Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Review: The Bug vs Earth – Concrete Desert

concretedesert

This is one of the first times I’ve taken a good look at a bigger artist and wanted to review what they’ve released. I found the concept worthy of investigation track-by-track, since the whole theme surrounding it is alluring. The aesthetics are interesting and it feels worthy to delve into deeper and see what can be found or what can not be found. I am now about to dissect this release. It clocks in at around 90 minutes – making it around an hour and a half long.

City Of Fallen Angels” is a dreamy but dreary experience. Stating what the title is isn’t enough to describe how the song is. Conceptually it makes perfect sense why it is titled that way – as it infects the overall sound as well. Experimental electronica seep through the headphones and the barren landscape appears ahead of you. The atmosphere is such that it represents that and it takes you from tumbleweed and calmness into the stormy heart of a city. As you come further into the song it charges up for a second and then unleashes the noisyness which is normally reserved for industrial music, coupling it with laidback electronica – messing up your points of reference and as it progresses you’re stunned by the intensity of it. The soundscape is bombastic and doesn’t hold back, but comes in with assertive ease. Lulling you into submission.

Gasoline” is eerie. Keeping the listener at bay while he awaits what happens around the corner. Nothing. Then, suddenly, a slow rhythm brings out the melody and adds to that a solid baseline that is strung out by an electric guitar. Even though it remains in the solid rhythmics that it started with, it warps you into different ones that make you wonder if you’ve lost your mind or not. Layer upon layer of mighty instruments that figuratively catch on fire as he pours on more gasoline. Still, even though it broods primitive melodies and an unorthodox soundscape – it fades out the way it faded in. Nothing catches on in this track but it manages to hold a special kind of craftiness that make it broad and intense under the surface anyway. No need for it to give off a spark.

Agoraphobia” – if you weren’t to begin with, maybe this murky and spaced out song will make you experience the phobia. What feels like the development of a smashing song goes out of its own way to create weird melodies within the melodies and rhythms in the rhythm. The amplified sound of the rambunctious noise that is created by the baseline – or what at least seems to have been created from it – is suddenly paired with riffs that would make you feel a transgression from electronica to non-electronic music is happening. That, however, never happens. I’m not too sure about whether to feel positive or negative about this song, but I’m impressed about how the seemingly out-of-motion melodies later in bring out the experimentalism in its purest form. It is odd, it is weird, it is intimidating to a degree – just to fade out like the other ones have.

Here’s a grime-infused track, “Snakes Vs Rats“, that gathers the best out of that genre and ignore the vocals. They create a sort of underground opera-like electronic music together with the grime-beats. Dissecting the genre for what it is good for and creating a pleasantly huge sound. The most solid rhythm combined with the most forward-thinking of synthesizer sweeps – a glance into the futuristic world as imagined a decade ago – almost bordering to one of the great soundtracks accompanying sci-fis of the 1980’s. The sound portrayed is not an idealistic one, it is a rather bleak non-picturesque and alarming narrative that is being pushed with the song. Somewhere we might be, where we don’t want to be – stuck in the middle, nowhere out, control is absolute.

Broke” is minimalistic to the core. What drives it is a few sounds here and there, well-placed beautiful synthesizers and a claustrophobic atmosphere. A cry for help. Symptomatic of the sound so far is that it relies heavily on the baseline, which helps it progress throughout the soundscape in a great way. Where there is no rhythm, one have to create it in between the noisy and deconstructed melodies that are repetetively churned out – as the outdrawn riffs play a vital role in keeping the maniacal atmosphere livid. There is something about the song that draws on what solid ground The Bug (and Earth) create everything. It is immersive and too real.

From the beginning, “American Dream” is a piece of work just seconds in. Unfortunately everyhing looses its meaning after the monstrous opening. Maybe that is just the way it is supposed to be, as it is certainly not a portrayal of the american dream in any positive way at all. But it by now only feels like an empty statement, having heard the other songs that contain something more then just the formulaic approach he has in this one. It’s good how he draws from his earlier creations and put it into a whole, synchronized experience. What’s bad is that it feels like one has already been here, listened through it and discarded it on the way. Sure, the attention to detail is very ambitious, but it in the end becomes just an outdrawn piece of ambient music that do no justice at all.

Don’t Walk These Streets” hits you over the head and immerse you into a gruesome world. Blindfolded, struck repeatedly by the knife-sharp rhythms and the playful melody of the piano, the message of the song becomes apparent. It is violent in its nature but you don’t have to fear anything, listening to it. You’re far away from the emotions itself – it is like you’ve detached from them and become a part of this message. They marvelously craft something you want to listen to repeatedly, expanding the song every step of the way to make it even more enchanting. The depths of the synthesizers and the crassness of the beats are not temporary – they exist there to give meaning to the soundscape. A very well-rounded song all-in-all.

Other Side of the World” gives off a meditative feeling. After you’ve been entangled into the music – a basedrum hits and catches you off-guard. Every single part of the song has some kind of magnificent tone to it. The different facets stand and fall together, nothing can be separated or it will knock the rhythm and melodies away from one another. As simple as the song might seem, it is very addictive. Here’s a perfect transgression from different genres and what it lacks in rhythm it makes up for in melody and structure.

Hell A” is too hip-hop for me. A genre that is not of my liking at all. If that kind of rhythm and those beats have been reserved for something else – it would be fine. Had it been stripped from the atmosphere and replaced with a better rhythm, it would’ve been a glorious listening as the dark synthesizers come in, sweeping the floor with everything else. It becomes a very energetic song that doesn’t stray away from the better aspects of his music. Without that edge and vibe to it – it would’ve been a lost cause and nothing worthy to listen to at all. It is good that he at least keeps that in but he should’ve left more out this time – in terms of beats.

The title-trackConcrete Desert” is a phenomenal ride from curiosity and into the bleakness of the human soul itself. Right from the start you’re immersed into his world, you’re taking part of what he has created and he leaves no ends open, instead of thinking, one seems to be in need of visualising the music – it really gives off an audio-visual experience that is on the next level. After some of the previous songs it wouldn’t seem possible but he manages to create the narrative, spin it into the conciousness of the listener and give meaning to the instrumentation in more ways than just the musical. Which is good, since this song should be the summary and epitome of what this album is about.

Dog ft JK Flesh” is the resounding adaptation of one of the other songs from this release. He manages to add a whole other sound to it than The Bug and Earth could do. It becomes much angrier, more cheeky. When they had to choose a vocalist, nobody could fit the bill more perfectly – this simply cannot be unheard and fits too perfectly. Same can be said about “Pray ft JK Flesh” – here JK Flesh is allowed to be as expressive as possible through his powerful vocals. After listening this far in it is nice to have this addition in the release becomes it helps it become more vital instead of rehashing everything over again – instead creating something new of it, even more intimidating.

Nothing more can be said about this album other then that “Another Planet” is the perfect outro. Easy to listen to and it makes you yearn for more of this kind of music. When you think about it, the album is solid and pretty good despite its faults. I suggest you get it from Ninja Tune (or The Bug vs Earth themselves) in physical form, instead of digital. Though you might want to listen through it a couple of times before, it still is a good headphone experience. Stream the whole album down below.

Spotlight: Liquid Transmitter, Nikmis, None, Palissade

repartiseraren_logo_transparent

Midsummer is upon us. A new line of spotlights are due to appear sometime every week. I’ve picked out some new and interesting releases for you all to enjoy. From post-punk to IDM and everything in between that. Everytime I do this, I see what I can find under different categories on Bandcamp – writing about each release that is featured in the article, summarizing the components and recommending it.

liquidtransmitter

Have you ever dreamt about something ever so vividly exciting, strange or beautiful? Liquid Transmitter’s release “Turn” is turning IDM on its edge, presenting to us a less rhythmic annihilation and more complex atmospheric development. From the introductory “Morning Watch“, to the last one “Uncertain Dusk“, each track is imaginative and explorative. It is as if an artist outlines his visions carefully and break the transgressiveness between genres in an uncanny way. Connecting the dots in every way, both musically and by the titles themselves.

It is finely woven into good electronic music. Slightly drone, more ambient and definently something to be heard. The quirkyness of the melodies add in the personality of this project very well – it’s self-explanatory really when you hear the music. Check it out on Bandcamp and purchase his release there, listen to it in full down below.

nikmis

Now here’s a whole soundtrack for you to enjoy. It is really odd music in a way, but perfectly obstinate and neatly created. Nikmis release “Widdendream” on Third Kind Records go forth in its own manner, holding up the banner of experimental electronica in a way – considering the composition of each track, first and foremost. From the cute little first steps of “The Big Fence On The Other Side“, to the more classically-oriented “Embarrasingly Paralell“, each facet of this album have its own sides of it. I think “Tremendous House” capture an oriental vibe and contribute to a summary of everything in Nikmis music that make it stand out in originality.

So if artists and bands alike want to describe something with their music, or capture a feeling, this picturesque wandering between the oddities in synthesizer-based music and the outrageousness of it – make it very easy to follow the story. Instead of capturing something by writing it in lyrics, he manages to break free from that and with instrumental music capture the essence of storytelling anyway. I suggest you check out the album via Third Kind Records, and listen to it in full down below.

none

Abstract, frightening and cold. With resounding, repetetive vocals and majestic synthwave – Anna of None deliver a great sounding album, titled “Vacuum“. There is a lot of focus on the bombasticism of the drums in the atmosphere of some of the songs, but it does not take away from the fact that the rest of the instrumentation is equally as good, and thought out. There are serene melodies that encapsulate the hopelessness she is portraying, especially in the aptly titled song “No“. Things develop further in terms of the sound itself in “Faces“, which almost becomes theatralic with the continuous haunting baseline.

She really breaks apart from the dry and stale projects that have been popping up everywhere. Wherever you read post-punk, it either consists of a band trying to ape a style they can’t grasp by inspiration of classic post-punk releases, or the one-man project that doesn’t hold up at all – with them being predictable as ever. The song “Nightmare” really touches on the synthwave this project relies on, giving it great effect and with “Flesh” fulfil the epitome of it. I suggest you check it out, it was released by Black Verb Records and I recommend it of all my heart. Listen to it in full down below.

eclats

Canadians have been providing us with some really good synth-pop, but have they pulled off the post-punk? As of now, Palissade can be considered a contender, with their release “Éclats“. This four-tracked release have beautiful aesthetics in terms of artwork and their music does not lack those aesthetics either. There is a certain focus on the vocalist and more bittersweet melodies then one have heard before, it is not that fast-paced to begin with, as one hears in “La Fin“. Their more alternative and highly melodic way of post-punk is attractive. There is not that much emphasis on the baseline alone, but more on the whole togetherness of everything.

The rhythm stabs and the melodies entwine as one hoped they would. As the layers shift in character, the soundscape looms on steadfastly and “La Vie des Autres” combine the first two songs into one, it feels like. Every song is interesting to listen to and each one of them give off a different emotion. It’s a solid release that I recommend and you should check it out. If you’re interested in wayward but challenging post-punk – this is the release for you. Listen to it in full down below.

 

 

Review: Baldruin – Biotische Verwitterung

biotische

Johannes Schebler and his main project, Baldruin, is not a novice by any means. Having four albums solo and countless split-albums, this project is not just interesting in that regard – but also because of the aesthetics he includes with his music. It surely marks the experimentalism that can be found in his music as well, in a good way. Oftentime the artists and bands whom go under that banner don’t really make it this well aesthetically. It is pleasant to look at. So, in regards to this album which is his fifth release, it is intriguing to find out that Black Horizons, Aetheric Records and Cloister Recordings US made it possible for release on vinyl – all three labels represent good artistry.

The release itself clocks in at around forty minutes in total. What is interesting about the album itself is that it follows his – since long – short adaptation of tribalistic ambient industrial music. Let’s head into this.

Opfergabe” gets straight to the point, through a muffled and calm atmosphere at first – descending upon the listener with a concrete setting in which this song turns into somewhat of a hymn. There are vocal representations that make it alluring, always accompanied by a steady and not too harsh rhythm – continually shifting the atmosphere around from being rambunctious to softening up and disappearing out of sight. An enjoyable slab of industrialized ambient.

Ins Jenseits” is definently more percussive. Fast, tribalistic drumming, an ever increasing heartbeat that go with the rhythm – to the disturbing voice of a child, amidst tribal chanting. It feels like there’s a part of someone’s life being played in reverse, at the same time as the sound gets more and more intimidating. A father, having lost something into the eternal void, having lost much of his life – it feels like it has been all for nothing. Everything was meant to turn out good but instead turned into a complete horror story.

Das Vergessene Grab” is meditative – but also more retrofuturistic – there are synthesizers that play a bigger part in the music itself. Concentrating more on the ambient landscape. There’s something mysterious about the song, as the sweeps on the synth in combination with the ceremonial percussion become an interlude to the next song – “Im Auge des Sturms” – which almost completely strips the atmosphere of the nostalgic moments that could be felt previously. Even though it feels like a continuation, there is more of a focus on the rhythm of the song rather then the unfathomable reach of the bombastic synthesizers. It focuses a lot more on simpler melodies, there’s one which is with the listener up until the end of the song – slowly evaporating into monotone noise.

Wächter” is from the beginning a sample-based cliché. Until the marvelous synthesizer rings out with an emotional melody. It is joined with the sudden barks of a dog, screeching sounds and a troublesome, intensive melody that pushes the atmosphere further – as if something out of a 80’s/90’s futuristic action flick. The steady rhythm of the massive synthesizer is what makes this song intense – and enthralling from the first tone to the last one.

Hydra“, the next song and the sixth one on this release delves into the same character of the first songs. It kind of becomes annoying with the tribalistic elements at times but it is saved by the chanting of a woman, in german of course, adding a sinister touch which gives the song a completely different edge in the end. The attention to detail of every sound in this song is immaculate. Of all the songs so far – this one is designed the best as it brings out the wondrous nature of each sound – as well as the more horrific one(s).

Der Puppenspieler” is too simple, but the added samples make it far more interesting then it should’ve been in the first place. It is an ode to the more emotional side of Baldruin – the positive, nostalgic, tearjerking side of his music. Even though the experimentalism of it is overwhelming at times and the atonal side of it becomes a little too much – Johannes really shows how nice industrial music, with ambient foreground, can be when synthesizers are utilized properly.

Zone 77” is really captivating. You really feel how complex the music is and how hard it must’ve been to fit the off-beat rhythm to the atmosphere. Pads of majestic sound is laid upon the song with much care. As rough as it sounds, there’s also something delicate about it. You’re hypnotized by the clash of harshness against the soft, picturesque landscape it portrays. How is it even possible to create anything like this? There’s a minimalism and a maximalism. Everything is oxymoronic about it but yet impressively joined together.

Raum ohne Sicht” is psychotic. The intro is off-putting. It feels like a warning, it conveys feelings of utter disgust. Rarely have I ever shrugged away from a song that is so well made, but in this case it is just too disturbing to listen to in full. Here’s a song that would fit well to any story that includes the most horrible of human nature. “Falsche Fährte” is really beautiful and the complete opposite. Even though much of the rhythm isn’t that interesting to begin with, the atmosphere becomes increasingly intense and the more you hear beautifully laden female vocals, the more of a sense of pride is instilled within. The pride of knowing that someone could construct something this beautiful and convey these feelings. A song you really shouldn’t skip.

Panik in der Fabrik” is really what the name says it is. Panic in the factory. In the beginning of it there’s a certain electronic body music influence that can be heard, but as it transgresses more into sample-based industrial music – the more disturbing it gets. There’s a certain two-facedness when it comes to the music on this album and Baldruin knows perfectly well how to pair it up musically. The contrasts are so knife-sharp that it is frightening. “ZüngeInde Flamme” seems to build off all the recent songs, transcending into something that feels very clear and represents the different characteristics perfectly. Subconciously, it is instilling a feeling of wanting more of the music as if the story progresses the further in you get. Even though there might not even be one to begin with.

Fortgeschlichen” feels like an outro, even though there still are two songs left to be heard and dissected. It is dreamy, cosmic and far away – out of your own reach. It feels like you’re daydreaming and accessing remote locations, where men have never been before. A dreary landscape of sound is pumped up with the occassional pumping beats, noisy transmissions and overall increasingly experimental song. Though in the end it just fades away, bleakly. “Fund im Laub” is assembling the lost parts and making it into a behemoth of sound, as it sprinkles darkness around itself on the assembly line. Not the most intriguing song on the release so far, but the attention to detail for each sound is – as for some other particular songs – fantastic, to say the least.

Vom Ende” is the real outro. It’s funny how it is the longest song on the whole release as well. Hopefully this more synthesizer-driven music is how his next release will progress in the future. One of the main strengths of this album, even though it is scarcely represented, is his way of handling the synthesizers and creating the most attentive songs of the release all-in-all. It went from a totally freaked out tribalistic ambient release to a futuristic synth venture and then away into screeching industrial music.

One can understand how this album would be of interest. He has more strengths then weaknesses. The whole album is of interest even though parts of it contain utterly disturbing portrayals of the human race as such – but in the end delivers a story which is created in your own mind while listening. It evokes something more then just feelings, it is cohesive and experimental at the same time, never loosing to one or the other. Buy the album from Baldruin himself, Black Horizons, Aetheric Records, or Cloister Recordings US. Listen to it digitally in its entirety down below.

 

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

[20th|21st] December: Lymland & Neugeborene Nachtmusik!

10841330_10153017701387573_344887033_n

Two small Islands not too far away from one another—Langeland and Lilleø—might have more in common then you think. Both are geographically not far away from one another. The last-mentioned is closer to a bigger island, the fourth largest island of Denmark, namely: Lolland. If their names were to be transfused and given a totally new one, it would be close to suggest a certain Swedish act that released their debut-album in September of 2012. Since you’re reading this article and have glanced over the headline – you already know what duo we’re writing about.

Lymlandensamtidsroman

Lymland“—an Island full of lemmings? No, it’s not very likely. Rather: an island of wastrels – as “lymmel” is an older Swedish word for “wastrel“. Jerker Kaj and Sonja Perander, currently based in Malmö, released their first album under the name of “Ensamtidsroman” – which sounds terrible if translated directly in English and beautiful – in Swedish. Here’s where the actual thought about their own island came to set root. They created a map to represent their small island. Their reference for the outline of a map perhaps actually was Lilleø—one of the smallest islands in Denmark with an area of meager 0.86 km2. Linguistically the name is constructed of two components: “lille” (little) and “ø” (island), when combined becomes “lilleø” (little island) – with an uppercase “L” transforms into: “Lilleø” (Little Island).

Their artwork for the album outlines the different portions of the island, most of it linguistically interesting, with names on land such as: “Björndalen” (Bearvalley), “Saven” (The Sap), “Molnbyggen” (Cloud-constructions), “Stora Sågen” (Big Saw), “Klingen” (Third Person); from Old High German, etymologically in New Swedish: the blade of a sword. “Notgrund” (Shallow-Note), “Ryggen” (The Back), and “Snårskog” (Brushwood). When it comes to the coast and off the shore, the following names show up: “Gråsjälsgrynnar“, where “grynna” means: underwater shallow. “Silvertoner” – a reference to Sanna Nielsen’s debut in 1996 with the same name? Probably not, but maybe. “Hammar” – their Swedish place of origin? Which could be one of these two places: Hammar, Kungälv or Hammar, Hammarö. The final name, and description of their map is written out as: “Bullerkobban” (Noise-Islet), located in the North-East of their map and island.

Enough with our etymological descriptions and speculations, now it’s time for their actual music. Even though a description they themselves want to put on “Ensamtidsroman” is, and I quote a part of a whole collateral sentence: “Nine tracks that are held together by an honesty and simplicity,” may not be as developed like what we’re about to show you, but with the aesthetics of an island by our own definition, with the exception of their original intent, go well together and bring forth visuals that we ourselves adore. The idyllic setting and the freedom of an eremite, if only for a few moments, are what’s needed when you’d want to take a break and rewind. That’s what their music do on this specific album.

We’ve asked them to contribute for Ljudkalendern, a non-commercial collection where different songs are put up each day to create a nice palette of different kinds of music. For everyone to enjoy now when Christmas is soon upon us. So they worked on a track and got it mastered. Now for the 20th of December which we all missed, it will be our pleasure to bring forth “Fantom Mot Fantom” – a track seemingly inspired by the Finland-Swedish poet Edith Södergran, and specifically her poem: “Stormen (Rosenaltaret)“.

Continue reading

Exclusive Premiere: D.Å.R.F.D.H.S. – Bockahorn

Image

Drawing influence from phenomenons and the history of Sweden, for example the Witch Hunting between 1668-1676, for their release on Clan Destine Records, titled “Det Stora Oväsendet“. The cover features a picturesque, in our eyes any way, painting of Swedish countryside during that time – but what lingers in the dark is not known. When you know the topic for this particular release, everything becomes so much more gloomier and frightening, like the etchings of coal on canvas. This is one of their positives which make them unique, in more ways then what sound can offer.

Their collective acronym is D.Å.R.F.D.H.S. – which spells out: Dard Å Ranj Från Det Hebbershålska Samfundet. A play with old Swedish words to create a fictive umbrella term for everything they do. Michel Isorinne and Varg (of Ulwhednar fame) are the sole proprietors of this imaginative collective, though we’d rather say they’re a “duo” – but that doesn’t sound bombastic enough. The topics they engage in seem to be less than fictional, taking most of their influence from obscure or overshadowed occurrences in Swedish history.

coal

For their forthcoming release “Mjöldryga“, a tattoo seemingly portraying; inked in “D.Å.R.F.D.H.S.” on someones’ arm, one half of a scythe, plus a symbol of some kind, but mainly a flail that’s situated in the middle of the picture – all constitute the artwork for this album. For those of you that don’t know what “Mjöldryga” means, it means the following: (Secale cornutum) is a parasitical organism, a fungus that attacks different kinds of grown plants, including grain of different kinds. This is one part of the main theme of the album – but it goes into different perspectives, probably related to a more or less obscure happening in Swedish history. We’re thankful for them to be around to teach one about topics we as Swedes haven’t learned or didn’t care too much about. Intriguing.

We at Repartiseraren can proudly present to you a track called “Bockahorn“, taken from the B-SIde of the release. It’s a twenty-minute long escapade that hides more beneath the surface than you can imagine. You don’t hear it the first time, but there are nuances in this dark ambient, experimental ambient trip into deep conscience, taking a long time to build with ambitiously created stages in sound. It’s like a playwright completely in sound, related to forgotten bits and pieces of history. Listen to it exclusively down below. It will get released on Beläten in the very near future and hopefully before the next year arrives.