Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Exklusiv Premiär: Den Arkaiska Rösten – ◯

Image(1)

Ålderdomen slår tidigt för oss som inte velat uppleva den. Men det finns en utväg för alla oss som känner att tiden är kommen – låt rösten tala om för dig hur du ska göra härnäst. Från de mörka svenska skogarna hörs ett muller, ett muller som sliter upp rötterna ur marken och som kastar iväg dem åt vårt håll. Till sin hjälp har man ett omfång av olika genrer som man med svensk ingenjörskonst fulländar. Namnet på denna best från de mest avlägsna vildmarkerna låter inte talas till en, det viskas genom läten – och för andra obegripliga besvärjelser – till att komma närmre. När man väl är inom räckvidd så ingår man i deras seans. Det jag talar om är Den Arkaiska Rösten, en vilddjurets slitstarka käftar, trombonens ökande styrka – orkanens uppsvälldhet och makt, den som bryter av och slänger upp – en naturkraft utom din kontroll. Från dess märkliga uppenbarelse kommer det hemskaste, elakaste och mest förvridna du någonsin hört. Med en hypnotiserande ljudbild som långsamt tränger igenom din obrytbara mark, som med den mest envisaste av sinnen försöker att göra dig till deras. Denna duo, om man nu ens kan använda ett sådant ord, är Per Åhlund och Girilal Baars – kom ihåg deras namn.

Nu har de samlat ihop sig efter att ha varit en enhet sedan 2010, till att bli ett kompromisslöst anlete i en värld där man gör bäst i att uppleva snarare än att läsa. Jag måste erkänna att jag inte vet särskilt mycket om denna kraft, denna tvåmannaskap, mer än att de gärna håller sig till att uppträda på Fylkingen – en ideell förening med hembas i Stockholm – där många andra experimentella akter haft liveframträdanden. Men ni är givetvis inte där idag och kommer kanske aldrig att beträda deras mark. Därför så har de slutit upp med mörkrets samlingspunkt, eller ska vi säga det “ockulta” – vid namn Beläten – vars namn gjort sig känt på att ta dessa utsvävningar under sin vinge. De ska nämligen släppa en kassett vid namn “Cirkel/Triangel”, ett helt nytt släpp på C30-format på två sidor där de samlat material de spelat in under en liveseans på Fylkingen – den 30:e Maj 2012. Eftersom att jag vet att många har varit otåliga, så får ni möjlighet att förlyssna till “◯” exklusivt på Repartiseraren. Kassetten i sig släpps på Beläten nästa vecka, den 5:e September.

Skördetid [Del 2]: Vågen är slutet – Ingen Våg är bara början!

0002510815_100

Tidigare har vi haft med Ingen Våg Kassetter, som även kommer med denna gång. Det handlar om Skördetid, och allt ni behöver veta om deras kassetter kan läsas i första delen av Skördetid. Vi skördade Miljoner Döda, Sandor Rado och Femtekolonnare. Denna gång så skördar vi Solo Archivist-släppet “Present Is Eternally Past” och Miljoner Döda, vars släpp går under namnet; “Ingen väg ut, bara ner“. Med andra ord så är det Ingen Våg 015 och Ingen Våg 016 som lyssnas igenom, denna gång. Det som är mest intressant när man avhandlar mindre skivbolag, är när man inser hur mycket dedikation det egentligen ligger bakom dessa släpp. För merparten av låtarna ligger alltid över nio minuter, och kassetterna fullkomligt skriker D.I.Y.

Det måste även påpekas att det är härligt att upptäcka vad som växer i den underjordiska myllan, när det kommer till Växjö – något man kanske inte upptäckt annars, om man inte fått något intresse visat från det andra hållet. Hur som helst är det sprängfyllt av dystopi, precis som förra gången, men det gömmer sig faktiskt en eller annan överraskning också. I denna del blir det som sagt två styckna recensioner, precis som det var i den förra. Skillnaden är liten, och det är fortfarande låt för låt som gäller när det recenseras. Välkommen till Del 2 av Skördetid, och den andra delen i den mytologiska beskrivelsen utav Ingen Våg Kassetter. Jag hoppas att ni finner stort nöje i att läsa vad som skrivs.

a2190587791_10När det kommer till Miljoner Döda så kan man lugnt säga att den här kassetten innehåller det värsta hjärntryck en människa någonsin kunnat tänka sig. Nu åsyftar jag trycket som samlas på hjärnan, när den trycks in med en noisekavalkad så tung att öronen håller på att spräckas. Outhärdligheten har fått ett musikaliskt ansikte endast en minut in av lyssningen, och jag försöker att erinra mig om när jag senast hörde ett sådant extremt klaustrofobiskt ljudlandskap. Det är som om de övergivna industriella giganterna kommit till liv igen, fastän de varit övergivna i flertalet decennier. Den karga Sibiriska tundran som bankar på det ödsliga huset, i form av en järnhand, som levererar musikaliskt snömos till extrem överdrift. Nej, den nästan 19-minuter långa låten kan inte konstateras att var enformig, men det är svårt att pulsa igenom och ta till sig då det bedövande ljudet lämnar en rungande huvudvärk av guds nåde. Även om det finns en hel del komplexa arrangemang i denna låt, så kan jag tyvärr säga att det är väldigt svårt att ta sig till det som kommer ur hörlurarna. Eftersom att man knappt ens kan ta sig igenom de första minuterna. Inte för att det är dåligt, utan för att det är så otroligt extremt att det inte finns utrymme för en hjärna – som inte är byggd av stål – att ta sig till slutet av låten. Dock, efter ett antal plågsamma stunder där “musiken” varit tvungen att stängas av, så finns där ändå någonting som letar sig tillbaka till mig.

a2753412439_10Den ensamme arkivisten. Solo Archivist förgyller min dag genom att släppa sol igenom måltäcket. Det känns som någon form av tribalistisk ambient, som ändrar skepnad ju längre in i ljudlandskapet som man kommer. Trots att detta kraftpaket är indelat i olika sektioner, från den flummigaste flöjtmusik till en blandning av karg akustisk folkmusik. Det enda man vet säkert med detta är att det sakta men säkert flyter in i vartannat och lämnar mycket till de experimentella krafterna att få övertaget. Sedan, bara sådär helt plötsligt, så kan allting ändras till en melankolisk noisevagga. Ond bråd död väntar vid hörnet när de långsamma drönarna lagt sina vantar på oljudet som strömmar ur högtalarna. Bubblande och släpiga ljud kan höras längs med ljudkorridoren som istället för att vidga sig, sluter sig och blir klaustrofobisk. Två världar möter varandra mellan varje låt som går. Det låter som om någon har övervintrat i Indien och tagit med sig deras inhemska ljud. Där sådana instrument får spela en större roll än vad som är nödvändigt. Ibland känns det onödigt flummigt att lyssna på och det leder inte direkt någon vart. Man blir inte direkt uppiggad av det heller utan snarare slö i huvudet. Snabbt så ändras det till förmån för det noisekör som man har vant sig vid när det kommer till det andra släppet. Även om det känns hårt till en början så är det snarare dova oljud som hörs mellan de sprakande ljuden som låter väldigt likt leksakspistoler. Det rent av syrliga ljudet som långsamt krånglar sig ur högtalarna är lika segt som polkagris kan vara. Men det är en positiv överraskning emellan varven, även om det inte direkt är musik som tilltalar en själv. Både när det kommer till det rent psykedeliska och när det kommer till noise. Här känns det som om man släppt på klicheérna och bara kört på.

Listen: Ashburn County – Cracks In The Wall (Alternate Mix)

artworks-000078847788-kzpaom-t500x500

Ytterligare ett alster kommer från den stora Beläten-maskinen. Tre låtar som blivit släppta från tre kassetter som nyligen gick upp för beställning. Detta är ett av släppen, Ashburn County – ett slags samtidsdokument över både en svunnen tid – men även ett skapat ur sig självt. Plattan i sig heter “Our Dead Selves Rise“. Influerade av den lantliga miljöerna som omgärdar Louisiana, så har de dragit inspiration från gamla bondläppsfilmer. Filmer som sällan gjort något större avtryck, åtminstone inte när det kommer till filmen självt, men som via sin filmmusik inspirerat Ashburn Country avsevärt – och som gjort deras grupp till vad den är. En av medlemmarna ur denna grupp, Leroy Delbert Quebedeaux, bestämde sig år 2012 att ta saken i sina egna händer, att producera filmmusik till en film de annars gjort – om de haft pengar till att göra det. Detta resulterade i en blandning av fältinspelningar och diverse instrument så som dragspel, tromboner, röster, synthar och cellos – för att nämna ett fåtal av de instrument som använts i skapandet av denna platta. Det viktigaste med musiken är dess influens av traditionell folk och ‘Cajun’-kultur, enligt dem själva. Detta i samklang med drönande synthar, gamla rytmiklådor, neoklassisk pompa och ståt, samplingar och mekaniserade oljud. Ett slags industriellt kollage.

Eftersom att deras beskrivning av vad de gjort var i det längsta laget, så lämnade det rätt mycket att önska. Men deras inspirationskällor är intressanta och faktumet att de använt sig utav alla dessa instrument i samklang med varandra, skapar en helt annan ljudbild. I just denna bild så blir det en väldigt skrämmande tillbakablick i något som annars skulle ha varit hyfsat humoristiskt, med tanke på dessa filmers innehåll, varav inspirationen är hämtat ifrån. De mörka samplingarna i jämförelse med de dansanta röstslingorna gör så att man känner att man är ute i det vilda. Det finns någon slags primitiv energi i denna minimalistiska ansamling, som skulle kunna vara det som gör att det finns en gnista i ljudlandskapet som återupprepas. Med tanke på att själva konceptet är så intressant så blir det ännu läskigare när man hör de utsuddade rösterna tala med varandra, i jämförelse med den konstanta och fixerade rytmiken som går i ett och samma hjulspår genom låten. Rent jämförelsevis så kan detta mycket väl vara ett ljudexempel på skillnaden mellan den härskna, hatade och fruktade betongstad som snart vräker sig in och ner i de dalar och snår som stått orörda ute i den lantliga miljön – i århundraden. En väldigt bra låt och precis vad man kan förvänta sig att Thomas Ekelund ens skulle kunna ta med i tång. Det finns en väldigt hög lägstanivå på det han väljer att släppa ifrån sig på sin etikett. Ni kan lyssna till låten “Cracks In The Wall (Alternate Mix)” här nedanför.

Intervju med Hamnskifte!

R-5343255-1391049491-2794

Ni har förmodligen aldrig hört talas om Hamnskifte. De har verkat i bakgrunden, aldrig riktigt visat sig själva och bara existerat i periferin av black metal. Egentligen så tycker de själva inte att de hör till, men det hörs tydligt att det är black metal, men en särskild form av det. Allting började med det första släppet “Födzlepijnan” som kom ut år 2010 på det Amerikanska skivbolaget Starlight Temple Society – som bland annat släppt alster av och med Velvet Cacoon och annan mer eller mindre nogräknad undergroundmetal. Två år senare skulle låten “Hamn” släppas, närmare bestämt i Januari. Sedan dess har det varit tyst på deras front och ingenting har hörts sedan dess. Därför tog Invisible Guy upp brandfacklan och tände elden, genom att ställa frågor till Hamnskifte, både de frågor som behandlar “Födzlepijnan“, 1600-talsinfluenser, nysläppet på det Ryska skivbolaget Myrkr, deras filosofi – och så mycket mer.

Continue reading

Premiär: Pär Thörn & Martin Küchen – Växjö 130509

coversista

Zeon Light Kassett med Joakim Granlund vid rodret har alltid överraskat på ett eller annat sätt. Denna gången är överraskningen lite större, dock inte med tanke på val av personer, men i alla fall genren som man hamnat i. Pär Thörn, som är en av de artister, som utges inom ramen för Zeon Light 051 – har en gedigen diskografi när det kommer till field recordings. Från det tidigaste släppet “Följ Bara Anvisningarna“, släppt på Firework Edition Records, till “Variations On A Theme By Pierre Degeyter (Celebration Of A Revolution)” med Leif Elggren. Tillsammans med sin vapendragare Martin Küchen, som även är saxofonspelare sedan länge, så kommer de släppa “Växjö 130509” – vilket kan antydas vara ett tidsdokument av just den dagen. Inte för att jag är nämnvärt intresserad av fältinspelningar som genre, eller förstår mig på det överhuvudtaget, men det finns något där som är så lockande. Egentligen kan det bara ses som en slumpmässig lottning att det blev just detta, med tanke på att premiärspelningarna har duggat tätt nu på senare tid. Men det finns en slags visuell skåra i den här låten som ni kommer att få lyssna till, exklusivt på Invisible Guy. Låten i sig kan antas vara ett livespår när man kommit tillräckligt långt in, men det är inte så säkert när man först lyssnar på det. Det som är säkert är att det utspelar sig i Växjö.

backsista

Det är en långsam process av att försöka förstå varför de gjort just på detta sätt, och vad innebörden kan tänkas vara – eller om det ens finns någon innebörd att ta hänsyn till? Det låter i vilket fall som socialrealism instoppat i märklig experimentalism, när de ljud man hör egentligen skulle kunna vara vilka vardagliga ting som helst – enda skillnaden är att de är stöpta i ljudform och att det egentligen inte är något man tar hänsyn till vardagligen. Måhända tar man hänsyn till något för stunden, men den här låten frambringar mycket eftertanke. Kanske borde det inte ens kallas för låt, då det är närbesläktat med “non-music” – kanske inte en genre i sig, men en beteckning för “icke-musik“. Nåväl, låt “Växjö 130509” ljuda genom ert system nu när ni kan streama släppet exklusivt via Invisible Guy.