[5th] December: The Way To Light – Withering Flowers in Bloom

10841330_10153017701387573_344887033_n

Long way have he wandered. From an obscure act in the middle of nothingness, to a less obscure and more intrinsic musician. Ever since his first release “That Place Now Forgotten” he’s fought to stay in the shadows just for a little bit longer, to smell the fresh air and dampen his ambitions. Now Austin Rathmell have released two splits, with Horders and Crawl, as well as a second album titled: “Cleansing Silence“. Each time something new is about to be put out, he’s acclimatized himself even more to his original concept—more atmospheric and bleak neo-folk semi-acoustic music—less experimental ins and outs. He still has an ambition to go further with that and introduce even more intriguing components in his music. The further into ourselves that we dwell, the farther we’ve withered. Which is exactly a conception for something to bloom anew—though a contrast in the outlook on life can be found to be the exact opposite.

cle

After readying his latest release which was put out on Neuropa Records, there’s not many steps to take until he’s introduced once again on Die Song. This American label is working hard on putting out their forthcoming releases, both on cassette as they’ve done in the past—but also on vinyl. It feels like The Way To Light holds a soul-seeking ambition which never have transcended beyond what one man can do. Time and time again this is disproved when he launches yet another strike at the heart of one’s perception of what his music is all about. Now he’s actually being introduced on a non-commercial collection, which is not just any collection but a sound-calendar called Ljudkalendern—organized on and by Repartiseraren. It was originally recorded—doom and gloom—for Autumn and when the leafs fell.

cee

Though we think it is appropriate for the changing of seasons. From a lengthy heat wave into Fall to a rapid change and decline of heat in favor for cold and rough Winter. Through whispers and dank environments come a heedful call for Yule to slowly commence—not prematurely—but with enough time on our hands to make the best of it. This is music to listen to when you need time to reflect, when you’re at the campfire preparing a meal you’ve hunted yourself. It’s an insight into the hunter-gatherer society that no longer exists. Maybe it’s also a reflection of how the prettiest flowers turn out to shrivel after a while. Nothing ever changes—it only gets worse. The song is titled “Withering Flowers in Bloom” and is a oxymoron in itself, a beautiful one. This is for the 5th of December and the continuation of Ljudkalendern.

Poem:

Oh how it’s never the same“,
he came to proclaim.
For time is never still,
it’s the only thing with free will

Hear ye, hear ye for 5th of December! Now there’s not much time left until a new day is birthed. A snowstorm is upon us and there’s no escape from it, we hope to make it out alive. Let’s settle down in a cave and hope for the best. A new song will be brought forth for your listening pleasure—tomorrow. There’s still time left of today, so you’ll have to enjoy it then. Here’s the exclusive track “Withering Flowers in Bloom” as balsam for your ears.

Advertisements

Premiär: John Moose – Flower (+ Musikvideo)

902741_10151417681180735_1336874460_o

Det är inte ett nytt dilemma, utan snarare ett dilemma som nästan är uråldrigt. Men i dessa industrialiserade tider så blir det allt mer intressant när civilisationen tränger ut det agrariska samhället. Tillsammans så skapar John Moose en fiktiv karaktär med bandnamnet, denne karaktär får man följa genom deras sånger – vars biprodukt blir olika berättelser där det huvudsakligen kretsar kring eskapism – på rymmen från civilisation till förmån för det agrariska närsamhället. Men egentligen kan man också titta längre bak, innan det agrariska samhället blomstrade och innan industrialismen kom, eftersom att deras koncept går att applicera på samhällen vars konstruktion stått på en stabil grund – med rötterna fast i marken och en inneboende påminnelse om hur moder natur fungerar. Värmlands vilda skogar är deras bygd och Hagfors verkar vara deras fasta punkt i livet. Namnen på de som drar i trådarna över John Moose är: André Szeles, Emil Florell, Ia Öberg, Petter Falk och Tobias Norén.

Tillsammans lyckas de skapa en trevlig avvägning till förmån för det semi-akustiska, men där popen ibland kan vara så framträdande utan att på något sätt störa atmosfären de skapar rent musikaliskt. Det är sparsmakat men det finns tydliga folkinfluenser som letar sig fram bland de vackra och genomtänkta melodierna. Även om de inte ens släppt debut-albumet än så har låten “Vilan” en ohörd potential för öronen. Mystiken tätnar när musiken plötsligt dyker in i en akustisk fas av sig själv, med vackra röster som tornar upp ovanför en melodimatta vars vackra ljud knappast är i närheten av rösterna – men som ändå bidrar med att ge låten ytterligare en dimension. Så fortsätter det – nästan in absurdum – och helt plötsligt letar sig en flöjt in. Det är det man tycker om när man lyssnar. Allt kan ändras på en sekund, tempot kan bli snabbare eller så kan det avstanna helt till förmån för en mer taktfast rytm.

Nu är de tillbaka efter en tid av tystnad. Skillnaden denna gång är att de börjar med ett melodiöst och känslosamt, akustiskt utlägg. Även om sången inte faller mig på läppen, så är det en vacker bild som målas upp – sen rycker kavalleriet in och stödjer den ensamma rösten mot omvärlden. Det känns som att det är skyddsänglar. Hur som haver, man kan inte tycka att någonting är helt perfekt och det är inte meningen heller. Men det som är bra med John Moose är att det är ett konstant pepprande med kvalitétsmusik, och då är det faktiskt okej om det ibland är lite opolerat eller inte riktigt stämmer överens med ens egen smak. Repartiseraren fick ett tillfälle att tänka till och att försöka acceptera, eftersom att John Moose varit snälla nog att erbjuda en premiär så kan man inte undvika att ta den. Här kommer låten “Flower” med musik-video i ett komplett lyckopaket för er att inmundiga.

Listen: Ostrobothnian Noise Orchestra – ONO101014

a4286089426_10

Österbotten?” Straight from western Finland, a multi-linguistic haven for both Finnish and Swedish alike, comes the Ostrobothnian Noise Orchestra. A rather small orchestra with eigth members; Heidi Kenttälä (vocals, harmonium), Ilkka Hänninen (electronics, engineering), Johanna Lönngren (fiddle), Julia Hansson (accordion), Marko Aalto (drums, percussion), Mikael Mattila (vocals, electric guitar, bass, percussion, engineering), Tiia Vartio (grand piano, harmonium) and Tuija Puurunen (baritone horn). But the music they create is grandiose and masterful – as it is ambitious and creative. Forming a unique output together with traditional folk-melodies, which they borrow from both their Finnish and Swedish musical heritage – I suppose. With that in mind, they’re avant-gardists with a sense of meddling between the genres – from pure ambient, to a droned out fantasy, thrown in metal – and various other peculiar merges of noise, industrial and minimalistic thinking in a grand setting.

Before their first real release which is the one I’m writing about, namely “ONO101014“, they also had a three-tracked bonanza called “HOMOSAATIO” put out more than a year ago. Where they focused more on dissonant and chaotic noise than anything else, and they probably weren’t an orchestra back then – or so it seems. Their proper album is a huge leap away from their first and a relocation to another part of the world – as their first was more orientally focused – at least if you take the song-titles into consideration. The best thing about this orchestra is how they don’t stray away from using different genres separated from one another, as well as together. You can go from the most chaotic environment to a hauntingly beautiful landscape of sound. You can stream the release in its entirety down below, do also buy the digital version so you can support this wonderful orchestra.

Exclusive Premiere: The Way To Light – Hollow Roots

CL_front

After daring splits with America’s unknown, his journey starts anew with a second full-length album. From Horders to Crawl, to Feral and Wrecca – everything since the first album “That Place Now Forgotten” have included others. The Way To Light is Austin Rathmell’s dark folk meets ambient solo-project. He is now back to serve you with an album that strays into the wilderness completely, it is titled “Cleansing Silence” and with it he enters a whole new phase in his artistry. For the first time he gives more room to the ambiance to speak for itself, and takes away a little more of the acoustic elements which he held dearly within his other releases. It is a darker and more frightful environment that he sets ablaze with his uncompromising ambient. One thing can be said about it and that is; oh how he borders on the gleefulness of dark ambient, though his harshness yet not be mastered.

CL_gatefold

The length of his tracks continue to increase and leave more to the imagination. We’re astray in the wildness that is urbanity, but he leads us back across the plateau and into the forest. We are in desperate need to be connected with whom we came from. Our roots are in need of rejuvenation. His voice contributes to speed up the changes within the sound-scape he’s working in. There’s a calmness but also urgency to each voice he whispers. According to himself, this is what he wanted to conceive with his forthcoming release:

Cleansing Silence is an ode to that which can only exist in a solace of silence. Where other humans vanish and all that is left is your narrow path, you will see light. You will see. Yourself. You will see. All.

A solid blend between acoustic dark folk and atmospheric ambience, more so than ever before. Each track has its importance, whether an ever endless drone or layers of acoustic work, each note, each word, a mere thread in a cloak of this album.

His second album will be self-released on CD and distributed through Neuropa. The second pressing of this album will become available on vinyl, but I will not reveal where it might turn up. Time will tell. You can now listen to a track, exclusively from this forthcoming release, titled “Hollow Roots” – the second track on this album – on Repartiseraren. Stream it down below. If you wish to buy it, you can do so on the 3rd of October either from Neuropa, or his own outlet Hollow Haven.

Skördetid [Del 2]: Vågen är slutet – Ingen Våg är bara början!

0002510815_100

Tidigare har vi haft med Ingen Våg Kassetter, som även kommer med denna gång. Det handlar om Skördetid, och allt ni behöver veta om deras kassetter kan läsas i första delen av Skördetid. Vi skördade Miljoner Döda, Sandor Rado och Femtekolonnare. Denna gång så skördar vi Solo Archivist-släppet “Present Is Eternally Past” och Miljoner Döda, vars släpp går under namnet; “Ingen väg ut, bara ner“. Med andra ord så är det Ingen Våg 015 och Ingen Våg 016 som lyssnas igenom, denna gång. Det som är mest intressant när man avhandlar mindre skivbolag, är när man inser hur mycket dedikation det egentligen ligger bakom dessa släpp. För merparten av låtarna ligger alltid över nio minuter, och kassetterna fullkomligt skriker D.I.Y.

Det måste även påpekas att det är härligt att upptäcka vad som växer i den underjordiska myllan, när det kommer till Växjö – något man kanske inte upptäckt annars, om man inte fått något intresse visat från det andra hållet. Hur som helst är det sprängfyllt av dystopi, precis som förra gången, men det gömmer sig faktiskt en eller annan överraskning också. I denna del blir det som sagt två styckna recensioner, precis som det var i den förra. Skillnaden är liten, och det är fortfarande låt för låt som gäller när det recenseras. Välkommen till Del 2 av Skördetid, och den andra delen i den mytologiska beskrivelsen utav Ingen Våg Kassetter. Jag hoppas att ni finner stort nöje i att läsa vad som skrivs.

a2190587791_10När det kommer till Miljoner Döda så kan man lugnt säga att den här kassetten innehåller det värsta hjärntryck en människa någonsin kunnat tänka sig. Nu åsyftar jag trycket som samlas på hjärnan, när den trycks in med en noisekavalkad så tung att öronen håller på att spräckas. Outhärdligheten har fått ett musikaliskt ansikte endast en minut in av lyssningen, och jag försöker att erinra mig om när jag senast hörde ett sådant extremt klaustrofobiskt ljudlandskap. Det är som om de övergivna industriella giganterna kommit till liv igen, fastän de varit övergivna i flertalet decennier. Den karga Sibiriska tundran som bankar på det ödsliga huset, i form av en järnhand, som levererar musikaliskt snömos till extrem överdrift. Nej, den nästan 19-minuter långa låten kan inte konstateras att var enformig, men det är svårt att pulsa igenom och ta till sig då det bedövande ljudet lämnar en rungande huvudvärk av guds nåde. Även om det finns en hel del komplexa arrangemang i denna låt, så kan jag tyvärr säga att det är väldigt svårt att ta sig till det som kommer ur hörlurarna. Eftersom att man knappt ens kan ta sig igenom de första minuterna. Inte för att det är dåligt, utan för att det är så otroligt extremt att det inte finns utrymme för en hjärna – som inte är byggd av stål – att ta sig till slutet av låten. Dock, efter ett antal plågsamma stunder där “musiken” varit tvungen att stängas av, så finns där ändå någonting som letar sig tillbaka till mig.

a2753412439_10Den ensamme arkivisten. Solo Archivist förgyller min dag genom att släppa sol igenom måltäcket. Det känns som någon form av tribalistisk ambient, som ändrar skepnad ju längre in i ljudlandskapet som man kommer. Trots att detta kraftpaket är indelat i olika sektioner, från den flummigaste flöjtmusik till en blandning av karg akustisk folkmusik. Det enda man vet säkert med detta är att det sakta men säkert flyter in i vartannat och lämnar mycket till de experimentella krafterna att få övertaget. Sedan, bara sådär helt plötsligt, så kan allting ändras till en melankolisk noisevagga. Ond bråd död väntar vid hörnet när de långsamma drönarna lagt sina vantar på oljudet som strömmar ur högtalarna. Bubblande och släpiga ljud kan höras längs med ljudkorridoren som istället för att vidga sig, sluter sig och blir klaustrofobisk. Två världar möter varandra mellan varje låt som går. Det låter som om någon har övervintrat i Indien och tagit med sig deras inhemska ljud. Där sådana instrument får spela en större roll än vad som är nödvändigt. Ibland känns det onödigt flummigt att lyssna på och det leder inte direkt någon vart. Man blir inte direkt uppiggad av det heller utan snarare slö i huvudet. Snabbt så ändras det till förmån för det noisekör som man har vant sig vid när det kommer till det andra släppet. Även om det känns hårt till en början så är det snarare dova oljud som hörs mellan de sprakande ljuden som låter väldigt likt leksakspistoler. Det rent av syrliga ljudet som långsamt krånglar sig ur högtalarna är lika segt som polkagris kan vara. Men det är en positiv överraskning emellan varven, även om det inte direkt är musik som tilltalar en själv. Både när det kommer till det rent psykedeliska och när det kommer till noise. Här känns det som om man släppt på klicheérna och bara kört på.

Listen: Ashburn County – Cracks In The Wall (Alternate Mix)

artworks-000078847788-kzpaom-t500x500

Ytterligare ett alster kommer från den stora Beläten-maskinen. Tre låtar som blivit släppta från tre kassetter som nyligen gick upp för beställning. Detta är ett av släppen, Ashburn County – ett slags samtidsdokument över både en svunnen tid – men även ett skapat ur sig självt. Plattan i sig heter “Our Dead Selves Rise“. Influerade av den lantliga miljöerna som omgärdar Louisiana, så har de dragit inspiration från gamla bondläppsfilmer. Filmer som sällan gjort något större avtryck, åtminstone inte när det kommer till filmen självt, men som via sin filmmusik inspirerat Ashburn Country avsevärt – och som gjort deras grupp till vad den är. En av medlemmarna ur denna grupp, Leroy Delbert Quebedeaux, bestämde sig år 2012 att ta saken i sina egna händer, att producera filmmusik till en film de annars gjort – om de haft pengar till att göra det. Detta resulterade i en blandning av fältinspelningar och diverse instrument så som dragspel, tromboner, röster, synthar och cellos – för att nämna ett fåtal av de instrument som använts i skapandet av denna platta. Det viktigaste med musiken är dess influens av traditionell folk och ‘Cajun’-kultur, enligt dem själva. Detta i samklang med drönande synthar, gamla rytmiklådor, neoklassisk pompa och ståt, samplingar och mekaniserade oljud. Ett slags industriellt kollage.

Eftersom att deras beskrivning av vad de gjort var i det längsta laget, så lämnade det rätt mycket att önska. Men deras inspirationskällor är intressanta och faktumet att de använt sig utav alla dessa instrument i samklang med varandra, skapar en helt annan ljudbild. I just denna bild så blir det en väldigt skrämmande tillbakablick i något som annars skulle ha varit hyfsat humoristiskt, med tanke på dessa filmers innehåll, varav inspirationen är hämtat ifrån. De mörka samplingarna i jämförelse med de dansanta röstslingorna gör så att man känner att man är ute i det vilda. Det finns någon slags primitiv energi i denna minimalistiska ansamling, som skulle kunna vara det som gör att det finns en gnista i ljudlandskapet som återupprepas. Med tanke på att själva konceptet är så intressant så blir det ännu läskigare när man hör de utsuddade rösterna tala med varandra, i jämförelse med den konstanta och fixerade rytmiken som går i ett och samma hjulspår genom låten. Rent jämförelsevis så kan detta mycket väl vara ett ljudexempel på skillnaden mellan den härskna, hatade och fruktade betongstad som snart vräker sig in och ner i de dalar och snår som stått orörda ute i den lantliga miljön – i århundraden. En väldigt bra låt och precis vad man kan förvänta sig att Thomas Ekelund ens skulle kunna ta med i tång. Det finns en väldigt hög lägstanivå på det han väljer att släppa ifrån sig på sin etikett. Ni kan lyssna till låten “Cracks In The Wall (Alternate Mix)” här nedanför.

Intervju med Hamnskifte!

R-5343255-1391049491-2794

Ni har förmodligen aldrig hört talas om Hamnskifte. De har verkat i bakgrunden, aldrig riktigt visat sig själva och bara existerat i periferin av black metal. Egentligen så tycker de själva inte att de hör till, men det hörs tydligt att det är black metal, men en särskild form av det. Allting började med det första släppet “Födzlepijnan” som kom ut år 2010 på det Amerikanska skivbolaget Starlight Temple Society – som bland annat släppt alster av och med Velvet Cacoon och annan mer eller mindre nogräknad undergroundmetal. Två år senare skulle låten “Hamn” släppas, närmare bestämt i Januari. Sedan dess har det varit tyst på deras front och ingenting har hörts sedan dess. Därför tog Invisible Guy upp brandfacklan och tände elden, genom att ställa frågor till Hamnskifte, både de frågor som behandlar “Födzlepijnan“, 1600-talsinfluenser, nysläppet på det Ryska skivbolaget Myrkr, deras filosofi – och så mycket mer.

Continue reading