Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.

 

 

 

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Review: The Bug vs Earth – Concrete Desert

concretedesert

This is one of the first times I’ve taken a good look at a bigger artist and wanted to review what they’ve released. I found the concept worthy of investigation track-by-track, since the whole theme surrounding it is alluring. The aesthetics are interesting and it feels worthy to delve into deeper and see what can be found or what can not be found. I am now about to dissect this release. It clocks in at around 90 minutes – making it around an hour and a half long.

City Of Fallen Angels” is a dreamy but dreary experience. Stating what the title is isn’t enough to describe how the song is. Conceptually it makes perfect sense why it is titled that way – as it infects the overall sound as well. Experimental electronica seep through the headphones and the barren landscape appears ahead of you. The atmosphere is such that it represents that and it takes you from tumbleweed and calmness into the stormy heart of a city. As you come further into the song it charges up for a second and then unleashes the noisyness which is normally reserved for industrial music, coupling it with laidback electronica – messing up your points of reference and as it progresses you’re stunned by the intensity of it. The soundscape is bombastic and doesn’t hold back, but comes in with assertive ease. Lulling you into submission.

Gasoline” is eerie. Keeping the listener at bay while he awaits what happens around the corner. Nothing. Then, suddenly, a slow rhythm brings out the melody and adds to that a solid baseline that is strung out by an electric guitar. Even though it remains in the solid rhythmics that it started with, it warps you into different ones that make you wonder if you’ve lost your mind or not. Layer upon layer of mighty instruments that figuratively catch on fire as he pours on more gasoline. Still, even though it broods primitive melodies and an unorthodox soundscape – it fades out the way it faded in. Nothing catches on in this track but it manages to hold a special kind of craftiness that make it broad and intense under the surface anyway. No need for it to give off a spark.

Agoraphobia” – if you weren’t to begin with, maybe this murky and spaced out song will make you experience the phobia. What feels like the development of a smashing song goes out of its own way to create weird melodies within the melodies and rhythms in the rhythm. The amplified sound of the rambunctious noise that is created by the baseline – or what at least seems to have been created from it – is suddenly paired with riffs that would make you feel a transgression from electronica to non-electronic music is happening. That, however, never happens. I’m not too sure about whether to feel positive or negative about this song, but I’m impressed about how the seemingly out-of-motion melodies later in bring out the experimentalism in its purest form. It is odd, it is weird, it is intimidating to a degree – just to fade out like the other ones have.

Here’s a grime-infused track, “Snakes Vs Rats“, that gathers the best out of that genre and ignore the vocals. They create a sort of underground opera-like electronic music together with the grime-beats. Dissecting the genre for what it is good for and creating a pleasantly huge sound. The most solid rhythm combined with the most forward-thinking of synthesizer sweeps – a glance into the futuristic world as imagined a decade ago – almost bordering to one of the great soundtracks accompanying sci-fis of the 1980’s. The sound portrayed is not an idealistic one, it is a rather bleak non-picturesque and alarming narrative that is being pushed with the song. Somewhere we might be, where we don’t want to be – stuck in the middle, nowhere out, control is absolute.

Broke” is minimalistic to the core. What drives it is a few sounds here and there, well-placed beautiful synthesizers and a claustrophobic atmosphere. A cry for help. Symptomatic of the sound so far is that it relies heavily on the baseline, which helps it progress throughout the soundscape in a great way. Where there is no rhythm, one have to create it in between the noisy and deconstructed melodies that are repetetively churned out – as the outdrawn riffs play a vital role in keeping the maniacal atmosphere livid. There is something about the song that draws on what solid ground The Bug (and Earth) create everything. It is immersive and too real.

From the beginning, “American Dream” is a piece of work just seconds in. Unfortunately everyhing looses its meaning after the monstrous opening. Maybe that is just the way it is supposed to be, as it is certainly not a portrayal of the american dream in any positive way at all. But it by now only feels like an empty statement, having heard the other songs that contain something more then just the formulaic approach he has in this one. It’s good how he draws from his earlier creations and put it into a whole, synchronized experience. What’s bad is that it feels like one has already been here, listened through it and discarded it on the way. Sure, the attention to detail is very ambitious, but it in the end becomes just an outdrawn piece of ambient music that do no justice at all.

Don’t Walk These Streets” hits you over the head and immerse you into a gruesome world. Blindfolded, struck repeatedly by the knife-sharp rhythms and the playful melody of the piano, the message of the song becomes apparent. It is violent in its nature but you don’t have to fear anything, listening to it. You’re far away from the emotions itself – it is like you’ve detached from them and become a part of this message. They marvelously craft something you want to listen to repeatedly, expanding the song every step of the way to make it even more enchanting. The depths of the synthesizers and the crassness of the beats are not temporary – they exist there to give meaning to the soundscape. A very well-rounded song all-in-all.

Other Side of the World” gives off a meditative feeling. After you’ve been entangled into the music – a basedrum hits and catches you off-guard. Every single part of the song has some kind of magnificent tone to it. The different facets stand and fall together, nothing can be separated or it will knock the rhythm and melodies away from one another. As simple as the song might seem, it is very addictive. Here’s a perfect transgression from different genres and what it lacks in rhythm it makes up for in melody and structure.

Hell A” is too hip-hop for me. A genre that is not of my liking at all. If that kind of rhythm and those beats have been reserved for something else – it would be fine. Had it been stripped from the atmosphere and replaced with a better rhythm, it would’ve been a glorious listening as the dark synthesizers come in, sweeping the floor with everything else. It becomes a very energetic song that doesn’t stray away from the better aspects of his music. Without that edge and vibe to it – it would’ve been a lost cause and nothing worthy to listen to at all. It is good that he at least keeps that in but he should’ve left more out this time – in terms of beats.

The title-trackConcrete Desert” is a phenomenal ride from curiosity and into the bleakness of the human soul itself. Right from the start you’re immersed into his world, you’re taking part of what he has created and he leaves no ends open, instead of thinking, one seems to be in need of visualising the music – it really gives off an audio-visual experience that is on the next level. After some of the previous songs it wouldn’t seem possible but he manages to create the narrative, spin it into the conciousness of the listener and give meaning to the instrumentation in more ways than just the musical. Which is good, since this song should be the summary and epitome of what this album is about.

Dog ft JK Flesh” is the resounding adaptation of one of the other songs from this release. He manages to add a whole other sound to it than The Bug and Earth could do. It becomes much angrier, more cheeky. When they had to choose a vocalist, nobody could fit the bill more perfectly – this simply cannot be unheard and fits too perfectly. Same can be said about “Pray ft JK Flesh” – here JK Flesh is allowed to be as expressive as possible through his powerful vocals. After listening this far in it is nice to have this addition in the release becomes it helps it become more vital instead of rehashing everything over again – instead creating something new of it, even more intimidating.

Nothing more can be said about this album other then that “Another Planet” is the perfect outro. Easy to listen to and it makes you yearn for more of this kind of music. When you think about it, the album is solid and pretty good despite its faults. I suggest you get it from Ninja Tune (or The Bug vs Earth themselves) in physical form, instead of digital. Though you might want to listen through it a couple of times before, it still is a good headphone experience. Stream the whole album down below.

Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

Review: Die Selektion – Deine Stimme Ist Der Ursprung Jeglicher Gewalt

deinestimme

aufnahme + widergabe have gotten the privilege to release the second album by Die Selektion, late May. Last time they released an album was six years ago, their first self-titled album on Fabrika Records. Much have changed since then and it is a more refined and interesting Die Selektion that can be found with their newest album “Deine Stimme Ist Der Ursprung Jeglicher Gewalt“. The album is roughly thirty-four minutes long.

“Schatten”, the first song off the release, is a really emotional trip. A song which slowly develops and jabs you straight in the heart. There’s so much nostalgia to be had while listening to it, essentially a very good introductory. Here darkwave meet electronic body music and dance music in an odd combination – add to that a trumpet and you’re set. It is interesting how it builds up and then unleashes mayhem upon the listener. Rhythms are on point and you’re caught up with the motions of the baselines, synthesizers and vocals. A certain distraught tone is brought out by the vocalist, making the setting even more postapocalyptic then it could’ve been otherwise.

There is really a perfect groove between the trumpet and the thumping baseline. One discovers complex melodies layered upon one another in perfect synchrony. It hits very deep just before it fades out into nothingness – there’s something really touching about how the atmosphere goes from energetic – to sullen and accepting of its own fate. Personally, there’s not been many songs that hit as deep as this one, the only exception being the repertoir of Keluar. That’s a good point of reference when it comes to how expressive the song really is.

WhenUnter Die Haut” storms in with the alluring electronic body music á la Schwefelgelb – one is immediately hooked. Repeated in this song is the atmospheric notion of the previous song, but with an extended prescence of the trumpet which gives it a huge sound. Sharp baselines tear through whilst the attendance of the synthesizer sounds make for enjoyable rhythms. One thing that is more characteristic of this song is the presence of the vocalist – he tears through like nothing with an attitude perfectly in tune with the bombasticness of the soundscape.

Not much more can be said about the song as such. It translates perfectly into “Dir & Mir“, whose atmosphere is more focused in terms of the percussion. Added into the mix is a guitar that doesn’t leave you hanging with meaningless riffs. Everything is in tune with each individual song and the laid back style in this one captures the attitude perfectly. There’s a discipline, a decadence and a retrospective imagined into sound. An unnatural blend of genres that shouldn’t have been – but became something more then a transgression into awfulness.

“Kalter Atem” almost catches one off-guard in terms of how the intro makes one expect the awfulness of aggro-tech to leap into the mix and ruin everything. Sadly enough, the beats in this song aren’t really much to cheer for. They do nothing more then keep the rhythm steady, although monotonous – it is bad monotony. The atmosphere don’t develop until the song is almost over anyway. It gives the air of being intermission before the continuation of the next half of the album.

Brennende Brücken” is really minimalistic – giving the vocalist more space to shine. Together with the low-key trumpets in this one, it adds a more sincere touch and you feel closer attached to the musicians as such. It is hard to explain, but the immaculate use of sampling and the tearfelt delivery of the vocalist reeks of passion. The further in you get, more experimentalism is added – which makes it feel like something new in electronica. As the melodies are intimately attached but so far away from one another in the atmosphere, it gives off a really nice vibe.

Wow, the intro on “Der Himmel Explodiert (feat. Drangsal)” stir things around even more. The depths of the synthesizers is a nice touch – and then, suddenly, electronic body music in its purest form is added to the mix. There’s a more exotic kind of atmosphere in this song and you really can’t get enough of the trumpets. As Drangsal is introduced, there’s a noticeable shift to the more upbeat and lighter soundscape. It is a nice addition which makes it more distinguishable from the other songs one already have listened to. The outro is what the intro of this song was but it is perfect the way it is.

If rhythm was something lacking earlier, in comparison with melody, “Der Augenblick” adds even more ambitious percussionism – giving it a multi-layered, energetic switch into danceable electronic music. You’re given an acute sense of controlled chaos. Because it is “The Moment” – which would’ve been cheesy had it been in english instead of german. For some moments one is not sure if it is about to go full-on psy-trance or if it won’t go astray at all. This goes to show what they are capable of and that they don’t limit themselves to formulaic songs, because everything is well thought out and dynamic.

Dein Hertz Wiegt Tausend Scherben” feels very retro. The synthesizers in this song add mystery into their music. It is quite a straight-forward song but the melodies are some of the nicest on this record so far. Dreamy, but saturnine to the core. The constant use of the trumpet in almost each song is about what the saxophone is to 80-90’s action movies – though the main difference would be that it never gets tiresome. Max Rieger have really outdone himself and Die Selektion were right to add his instrument into the mix. The casualness of the vocals is also another thing of note in this song – they seem so unforced and authentic. Lyrically speaking it is very good in all its simplicity.

Deine Stimme“, the last song on this album, really says something about where they might be heading next with future releases. There’s a heavier, more experimental tone to the synthesizers and the vocalist concludes the record mysteriously. Reverberated voices and noisy rambunctiousness – a cyberpunk feeling. A clarity, a mission of something even more grandiose. After having listened to this album it feels empty, especially when the last song in the end of it builds up something that might’ve even been a tenth song. aufnahme + wiedergabe really knew what they had assembled when releasing this.

Listen to the release down below in full and if it is alluring to you – buy one or both of the physical releases. Currently available on limited edition CD and vinyl.

 

 

Reviews: Multiple Man – New Metal, V/A – Strategies Against The Body Vol. 2

newmetal

Here comes a double track-by-track review of the newest releases, courtesy of DKA Records, based out of Atlanta, Georgia. Their discography includes: Boy Harsher, Dylan Ettinger / Goldendust, Profligate, Fit Of Body, Warning Light, Voice Of Saturn / Anticipation, High-Functioning Flesh, Valis, TWINS and Women’s Work.

As of the 2nd of March they’ve added two new releases to this immense discography – the debut full-length LP-release by Brisbane’s twin-brother-duo Sean and Chris Campion, otherwise known as Multiple Man, the release goes by the name of “New Metal“. Strategies Against The Bodies have now been introduced as a second volume, featuring even more artists then the first compilation. In this article I dissect each song of both releases and tell you my opinion on them. The release was mixed by Matt Weiner (CGI Records) and mastered by Dietrich Schoenemann.

Starting off with “New Metal“, having listened through their other discography, including favorites of mine from Detonic Records – the “Guilt Culture/Boiling Down” double-single – it is fair to say that when introducing this new full-length they’ve grown a bit in my eyes considering the sound itself and the general aesthetics which are pleasing for the eyes as the cover itself (created by James Stuart) reminds one about earlier industrial-releases in terms of appearance. You get a sinister and chaotic feeling in terms of the colors when they mix together, outlining the appearance of a seemingly distraught and/or desperate man. The font is also alluring and you basically get it right if you think the release has anything to do with body music or industrial music.

As the first song “Slow Code” is rung in by the scraping of metal, a violently underlying basedrum is introduced and on top of that a steady rocking beat – which together with other percussive elements mixed together – suddenly jumpstarts an electronic body music rhythm. It’s a pleasing synthesizer which develops into a harsher, more industrial-like anthemic kind of song, as outdrawn baselines and the overlying synthesizers make the rhythm multi-faceted – together with murmured vocals that add to the sinister feeling you get whilst listening to it. It is a somewhat catchy song that draws in a self-assuring vibe in terms of how bombastic everything gets after a while.

Even though it is repetetive in some parts, the soundscape itself morphs into something completely different the longer in it progresses. The chorus brings everything together into the theme of the whole song and what it is supposed to be and convey. It is a cold endeavour but at the same time it is not stripped of any emotions, as there is a whole palette of different feelings that you feel when listening to it. I feel alert, concentrated and inspired, on the edge tuning in.

If the first song was portrayed as anthemic, wait until you hear “Power Fantasy” – which starts with an off-putting “yoo-hoo“, to be smashed into your consciousness by one of the most perfect rhythms I’ve heard in this wave of new-body music. Everything about this song relies on the first synthesizer-rhythm and the percussive elements that are introduced. To add to the general heftiness of the song itself, the vocals together with additional basedrums create an enjoyable repetetive atmosphere which later on looms into a more atmospheric concentration of industrialized sound.

The sudden shrieking of the vocalist reapplies the stripped soundscape and reuses it to their heart’s content. Even after only having listened to the first two songs, one must say that this one – “Power Fantasy” – is something really special. Whether it is the retro industrial feeling that weighs in when all the beats collide, or if it is their special brand of it, is hard to say. But damn it is a really catchy song and even though the lyrical content might be unintelligible at times – the simpleness of it adds into the harsh emotional deliverance – which they manage to do perfectly. It is a jaw-droppingly good song, once you’ve listened through it way too many times.

Now with the next and third song on this release, it is less concentrated to harsh rhythms and electronic body music and more pure electronica with minimal synth weaved into it – I am, of course, talking about “Luxury Boys“. There’s a certain primitive vibe to the song even though the synthesizers, baselines and beats together concoct a swaying and interesting blend of these different forms of electronica. It feels dated, like something out of a time-machine, yet remarkably attached to the modern world as such. However, it would fit great in an alternative movie from the 1980’s.

At times the atmosphere feels like something exotic, especially when you hear the percussion and the main synthesizer which steadfastly creates a memorable thematic, which you end up portraying in your head. It is audio-visually a really great song, however I’m more impressed by the harsher side of Multiple Man. Though they’ve managed to, in their song, convey a more laidback alter ego – musically.

Skin” – their fourth song – has that same kind of feeling attached to it like the previous song. It seems like they’ve changed the general theme of their songs, as it progresses from the first and second, to the third and the fourth. It develops lyrically as well and becomes some kind of acid electronic bastard child of industrial music. When the synthesizer revs up to show its true acid colors – one is intrigued by it since it adds a whole different characteristic to the song itself – alongside the vocals that are unenthusiastically chanted and feel like they’re just being dragged along for the ride.

It is probably one of the songs up until now that have the best vocals in them. It adds so much more to the experience of listening to the song as well as the development of the soundscape as it accompanies the different influences and rhythms perfectly together. Though it might be added that the song in itself is impressive in many ways, it fails to attract any further emotions when listening to it, as it is only brought out when everything is brought together in an almost cataclysmic fashion.

Returning to the pure electronic body music with the fifth song “Negative Space” – an ominously sounding piece. A continously pounding rhythm attached to a gloomy atmosphere, feeling more like an intermission then anything else. One can’t help but feel left to the metaphorical clock ticking in the form of outdrawn synth-stabs. Somehow the electronic body music elements are of not the same importance as the more atmospheric aspects of this song. The continuity is what defines it all. It just keeps going.

Maybe this might be the dividing line that will shift the musical focus to something else or it may just be a filler for the filler’s sake. Usually, artists and bands have one of these kinds of tracks in their repertoir, in the case of Multiple Man – this song stands out from their others and in a positive manner as well. Reminding oneself about the shifting character of their sound and what they might be able to accomplish, and want to accomplish with their music.

Hotter Then Hell” is the sixth song on this neverending ride of different, excitingly fresh electronic body music with industrial vibes. This song is probably the most sublime of the bunch so far, it has got a really ambiguous vibe to it. One negative thing about it is that it is also the most boring song in terms of the soundscape, as there’s not much happening and it is not as upbeat as the other tracks. Nothing wrong with a downbeat track but this one doesn’t really cut it for me.

Ideal Self” is where it is at. It’s been tried with the other songs but it has got a funkier vibe then the other ones. The atmosphere is really wicked and the rhythm goes up and down like a jojo, embracing the more danceable elements and turning it around for them now later on in this release. It is really all about combining the more unusual genres and turning it into the new face of the Multiple Man that makes it or breaks it in terms of this song. Groovy is what characterize this musical experience the best.

Interestingly enough, as the song fades out and turns into “New Metal” – they’ve decided to put this title-track last on the record. Really a perfect summarization of what they have achieved during this eight-track long release. Even though it lacks everything that made the first few songs great it combines everything one’s heard so far into a mixture of the weirdness and the high energy electronic body music into an acid and industrial rollercoaster which holds up in the end.

I say that only because the rhythms are on point and this song is basically what you should’ve listened to first if you wanted a summary. My thoughts about this full-length debut-LP on DKA Records is that it brings something odd to the table and spins things around completely out of your own safe-zone. You must have taken a liking for electronic body music transgressing into all kinds of different music genres, plus the experimental edge in which Multiple Man hold their territory firm. Although some of the songs are a disappointment, not all of them need to be as good as “Power Fantasy” to hold up in the end. The more you listen to it, the more you enjoy the self-willed nature of this duo.

Tomorrow this article will be updated with a track-by-track review of Strategies Against The Body Volume 2. You can stream Multiple Man’s release “New Metal” down below and make up your own mind about it, but from what I’ve heard throughout the songs – they’ve surely got potential that enrich the DKA Records discography further.

strategiesagainsthebody
A follow-up to the 2015 compilation “Strategies Against The Body – Volume 1” have been released via DKA Records. Featuring a whole different roster of artists, containing various electronic genres, all derived from the so-called underground. Some of them more established then others. The cover for the release is very aesthetically unpleasant to lay one’s eyes on but is a reflection of what you can anticipate when listening through this compilation of artists.

Pyramid Club is the first artist and one must say that they’ve got a whole lot better songs then this one. It’s a freakishly monotonous song that doesn’t really cut it. One doesn’t really feel anything when listening to their song “It’s All Grey” – the atmosphere that is there is off-putting and doesn’t do them justice in terms of their discography, otherwise. What saves this song is the latter part of it beyond three minutes in, when the vocals go into a howling frenzy and the basedrum lunge at you as if it had gone berserk.

I really want to like this song but can’t really fathom it. Melodically it is odious and it doesn’t even give the tag ‘experimental‘ body music any revitalization. Repetetiveness and experimentalism can give you a whole other insight into what electronic music ultimately could be about – but here they just fall flat with their brand of it. Very unfortunate for anyone who’s fond of Pyramid Club’s current discography of demo-tracks with lots of potential.

Now on to Passing, who’s song “Sacrifice” starts off rather intriguingly with that bass-filled melodious atmosphere which bounce around in infinity together with acid influences as rambunctious electronica pushed to its limits. Then, suddenly, the vocals are introduced into the mix and one is instantly taken out of the mesmerizing sound – because they lack the punch and the guts which the rest of the soundscape perfectly molds into – overtime. It adds absolutely nothing that progresses the atmosphere even remotely. It would even be better if it was wholly instrumental instead, unfortunately.

All-in-all, the song itself has one hooked to the beats, rhythm and melodious extravagance. There’s a sense of emergency in the overall expression it gives, the fast-paced lunging, acidic body music with electronic overtones – masterfully executed, instrumentally at least. It’s got the perfect length as well and you can never get enough of the simple melodies that together make something out of nothing, adding complexity together with the percussion.

What never tires me is the special kind of desperate brand of electronic body music that Celldöd creates. He can make something out of nothing, it sounds huge no matter what he attaches himself to and the atmospheric feel of “Hemliga Rum” is made alarmingly brutal with his vocals alone. A hiss here and a hiss there, a steady acid rhythm with a baseline that seems to get harder the further into the song you get – the echoes of the vocals, making one uneasy listening to the song – all that is there, in the vast nothingness that he portrays – follow him into the secret room.

Imagining that it would be some kind of abandoned house or industrial setting, together with the lyrics in Swedish repeatedly saying “Take me with you, I want to see what you see, into secret rooms“, as if he is desperately clinging on to something – the deliverance is absolutely on point and adds much as the snaredrum hit is industrially enhanced by sounding like he’s hitting on a metal object – which in reality, maybe he is. It adds that extra portion of the atmosphere which would otherwise be lacking. In the end a very good song which leaves nothing to imagine, audiovisually he puts images in ones head.

Continuing in basically the same manner as the other songs, a kind of acid-inspired baseline together with melodic noises, Spatial Relation‘s song “Infinitely Wary” is now playing. I don’t really know what to say about Lissette Schoenly’s vocals – but it fits very well into the atmosphere created by the synthesizers and percussive elements – though it really does nothing for me while listening to it. I feel no emotions, it just feels like one has to get through it to get on with listening to the rest of the compilation. This brand of electronica hasn’t really gotten me interested, which is a shame, since they repeat what Pyramid Club did with their introductory song to this whole compilation.

When one has listened through the song a few more times, one finds it to be somewhat alluring – though it can’t be explained, really. There’s something avant-garde about the approach to the whole song and how they utilize the different elements of it, how it gradually progresses and how it finishes. There’s a little redemption in the form of the atmosphere as it grabs onto you in a weird way, the electro-vibe and all, which is odd to say the least but hey.

One of my favorite projects since “The Red Dress – Parts I/II“, James Andrew’s own Tifaret, is featured on this compilation as the fifth track in a total of ten. The song “Lara” interesingly enough sounds like “Keep On Driving” (one of his other songs) – the difference is if Andrew Eldritch had a son, James Andrew would be his. Their vocals are really alike and one feels like he’s drawn a little bit too much inspiration in his song-making from The Sisters Of Mercy’s front-man. It is, however, not pastiche – the atmosphere is nice and the beats are on point.

Melodically it must’ve drawn influence from his earlier song but it doesn’t really matter. This is one of the better songs I’ve heard on this compilation up until now. Hopefully this is the one that turns it around and introduces one to some equally as great songs. It should be released simultaneously as this song, as it feels like a variant and lies really close in the whole soundscape and if it weren’t for the different melodies, more emotional vocals, it would almost be identical.

Suddenly, awestricken, in a good way. Anticipation flies into your ears with that subliminal, brooding electronic body music that has a groove like no other – talking of course about the song “Photograph” – which together with samples and a rhythm out of this world is gradually making one reconsider what one’s written about the compilation in general. Now we’re talking about some serious electronic music, whose atmosphere makes one dance along to it and is catchy as no other song – currently on this compilation.

One does not mind the repetetiveness of the beats as it slowly develops over time, introducing small but noticeable changes in character which enhances the whole experience of listening to it. The continually pounding sub-baseline pushes the beats further into the forefront of the mix – and there’s never a dull moment listening to this song. Thankfully, maybe there’s still hope for the compilation in large as we proceed.

SinceGhoul” was released in 2016, Videograve have been out of the loop. Now they’re back, on this compilation. The melodies in their song “Dead Men Floating” are equally as sinister as the title of it. They’ve let the melodies be at the forefront of the atmosphere and the beats plus percussion in the back, giving off a resounding and reverberated no-nonsense sound. Videograve are one of the more interesting acts that have emerged the last few years when it comes to electronic music. They have an authentic and goddamn awesome sound. Electronic body music gone haywire, electronic body music developed from a general minimal electronics waypath – never straying away from originality.

This is my favorite song so far on this compilation. I’m very impressed in general. There’s nothing to complain about, it is a really enjoyable song to listen to and there are so many facets of it that you’ve stopped counting. They really portray a sinister picture – a rather picturesque one if one may say so – audio-visually aesthetically pleasing, if that makes any sense at all.

Now for something a lot different. Collin Gorman Weiland’s song “Indenture and Stone” – monotonous industrial techno, with minimal wave influences. A very bleak song in terms of the atmosphere, very heavy when it comes to the industrial side of it and something that brings forth a whole different sound on this compilation. It is noticeable that the end is near whilst listening to it, the very apathetic vocals and the grinding percussion that seem to have no end to it. Draining energy from every outlet where there’s even sound.

There’s an anti-upbeatness to the song, it is downtempo but tries hard to be upbeat. Looming on as if nothing ever mattered, ending rather beautifully and very unexpectedly – turning into an ambient piece that gives one inner peace while listening to it. A welcoming addition to an otherwise interesting and never-ending seance. Had the latter parts of the song been developed even further, there might’ve been a nice blend of ambient industrial and the harshness of the song itself.

Ninth song on the compilation is by ARIISK and is titled “Candid Machine” – which is one of those songs that never develop into anything. It would’ve been better if it had some progression worth to mention. All this experimental electronic body music is making one’s head spin. There’s nothing about the monotonous approach in rhythm that gives anything, it just feels like a piece that is stuck in the same rhythm and melody without ever ending or transforming into anything good.

There’s a continuous lack in the atmosphere itself that isn’t repaired by the beats nor the progression of the song itself. Not to mention the vocals – it doesn’t add or bring anything out of the atmosphere. Even though this song might be meant to sound dark and provoke some kind of emotion, there isn’t any. It feels like one wants to skip the song and head onto the last one, there’s few moments that attract any noteable attention.

Xander Harris delivers the final song on this compilation, titled “Social Leather“. When pushing play on this song, there’s a wondrous tone coming from the melody. It feels like you’re high above the clouds, or that you’re way out of your body and somewhere else. It has a dreamy touch to it and the vocals expand on that subject. There’s an electro-vibe to it vocally and the atmosphere is absolutely phenomenal. There’s a transgression between different electronic genres that he executes flawlessly.

Being the final song on this release, it makes up for other moments experienced while listening to the compilation. One must say, to DKA Record’s credit, that it is a compilation that has some kind of sense of purpose when it comes to the assortment of different artists – too bad that it doesn’t go the whole way in terms of how good that, in theory, should be. I must recommend it any way, because there are certain moments on this release that are enticing. Stream the full release down below on Soundcloud.

[13th] December: Acapulco City Hunters – Chaser

10841330_10153017701387573_344887033_n

Acapulco. A Mexican municipality but mainly a city, with as many as 234 communities—the most populous being Acapulco itself—with 673 479 inhabitants as of 2010, 85,25% of the people reside in the city. When counting the most populous cities except the main one, which are: Xaltianguis, Kilómetro 30, Tres Palos, San Pedro las Playas, Amatillo—the population combined account for 3,25% of the whole municipality, making it 25857 inhabitants in total, one starts to wonder where the rest of the 11,5% have gone. Where are the other cities? Are there smaller towns, considering there are so many communities? Questions remained unanswered. Here are when Acapulco City Hunters come in – it seems like they’re looking for an answer to that question. Maybe they’re straying away, in metaphors and synonyms, but they’re probably concerned.

aca

Or maybe, just maybe – we’ve been tricked by these con-artists. Making us think of Mexico as the main inspiration for their name, specifically related to the aforementioned questions, but it can also mean “Goin’ to Acapulco“—a track from “Dylan Basement Tapes” (1976), and I paraphrase from an outtake from Sid Griffin’s book “Million Dollar Bash” – from the source Shelton, Robert (1986)—music-journalist Clinton Heylin commented on its sexual innuendo: …featuring the usual debauched narrator, rambunctious harmonies, and euphemistic ribaldry according to Wikipedia. We can see how both sexual innuendos are fitted in a musical environment, influenced or not by either Sid Griffin’s book, Basement Tapes, or Mexico’s ‘lost’ cities and/or communities. A lot of the topics seem to suggest a strong influence of either everything – or simply one of the things listed above.

It’s interesting to note how Acapulco City Hunters is in plural, though other things like ‘his’ patchwork blog “Cosmic Beam“—suggests otherwise. Maybe since the Facebook-page is categorized as a “Community“, rather than an Artist-page, could reveal certain other possible theories. Pluralis it is because it suits the influences for ‘his’ project. If you get the reference we’re trying to make here, you’ve got a good sense of detail. The music-making dates back two years, from when he released “Haunted Bombai“—later to have a remix of the song by “DYSWIL“—filmed by Thomas Skrobek. Apparently a collective (now defunct?) named: “Negative Beat“. One of the actors’ names (Juliette Mellard) suggest that it really is a project born and based in France—collecting individual influences elsewhere.

bere

He’s also done a good rendition of; Marianne Faithfull‘s “Broken English“, originally released on LP in the UK 1979, via Island Records—now a sub-division to Universal Music Group. Though we’re not enthusiasts of Marianne’s intonation – we respect and understand such an immense contribution to England’s—and the world’s—music-life that she, and her discography have revealed throughout the years. With added minimalist synthesizers and a stripped-down not as extravagant atmosphere, Acapulco City Hunters make me like “Broken English“, and take the song for what it is – albeit in a completely new way. We must say that nothing beats an original, not even an original you’re not so delighted to hear in the first place, but they do a perfectly okay effort. We’re sorry to say that the bleep-synthesizer sound is too loud, which takes away part of the experience of listening.

broken

Now I won’t go any further into his discography, more than note that I have written about the split he did with Luminance, titled “The Cold Rush“. Sure, most of it sounds alike when listening through once in a while, but there are certain characteristics that Acapulco City Hunters had developed—that I heard when I had listened to it for a while. We prefer when he doesn’t overcharge on his ethnic vibes. When he keeps it nice and tidy, melodically ambitious and switches between different modes of electronica – is when he’s at his peak. This was exactly what he did with that release. Ironically enough he sings about evolution in “Magdalena” and evolved he has—at least musically. Recently, he also was featured in a track he did together with Luminance—on the “The Broken Window Theory“—a newly released compilation on Wool-E Records.

For Ljudkalendern he gives us, on the 13th December, unfortunately with a delayed article, a song titled “Chaser” – which might actually be the musical hunt for Acapulco. It seems to be something defining him, at the same time cranking up the tempo to maximum—making way for a spastic and erratic synthesizer-driven track. It’s a newly produced song for the purpose of this non-commercial collection – not compilation. We hope that you’ll take a bit of his musical concept with you in your thoughts after you’ve heard it—as delicate as it is forceful.