Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Premiär: Dödens Dal – Ögat I Nacken [Musikvideo]

dodensdalpress1301

Dödens Dal blev sönderhajpade av de trendkänsliga på PSL, så med andra ord så har de fått en stämpel fylld av godkännande. Visst förtjänar de uppmärksamheten, och därför så tänkte Invisible Guy även titta åt deras håll en andra gång. Tidigare har de varit med i form av en väldigt kortfattad intervju. För er som inte visste så består Dödens Dal utav Henrik von Euler som är skivbolagsbossen som styr Flora & Fauna, samt Rickard Jäverling som annars går under samma namn och producerat folk och post-rock, i form av albumen “Two Times Five Lullaby” och “The Valleys“. I den miasman som efterlämnades åt lyssnarna i och med “Gå Ensam Förbi Horisonten“, vilket var deras första albumsläpp i en slags trilogi som de ämnar att skapa – så fyller singeln “Ögat I Nacken” ett slags tomrum. Så för de som har gått och väntat på något nytt från Dödens Dal, så är det äntligen här. Låten “Ögat I Nacken” är ett smakprov från deras kommande album i trilogin, “Korsa Jord, Luft, Is“, som det inte är riktigt klart när det släpps eller om det verkligen släpps på Fredag den trettonde nu i December. Eller så är det helt enkelt ett annat smakprov, men det känns lite kryptiskt. Dock kan man sniffa sig till att albumet i sin helhet släpps i Februari år 2014.

Hur som helst kommer låten ackompanjerad av en musikvideo som regisserats av Anders Ekert (Pluxus/Dödens Dal), och det är en riktigt mörk upplevelse som är lika fylld av den experimentella energi som Dödens Dal gjort sig kända för att avge. Frukta ej mörkrets furstar, för det ni bör frukta är deras intåg i er drömvärld. Just nu känner man sig lyrisk, men en dag så faller man död ner. Får passa på att rikta en stor näve mot skyn och det slott av förtryck som PSL representerar. Nåväl, nog tjatat om det, jag tycker att ni bör titta på musikvideon här ovanför och ladda ner låten gratis här nedanför.

Premiär: Most Valuable Players – We Came Out Of Our Hiding [Musikvideo]

Tidigare så har Most Valuable Players åkt upp lite varstans i bloggosfären, där människor varit som mest lyriska. Idag så åker de upp här, på grund av att de har en musikvideo till låten “We Came Out Of Our Hiding” vars låt har delats så många gånger att man nästan tappat räkningen. Nu har de dessutom hoppat på Kalligrammofon, som släpper deras album den 1:e September. Musikvideon i sig verkar vara en oddyssé över bandet, från när de var unga till när de blev lite äldre. Med andra ord så är det en perfekt video för deras ankomst inom indiesammanhang på riktigt. De har nämligen spatserat runt i mer okända territorium tidigare, i och med Friendly Noise-tiden. Eller så är det kanske så att inte mycket har ändrats, mer än att de har mognat ordentligt och lagt på sig ytterligare ett lager av mogenhet, innan de gett sig ut på riktigt. Här finns det mer rum för indierockens svada, men fortfarande så håller de på den experimentella lo-fi rytmiken. Även om det onekligen är mer grandiost än det någonsin har varit och deras sång är mer slipad än den någonsin varit förut. För att inte tala om all krimskrams som flyter omkring i ljudlandskapet och påminner oss om att vi faktiskt lever. Levande musik för levande människor, i en död tid. Känslomässig tillhörighet i en kall tid. Man kan lätt säga att Most Valuable Players har hittat rätt spår. Ni borde verkligen lyssna till musiken och ta till er av musikvideon. Nostalgi kan inte undvaras. Men tack, ni ger oss åtminstone något hopp om framtiden. Musikvideon är för övrigt skapad av Sebastian Rozenberg.

Några frågor till Per Nyström – samt en recension!

204597_530838386934466_230070908_o

Per Nyström är det säkert många av er som känner till, åtminstone om man varit engagerad i, och lyssnat på The Concretes. Mannen, myten, legenden – som för närvarande släppt en kassett med outgivet material, som egentligen var till andra ändamål, snarare än ett soloprojekt. Har man haft ögonen och öronkanalerna vidöppna, så vet man att han var den som spelade synth i det legendariska bandet. Förutom det, så har han även varit involverad i andra sidoprojekt, såsom det 90-talistiska reggaebandet Monster, tillsammans med Andreas “Moneybrother” Wendin och ett gäng andra glada människor. Men det senaste projekt han varit involverad i, som garnerat mest uppmärksamhet från min sida, är det underbara bandet Mackaper. Nog om historiska anekdoter, det är dags att aktualisera varför han ens är med här. Som sagt, så har han varit aktuell med ett släpp under sitt eget namn, där han via Moptaco Dics släppt plattan “Nattarbete” – som är en samling av solo-låtar, som varit ämnade för annat än just ett soloprojekt. Bland annat för teaterföreställningar, konstprojekt, film och liknande. Men det är precis här vi står nu, och därför så ställde jag några frågor till honom. Utöver det så recenserar jag även hans senaste släpp. Häng med, vet jag!

Vid det här laget är det inte särskilt märkvärdigt att konstatera att du funnits inom musiksverige en ganska så lång tid. Det känns onödigt att rabbla upp alla band, eftersom att de är så självklara för en. Men har det alltid varit självklart för dig? Vad är det vi utomstående missat, när det kommer till din historia inom musiksvängen?

– Precis som det mesta jag håller på med i livet så halkade jag in i musiksvängen på ett bananskal. Som tonåring sprang jag på en massa spelningar runt hela stan och kanske ännu mer utanför stan. På så vis lärde jag känna folk som höll på med musik, vilket så småningom ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville spela orgel i ett skaband som några kompisar höll på att sätta ihop. Jag sa ja utan att någonsin ha spelat orgel. Men ett band blev vi, även om vi redan efter ett par rep slutade att spela ska. Vi hette Monster och under alla år som har gått sedan vi startade har jag fortsatt att halka in i olika band och projekt och gör det än idag.

På ett sätt så kändes det rätt självklart att ett soloprojekt skulle komma. Har du hållit på med något liknande förut, eller är Per Nyström början på din solo-“karriär”?

– Well, har inte direkt tänkt det som en solokarriär. Det handlar mest om att få ut en del av mina låtar jag har haft liggande – och kassettformatet kändes perfekt för detta ändamål.

Enligt det skivbolag som du släppt på, Moptaco Dics, så hör man mycket av ditt tidigare musikskapande i band så som The Concretes et consortes, i ditt senaste släpp “Nattarbete”. Är det verkligen så, eller kom du både för det gamla, men också för att bryta ny mark?

– Både och tror jag. De som har hört mig spela i alla band och konstellationer jag har varit med i under åren känner säkert igen mitt sätt att spela på även på denna kassett. Men det var kul att få leka lite mer med trummaskiner och synthar, det har jag inte gjort så mycket tidigare.

Tydligen så verkar det ha varit en ennerverande process att få dig att släppa loss ditt solomaterial, om man får tyda samma pressmeddelande. Hur kommer det sig?

– Enerverande vet jag inte. Däremot är det väl så att jag och Fagge som driver Moptaco Dics har dividerat fram och tillbaka om när den här kassetten skulle släppas. Det var ju rätt längesedan Fagge hörde mina låtar och frågade om han fick släppa dem, men sedan dess har releasedatumet ständigt flyttats framåt i tiden. Jag har mixat om allt gång på gång samtidigt som jag också både har valt bort och lagt till ett par helt nya låtar. Det tar ju tid innan man blir nöjd och helt nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det tror jag inte att man SKA bli heller, då kan man lika gärna sluta spela musik.

Dessutom så ska detta material egentligen ha varit ämnat för teater, film och konstprojekt. Blev det något av dessa, eller har de legat undanskymt för att till slut komma ut i denna form?

– Jodå, den första låten Miami är specialgjord för ett konstprojekt där en konstnär lät några av sina vänner tolka staden Miami med hjälp av olika konstnärliga uttryck (i mitt fall då med musik). Blackbird är gjord för den oberoende friteatern Dramalabbets föreställning Den Arabiska Koltrasten, som sattes upp år 2010. Faktum är att Tonight till en början också var tänkt till denna föreställningen men jag tyckte inte att den passade riktigt så jag mixade om den så att den fick en lite annan känsla. De resterande låtarna har jag antingen haft liggande sedan länge eller skrivit för att ha med på denna kassett.

Vissa av dina låtar får en att blicka tillbaka med nostalgi i blicken. Särskilt den låt som legat på tapeten längre än de andra, nämligen “Tonight”. En hel del av musiken känns relativt amerikansk i sitt ljudlandskap. Vad har du att säga om de individuella låtarna, och vad är deras innebörd egentligen?

– Just Tonight gjorde var ju som sagt tänkt till en föreställning på Dramalabbet. Jag ville ha en lite mörk, men samtidigt lekfull känsla, då jag tyckte det passade pjäsen. Men när jag valde att inte ha med den i pjäsen mixade jag om den och testade att lägga på lite sång. Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att skriva låttexter så jag tog bara det första ord som kom upp i huvudet, vilket råkade vara Tonight – därför fick den heta så. Överhuvudtaget så vet jag inte om låtarna har någon speciell djupare innebörd, åtminstone inte låttitlarna. För mig handlar det mer om att fånga en känsla och måla upp stämningar. Personligen tycker jag nog att mitt sound är mer europeiskt än amerikanskt, en av låtarna heter ju till och med till Europa. Jag gillar minimalism och monotoni, vilket kanske märks då låtarna inte har några egentliga verser eller refränger.

När det kommer till Sverige i helhet, så undrar jag vad du tycker om musikscenen här och de som bevakar den? Ibland kan man ställa sig frågande inför en stor portion utav det. Men hur ser du själv på det?

– Jag tycker att undergroundscenen i Sverige bara har blivit bättre och bättre. Det startas mängder av små oberoende bolag och många som ger ut bara kassetter. Mest tror jag att det har att göra med att det har blivit så enkelt och billigt att göra musik och man behöver faktiskt inte ha ett skivkontrakt för att nå ut med sin musik längre. Däremot är det ett problem att så gott som ingen musiker kan leva på sin musik och att det är entreprenörskap, snarare än kreativitet, som verkar premieras i dagens kulturpolitik. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Det känns rätt märkligt att du valde Moptaco Dics att släppa på, med tanke på att de andra band du varit med i (särskilt The Concretes), har släppt på större bolag. Hur kommer det sig att du siktade in dig på just detta bolag?

– Framför allt därför att Fagge är en kompis med grym musiksmak. Men sen tycker jag också att kassettformatet är väldigt sympatiskt. Det är billigt att trycka upp och jag gillar det lite muggiga ljudet som man får när man lyssnar på musiken genom en gammal kassettbandare.

När det kommer till musiktidningar, zines, bloggar och all multimedia som avhandlar musik på ett eller annat sätt – så är då frågan: följer du någonting slaviskt, oavsett om det är i bloggform, zineform eller tidningsform, när det kommer till musik-“journalistik”?

– Nä, faktiskt inte. Visst, jag hittar mycket ny musik på bloggar och kan gilla att botanisera både i skivbackar och på nätet. Men jag tycker sällan det ger mig så mycket att läsa recensioner, och jag kan bli lätt allergisk när “alla” plötsligt börjar älska ett band eller en musikstil samtidigt. Sen är det klart att det finns många bra musikjournalister som jag både läser och respekterar. Men på frågan om jag följer någon eller något slaviskt är svaret nej.

Är musiken någonting du kan leva på eller har du någonting du sysslar med vid sidan av?

– Tyvärr är det ju extremt svårt att leva på musik så jag är ständigt på jakt efter alternativa inkomstkällor. Utöver musiken har jag under många år varit frilansskribent. Jag brukar också ägna mig åt att spela skivor här och där.

Händer det någonting nytt med ditt soloprojekt inom en snar framtid eller har du något annat på gång?

– Vi får se, jag tyckte mest att det var skönt att få ut de här låtarna och har i nuläget inte planerat att någonsin framföra dem live, jag vet inte riktigt hur det skulle ske. Då är jag isåfall mer sugen på att göra och spela in nya låtar. Jag har också nyligen spelat in ett album med min psychduo Diagnos och så har vi gjort lite nya låtar med Mackaper som väl ska spelas in till hösten eller våren. Jag är även delaktig i inspelningen av en mörk och psykedelisk barnskiva.

per_omslag_itunes_lillaDet känns som att Per Nyström verkligen har kammat hem jackpoten med detta släpp. Inte för inte, så låter det som en blandning utav filmmusik, 80-talsgroove:ig halvminimalistisk synth-pop, tillsammans med utdragna och ödsliga ljudlandskap i perfekt samklang. Retro är ett ord som borde användas betydligt mindre, men det passar även in i detta sammanhanget. Det känns som att det finns en röd linje genom hela plattan, och att låtarna på ett sätt hänger ihop, men ändå inte. Det är svårt att förklara, men det är märkbart att kanske inte alla låtar är ämnade för ett och samma släpp. Men det är bra, för det gör att plattan är mer lyssningsbar än att den går som ett rött och förutsägbart sträck, genom dessa vidöppna musikaliska vidder. Ibland kan man få känslan av att man är mitt i en actionrulle från 80-talet, när den ondskefulla skurken precis ska slå till, eller då den ärofulla protagonisten står inför sin sista strid med antagonisten. Kanske skulle man kunna säga att låtarna är dramaturgiska, på ett filmatiskt sätt? Det vore rätt i sammanhanget, men det kan inte förklara allting.

Han tar oss genom landskap som vi förmodligen inte skulle sett inom samma musikaliska sammanhang, där de drömska synthslingorna helt plötsligt kan vara utbytta mot aggressiva, och tunga synthslingor som tillsammans med minimalismen bryter sig ut i den fria luften. Det känns som att utrymmet är ordentligt, och det känns även som att allt kommer i sin rätt. Ibland är det mer experimentalistiskt, med spontana förvrängningar och förändrad rytm. Likt allt annat, så finns det ingenting i detta som är konstant. Om man inte vill hävda att ljudbilden är i konstant förändring, vilket den är. Ljudlandskapen bygger i sin tur mest på tuffa strängar, icke-ironiska synthljud och gravallvarliga atmosfärer – som kan gå från lättsam till allvarlig, på ett par sekunder. Man märker inte direkt när man byter låt, men det som märks mest är att det här är renodlad synthmusik. Allt som existerar i periferin är inte byggt för att hålla upp grundfundamenten, utan känns menade som komplement. Vilket i sin tur inte är särskilt osannolikt, med tanke på att det är just det Per Nyström annars sysslar med, när det kommer till musiken, åtminstone huvudsakligen.

Helhetsbilden är nästan den viktigaste, eftersom att det inte direkt fungerar om man dissikerar musiken och sätter allt för sig självt, eftersom att musikbygget blir relativt skralt då. Men det är precis så det är, en ljudkuliss, uppbyggd utav fenomenala ljud och en särskild känsla för ljudlandskapet och själva atmosfären som man får dela med sina öron i cirka 28 minuter. Plattan är definitivt värd att köpa, med tanke på att den håller hög standard, trots fläckarna på den imaginära solen. Så, om du är intresserad, så kan den köpas för sex euro hos Moptaco Dics.

Intervju och mixtape med Johan G. Winther!

JGW - Promo2013 copy

Johan G. Winther är någon som många känner till, men som många egentligen inte känner till. Han är en slags doldis, men finns egentligen överallt. Denne man står bakom projekt såsom solo-projektet Tsukimono, men har varit eller är, delaktig i grupper vid namn Blessings, Scraps Of Tape, Heathers/Hollows – och många fler som ni förmodligen kommer att ha tagit reda namnet på, vid det här laget. I samband med sitt musicerande, så skapar han även konstverk, oftast sketcher. Som han antingen säljer eller låter vara omslag på något av sina släpp. Omloppsbanan inom musiken började med projektet Mnoki, innan år 2001. Men även innan dess, så hade han gett sig fan på att lära sig använda instrument. För inte så länge sedan var han aktuell under sitt förstnämnda namn, nämligen Johan G. Winther, och fortsätter att vara det – då han den 15:e Maj kommer att släppa albumet “The Rupturing Sowle” på Zeon Light Kassett. Förutom detta så släpper han kontinuerligt material under sina olika alias, men även inom de grupper som han är verksam i tillsammans med andra musiker. Resan verkar aldrig ha ett slut, och nu kommer även ni att få åka på samma resa. Invisible Guy har haft äran att få intervjua Johan G. Winther, vilket i slutändan blev en väldigt lång intervju. Där vi gick in på rötterna, men även skrapade på ytan, för att få en helhetsbild över vem han är och vad han egentligen gör, samt vad detta innebär för honom. Utöver det, så har Invisible Guy komponerat ett mixtape, där ni kommer få höra äldre låtar, osläppta låtar – men även kommande och precis släppta låtar. Nu har ni hört nog, så jag föreslår att ni börjar läsa istället.

Continue reading