Exclusive Premiere: La Bile – La Piscine

DMS022 - Cover k7 1400px

Dreamy, dreary breakbeats with tight IDM-influences is what makes or breaks La Bile – a french project having the honor of being released by Tripalium Corp – in their Digital Mutant Series (number 22), titled: “La Sublimation du Poulpe“. There’s a plethora of different electronic influences in each track on this release, from a multiverse of techno, acid and otherwise obscure electronic genres. Fetching the best from each genre, not compromising with the experimental overtones and the grittiness of it all.

We’re proud to be premiering a track from the B-Side of this release, in our ears one of the best tracks on the release, “La Piscine” delves into the human psyche and opens up a world of mystery, through fast-paced drums and constant flickering, there’s an urgency that doesn’t die out until the song finally fades into nothingness.

You better act quickly if you want it in physical form, as there’s only nine cassettes left of forty in total, so pre-order it from here, and stream the exclusive track from Repartiseraren’s own Soundcloud way before it is released.

Review: Anemone Tube – The Three Worlds – Allegory Of Vanity

anemonetubeallegoryofvanity

This project had previously been unknown to me, a world I did not want to explore by myself without anyone by my side – a sickening gut-wrenching feeling – coupled with astonishment as I ventured deeper into my own insanity. Anemone Tube is without a doubt one of the most complex experimental industrial, dark ambient acts out there right now. Stefan Hanser – the real name of this musical culprit – also runs the label that released this compilation, The Epicurean.

img_20180121_173402.jpg

He was kind enough to send me one of his three latest releases, featuring earlier unreleased material and bits plus pieces that have been featured on obscure releases. The one I was sent is the last one in the series, “The Three Worlds – Allegory of Vanity” – playing around with the word vanity, depicting it in different settings and with different edges to make a complete red line throughout the releases.

dav

The aesthetic aspect of The Three Worlds – Allegory Of Vanity

It is very clear from the beginning as to how much time have been spent on the artwork alone, there are subtle meanings which you can draw from the artwork itself, and it is a delight to hold on to the physical material and view the aesthetic splendor. Not many artists have such a beautiful, harrowing cover. A lot of inspiration is drawn from Buddhism in general, specifically the spiritual aspects of the religious teachings of it.

mde

There is a rejection of death, there is an embrace of death in the cover itself – nothing lasts forever, it is as if there’s a mummified corpse propped up on the artwork – which is frightening for a Westerner like me. A certain aspect of what makes or breaks the modern human is the fear of death. The photography taken by Dario Lehner encompasses much about what makes Anemone Tube a great artist, there’s a depth and a thought not just on the music – but on the aesthetic aspect – it is entwined with everything else.

mde
The musical aspect of The Three Worlds – Allegory Of Vanity

Extreme music in different shapes and forms have always been interesting for us, but we’ve never gotten around to the more extreme forms of industrial music. Here’s a real combination of the occult and the experienced at the same time, a veteran of industrial music is more likely to deliver something listenable or thoughtful.

The first song “Ausweg” encompasses material recorded during 1997 – which is unfathomable that it has been over twenty years since then. It is with an urgency that you’re thrown into the chaos of crackling noises, what sounds like gunshots into the air – a veritable nightmare that we’d make sure to never live to see. The word in itself, “Ausweg“, portrays a grim reality which musically is not far away from turning into a mish-mash of continuous loops, into a more controlled and adventurous mixture of dark ambient and experimental industrial music.

Throw in a bit of power electronics to shape the mold that it goes by, just to hear the sirens roar as the skies blacken above you – this music is perfect to listen to in the evening, because the same kind of mayhem isn’t believable musically during daytime. Towards the end of the song there’s a lull of acceptance, a small concentrated steadily shifting atmosphere that leaves nothing more then an overlook of the maniacal frenzy that just occurred musically.

Primary Slave“, also one of his works from 1997, is a descent into nothingness, a nihilistic tendency that devours all the joy you’ve worked up through your day. It is emotionally draining to be listening to, but admirably complex in both the subjective topics being disseminated among a barrage of strong, abrasive rhythm that leaves nothing to be desired musically – it is thought-provoking without having to leave an inch to the imagination. It is like being told what you should be doing, despite a nervousness that slips through the cracks of your subconsciousness.

Honestly, there’s few people that manage to pull off such a masterful combination of the darker genres in electronic music, once you’ve listened until this song, there really isn’t much that can bring forth anything – unless you look far back into the 1980’s, and the primary sources of where this music actually comes from. One of the negatives with this kind of music is that if you’re not heavily into it, there’s nothing you could gain – egotistically speaking – from listening to this. It is a niche that is waiting to reap its benefits, but Anemone Tube’s completeness is what ultimately could break this kind of basic thought.

The third song, “Illusions“, is a previously unreleased track from 1998. Here he makes a clear example with his lyrical ingeniousness, combining the harshness in his vocals with the overall spearheaded atmosphere that thrusts with all its combined weight – into a morbid dark ambient spectacle. A spectacle that leaves no-one undisturbed, a whirlwind of the most uncompromising power electronics, industrialized experimental music that you’ve heard for a long time. This satisfies every man’s need of true, infectious anti-music.

In comparison with the other songs, this one is our favorite. That’s one of the main benefits of listening to Anemone Tube – when one song is surprisingly great – another one strikes out from below and takes the throne. It is almost unbearable to listen through the end, as the intensity is ramped up and you feel a great deal of paranoia – surely one of the most emotionally charged songs thus far.

Asphyxiate” and “Imminence” were both recorded in 1998, previously released on “Allegories For The Future“, a cassette-release on Loud!. The only reason both of these are written about in the same column, is because it feels like they are more intimately connected then the other songs, both logically but also musically. The aforementioned one isn’t that big of a deal in comparison with the last song, but it bridges over a gap between the more emotionally charged songs, and the fact that it fills you with total indifference.

Asphyxiate” is literally what it aims to be, just by looking on the title. It is indescribably horrid – not in the musical way – but as it lacks the complexity and forcefulness of the other tracks on the release. “Imminence” grabs a hold of the classic power electronics sound and puts in an atmosphere where it otherwise would be lacking, a constant disarray of charged electronica that bashes in your skull with such frequency that it must be played out loud. If punk is dead then it will re-surge post-mortem through this release – this kind of music is as uncompromising now as it was back then – and this first compilation is a tribute which holds the spirit to a high degree.

For those of you who have been following Anemone Tube for a long time, we sincerely recommend getting this release. Instead of just buying it digitally, but this wonderfully crafted CD and play it quietly, or aloud. Stream it in full down below, this release is as brutal as it possibly could get, and it isn’t a forced re-hash of older material.

Review: Celephaïs – Grey Dawn, Quaint Gardens

dav
Ordo Viatorum surprised us first with the split between Neugeborene Nachtmusik and Onont Kombar, to us they seemed like an off-shoot to Enfant Terrible at first – though they share common ground in a lot of aspects – this label is run by Jeroen Holthuis and Maurice Hermes. The label is even more experimental, if that is even a possibility. The second release to be reviewed on Repartiseraren came out in November last year, and features the first album of the duo Celephaïs – Ian Martin (Kaval, Opfer) and Jeroen Holthuis, titled “Grey Dawn, Quaint Gardens“.

We were sent a physical vinyl (limited edition of 300) which is remarkable in all its simplicity, but more on that later on in this article, as we’re about to show you the full layout of the release itself in the pictures below.

davdav

Gladly enough, there’s nothing negative to report about in the shipping process, everything looks pristine and is working as intended. So here’s where PostNord actually didn’t screw up in terms of delivery, a once in a lifetime experience. There are two more pictures which feature the A-Side and the B-Side of the vinyl itself, which can be viewed down below, and then we’re off to the aesthetic aspect of this release.

The aesthetic aspect of Grey Dawn, Quaint Gardens

It is clean, easy on the eyes and beautiful in its own particular way. White and black, some hints of light brown on the vinyls themselves, and the insert almost looks like a Rorschach-test. There’s always been hints of different colors beneath the black and white facade that Ordo Viatorium have portrayed before this release, there are subtle notions of something else hidden away that you’d have to look for before even finding it.

Even though the aesthetics aren’t that pleasing when it comes to the cover, it is simply because it is not something we’ve grasped and can relate to in any way, it feels like a profound release when viewing the package as a whole, but be wary of catching a mind-virus, as it feels like looking at something resized a million times as if it was originally viewed through a microscope.

Those kinds of aesthetics are not off-putting, but it is subliminal in a way that we cannot fathom – but the artists themselves had a clear intention of putting images in our heads – and that goes perfectly well with the music. It’s pretty standard for any experimental release to have something that doesn’t adhere to the norm – but it has rather become the opposite – that experimental aesthetics have set their own norm – which isn’t touching your soul in the same, rebel spirit as it may once adhered to.

celephais

The musical aspect of Grey Dawn, Quaint Gardens

As described earlier, this duo consists of Ian Martin and Jeroen Holthuis, both of them are no strangers to experimental electronic music. Ordo Viatorum is proving to be a viable platform for these projects to flourish, without the help from the outside and little to none recognition, which is wholly undeserved. The musical experience these two possess is what reveals itself in this debut-album, “Grey Dawn, Quaint Gardens“, now we’re going to delve into it as per usual – on a track-by-track basis – for the review.

Undreamed Dreams” is a paradox in itself by name, but it adheres to the concept in the title of the track, a dreamy and ambivalent soundscape set in motion by a hushed electronic motion that steadily creeps in on you. A boat that never reaches harbor, a train that huffs and puffs like the old days but never stops on a platform – a continuum between awake and asleep. It is a ghastly feeling to be caught in a limbo, the more you notice the vague and sensible touches put in there by the artists, the more uneasy it feels listening to it.

We conjure the most horrible thoughts, as time passes by this is where time stops for a while and feels like an eternity. Not even on the second track yet, and we’re not even upset because of boredom, but it is upsetting to be drawn in and latched on to musically – it feels like never letting go, a constant reminder that you can only affect as much of the world around you, but it doesn’t make a difference in the end. There are some beautiful nihilistic tendencies which gives off a cold, stale emotionally charged vibe.

The music itself is as if ambient were re-occupied by the greatness of Tim Hecker’s earlier material once again, just in a completely different setting. It is very European in style, and delivers what can be construed as a thoughtful but menacing barrage of noisy synthesizers, simple but provoking droned out sounds, abhorrent ringing sounds and rambunctious arpeggios – a wake-up call on a Sunday evening that Monday is tomorrow.

Resentful Of Awaking” is being hit by the sunlight when you just want to pass out, another day to tackle with inane activities. What becomes clear after two songs in is how accurate the titles are, they have not just been made up out of the blue, like most ambient songs have – they actually reflect themselves into the music, as it have reflected it back when first being named. This one is more beautiful in a calming fashion, though some of the sounds manage to send a chilling feeling down our spine. If we’d hear this every time we’d be waking up, we would’ve been filled with energy and optimistic about the rest of the day.

There is a certain nerve of darkness that smothers itself upon you, when the rain hits your window and you’re forced to endure walking through it on your way to work. When the music is so thought-provoking in different ways, and you can just soak it in – doesn’t matter if it is negative or positive – you know the musicians have succeeded. It is an art form if you manage to pull so many strings, so many nuanced feelings in between that can’t be written in words, that you should be aware of what talent you’ve amassed.

Damp Stone Spiral Stairway” is the best song overall on the A-Side of this vinyl, nothing beats the constant brooding, deep base tone that makes your head spin round and round like the vinyl itself on the turntable. You may feel nauseous, you may be a bit dissy after hearing it – but when paired with the flair and urgent sounds in the background – the atmosphere cannot get any better. Having built upon a solid ground, this uproots on itself and heads upwards, through the mountains. Have I ever wanted to witness Aurora Borealis in sound, this is it – or at least close to one of nature’s phenomenons – it is almost as if they’d want to mimic something like that with the sound.

When paired with the whole audio-visual experience, this song becomes even better and should solely be watched together with this video, even though it definitely holds up on its own. Some of the best combinations of ambient and experimental electronica in general that we’ve heard for quite some time.

Red-Roofed Pagoda” starts off with a whirlwind of buzzing sounds, spaced out electronic music and a more industrially-oriented paved way musically. There’s more surprising elements fused within the music itself, and chords that feel like they are going somewhere – rather then laying the emphasis on a massive atmosphere – it is more compact and solidified. It is heavy on the ears but not antagonistic in any way, there’s a seriousness that isn’t fading out any time soon, an urgency to deliver a musical message or show the way, despite what you think of it in your own mind.

Had there been any vocals on this one, they’d be suitable for power-electronics and industrial, but more so the last genre. It is almost as if there will come something that reminds you that it could be power-electronics or noise music, but they discard that run-at-the-mill option and go heavily into other territories of unexplored synthesis. An eye-opener for anyone interested in those genres, as it is most often invested in what came before but not on what comes next, or what could be morphed into something in between all of that.

A Violet-Coloured Gas Told Him” is by far our least favorite song, it doesn’t swing the rope as high as the others and instead falls short. There is a short way to climb, but this is as if something was concocted in a laboratory, where the main focus wouldn’t be on establishing anything to bridge over from the gap the last song left, to the song after this one. Unfortunately it feels bland and uninspiring, though some moments of it leaves more to the listener in terms of experience.

Here’s where they jumped ship for the first time, there really isn’t anything that makes you feel anything. If that is the point – then they’ve succeeded – if not, then they’ve failed miserably, unfortunately. We’ve tried to listen to it multiple times, but it barely gets interesting on the end of it, but then we’re all deaf ears.

Good thing to be caught up in “They Seemed To Gallop Back Through Time“, as it saves the evening, literally. Despite being the last song on the vinyl, it proves to be a great outro as well as a song, heavily invested in intangible themes and a compromise between atmospheric electronica and the more industrially oriented side of Celephaïs. There are also some oriental vibes caught in between all of this, but as they fade out it begins to get more scarce with that. Then – all of a sudden – they jump back into it, more outdrawn and less stoic, more psychedelic and with a vengeance.

What do we think of this album all-in-all? It is probably one of the greatest debuts we’ve heard in these genres, and we’re interested in what will happen in the future for Celephaïs. They provide you with something different, even though you hear similarities with other artists and groups, but they don’t affect your judgement when listening to this. To get the ultimate experience, you definitely have to get the physical edition of it, the vinyl – from Ordo Viatorum. You can listen to some of the full tracks from this mix Jeroen made for SEER 334, down below.

 

Watch: Celephais – Damp Stone Spiral Stairway

This surrealistic, brooding and strange sound emanating from Celephais is hypnotizing. Alongside the music-video for the song “Damp Stone Spiral Stairway“, featured on their first album release ever on Ordo Viatorum, is a piece of craftsmanship we’d thought we wouldn’t like at first glance. When combined with the music, the video brings together cinematography and an almost 3D-esque glimpse into something not as futuristic anymore, it feels almost as if we’re viewing this from the perspective of someone three decades ago at least.

Once you’re sucked in, the music never lets go of you, it pulls you further in and holds you up – as if you’ve seen the light for the first time – a metaphoric out of the body experience, as told by weird shapes and forms traversing time. The full album is titled “Grey Dawn, Quaint Gardens” and will be reviewed, track-by-track, tomorrow on Repartiseraren. Nothing more needs to be said about this, we’ll let the video describe it perfectly well on its own – because a great music-video can convey something we ordinary humans can’t do in text, you really need the full audio-visual experience.

Previews of the full album can be listened to on the Ordo Viatorum Soundcloud, we’ve linked that below this text so you can get into both the video and the music at the same time, though only in the shape of previews so far – you will have to purchase the vinyl – it is beautiful to say the least, in a very subliminal way.

Listen: mar, Hanetration, TRBL

marwho

Nice, unpretentious and skewed electronic music from Marta aka mar, in the shape and form of a distant feeling of being disconnected but at the same time warmth and comfort, with “who?” she conveys a sense of aesthetically fulfilled beauty in terms of music – and an uneasiness that lingers throughout – you’re always unsure and on the edge, as you’re caressed by whoever you think about right now.

Somewhat nostalgic, a big chunk of unorthodox but well-produced electronica aligned with stiff beats – and a sweet compromise together with non-electronic music. There’s sincerity to the music and not the usual poseur trapped within their confinements of wanting to be “outside the box”, and this is what separates mar from other projects that might sound like this, though being as young as she is – only 23 – makes it more impressive and you should take time out of your day, evening or night to listen to this.

You can stream her song “who?” down below, via Soundcloud. Hopefully we’ll hear more from her in the future, it would be intriguing if she accentuated her own vocals and made that a prime focus, it would enhance the overall sound and definitely pit her against the more well-versed people within experimental electronica, as she’s talented.

hanetrationancients

The one-man show I truly admire is Hanetration, his work ethic when it comes to music surpasses many musicians, and he carefully hones his craft to get better and better at it – so with “Ancients EP” – he delves deeper into the different elements: Water, Fire, Air, Earth and Aether. It encompasses each element beautifully and it sounds just like what you would expect from the name, an atmosphere which keeps you in and gets you out of your mind as quickly as possible.

There is something otherworldly to his music, which is obvious for anyone who’s listened to this first releases. What we’re looking for in this is something that keeps it all together, and in that he’s succeeded – as his earlier releases tended to be inspired by all and nothing at the same time – a whirlwind of creative outputs, now distilled into a more headstrong, ambitious image of himself and his music.

It is not something one would listen to regularly, but it is soothing in a way and calms your nerves. We’re blessed to have such a wide array of different influences peeking through, making themselves noticed through small cracks in the layers of each of the songs, our favorite being the constantly pulsating song “Air“. You can listen to his latest EP down below.

trblsleepinducer

Now time for some intensity, with TRBL and the release “Sleep Inducer“, you get pumping techno, industrial and seriously nostalgic rave sounds all in one. Even though it is close to being a gimmick, there’s a certain vibe to it that separates it from being a full-frontal assault and a clone, which can be hinted in the carefully placed synthesizer stabs here and there, and the breakdowns which slowly turns things on their head.

Perplexed” is one of our favorite songs, a fast-paced beast of a song that is so acidic you’d have to turn up in a Hazmat suit even to be able to dance to this – bordering happy hardcore territory – yet keeping the trance and rave atmosphere intact, without going overboard with the influences. What’s great about the first track, the title track “Sleep Inducer“, is that it reflects a lot on the more sinister themes that can be put into techno, there’s a darker vibe to it, maybe not as hardcore as the other tracks – but something is lurking down below.

Simply put – this is something you should get your hands on, despite only being in a digital format. It is well-produced and carries everything on its own, despite being only three tracks – though all are different variations of the same theme, derived from different times and compiled into three sections – techno with industrial overtones, techno/trance with rave overtones – and a more psychedelic acid techno experience. Listen to it in full down below.

 

Exclusive Premiere: Duran Duran Duran – Sinking About You

Cover k7 carré

Not to be confused with Duran Duran, the more experimentally oriented electronic musician Duran Duran Duran (Ed Flis) is now having his latest release put out on Tripalium Corp – as a part of one of their ongoing release-series – Digital Mutant. The title of this release is “Bolo Trax” and sports some very intuitive, beautiful and forceful ambient-styled electronica on the a-side of the release, whilst the b-side is filled with a claustrophobic and abrasive experimental kind of electronic music.

What’s exciting about this release is that it is a very limited edition cassette, only forty copies made, which after it comes out will become a sought after item. Even though some of the music isn’t that appealing when listening through it the first time, like many good releases it starts to grow on you and certain themes can be sought out within the music and yourself as you connect to it on a weird metaphysical level.

We’re proud to be collaborating with Tripalium Corp in getting to exclusively premiere their releases, and this one is no exception. You will be able to stream the song “Sinking About You”, taken from the a-side of the release, exclusively on Repartiseraren nine days before the actual release. Tune in to it down below and don’t forget to pre-order the cassette. It is also available as a digital release.

Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Review: The Bug vs Earth – Concrete Desert

concretedesert

This is one of the first times I’ve taken a good look at a bigger artist and wanted to review what they’ve released. I found the concept worthy of investigation track-by-track, since the whole theme surrounding it is alluring. The aesthetics are interesting and it feels worthy to delve into deeper and see what can be found or what can not be found. I am now about to dissect this release. It clocks in at around 90 minutes – making it around an hour and a half long.

City Of Fallen Angels” is a dreamy but dreary experience. Stating what the title is isn’t enough to describe how the song is. Conceptually it makes perfect sense why it is titled that way – as it infects the overall sound as well. Experimental electronica seep through the headphones and the barren landscape appears ahead of you. The atmosphere is such that it represents that and it takes you from tumbleweed and calmness into the stormy heart of a city. As you come further into the song it charges up for a second and then unleashes the noisyness which is normally reserved for industrial music, coupling it with laidback electronica – messing up your points of reference and as it progresses you’re stunned by the intensity of it. The soundscape is bombastic and doesn’t hold back, but comes in with assertive ease. Lulling you into submission.

Gasoline” is eerie. Keeping the listener at bay while he awaits what happens around the corner. Nothing. Then, suddenly, a slow rhythm brings out the melody and adds to that a solid baseline that is strung out by an electric guitar. Even though it remains in the solid rhythmics that it started with, it warps you into different ones that make you wonder if you’ve lost your mind or not. Layer upon layer of mighty instruments that figuratively catch on fire as he pours on more gasoline. Still, even though it broods primitive melodies and an unorthodox soundscape – it fades out the way it faded in. Nothing catches on in this track but it manages to hold a special kind of craftiness that make it broad and intense under the surface anyway. No need for it to give off a spark.

Agoraphobia” – if you weren’t to begin with, maybe this murky and spaced out song will make you experience the phobia. What feels like the development of a smashing song goes out of its own way to create weird melodies within the melodies and rhythms in the rhythm. The amplified sound of the rambunctious noise that is created by the baseline – or what at least seems to have been created from it – is suddenly paired with riffs that would make you feel a transgression from electronica to non-electronic music is happening. That, however, never happens. I’m not too sure about whether to feel positive or negative about this song, but I’m impressed about how the seemingly out-of-motion melodies later in bring out the experimentalism in its purest form. It is odd, it is weird, it is intimidating to a degree – just to fade out like the other ones have.

Here’s a grime-infused track, “Snakes Vs Rats“, that gathers the best out of that genre and ignore the vocals. They create a sort of underground opera-like electronic music together with the grime-beats. Dissecting the genre for what it is good for and creating a pleasantly huge sound. The most solid rhythm combined with the most forward-thinking of synthesizer sweeps – a glance into the futuristic world as imagined a decade ago – almost bordering to one of the great soundtracks accompanying sci-fis of the 1980’s. The sound portrayed is not an idealistic one, it is a rather bleak non-picturesque and alarming narrative that is being pushed with the song. Somewhere we might be, where we don’t want to be – stuck in the middle, nowhere out, control is absolute.

Broke” is minimalistic to the core. What drives it is a few sounds here and there, well-placed beautiful synthesizers and a claustrophobic atmosphere. A cry for help. Symptomatic of the sound so far is that it relies heavily on the baseline, which helps it progress throughout the soundscape in a great way. Where there is no rhythm, one have to create it in between the noisy and deconstructed melodies that are repetetively churned out – as the outdrawn riffs play a vital role in keeping the maniacal atmosphere livid. There is something about the song that draws on what solid ground The Bug (and Earth) create everything. It is immersive and too real.

From the beginning, “American Dream” is a piece of work just seconds in. Unfortunately everyhing looses its meaning after the monstrous opening. Maybe that is just the way it is supposed to be, as it is certainly not a portrayal of the american dream in any positive way at all. But it by now only feels like an empty statement, having heard the other songs that contain something more then just the formulaic approach he has in this one. It’s good how he draws from his earlier creations and put it into a whole, synchronized experience. What’s bad is that it feels like one has already been here, listened through it and discarded it on the way. Sure, the attention to detail is very ambitious, but it in the end becomes just an outdrawn piece of ambient music that do no justice at all.

Don’t Walk These Streets” hits you over the head and immerse you into a gruesome world. Blindfolded, struck repeatedly by the knife-sharp rhythms and the playful melody of the piano, the message of the song becomes apparent. It is violent in its nature but you don’t have to fear anything, listening to it. You’re far away from the emotions itself – it is like you’ve detached from them and become a part of this message. They marvelously craft something you want to listen to repeatedly, expanding the song every step of the way to make it even more enchanting. The depths of the synthesizers and the crassness of the beats are not temporary – they exist there to give meaning to the soundscape. A very well-rounded song all-in-all.

Other Side of the World” gives off a meditative feeling. After you’ve been entangled into the music – a basedrum hits and catches you off-guard. Every single part of the song has some kind of magnificent tone to it. The different facets stand and fall together, nothing can be separated or it will knock the rhythm and melodies away from one another. As simple as the song might seem, it is very addictive. Here’s a perfect transgression from different genres and what it lacks in rhythm it makes up for in melody and structure.

Hell A” is too hip-hop for me. A genre that is not of my liking at all. If that kind of rhythm and those beats have been reserved for something else – it would be fine. Had it been stripped from the atmosphere and replaced with a better rhythm, it would’ve been a glorious listening as the dark synthesizers come in, sweeping the floor with everything else. It becomes a very energetic song that doesn’t stray away from the better aspects of his music. Without that edge and vibe to it – it would’ve been a lost cause and nothing worthy to listen to at all. It is good that he at least keeps that in but he should’ve left more out this time – in terms of beats.

The title-trackConcrete Desert” is a phenomenal ride from curiosity and into the bleakness of the human soul itself. Right from the start you’re immersed into his world, you’re taking part of what he has created and he leaves no ends open, instead of thinking, one seems to be in need of visualising the music – it really gives off an audio-visual experience that is on the next level. After some of the previous songs it wouldn’t seem possible but he manages to create the narrative, spin it into the conciousness of the listener and give meaning to the instrumentation in more ways than just the musical. Which is good, since this song should be the summary and epitome of what this album is about.

Dog ft JK Flesh” is the resounding adaptation of one of the other songs from this release. He manages to add a whole other sound to it than The Bug and Earth could do. It becomes much angrier, more cheeky. When they had to choose a vocalist, nobody could fit the bill more perfectly – this simply cannot be unheard and fits too perfectly. Same can be said about “Pray ft JK Flesh” – here JK Flesh is allowed to be as expressive as possible through his powerful vocals. After listening this far in it is nice to have this addition in the release becomes it helps it become more vital instead of rehashing everything over again – instead creating something new of it, even more intimidating.

Nothing more can be said about this album other then that “Another Planet” is the perfect outro. Easy to listen to and it makes you yearn for more of this kind of music. When you think about it, the album is solid and pretty good despite its faults. I suggest you get it from Ninja Tune (or The Bug vs Earth themselves) in physical form, instead of digital. Though you might want to listen through it a couple of times before, it still is a good headphone experience. Stream the whole album down below.

Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.