Skördetid [Del 2]: Vågen är slutet – Ingen Våg är bara början!

0002510815_100

Tidigare har vi haft med Ingen Våg Kassetter, som även kommer med denna gång. Det handlar om Skördetid, och allt ni behöver veta om deras kassetter kan läsas i första delen av Skördetid. Vi skördade Miljoner Döda, Sandor Rado och Femtekolonnare. Denna gång så skördar vi Solo Archivist-släppet “Present Is Eternally Past” och Miljoner Döda, vars släpp går under namnet; “Ingen väg ut, bara ner“. Med andra ord så är det Ingen Våg 015 och Ingen Våg 016 som lyssnas igenom, denna gång. Det som är mest intressant när man avhandlar mindre skivbolag, är när man inser hur mycket dedikation det egentligen ligger bakom dessa släpp. För merparten av låtarna ligger alltid över nio minuter, och kassetterna fullkomligt skriker D.I.Y.

Det måste även påpekas att det är härligt att upptäcka vad som växer i den underjordiska myllan, när det kommer till Växjö – något man kanske inte upptäckt annars, om man inte fått något intresse visat från det andra hållet. Hur som helst är det sprängfyllt av dystopi, precis som förra gången, men det gömmer sig faktiskt en eller annan överraskning också. I denna del blir det som sagt två styckna recensioner, precis som det var i den förra. Skillnaden är liten, och det är fortfarande låt för låt som gäller när det recenseras. Välkommen till Del 2 av Skördetid, och den andra delen i den mytologiska beskrivelsen utav Ingen Våg Kassetter. Jag hoppas att ni finner stort nöje i att läsa vad som skrivs.

a2190587791_10När det kommer till Miljoner Döda så kan man lugnt säga att den här kassetten innehåller det värsta hjärntryck en människa någonsin kunnat tänka sig. Nu åsyftar jag trycket som samlas på hjärnan, när den trycks in med en noisekavalkad så tung att öronen håller på att spräckas. Outhärdligheten har fått ett musikaliskt ansikte endast en minut in av lyssningen, och jag försöker att erinra mig om när jag senast hörde ett sådant extremt klaustrofobiskt ljudlandskap. Det är som om de övergivna industriella giganterna kommit till liv igen, fastän de varit övergivna i flertalet decennier. Den karga Sibiriska tundran som bankar på det ödsliga huset, i form av en järnhand, som levererar musikaliskt snömos till extrem överdrift. Nej, den nästan 19-minuter långa låten kan inte konstateras att var enformig, men det är svårt att pulsa igenom och ta till sig då det bedövande ljudet lämnar en rungande huvudvärk av guds nåde. Även om det finns en hel del komplexa arrangemang i denna låt, så kan jag tyvärr säga att det är väldigt svårt att ta sig till det som kommer ur hörlurarna. Eftersom att man knappt ens kan ta sig igenom de första minuterna. Inte för att det är dåligt, utan för att det är så otroligt extremt att det inte finns utrymme för en hjärna – som inte är byggd av stål – att ta sig till slutet av låten. Dock, efter ett antal plågsamma stunder där “musiken” varit tvungen att stängas av, så finns där ändå någonting som letar sig tillbaka till mig.

a2753412439_10Den ensamme arkivisten. Solo Archivist förgyller min dag genom att släppa sol igenom måltäcket. Det känns som någon form av tribalistisk ambient, som ändrar skepnad ju längre in i ljudlandskapet som man kommer. Trots att detta kraftpaket är indelat i olika sektioner, från den flummigaste flöjtmusik till en blandning av karg akustisk folkmusik. Det enda man vet säkert med detta är att det sakta men säkert flyter in i vartannat och lämnar mycket till de experimentella krafterna att få övertaget. Sedan, bara sådär helt plötsligt, så kan allting ändras till en melankolisk noisevagga. Ond bråd död väntar vid hörnet när de långsamma drönarna lagt sina vantar på oljudet som strömmar ur högtalarna. Bubblande och släpiga ljud kan höras längs med ljudkorridoren som istället för att vidga sig, sluter sig och blir klaustrofobisk. Två världar möter varandra mellan varje låt som går. Det låter som om någon har övervintrat i Indien och tagit med sig deras inhemska ljud. Där sådana instrument får spela en större roll än vad som är nödvändigt. Ibland känns det onödigt flummigt att lyssna på och det leder inte direkt någon vart. Man blir inte direkt uppiggad av det heller utan snarare slö i huvudet. Snabbt så ändras det till förmån för det noisekör som man har vant sig vid när det kommer till det andra släppet. Även om det känns hårt till en början så är det snarare dova oljud som hörs mellan de sprakande ljuden som låter väldigt likt leksakspistoler. Det rent av syrliga ljudet som långsamt krånglar sig ur högtalarna är lika segt som polkagris kan vara. Men det är en positiv överraskning emellan varven, även om det inte direkt är musik som tilltalar en själv. Både när det kommer till det rent psykedeliska och när det kommer till noise. Här känns det som om man släppt på klicheérna och bara kört på.

Video Premiere: Heroin In Tahiti – Alo

We can present to you the wonderful music-video of the track “Alo“, that Heroin In Tahiti had put up a month ago, as a celebratory gesture for their coming vinyl 7¨ on Yerevan Tapes. “Peplum” is the name of their two-sided release, featuring the title-track “Peplum” on the A-Side, a kind of post-apocalyptic hurrah for an imaginary Ennio Morricone soundtrack, blended with the fururistic gaze of Lee Van Cleef’s rather ghastly face. As we look into matters on our own, the B-Side contains the track “Alo“, which you can listen to in the aforementioned video, as you get to follow them on a trip through rainy landscapes, on their highway to heroin. When it was written, it was originally featured in the exhibition by Phil Collins, called: “In Every Dream Home A Heartache“. In comparison, “Alo” is a more gloomy track which drones into the horrific but steadily engaging sound-scape that would make you awe-inspired even if you’d hear only a bit of it. Lurking in the shadows is the face of them, their clownish demeanor and their samba-like percussion on ecstasy. We suggest you look into the visuals for the first track, whilst you mellow out with the clandestine approach of the first track, as “Peplum” ceases to exist and flows magically into the B-Side. Hear the dreamy sound change into chugging guitars with a horror-themed drowsiness to it.

10172749_658833380854505_2431243676887596234_n

The release itself will be put out by Yerevan Tapes on a vinyl 7¨ on the 2nd of May. So whilst you wait for this promising release, have a bit of coffee and relax to the music-video which Repartiseraren could harbour to his own channel. It is by no means exclusive, other than for my channel at this time, but it can also be viewed from theirs. As I said in the beginning, this is more of a celebratory gesture for the growth of an organic Nordic themed Repartiseraren, together with the internationalist vibes of Heroin In Tahiti. Join us on our joint-adventure and await total misery, a slight transfusion with drowsiness – and the exceptionally great and original sound they produce.

Swedish Premiere: Young Hare – Unbreak My Heart

R-5378036-1391893852-4586

We’re honored to be a part of the Altin Village & Mine releases once again, in the form of premiering something from their roster. Once again, we’re into the rather popular formula of mixing rhythm’n’blues with more appropriate genres. As set in motion here on Invisible Guy, mainly by the act Jogging House. We do not really have any fondness of rhythm’n’blues to begin with, but we’re rather acceptable of crossover attempts which involve this genre. Therefore, we when we were asked by Marcel of Altin Village & Mine to do an premiere of a duo that call themselves Young Hare, we couldn’t resist. There is a lot of things going on in their music which could be called retro, but also a sudden impact with funkiness, not overshadowing the rest of it. Since there seem to be a resurgence of indie pop that deal with other genres, rather than downright indie pop as such, the atmospheric content of what’s at hand certainly becomes something more than just that. Germany seem to be keen on using these different styles that shape themselves from ethnic music vibes, to rhythm’n’blues, to even calypso, to disco and electronica combined into a miss-mash of differences that suddenly match. The key sound to this sound itself is ironically indie pop itself, and the indie-sound, as an overlaying shell.

Young Hare is a duo from Frankfurt am Main, compromised by Marc Krause and Martin Pfanzer. Whom have earlier had their music released on Unbreakmyheart, which seem to be their own label or a friend of theirs. The material that was released there was their self-titled four-tracked, single-sided; “Young Hare“. This was back in 2011, and since then they’ve also done a split together with the Berlinian post-punk band Bodybuilding, in 2012. In 2014 they had their breakthrough on Altin Village & Mine, whom first released their EP titled “Isla Nubia EP“. Much of the music they’ve released appeal to me on a whole other level. Even though it might not be my cup of tea – there’s a certain emotion and complexity that overshadow just that. It would seem like the release I’m about to present to you might actually get them even further. So here we go, here we’ll be right now, for a moment.

I’m presenting to you a rather unorthodox release, which wouldn’t really fit in here very well with what I’ve been doing lately. You can’t really put it into those categories that I’ve been working with. So it feels like we’re rewinding to 2013, when I first stumbled upon Jogging House. That’s precisely what I feel when I listen to this, albeit the difference would be that there’s actually real vocals on this one, and not only samplings that act as a way to enhance the atmosphere. Invisible Guy gives you the exclusive premiere and streaming of “Unbreak My Heart“, which is the forthcoming album by Young Hare. I would sincerely recommend you to listen to this if you’re into indie pop, indie as such, or simply into the rhythm’n’blues crossovers that’ve been popping up these years. The album itself will be released on the 15th of March, on a co-release between Altin Village & Mine and Unbreakmyheart. Stream this release from Invisible Guy, Sweden. Scroll down and heartily enjoy. It can be bought as a LP, CD or digitally from Altin Village & Mine, and a wide-range of distributors that carry the physical releases.

Listen: German Army – Millerite Masai

a1323642280_10

The Italian army has turned into the German Army, as they march in line together. With an amassed amount of albums released on various labels, this German Army returns with another piece of dank esoteric otherworldly piece of music. Their rather sluggish approach takes a toll when they mix the rhythmic delight of kraut-rock, blended together with various psychedelic elements that make a certain masque on the sound itself. These different samples, ghastly as they might be in some ways, provide a monotonic shell for the outer dub to rumble away undisturbed. Everything is layer upon layer of goodness, as you experience the most experimentalist trip you’d ever wanna take. Churning out an even more massive amount of albums in the year of 2013, they make sure to shorten their tracks and leave a lot to the mind of the listener. His interpretation is what rules, because if you can make this into nothingness by being scared away by the oblique sound – make sure you strap yourself in, because this kind of music gets to you brain. You could call it an intellectual barrage, or you could call it gibberish. It’s all up to you. But these uniquely differing vibrations make your body turn in a way it shouldn’t, and in a way it should. Look for the sublime in this music, and you shall find. Yerevan Tapes are kind enough to be releasing their album “Millerite Masai“, a staunch look into the worldliness of music, applying every different ethnic vibe together with the harsh reality that we live in. Brace yourself, because 2014 might also belong to German Army. Because they have a lot of tricks up their sleeve. Stream their album down below and enjoy the weirdness, freak out over their repetitive notion, move your body to the overt rhythm.

Premiär: Optic Nest – Chromosphere

artworks-000054569775-tpinfm-t500x500

Inom världen som Optic Nest har nästlat sig in i – så är allting möjligt. Det är allt från etnisk musik, musique concrete, 70-talsdängor och 80-talsvibbar som får plats inom gränserna för vad Daniel Fagerström sysslar med under detta alias. Ibland svävar man iväg på en luftig synth, för att i nästa sekund forslas förbi ett industriellt ljudlandskap, för att sedan försöka konkretisera den abstraktion som ryms inom musique concrete. Med andra ord så skapas det en jäkligt mäktig ljudbild som fylls med allt och ingenting. För den oinvigde är det kanske inte just “Ride On Silver” som man ska börja med, men det är en inkörsport till allt möjligt annat. Från att gå till en huggsexa mellan monotona tongångar, till att introduceras för en dimridå av förvrängdhet – till att helt plötsligt ha sina fötter på marken och vara jordnära – är väl en beskrivning om något av detta ljudlandskap som tornar upp sig. Varenda låt på albumet är annorlunda, men det finns ändå en röd tråd – långt därinne någonstans bland allt vimmel. Men det är inte egentligen albumet som vi är här för att prata om, utan det är just den sista låten “Chromosphere” som jag tänkte erbjuda till er, med hjälp utav Daniel Fagerström. Det finns något särskilt här i denna blandning av utsvängda synthljud, den mjuka men ändock svimfärdiga miljö som man far igenom. Det känns som att man är i nästet, när man slår på denna låt av Optic Nest. Även om jag inte är särskilt mycket för Etiopisk musik, eller etnisk i allmänhet, så är det en intressant värld som öppnar upp sig. I början hörs Daniels fjäderlätta sjungande, ackompanjerat av svepande – men inte särskilt strömlinjeformade – synthar. Ni kan nu streama denna låt här nedanför. Om ni vill köpa LP’n, så kommer den med en CD-skiva också, så den som vill köpa – kan vända sig till Moptaco Dics.