Exclusive Premiere: Knifesex – Living Flame

art

Finally, Vanessa Irena of Knifesex – as she calls her solo-project – is getting a proper debut-release via 3t3rnal Records on the 17th of November. Repartiseraren have gotten the exclusive opportunity to premiere a full track from her album “Babalon“. According to herself the inspiration for this release have come through an appreciation of the occult, a dedication to the apocalyptic. The ritualistic nature of her music is expanded upon in this release, for those of you who’ve heard “Blood From Stone” from the first compilation on Repartiseraren will not be disappointed – it is more of the same and even furthers the experimental, but ambitious electronic sound.

There is no secret either that she draws these inspirations together within a feminist approach. The album consists of seven songs and we’re going to give you “Living Flame” to listen to, a week before the release-date. You will be able to purchase the album digitally through 3t3rnal Records on the 17th of November. Listen to the exclusive song down below.

Advertisements

Exclusive Premiere: Ele Ypsis – Diplotene

MEIOSIS Cover

With stunning aesthetic visuals provided by Svartaphotography, the ethereal vision of Ele Ypsis collapses and is built up within their latest album “Meiosis“. Musically it would not stand on its own with just the percussive IDM and breakbeat sounds, ambient it’d be a shell of what it could be – together with Laure Le Prunenec’s vocals – everything starts and ends in total disharmonious harmony. A double-edged metaphysical sword thrust deep within yourself. What a marvelous piece of music everything on this album is. One can not, however, underestimate Stélian Derenne’s craftiness when it comes to the musical composition, as the vocals benefit largely from that suspicious and ever changing atmosphere.

We’re glad to be premiering the best song on that release, which is: “Diplotene“, as it boils down into a common denominator in terms of how the album can be perceived, what elements are best fitted together with each other and how music really can stand out from the norm – in terms of ambition and overall quality. It is an outrageously great song and we were surprised by it ourselves, having listened to it over and over again.

In collaboration with M-Tronic Label, four days before the official release date – we’re proud to give you the ability to listen to “Diplotene” in full via our Soundcloud. Pre-order the vinyl release, here.

 

 

 

Review: STEREO NO AWARE – the sound of STEREO NO AWARE (LP)

IMG_20171013_155111.jpg

STEREO NO AWARE is completely new to us. Their sound is experimental rock’n’roll with psychedelic influences. We had the opportunity to receive the limited edition color version of the vinyl-release, which is beautiful in all its aesthetic glory. When it comes to the general aesthetics of the release there are too much colors for us and a coherent theme cannot be found – but that does not discourage listening. Each to his own. The aesthetics are on point when it comes to knowing from the first glance, what kind of genre and record this is going to be. The covers are very pattern-based when it comes to the outer layer of it, and more basic and down to earth when it comes to the inside of it.

IMG_20171013_155104.jpg

Lyrics for each song have been printed on the insert and is sharing the space with artistic doodles of different creatures, a computer with tentacles and something which looks like a freely interpreted version of Edward Munch’s painting “The Scream“. There have been many people involved in the making of the artwork itself (both sleeve and front cover), such as Jonathan Ash, Jane Nicola Rossi and Isaac Ashlind.

Now on to the music. The first song “Passing For A Ghost” is obnoxious in all its experimentalism at first, with the different voices and basic rhythmic beat, but it is swiftly sidelined into a more oriental vibe together with the ethereal mind of someone else. It is like there are different personalities on display within the song itself, like a madman talking to himself or an organic trip between a younger and older self. What is exciting about this form of rock’n’roll is that there are so many instruments that aren’t used normally.

From different flutes to what almost sounds like mandolins, but probably isn’t. They themselves call their music “experi-mental pop”, which might be an apt title to put on yourself, but I believe it is more then just that. Popular music has no bearing in their music, especially not in this first song. It is too “out there” to ever be popular in anyone’s mind. Probably why they used that play of words with “experi-mental” pop.

Tristram The Manipulator“, the second track is more coherent in the general sound and is a part of a huge soundscape which one could get lost in immediately. Though we’re not a fan of the almost rapped lyricism a bit into the song itself, the reverberating noise that the rhythm and baseline together with the drums produce – is astonishing in and of itself to make up for that lack of musical prowess. The vibe is switched from emotional and right up the funkier alley – right into 8-bit crunched up and claustrophobic beats. There is a lot of attention to detail in this song in general, where every shade of instruments gets a play in between the main rhythm (if there was one) and the rest of the song.

Yareta Yorona” is even more emotionally invested then the other songs so far. We’re not fans of the poetic side of the talked lyrics, though more of a fan of the stoner/psychedelic influenced vocals that appear further in. Attentively changing from a darker, more distorted voice to a louder and pitched one. Two different worlds that collide perfectly and make for nice moments. Everything flows so great together except the aforementioned babbled (though audible) lyrics. The singing parts are much better. Too bad that some of the outro goes into an obnoxious playful fogged up state, but it is saved by the more acoustic and sincere proper ending.

Cattle Calling” is messed up in a lazy way. It feels like they just let everything go, but at the same time the melodies in the song are on point. There’s too much experimental hitting on the drums, slapping on the baseline and churning on the guitar going on, until a desperate vocalist manages to save the good melodies with his voice – as it goes totally spaced out. An otherworldly sound complete with the influence of a saxophone – haven’t heard that instrument until now – but it gives off a jazzy and entwined feeling together with everything else. “Pagan Feelings” is like a continuation of “Cattle Calling”, it could almost be the same song, outro-wise at least.

The big difference between these two is that it continues down the same trodden path in which STEREO NO AWARE have made us aware of their talent. An experimental needle in the right position, delivering everything they can in terms of musicality to make up for their past mistakes. The common theme is the spaced out and less filled up, erratic soundscape. They leave silence to play a bigger part in the sound then they have before in the other tracks. Everything from the beginning of the song up until the end goes more acoustic, as it has been with the latest tracks we’ve listened to on this album so far.

Normal One” is the highpoint. They’ve managed too well to combine the organ with the drums and the vocalists ‘normal’ state. Had they not screwed up some of the rhythm by filling out the space left by the organ as it slowly disappeared, it would’ve been the best song so far. Though having said all of that, we believe it combines the best elements of their music and turn it up a notch – to make it believable.

Oaks Park” is perfect when it comes to the drums. Everything else is just a companion on this flipped out journey. They touch a deeper nerve with it and hold themselves together instrumentally. From the guitar-licks to the sharpened edges of the fast-paced strumming of guitars at some points, is replaced later on with an outdrawn saxophone that slows down the tempo a notch and bring a cloudy comfortable feeling of well-being into the mix.

As the songs grow longer, “The Great Dialator” adds a minute or more to the song in comparison with the others. Accompanied with a robotic voice, maybe this is the epitome of human and AI interaction – they can never convey that feeling which is human – they will never encompass all those facets of humanity. No matter how much Bladerunner 2049 will try and convince you otherwise. No matter how the futuristic automation will keep us from doing what we loathe. There is something humble about this song and it convey their more primal outlet.

Had they simply removed “Tongue Clouded“, the album would’ve been better off. It is a decent song, but it is so far removed from the feelings that have been given by them musically so far. Though one favorite part is the stern baselines that comes into the song, but one-two seconds later it is far gone. Just to arrive again. They could’ve built on that emotion further – it had a rejective theme to it and a more dark, sinister outlook on things then what have been made clear so far.

Conversely (Exit Tango)” is a mish-mash of everything you’ve heard so far. To get a grip on STEREO NO AWARE – you must listen to it. It gives you a grasp on what this album might be all about, musically. A very ambitious track and the longest one on the record so far, with old-school piano-playing and in more of a drunken haze then before. Imagine film noir gone completely decadent cabaret. Together with “Credits“, both are your typical outros but the first one was made into a track instead that clings to what have already passed (the other songs).

After having heard this it sounds like so much different music one have already heard, but they have something distinctly theirs. It would be interesting if they could develop it further, though they’ve already done it to good length already. Maybe this is the final product. A good album if you’re into experimental music – if you’re not, then this might not be for you. Listen to it in full down below (digitally) and do yourself a favor – order the limited edition vinyl – the colored one(s).

Excusive Premiere: Michael Idehall – Dream Circuitry

machinespirittransmission

Michael Idehall have been featured here countless times, but he never ceases to improve in regards to his industrial music (seancetronica) – now releasing his eighth album, if you only count full, solo releases. His work spans from the occult and back into electronic music, beyond any comprehension at times and sometimes in the realm of fathomable. With this album on the German label Raubbau, titled “Machine Spirit Transmission” – he widens his approach exponentially, including more beat-oriented sounds in terms of a general theme musically.

Aesthetically it features a new emblazoned symbol which we don’t know the inherent meaning about, but for those eager to know about the symbolism of Michael Idehall (the project), you should venture through his gates and into The Hermetic Library. Without knowing all to much, Aleister Crowley seems to be an influence in terms of the occult and esoteric nature in which music like this is created.

We’re pleased to announce to you that we’ve teamed up with Raubbau to bring you a full track from the forthcoming album. “Dream Circuitry” is the middle-point in which this album is construed, or at least that’s how we feel about it. Tune in and remember to buy the physical tape from the Raubbau distributer ant-zen, or simply order the digital release from Raubbau if you prefer it that way. The release date for it is on the 25th of October.

 

Listen: Dorisburg – Venom

dorisburgvenom

First single by Dorisburg since 2016’s “Time Stretch Totem” on Aniara Recordings, make for a well-thought out venture into the deep end of techno. Mixing the best elements of both atmosphere and beat, the acidic nature of each track on this double-single release is more then enough for a listening session. Each instrument is well-placed and the texture of each sound is mind-blowing in the sense of how good it translates musically, when put together with everything else.

The artwork for the release is ambiguous but simplified and pleasant aesthetically.  Mountain Explosion Device is the home to this release, having only been used up til’ now as a platform for Stockholm producer Kalawila to release some of his own music. The release itself is a very limited edition vinyl featuring “Venom” on the A-side and “Serum” on the B-side.

Get it from Dorisburg himself or Subwax (distributor of Mountain Explosion Device releases).

 

Lyssna: DDR Space Program – Race To Win

ddrspaceprogram

Ett uppiggande släpp, minst sagt. DDR Space Program från Stockholm levererar optimistisk och dansant retrowave, i och med det senaste släppet “Race To Win“. Det låter som något som skulle kunna vara ett reklamsläpp för Tour De France på åttiotalet. Allt handlar om fart och flärd, ‘var den förste i mål och ta hem vinsten’.

Uppsvinget som denna slags musik har fått på senare tid är intressant och kan reflekteras över, för vem kan egentligen ifrågasätta den framtidsoptimism som kännetecknade 80-talet? Hur väl passar den in i 2010-talet? Det känns väldigt främmande att denna tidsanda kunnat återuppstå, så det är magiskt hur väl den kunnat anpassas i musikform till hur vi lever nu. Trots att det ibland känns malplacerat, så lyckas DDR Space Program producera en ambitiös och närmast gudomlig ljudbild.

Det måste också tilläggas att en av de främsta influenserna är italo disco, kanske inte i sin renaste form, men i samklang med nyare electroclash – vilket gör det hela ett snäpp intressantare, eftersom att den genren i sig sällan är något att hänga i granen. Det här är vad han själv har att säga om släppet:

Race to win är DDR Space Programs andra släpp. Som vanligt är den inspelad i min hemmastudio på mina analoga syntar och sedan mixad ihop med min kompis i hans studio. Det är viktigt att för mig att använda riktiga syntar när jag spelar in. Det är en viss känsla i att sitta och ratta på riktiga grejer och så låter det oftast så mycket bättre.

EPn har ett cykeltema, vilket kanske märks. Mest för att jag själv börjat cykla väldigt mycket och tycker det är otroligt frigörande och kul, samtidigt som det på något sätt passar genren eftersom både spacesynth och cykling är snabbt och tufft. Från början var nog inte tanken att det skulle handla om just cykling, men när jag skrev “Le Tour” så kände jag att alla låtar passade in ett sådant sammanhang.

EPn har skrivits och spelats in parallellt med att jag skrivit låtar och spelat in med mitt andra projekt “Carino Cat” som är renodlad italo disco. Självklart tar jag ibland idéer från det ena projektet och lånar ut till det andra, vilket säkert gör att italoinfluenserna är ganska tydliga i DDR Space Program. Känslan jag vill få fram med DDR Space Program är att folk som lyssnar på det ska känna att det andas 80-tal. Tiden då gated reverb var norm, virveln var blaskig, syntarna var analoga och musiken var bäst.

Lyssna till släppet i sin helhet här nedanför. Man kan också köpa en CD-skiva för 50 kronor om man mejlar till ddr.space@gmail.com

Ljuslykta – [För alltid – för allt] – Del III [Nr. 1]: Bandhagens Musikförening, Intig och SiSTAL

repartiseraren_logo_transparent

Den tredje delen av ljuslykta är den mest musikpackade av alla tre. Välkomna in i en helt annan, alternativ värld. I denna serie tar vi oss igenom olika musiker från Sverige, som av en eller annan anledning kvalificerar sig till att vara med i denna serie. Det är bara bra musik, det är annorlunda musik, sådan musik ni kanske är vana vid, sånt ni är ovana vid. Allt kan hända och det sker på ett detaljerat och utstuderat sätt.

Hos de

som för alltid

kommer att vara en del

av denna innersta

kärna

I den tredje delen får ni bekanta er med musik från och av: Bandhagens Musikförening, Intig, SiSTAL, Palmless, Som Åska, Pmtoyou och Solvald.

För det vi gör betyder någonting. Det vi gör kanske håller i längden. Vi är här för alltid.

bandhagensmusikforening

Bandhagens Musikförening – Protokoll A

Ett av Northern Electronics senaste tillskott. Bandhagens Musikförening är ett samarbete mellan Michel Isorinne (Isorinne, D.Å.R.F.D.H.S.) och Martin Sander. Tydligen inspelat på Bandhagen Airport – som verkar vara en fiktiv flygplats – men ändock så ger det avtryck i musiken. Passa på att svaja mellan ambient och field recordings, till bultande technomusik som ger en ont i armen.

Sista Station” är ett fint verk som mellan syntar och andra tillagda ljud avspeglar någon form av resa från vatten till vind, jord till eld och allt däremellan. Det formligen sprakar och sjuder, men i slutändan känns det som om det är någon slags undervattensresa till det inre. Kanske till jordens mittpunkt. Rent kreativt så är det fantastiskt hur de båda lyckas prägla den första låten direkt, det låter inte som något de gjort förut – och då särskilt inte Isorinne även om han är van vid att hantera långa, drönande och dånande ljudlandskap. Men det här är något helt annat. Titelspåret “Protokoll A” är mer depressivt i sin attityd, där man flänger mellan bombastiska technotrummor och en konstant melodisk bakgrund. Här ligger fokuset helt och hållet på rytmerna istället för melodierna i sig, även om de tillför en helt annan dimension – gentemot den första låten.

En bit in tas man ifrån själva melodin och djupt in i kärnan av trumslagen, som att på något sätt demaskera det vackra och ta fram råheten, fulheten eller bara den lekfulla rytmen som dunsar mellan de olika tillagda ljuden. Till slut så pyser det ut och lämnar ett eko av sitt forna jag, efter att fullkomligen ha frångått det initiala ljudlandskap man nästan vant sig vid. Det blir en väckarklocka. Så även med “Vändpunkt” – som är en mer tillrättalagd men knastrande gigant. Men här lockar de fram något vackert, något som inte är särskilt vardagligt eller intetsägande, inte för att de övriga låtarna inte har förmedlat känsla och passion, men det här är något helt annat.

Minner om tider som gått och det “nya” som ersatt det – inte i den kronologiska ordning som 1900-tal och framåt – utan mer personliga tider. Det skär och gör ont någonstans, men det är iöronfallande. Man vaknar till liv igen och blir inspirerad. Tänk att något så “litet” kan göra så mycket, men det finns ju givetvis mycket eftertanke bakom. Lika fint som det tonades in tonas det ut och så är det med det. Egentligen vill man bara lyssna om och om igen, men det är ett album man måste ta sig igenom, så…

B-sidan är mer experimentell. De leker mer med allt de har, blandar hejvilt och från starka rytmer skapas det en bubblande känsla. Låten “Elyseiska Fälten” förmedlar verkligen det som gjorts, fast i realtid. Det känns som om man får följa med i hur de skapat musiken, i och med hur många utsvävningar och atmosfäriska element som återanvänds och sätts på en annan plats istället. Hela tiden i framåtrörelse, med de elektroniska instrumenten i högsta hugg, där vissa mellanpassager får ta tid på sig att röra sig fritt i ljudlandskapet och tillsammans med de redan kompakta och konstanta ljuden, skapa en världslig och öppen plats. De dunkande bastrummorna försvinner långsamt bort och sen kommer “Fastväxt” – en resa genom klaustrofobi och rymden. Man känner sig lite som Deckard i Bladerunner, kanske har Vangelis varit något av en influens i åtminstone denna låt, vem vet.

Egentligen så är det ingenting i titeln som ger avtryck i ljudlandskapet, mer än kanske den krypande trängsel som gör sig påmind. Man kommer ett steg närmre civilisationen och dess mindre charmiga drag. Den pulserande synten svävar långt ovan och pareras av snabba hi-hats och undermedvetet placerade elektroniska ljud. Låten i sig är hela tiden i rörelse och utnyttjar det till att långsamt utveckla låten till en monstruös men spektakulär upplevelse. Isorinne och Sander är ett solitt lag.

Ironiskt nog är “Papperstrassel” den mest omsorgsfulla låten av alla. Med en basgång att döda för och olika melodier som passar varandra perfekt, så kan man med gott samvete avsluta denna beskrivning utav Bandhagens Musikförening och säga att: Northern Electronics vet vad de sysslar med och har träffat helt rätt i detta släpp. Särskilt de sista två låtarna är obeskrivligt bra och det övergår ens förstånd varför detta projekt inte fått mer uppmärksamhet – det släpptes trots allt för två dagar sedan, dummer – men någon annan borde ha hunnit före, tycker man. Vi lever ju i en digital tidsålder.

Lyssna till en låt från släppet, nedanför, men införskaffa gärna en vinylskiva från Northern Electronics för det förhöjer upplevelsen märkbart. Trots allt är detta musik som borde lyssnas till via en vinylspelare och inte i hörlurarna, även om det gör sig bra där med.

intigmodfälld

Intig – Modfälld

Över till något helt annat. Postrock möter depressiv black metal. Något man hört förut men som inte gjort avtryck på något sätt, då de flesta band i denna kategori inte är någonting att ha överhuvudtaget, men Intig har skapat ett intressant släpp i och med “Modfälld” – som är värt att lyssna på.

Från låten “It Always Comes Back“, känns det nästan som att detta släpp börjar med en seans. En inbjudan till vidare lyssning, med ett kreativt akustiskt ljud som förlitar sig väldigt mycket på reverb. Långsamt byggs låten upp av just – modfällda melodier som definitivt har en black metal-klang i sina toner. Här känns det som om det är introduktionen som långsamt byggs upp för att sedan i nästa andetag gå över till blastbeats och en märkbar förändring i form av skrikande, growlande i kombination med snabba, geniala riff.

Vilket är nästan vad som händer, för i nästa låt, “Wistful Nights” släpps all våldsam energi lös och bildar just några av de tidigare nämnda komponenter, som är precis det man väntat sig, egentligen. Även om DSBM inte är en favoritgenre så gör Intig det mer intressant. Trots att vissa riff kan kännas malplacerade så är den fylld till bredden av det som gör black metal så bra. Snabba trummor, utpräglad sångstil och den känsla som förmedlas via förvrängningen av riffen. Tyvärr så faller det platt ibland med den rena sångstilen, där den råa passionen snarare ligger i growlandet och de uttömda skriken.

Även om samma mellanakt präglas av den rena, självömkande sångstilen, så är “Forlorn” inte så illa den heller. Hade det skurits bort så hade denna låt varit närapå perfekt. Atmosfären är tung, den är definitivt mer post-rockig än den föregående låten och mellan trummornas slamrande och den koncentrerade rytmen, finns det utrymme för snabba utfall. Särskilt imponerande är faktiskt melodierna som gitarriffen avger, där det centrala är att skapa en sinnesstämning av guds nåde. Nästa låt, passande nog på ryska, gästas av Waldgeist – “К Забытой Вечности (feat. Waldgeist)” – vilket gör att den får en helt annan karaktär. Helt klart tar hans desperata skrik och growlande över, men är imponerande som in i. Det är verkligen dräpande rent känslomässigt. Märkligt nog lyckas han nå snäppet högre i intensitet – som om det inte var intensivt nog – och denna skicklighet tillsammans med blastbeats och ambitiösa riff, gör låten fulländad.

Den sista låten, “3 AM“, är inte särskilt imponerande rent sångmässigt eller när det kommer till lyriken. Resten är faktiskt helt okej, det är knivvassa övergångar och otroligt uppslukande att lyssna till om man glömmer bort de detaljerna. Förmodligen är detta även en av de låtar som har bäst melodier och där atmosfären är intakt från introt till slutet. En malström av det som gör Intig bra, i alla fall på detta släpp.

Ni kan lyssna till det nedanför och köpa släppet via deras bandcamp.

sistalspecies

SiSTAL – Species

Göteborgsbaserade skivbolaget IIVII sysslar med att släppa experimentell elektronisk musik och är sub-label till Substream Music Group. Här fanns “Species” av SiSTAL, vars släpp ger en inblick i deep techno, dub techno och ambient. Förmodligen tre genrer man inte direkt hört kombineras, men SiSTAL gör något intressant av två genrer som egentligen inte är särskilt intressanta i sig, nämligen: deep techno och dub techno.

I underjorden hörs ett ljud och det är “Siphonophores“, en konstant bråkmakare vars stora technolabbar studsar fram och tillbaka mellan bas, rytm och melodi. Även om det inte händer särskilt mycket i låten i sig, så är det de små nyanserna man bör hålla koll på eftersom att de sakteligen utvecklas till något större. På sex minuter hinner basen bli mer intensiv och de experimentella elektroniska ljuden visar sig på den styva linan. Det som gör låten är att rytmen är så svängig och att det går att hålla igång den så länge utan att det blir tråkigt att lyssna på.

Ophiuroidea” gör att rytm och melodi utvecklas tillsammans på ett organiskt sätt. Det känns som om de blir en del av varandra och för låten framåt. Känslan man får är skum, man kanske befinner sig någonstans man inte borde vara. Hela tiden är det en känsla av paranoia, vilket inte görs bättre utav ljuden som tillsammans bildar en massiv och ogenomtränglig ljudvall. Långsamt görs allting levande och genomträngande – det känns som om man på något hypnotiskt sätt är tvungen att lyssna vidare.

Aequorea” blir den låt som klart visar att SiSTAL är mer än rungande, konstanta rytmer och djupgående beats. Melodierna och de svepande syntarna i denna låt är helt klart något som påminner om STURQEN – i alla fall hur de använder sig av skarpa, elektrifierande och stormiga atmosfärer i sina låtar. Från de mer långtgående och målande elektroniska ljuden som svajar mellan ljudbilden och att vara utanför, på en sekund. Det känns som om någon tittat in, mixtrat lite till med ljuden och lyckats få till något som helt klart klår de föregående låtarna med hästlängder.

Remixerna av både “Ohpiuroidea” och “Ophiuroid/Siphonophores” ger tyvärr inget bestående intryck. Även om de har sina bra delar så är det helt klart de tre fristående låtarna som är bäst. Ni borde spana in detta släpp och lyssna på det i sin helhet via IIVII-bandcamp.