Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Exklusiv Premiär: Den Arkaiska Rösten – ◯

Image(1)

Ålderdomen slår tidigt för oss som inte velat uppleva den. Men det finns en utväg för alla oss som känner att tiden är kommen – låt rösten tala om för dig hur du ska göra härnäst. Från de mörka svenska skogarna hörs ett muller, ett muller som sliter upp rötterna ur marken och som kastar iväg dem åt vårt håll. Till sin hjälp har man ett omfång av olika genrer som man med svensk ingenjörskonst fulländar. Namnet på denna best från de mest avlägsna vildmarkerna låter inte talas till en, det viskas genom läten – och för andra obegripliga besvärjelser – till att komma närmre. När man väl är inom räckvidd så ingår man i deras seans. Det jag talar om är Den Arkaiska Rösten, en vilddjurets slitstarka käftar, trombonens ökande styrka – orkanens uppsvälldhet och makt, den som bryter av och slänger upp – en naturkraft utom din kontroll. Från dess märkliga uppenbarelse kommer det hemskaste, elakaste och mest förvridna du någonsin hört. Med en hypnotiserande ljudbild som långsamt tränger igenom din obrytbara mark, som med den mest envisaste av sinnen försöker att göra dig till deras. Denna duo, om man nu ens kan använda ett sådant ord, är Per Åhlund och Girilal Baars – kom ihåg deras namn.

Nu har de samlat ihop sig efter att ha varit en enhet sedan 2010, till att bli ett kompromisslöst anlete i en värld där man gör bäst i att uppleva snarare än att läsa. Jag måste erkänna att jag inte vet särskilt mycket om denna kraft, denna tvåmannaskap, mer än att de gärna håller sig till att uppträda på Fylkingen – en ideell förening med hembas i Stockholm – där många andra experimentella akter haft liveframträdanden. Men ni är givetvis inte där idag och kommer kanske aldrig att beträda deras mark. Därför så har de slutit upp med mörkrets samlingspunkt, eller ska vi säga det “ockulta” – vid namn Beläten – vars namn gjort sig känt på att ta dessa utsvävningar under sin vinge. De ska nämligen släppa en kassett vid namn “Cirkel/Triangel”, ett helt nytt släpp på C30-format på två sidor där de samlat material de spelat in under en liveseans på Fylkingen – den 30:e Maj 2012. Eftersom att jag vet att många har varit otåliga, så får ni möjlighet att förlyssna till “◯” exklusivt på Repartiseraren. Kassetten i sig släpps på Beläten nästa vecka, den 5:e September.

Skördetid [Del 2]: Vågen är slutet – Ingen Våg är bara början!

0002510815_100

Tidigare har vi haft med Ingen Våg Kassetter, som även kommer med denna gång. Det handlar om Skördetid, och allt ni behöver veta om deras kassetter kan läsas i första delen av Skördetid. Vi skördade Miljoner Döda, Sandor Rado och Femtekolonnare. Denna gång så skördar vi Solo Archivist-släppet “Present Is Eternally Past” och Miljoner Döda, vars släpp går under namnet; “Ingen väg ut, bara ner“. Med andra ord så är det Ingen Våg 015 och Ingen Våg 016 som lyssnas igenom, denna gång. Det som är mest intressant när man avhandlar mindre skivbolag, är när man inser hur mycket dedikation det egentligen ligger bakom dessa släpp. För merparten av låtarna ligger alltid över nio minuter, och kassetterna fullkomligt skriker D.I.Y.

Det måste även påpekas att det är härligt att upptäcka vad som växer i den underjordiska myllan, när det kommer till Växjö – något man kanske inte upptäckt annars, om man inte fått något intresse visat från det andra hållet. Hur som helst är det sprängfyllt av dystopi, precis som förra gången, men det gömmer sig faktiskt en eller annan överraskning också. I denna del blir det som sagt två styckna recensioner, precis som det var i den förra. Skillnaden är liten, och det är fortfarande låt för låt som gäller när det recenseras. Välkommen till Del 2 av Skördetid, och den andra delen i den mytologiska beskrivelsen utav Ingen Våg Kassetter. Jag hoppas att ni finner stort nöje i att läsa vad som skrivs.

a2190587791_10När det kommer till Miljoner Döda så kan man lugnt säga att den här kassetten innehåller det värsta hjärntryck en människa någonsin kunnat tänka sig. Nu åsyftar jag trycket som samlas på hjärnan, när den trycks in med en noisekavalkad så tung att öronen håller på att spräckas. Outhärdligheten har fått ett musikaliskt ansikte endast en minut in av lyssningen, och jag försöker att erinra mig om när jag senast hörde ett sådant extremt klaustrofobiskt ljudlandskap. Det är som om de övergivna industriella giganterna kommit till liv igen, fastän de varit övergivna i flertalet decennier. Den karga Sibiriska tundran som bankar på det ödsliga huset, i form av en järnhand, som levererar musikaliskt snömos till extrem överdrift. Nej, den nästan 19-minuter långa låten kan inte konstateras att var enformig, men det är svårt att pulsa igenom och ta till sig då det bedövande ljudet lämnar en rungande huvudvärk av guds nåde. Även om det finns en hel del komplexa arrangemang i denna låt, så kan jag tyvärr säga att det är väldigt svårt att ta sig till det som kommer ur hörlurarna. Eftersom att man knappt ens kan ta sig igenom de första minuterna. Inte för att det är dåligt, utan för att det är så otroligt extremt att det inte finns utrymme för en hjärna – som inte är byggd av stål – att ta sig till slutet av låten. Dock, efter ett antal plågsamma stunder där “musiken” varit tvungen att stängas av, så finns där ändå någonting som letar sig tillbaka till mig.

a2753412439_10Den ensamme arkivisten. Solo Archivist förgyller min dag genom att släppa sol igenom måltäcket. Det känns som någon form av tribalistisk ambient, som ändrar skepnad ju längre in i ljudlandskapet som man kommer. Trots att detta kraftpaket är indelat i olika sektioner, från den flummigaste flöjtmusik till en blandning av karg akustisk folkmusik. Det enda man vet säkert med detta är att det sakta men säkert flyter in i vartannat och lämnar mycket till de experimentella krafterna att få övertaget. Sedan, bara sådär helt plötsligt, så kan allting ändras till en melankolisk noisevagga. Ond bråd död väntar vid hörnet när de långsamma drönarna lagt sina vantar på oljudet som strömmar ur högtalarna. Bubblande och släpiga ljud kan höras längs med ljudkorridoren som istället för att vidga sig, sluter sig och blir klaustrofobisk. Två världar möter varandra mellan varje låt som går. Det låter som om någon har övervintrat i Indien och tagit med sig deras inhemska ljud. Där sådana instrument får spela en större roll än vad som är nödvändigt. Ibland känns det onödigt flummigt att lyssna på och det leder inte direkt någon vart. Man blir inte direkt uppiggad av det heller utan snarare slö i huvudet. Snabbt så ändras det till förmån för det noisekör som man har vant sig vid när det kommer till det andra släppet. Även om det känns hårt till en början så är det snarare dova oljud som hörs mellan de sprakande ljuden som låter väldigt likt leksakspistoler. Det rent av syrliga ljudet som långsamt krånglar sig ur högtalarna är lika segt som polkagris kan vara. Men det är en positiv överraskning emellan varven, även om det inte direkt är musik som tilltalar en själv. Både när det kommer till det rent psykedeliska och när det kommer till noise. Här känns det som om man släppt på klicheérna och bara kört på.

Listen: Ashburn County – Cracks In The Wall (Alternate Mix)

artworks-000078847788-kzpaom-t500x500

Ytterligare ett alster kommer från den stora Beläten-maskinen. Tre låtar som blivit släppta från tre kassetter som nyligen gick upp för beställning. Detta är ett av släppen, Ashburn County – ett slags samtidsdokument över både en svunnen tid – men även ett skapat ur sig självt. Plattan i sig heter “Our Dead Selves Rise“. Influerade av den lantliga miljöerna som omgärdar Louisiana, så har de dragit inspiration från gamla bondläppsfilmer. Filmer som sällan gjort något större avtryck, åtminstone inte när det kommer till filmen självt, men som via sin filmmusik inspirerat Ashburn Country avsevärt – och som gjort deras grupp till vad den är. En av medlemmarna ur denna grupp, Leroy Delbert Quebedeaux, bestämde sig år 2012 att ta saken i sina egna händer, att producera filmmusik till en film de annars gjort – om de haft pengar till att göra det. Detta resulterade i en blandning av fältinspelningar och diverse instrument så som dragspel, tromboner, röster, synthar och cellos – för att nämna ett fåtal av de instrument som använts i skapandet av denna platta. Det viktigaste med musiken är dess influens av traditionell folk och ‘Cajun’-kultur, enligt dem själva. Detta i samklang med drönande synthar, gamla rytmiklådor, neoklassisk pompa och ståt, samplingar och mekaniserade oljud. Ett slags industriellt kollage.

Eftersom att deras beskrivning av vad de gjort var i det längsta laget, så lämnade det rätt mycket att önska. Men deras inspirationskällor är intressanta och faktumet att de använt sig utav alla dessa instrument i samklang med varandra, skapar en helt annan ljudbild. I just denna bild så blir det en väldigt skrämmande tillbakablick i något som annars skulle ha varit hyfsat humoristiskt, med tanke på dessa filmers innehåll, varav inspirationen är hämtat ifrån. De mörka samplingarna i jämförelse med de dansanta röstslingorna gör så att man känner att man är ute i det vilda. Det finns någon slags primitiv energi i denna minimalistiska ansamling, som skulle kunna vara det som gör att det finns en gnista i ljudlandskapet som återupprepas. Med tanke på att själva konceptet är så intressant så blir det ännu läskigare när man hör de utsuddade rösterna tala med varandra, i jämförelse med den konstanta och fixerade rytmiken som går i ett och samma hjulspår genom låten. Rent jämförelsevis så kan detta mycket väl vara ett ljudexempel på skillnaden mellan den härskna, hatade och fruktade betongstad som snart vräker sig in och ner i de dalar och snår som stått orörda ute i den lantliga miljön – i århundraden. En väldigt bra låt och precis vad man kan förvänta sig att Thomas Ekelund ens skulle kunna ta med i tång. Det finns en väldigt hög lägstanivå på det han väljer att släppa ifrån sig på sin etikett. Ni kan lyssna till låten “Cracks In The Wall (Alternate Mix)” här nedanför.

Intervju med Hamnskifte!

R-5343255-1391049491-2794

Ni har förmodligen aldrig hört talas om Hamnskifte. De har verkat i bakgrunden, aldrig riktigt visat sig själva och bara existerat i periferin av black metal. Egentligen så tycker de själva inte att de hör till, men det hörs tydligt att det är black metal, men en särskild form av det. Allting började med det första släppet “Födzlepijnan” som kom ut år 2010 på det Amerikanska skivbolaget Starlight Temple Society – som bland annat släppt alster av och med Velvet Cacoon och annan mer eller mindre nogräknad undergroundmetal. Två år senare skulle låten “Hamn” släppas, närmare bestämt i Januari. Sedan dess har det varit tyst på deras front och ingenting har hörts sedan dess. Därför tog Invisible Guy upp brandfacklan och tände elden, genom att ställa frågor till Hamnskifte, både de frågor som behandlar “Födzlepijnan“, 1600-talsinfluenser, nysläppet på det Ryska skivbolaget Myrkr, deras filosofi – och så mycket mer.

Continue reading

Premiär: Pär Thörn & Martin Küchen – Växjö 130509

coversista

Zeon Light Kassett med Joakim Granlund vid rodret har alltid överraskat på ett eller annat sätt. Denna gången är överraskningen lite större, dock inte med tanke på val av personer, men i alla fall genren som man hamnat i. Pär Thörn, som är en av de artister, som utges inom ramen för Zeon Light 051 – har en gedigen diskografi när det kommer till field recordings. Från det tidigaste släppet “Följ Bara Anvisningarna“, släppt på Firework Edition Records, till “Variations On A Theme By Pierre Degeyter (Celebration Of A Revolution)” med Leif Elggren. Tillsammans med sin vapendragare Martin Küchen, som även är saxofonspelare sedan länge, så kommer de släppa “Växjö 130509” – vilket kan antydas vara ett tidsdokument av just den dagen. Inte för att jag är nämnvärt intresserad av fältinspelningar som genre, eller förstår mig på det överhuvudtaget, men det finns något där som är så lockande. Egentligen kan det bara ses som en slumpmässig lottning att det blev just detta, med tanke på att premiärspelningarna har duggat tätt nu på senare tid. Men det finns en slags visuell skåra i den här låten som ni kommer att få lyssna till, exklusivt på Invisible Guy. Låten i sig kan antas vara ett livespår när man kommit tillräckligt långt in, men det är inte så säkert när man först lyssnar på det. Det som är säkert är att det utspelar sig i Växjö.

backsista

Det är en långsam process av att försöka förstå varför de gjort just på detta sätt, och vad innebörden kan tänkas vara – eller om det ens finns någon innebörd att ta hänsyn till? Det låter i vilket fall som socialrealism instoppat i märklig experimentalism, när de ljud man hör egentligen skulle kunna vara vilka vardagliga ting som helst – enda skillnaden är att de är stöpta i ljudform och att det egentligen inte är något man tar hänsyn till vardagligen. Måhända tar man hänsyn till något för stunden, men den här låten frambringar mycket eftertanke. Kanske borde det inte ens kallas för låt, då det är närbesläktat med “non-music” – kanske inte en genre i sig, men en beteckning för “icke-musik“. Nåväl, låt “Växjö 130509” ljuda genom ert system nu när ni kan streama släppet exklusivt via Invisible Guy.