känns den mer som en sensuell låt som skulle slås på av misstag, men ändå kännas hur rätt som helst. Om något känns som mitten, så känns detta som det. En stämningsförhöjare som låter ens blick vandra upp och ut mot fönstret igen, endast för att uppleva kontakten mellan den fysiska världen och den musikaliska. Som fortsätter och hjälper en att gadda ihop sig med någon, för att springa vad som känns som ett metafysiskt maraton.

UppföljarenStockholmsnatt” är en perfekt avvägning mellan det annars så stilla och lugna, tillsammans med det energifyllda och känslosamma. Där pianot spelar en stor roll, samt de rultiga trummorna, för att skapa en så pass bra låt att jag nästan vill trilla av min stol för att göra det lite mer symboliskt än det redan är. Frestelsen finns där, men jag vill ju inte skada mig, så jag låtsas som om jag gör det. Musikaliskt är detta nog en av de bättre låtarna på plattan, den skulle mycket väl kunna platsa i en film. Kvalitén finns där och det finns inga kompromisser, precis så jag gillar det. Eller ja, om man inte räknar med att låten är på tok för kort, men det är så det ska vara.

Fortsättningsvis så är låten “När jag var på botten” ett riktigt bottennapp. Även om jag gillar sludge-känslan över det hela, så räcker den inte hela vägen fram. Sångarens röst är det som ger mig bekvämlighet här och det släpiga soundet i allmänhet, men det känns som en upprepning. Som om man spottar ut samma sak igen fast i helt annan packetering. Återigen så måste jag ge sångaren lite av modet tillbaka, då hans soulfyllda stämma verkligen räddar hela paketet från att slita av sina rosetter och återvända till butiken. För att inte tala om dialekten, som låter hur charmig som helst och verkligen tar en tillbaka till de större artisterna i Göteborg. Oavsett genre och oavsett vilken musikalisk inriktning de valt att välja, så är det något speciellt med dialekten. Märkligt nog så blir låten än bättre på slutet, då den rent avslutningsvis väljer en annorlunda bana än i början. En lite mörkare och mer tilltalande ton.

Nu när vi ändå är på slutet så måste jag säga att den sista låten “Tidningen” är ett utmärkt slut på denna musikaliska resa, som både bestått av besvikelser men även överraskningar. Den melodiösa venen i denna låt gör att man nästan glömmer bort allt man själv kritiserade och endast vill hålla vid plattan. Om det inte var känslosamt nog, så är det även deras starkaste låttext på hela plattan. Själv kommer jag inte att avslöja mer, utan ni får hitta den själva. Men jag säger då det, musiken finns där och den är bara ett ögonkast bort. Trots att synvillor vill distrahera oss, så finns där även något gott.

Recension: Red Doves – Off the grid 12″

Lagom aggressiva men finslipade “bakåtsträvare“, tar ett stort kliv framåt. Med den första låten “Off The Grid“, så undrar man om det inte genast är slutet av 70-talet och början av 80-talet igen. Den råa essens som är Red Doves gör sig påmind genom att härstamma från en mycket grymmare tid. En stor skillnad är dock att tiderna har förändrats, men den största skillnaden blir till slut likheten; vi lever i en hård och tuff tid, vilket återspeglas på ett perfekt och nästan nonchalant sett av sångaren i bandet. Om jag hade fått säga mitt, så påminner det till viss del om Peter And The Test Tube Babies framtida kärleksbarn, som åkt tillbaka i tiden och försökt läxa upp en ännu råare aktör. Med det sagt så passar in det någorlunda nostalgiska amerikanska soundet i sammanhanget, då den betydligt råare brittiska kanaliseringen blir tämligen harmlös i sammanhanget, tack vare blandningen. Däremot måste jag säga att den amerikanska venen inte direkt märks förrän i refrängen och hur det låter i mellanakterna, då det känns som att det gamla brittiska soundet letar sig till utgången och kommer in genom den stora dörren för ännu en omgång.

Vad som därför blir tydligare i och med den andra låten “Chameleon Street” är den, för sin tid, typiska frustrerade och letande aggressiviteten från främst tidig amerikansk hardcore. Skillnaden enligt mig är den mer framträdande och melodiösa sidan som inte direkt är lika tydlig inom den brittiska. Måste även säga att sångaren får till orden på ett bra sätt, trots att det märks att det kommer från en svensk källa. Vilket gör att det hela känns märkligt, då det knappt ens finns ett spår utav den gamla svenska punken någonstans. Men å andra sidan låter det inte heller som om det varit ambitionen och därför faller det platt. Det mest märkbara är de snabba och finurliga riffen, som snabbt avlöser vartandra och formar olika melodiösa slingor packade till bristningsgränsen med attityd.

Den uppkommande låten “Payed In Excuses” påminner en hel del om Damage och stilen de lyckas porträttera på sin senaste platta. Skillnaden är väl den gryniga ljudbilden som genast skulle kunna betecknas som mer utav en rocklåt med punkinfluenser än tvärtom. När den svenska dialekten skiner igenom så känns det som att det passar in i sammanhanget. Den ger en egen charm till låten och fortsätter på det inslagna spåret, för en mer lättsam och nonchalant punkgryta av högre rang. När jag väl lyckats ta mig till låten “Kamikaze Love” så börjar det långsamt gå åt andra hållet. Nog för att Red Doves är intressanta, men det börjar bli lite väl mycket av samma tugg om och om igen. Där finns ett visst drag i musiken men det känns som att jag har hört detta förut. När man väl börjar komma till den punkten att allt man hör låter likadant, så är det illa. Men det mest engagerande i just denna låt är hur de blandar lo-fi med en verklig ljudbild, men det tar även ut en hel del av energin som de haft i tidigare låtar. Som om luften pyser ur och allting genast börjar bli långsammare och trögare att lyssna till.

Hur som helst tar låten “Ode To Nothing” tillbaka bandet till sin ursprungsposition, enda skillnaden är att ljudbilden är förändrad och i ett långsammare tempo. Något utav en balladaktig punkdänga som spiller över kanterna och förmedlar en hopplöshet. Med hjälp av denna vändning så blir det genast mycket trevligare att lyssna till det. Den uppenbara nihilistiska ådran gör att man bara vill flyta med och vaggar från sida till sida, när saxofonen lägger an och kompletterar de övriga instrumenten på ett bra sätt. En tydlig markör som förståndigt visar vägen ur en inslagen fåra. Visserligen fortsätter det, fast återigen i ett snabbare tempo och utan saxofon i låten “From Nothing To Nowhere” där det känns som om de får revansch och energin kryper långsamt tillbaka och slår ett slag. En av de låtar som är bra på ett sätt som är obeskrivligt, då de lyckas kravla sig ur nedåtspiralen och ge allt för att sedan kasta det rakt i ansiktet. Hittills en av de bättre låtarna på albumet, med en perfekt blandning av det flyende, energiska och totalt kompromisslösa som de tidigare levererat i mindre doser.

Nu när allt kommit igång på riktigt är jag redan på låt nummer sju som är “Watch From The Shadows“. Sångaren gör riktigt bra ifrån sig och det kommer loss som en nonchalant blandning av både apati men utan den i överlag nihilistiska inställningen, utan precis som han sjunger: “We’re back in style“. De tidstypiska dragen från äldre amerikansk punk och hardcore, framförd utav svenskar, gör att det hela tippar över totalt. Allt i en liten förpackning och med stora ambitioner, där allting till slut faller på plats och ger en den euforin man förväntar sig av just den typen av punk. Där den mer rockiga andan av melodiösa riff och den punkiga känslan ligger i framkant hela tiden och där sångaren verkligen är en stor del av hela njutningen. När allt spiller över till låten “I’m A Target“, så undrar man verkligen om det kan bli bättre än såhär och givetvis blir det så. Refrängen har samma innovativa känsla som man får när man lyssnar på the Hex Dispensers, även om de möjligen har ännu mer melodiöst sting i sin musik. Trots att de spretar och stretar så röjer de undan tidigare oplöjd mark och stampar med sina fötter i takt, det är dags för den mer klämkäcka och nonchalanta sidan av punk som inte fått fotfäste. Men tack vare de smutsiga skorna så är det en realitet, särskilt med denna låt.

Musiken forsätter i samma anda och är genomgående i de två låtar som kommer efter och när man väl tagit sig till en av dom, vars namn är “Stains“, blir man förundrad över hur likriktat det kan vara ibland. Inget ont om det, men det blir en hel del repetition som även låter sig höras i den senare låten “White Dots“. Där det egentligen inte känns som att något behöver tilläggas. Nog för att de har bevisat att de har något särskilt, men det känns som att det i överlag håller sig inom grinden och inte vågar sig ut. Andra bullar är det dock med den sista låten “Out Of Orbit“, som förmodligen är en av de snabbare låtarna och även den längsta på plattan- Där skruvas tempot upp i början och håller stilen ända tills låten är slut. De melodiösa förgreningarna inom låten får visa sig från sin bästa sida och letar sig äntligen utanför de gränser som de tyvärr hållit sig inom. Men det är kanske så det är ibland, plattan är av det slaget att de inkorporerat en hel del saker som jag inte direkt har tänkt på. Det bevisar å ena sidan att de har en plats, men å andra sidan kan det bli lite väl repetivt när man tittar i backspegeln. Nu krävs det bara att Red Doves slår av backspegeln totalt och går bärsärk, men det kan de göra och det har de visat att de är kapabla av att göra. Ett intressant band, som kan leverera, när de vill. Förhoppningsvis simulerar de detta och går sin egen väg, istället för att rita in sig själv i en fyrkant med hjälp av de musikaliska kritorna.

Mitt råd till er är att ni köper plattan och lyssnar igenom den, för det är det verkligen värt. Den går att köpa hos Gaphals.

Recension: Daniel Gilbert – the Soul of a Fool 7″

En närmast bisarr blandning av själfylld musik och vågade sidosteg. Där den första låten “Led 2” minst sagt har en styrka när det kommer till det musikaliska, men där sångrösten är en stor faktor till varför låtarna inte leder ända fram. Tystnaden mellan partierna av Daniel Gilberts sångröst och musiken är det som känns mest tilltalande. Eftersom att musiken inte lämnar en oberörd och är fylld utav den bästa av världar, så faller just sångrösten på att den låter väldigt märkligt rent generellt. Även om den sjungs med inlevelse, så finns det en viss grad av märklighet som omfamnar helheten. I början av låten så känns detta avlägset, då jag rent visuellt befinner mig på en utav många öar, där jag blickar ut över havet och ser en solnedgång som inte är av denna värld. Rent metaforiskt, så skulle man väl kunna säga att sången är just det som gör att det inte stannar länge i blickfånget. De lugna vågorna bryts upp utav onödigt starka störningar från ett annalkande oväder. Nog för att ord kan ha en rätt så onödigt hård innebörd, men det jag kan ge Gilbert är att man märker att det finns en gnista där någonstans. Den är det enda som behövs för att tända brasan återigen och hänge sig till det lugn som man omges av när man lyssnar på just denna låt. Särskilt i refrängen, så märks det av ännu mer, då brasan håller på att få lite tändvätska på sig. Förhoppningsvis skulle gnistan kunna slå över och även påverka nästa låt.

Som ärthe Smell O’Thunder“, där den märkliga vibben nästan är som bortblåst. Man hade kunnat sitta och lyssna på den själfyllda låten i vad som känns som en evighet. Där introt påminner om en bisarr blandning av indie-pop ambitioner, rent sångmässigt, och helt enkelt en motpol till den dominerande genren som inte borde blandas. Men just denna blandning bär fruktsamhet, då refrängen är det starka kortet återigen. Känns som att plattan bärs upp av bland annat refrängen och musiken i allmänhet, men en viktig ingrediens saknas fortfarande. Trots att det rent sångmässigt har flyttats upp en ribba, tack vare den närvaro som Gilbert lyckas med i just denna låt. En annan dimension som läggs till är den innovativa kören som kan höras allt eftersom, den lyckas väldigt väl med att täcka vissa brister. Musiken har ett otroligt djup och när man dyker ner i oceanen så tornar den musikaliska ambitionen upp i fjärran, för att komma närmre, för att stanna runtomkring och låtsas som ingenting. Det kan låta som en barnlek, men det är inte det. Att man kan få något så brett och närmast fantastiskt att låta busenkelt, då har man gått upp en trappa och måttstocken kan fällas ut för att mäta ambitionen ytterligare. I trappan så fattas ett steg, det steget måste sättas dit och övervinnas – för enbart då kan framgångssagan komma att bli ett lyckligt slut.

Lyssna på plattan här nedanför och beställ den.

Recension: Nocturnal – Until the morning light 7¨

Med främst 70-talsrocken som ledstjärna, så ger sig Nocturnal ut på ett eget segertåg. Men ve den som kan vara säker på sitt kort. I den första låten “Until the morning light” så låter det som att grabbarna fått för sig att göra ett väldigt ointressant och generiskt intro, men eftersom att man blev rätt så avskräckt av det, så är det med glatt mod som jag höjer mitt glas till höjden och stämmer in i skönsången. Något utav det bästa svenska jag hört på år och dar inom just den genren, och det låter inte det minsta generiskt längre. De sköna rockriffen som tar sin ton och samtidigt lånar från 70-talets glansdagar, men hjälps utav Nocturnal på ett sällan skådat vis. Sångaren har en pipa som inte är av denna värld och han vet sannerligen hur han ska använda den. Låten är kanske inte direkt undergroundälskarnas favoritkort, men de går balansgång mellan de kommersiella vibbarnas skönsångarland och underjordens mystiska källarvalv.

Insnörjd i en tråd av nostalgi så måste jag berömma deras påhittighet och instrumenten kommer till god användning tack vare deras otroligt tillspetsade och någorlunda psykedeliska udd. Nog för att de redan har trumfat och fått mig att sälja mina guldpengar till lägstbjudande, men de har även inspirerat mig till att återuppta rocklyssnandet – och det sker på högsta volym, med ett antal behjälpliga luftgitarrsriff. Att lyssna på låten går inte riktigt att beskriva, mer än att i känslosvallet så får man samma adrenalinkick som när man först lyssnade på rockens största underjordsbetraktare. Det vill säga de som inte riktigt var bländade av scenljuset, de som inte fick en ärlig chans. Man får säga att det är tur att Nocturnal bjuder upp till dans och slänger ut inviter till höger och vänster. En av de bättre och rent utav svängiga låtarna som förgyller mina hörlurar just nu.

Nästa låt,Black magic“, ligger på den undanskymda b-sidan av plattan. Här skruvas tempot upp en aning och trumljudet flyger till höger och vänster. En riktigt rivig låt som har det bästa i sig, som på riktigt lyckas skuffa undan alla högtalare och ställa till en jävla scen. Nog den låten av de två som jag skulle föredra live, även om det gör sig bra i hörlurarna. Trots att saker och ting är river haket totalt, så måste jag påstå att det saknas något. Denna gången var introt överväldigande och barskt, för att sedan skölja över till en mer fartfylld odåga. Däremot så visar det sig snart att denna låt också gör sig i mina örongångar, där den snirklar sig fram genom de mest svårtillgängliga hjärnbanorna och till syvende och sist klamrar sig fast och försöker att få någon form av erkännande. Resultatet blir ett ofattbart stampande med ena benet och en näve som vevas runt i rummet.

Styrkan med denna låten är just den rytmiska sektionen, för den är verkligen överjävligt bra. Pipan på sångaren är väl inte direkt lika imponerande, men den låter sig lyssnas på. Trummorna är helt vilda och galna, vilket är en av de andra elementen i denna musik som jag hoppades på skulle ingå i ett mycket högre och lite mer komplicerat arrangemang. Det måste tilläggas att Nocturnal är ett gäng riktigt begåvade musiker, som har på känn var saker och ting ska ligga. För mig ligger de helt rätt och för mig kvittar det om dessa snedsteg på något sätt påverkade, för det är överstökat och de är återigen på prispallen. Nummer ett skulle jag vilja säga, men de dras ned till plats nummer två, för att sedan skutta upp dit igen. Världen är märklig, kanske inte lika märklig som mina resonemang, men på något sätt övertygar de mig igen och de tar till tronen för att vara kungar. Det vill säga, om man vill tro mig, och det borde man göra.

Rekommenderar er att köpa skivan från Gaphals på direkten!

Damage släpper musikvideo till låten Keeping It Wild!

Det minst sagt intressanta hardcore-punk bandet Damage har nyss släppt en musikvideo till sin låt “Keeping It Wild” som är tagen från den uppkommande plattan Weapons Of Mass Destruction,och videon är gjord av Johan Malm. Det är en förhållandevis humoristisk video som föreställer medlemmarna från Damage som tecknade figurer. Bandet lirar ett mellanting av äldre amerikansk hardcore med en egen känsla inblandad i allting. Resultatet blir då en fantastisk blandning av både humor och hardcore i ett, som kan bevittnas på deras omslag för skivan som ni kan se nedanför.

Ni kan även lyssna till några låtar som finns på albumet här under. Om ni känner för det kan ni även förbeställa plattan här borta, den kommer ut den 1:e November och kostar i runda slängar 40 spänn för den nedladdningsbara, 80 spänn för CD:n och möjligheten att ladda ner plattan samt 120 spänn för 12¨ tummare och digital nedladdning.