Exclusive Premiere: Megabreth – In The Mouth Of The Realm

ultrahighnoise

Stoner-infused and whirly psychedelic rock music is what Megabreth brings us, in this cassette store day release on the label Field Hymns. Their album “Ultra High Noise” is what happens when you experiment in the laboratory of sound, whizzing and spaced out vibes that don’t require you to indulge in a drug-induced epiphany to appreciate. They have a dense ambiguous sound and are not too far flung into the otherworldly.

For cassette-store day this chrome tape, with a 4-panel insert will get you rocking for that utter nonsensical occasion. If there is one day you should be capitalizing on Field Hymns releases, it’s this day. You can ignore the other far-fetched releases that make up this cheap imitation of record store day. Not that anything done for capitalizing on music is necessarily something bad, fortunately for you they managed to get a cassette out.

You get the pleasure to listen to “In The Mouth Of The Realm“, exclusively via Repartiseraren before release on bandcamp. Make sure to support the label by purchasing one of their cassettes; edition of 80. Listen down below. It will be released in full on the 14th of October.

 

 

Advertisements

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Recension: Kuggljud – Industri & Näring Vol. I

kuggljud

Robin Smeds Mattila (Human Rays) har startat upp ett skivbolag alldeles nyligen. Fokuset ligger främst på etablerade men även okända artister inom experimentell elektronisk musik. Kuggljud har anordnat olika evenemang i Stockholm där musiken som återfinns på detta samlingssläpp, består i artister som spelat på dessa evenemang tidigare. Släppet är en del i en serie av samlingar. Vi tar oss an detta släpp i en recension, låt för låt – och den klockar in på cirka 39-40 minuter totalt.

Först ut är “Den Första Snön“, en låt av Jonas Röde, som tidigare släppt EP:n “Går” på Zeon Light. Med en konstant rytm som lämnar mycket åt tankeverksamheten och en rungande saxofon, så målas det upp en inre bild av just det låtnamnet symboliserar. Men den mer pittoreska lilla svenska byn mitt i snön förvandlas till någon storstadsdystopi tack vare saxofonen. Det är fräckt att höra hur melodierna sakta flyter in i varandra och utvecklas, men det blir egentligen inte mer än en låt i ständig rörelse. Man får ta det man hör och ta tillvara på det, vilket gör skäl för sin sak när saxofonens rytande långsamt försvinner och ersätts med lågmälda toner.

När låten egentligen borde försvunnit ut i snöstormen så hänger den efter en tiotals sekunder, förändras lite grand och håller nästan på att utvecklas till något helt nytt precis innan det sista av den konstanta syntslingan hörs – som om den höll på att inneslutas i en bubbla från omvärlden, för att rekonstrueras och bli mer än bara ett slut på en låt – kanske en början på en annan del, vem vet.

Man kan verkligen tala om kontraster, när “Glaciär“, en låt av Unknown Sister, knastrar in bestämt. Konsten att gå från en oljudsvall till eftertänksam IDM-musik, är verkligen något man kan kalla för märkligt i detta fallet. När den hårda bastrumman spränger bergsväggen så sker det till några av de vackraste melodier jag hört inom dessa genrer, eller i alla fall denna korsningen, på ett bra tag. Det känns härligt när fokuset ligger på att understödja melodierna för att få fram rytmen, genom att blanda så hejvilt som det gjorts här. Låtnamnet är det ingenting fel på för det beskriver exakt det som sker i låten.

Pissmöten” är nästa låt, av Besökaren. För den som har varit tvungen att genomlida onödiga möten borde väl detta nästan vara den heliga graalen. Man känner riktigt hur tristessen lyser igenom och hur den svenska, kanske norrbottniska, lynnet gör sig påmint genom en person (förmodligen besökaren själv, då) orerar om hur “mötet blivit framflyttat tre gånger” redan. Eftersom att det finns en hög igenkänningsfaktor i denna låt så fastnar skrattet i halsen – för hur orimligt det än kan vara att göra en låt om det, så har det nu gjorts och det passar helt perfekt i en samling för experimentell (svensk) elektronisk musik. Kanske är detta till och med själva markören för volym ett.

Från att gå till karg socialrealistisk lyteskomik på ett vis, till seriös rytm så fort, är intressant. Det är nog också det som är charmen med den experimentella elektroniska musiken. Hur annorlunda allt är vartannat. CHIAB lämnar avtryck med låten “Modern Money“, och man kan konstatera att det finns ett visst hantverk involverat i låtarna, särskilt denna. Av enstaka samplingar och manipulerade ljud så kan man skapa något helt fantastiskt. Det är en hektisk låt som står och faller med rytmen – det är kärnan i det hela – och med den skapas det fasansfulla melodier.

Besökaren har tydligen fått äran att ha två låtar på denna samling. Nu blir det på snudden till att gränsa över till Onkel Kånkel-musik, eller kanske något Arvid Tuba-liknande – eller varför inte något annat? Jag vet inte riktigt. Låten gör en förvirrad. Instruktionerna är dock klara och låten är över efter en minut. Även fastän det kanske låter löjligt när det beskrivs så finns det i alla fall någon substans i det och även om det är simpelt så är det njutbart.

Sist så är det Förbandet Krunic Schmidt som levererar field recordings, parat med ambient och drone – för att leverera något riktigt underskönt, med låten: “Skilda Vägar (Barnen i 163)“. Även om denna låten kanske inte direkt gör något intryck, så får man leta i hur det är komponerat för att komma någon vart. Det känns som om det kunde utvecklats lite mer, det känns för kompakt och instängt – när det kunde varit grandiosare. Men de levererar en snudd på sorgsen ljudbild, så någon känsla väcker de i alla fall till liv med musiken.

Human Rays har faktiskt lyckats rätt så bra med sitt första samlingssläpp. Det känns som ett bra tvärsnitt för de (oss) som inte känt till Kuggljud sedan tidigare, och som förmodligen inte heller varit på någon av livespelningarna. Man vill ha mer utav det här och då passar det utomordentligt med en serie samlingssläpp – så håll ögonen öppna.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, passa på att köpa en kassett för att stödja nästa släpp i serien.

 

[4th] December: Crowhurst – Shallow

10841330_10153017701387573_344887033_n

From America with deep-rooted hatred and especially no love for Bono or The Beatles, comes Crowhurst—a solo-project commanded by Jay Gambit—also known under the guise of Girl 27—a continuation of his sound experiments. Before May of this year the project was a collaborative one with a full band set-up. From then he’s gone from noise, power electronics, dark ambient and back again, including numerous attempts at drone and ambient. We must admit that many of his releases remain unheard but his concepts are of interest. Not only because of his collaborative efforts on split-releases with Water Torture, Et Nihil, Sordo, Human Fluid Rot, Tanner Garza, Black Leather Jesus, Breakdancing Ronald Reagan, Trevor Bolin, et cetera — but because of his productiveness, and transgression between electronic and non-electronic music. Power electronics and power-violence seem to have more in common than one could ever imagine. It’s actually not that hard to fit those genres together, the only bump in the road would be where to draw the line, but there have been even weirder constellations co-operating so nothing should be said about that.

crew

One confusion is whether Crowhurst since Girl 27’s first release “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.” goes back to being a whole “ensemble“, or if it is intended for his personal experimentation. I hope for the latter. Somewhere along the road if you’re not into the phenomenon, you can easily confuse both his solo-project and his supporting players for one and the same, besides the reality of the harshness that separates the two. So it’s good that he chose to go his own way under a whole new name. This makes the connections even more irrelevant and creates a distinction between his follow-up work and the original setting of Crowhurst. Anyhow, his productiveness, let’s return to that. With his harsh noise endeavor, four original releases have been put out, named: “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.“, “The End“, “Haldol“. and the self-titled release “Girl 27“. He’s also been able to hook in Dreamcatcher for a split-release. Though I am not too sure about the nihilistic tendencies delivered, conceptually the releases make for vivid interpretations.

a0131734825_10

So for the 4th of December, Crowhurst have lent himself for a more beat-oriented and noise-driven intermezzo which starts of painfully harsh, keeps going at it for what feels like more then four minutes and then completely dies out into nothingness. It might be a proper transgression from his old self to the new moniker he operates. The song is titled “Shallow” and separates the thin lines between ambient-like noise and a steady rhythm which shakes you around and spins your world 360 degrees in the wrong direction.

Poem:

You be nice to Santa,
he’ll grant you Americana
If you’re not,
he’ll be utterly distraught

4th of December has not ended yet, but only begun. We’re past the cold and chilly grounds, we’ve entered the desert and you’ve suffered heat exhaustion. Tomorrow a new track will be released and the temperature might flutter. Until then, enjoy the exclusive and newly produced song “Shallow” courtesy of Crowhurst, on Repartiseraren.

Listen: …Of Tanz Victims – Fighting False God / Haunting the Empire

0004074413_10

From the current hotbed of synthesizer-based acts, mainly the Canadian city of Montreal, there’s more than a resurgence of artists and groups from the 2000’s. From the depths of dungeons, assembled yet again but in exactly the same shape as before, comes a resurrection for …Of Tanz Victims in a digital format—rather then on vinyl. This Montrealian (Québecian-based) group had their peak during the 1980’s—then associated with the independent label and store (now defunct) Bunker Records—not to be confused with the Netherlands-based “acid-house” label with the same name. It consisted of the members Robert de la Carignan (Robert Mailloux) on guitar, bass and vocals, Denis Wooty (Dany Wauthy) and Roy Batty (Roy Batty) on synthesizers, drum-machine and vocals, with Sat W. Ford (Stefan Figiel/Stephan Faulkner) sampling, percussion and vocals. Everyone in this trio contributed with their voice for the project. Now they’ve put out their first single “Fighting False God“, and their fourth album “Haunting the Empire“—as a digitally buy-able and downloadable item for your consumption.

a4043656406_10

Their rather shady description on their Bandcamp-page suggests a contrast in between a real identity and a fake one, all for the purpose of entertaining theories on the origination of the project—but mainly questions about their identity. We don’t really want to find it out. Since their original releases on vinyl seem to have held quite a nice quality, there’s no reason to believe that the music have been re-mastered for this purpose—just digitized. But who really knows. The name of their project is equally ridiculous and fascinating. Not to mention how much more fascinating their music is, which seems to dwell in between an avant-garde take on industrial, electronic body music, noise and electro. Those main influences bring forth assorted non-electronic music with overt electronic ingredients—masterfully utilized in total synergy. We give our warmest recommendation for this group and hope this return bring them back with more interesting material—heads up to any and every re-issuing label out there. Listen to both releases down below.

a4185437755_10

Listen: Marignan 1515 – S/T

a4261176960_10

Never have I heard or seen a band form such picturesque landscapes of sound, with the help of a battle-scarred theme so detached from the music itself. Though it seems to be like that, Marignan 1515 use their illusive droning to mock up every little detail, making the suggestiveness even greater. From what I can find out about “Marignan”, it seems like their name is taken from the “Battle of Marignano“, where France and the Old Swiss Confederacy duked it out in the year of 1515. It was a part of the Italian Wars that spanned from 1494 to 1559, which was a series of battles during the Renaissance that were also aptly called the Habsburg-Valois Wars. There were different belligerents fighting against each other throughout those years, bu the Battle of Marignano was won by Francis the 1st and resulted in the “Eternal Peace” the year after, where they sought to resolve future battles with diplomacy and judicial resolutions – instead of on the ground, against each other – on a battlefield.

0003213618_130

I think this first self-titled release by Marignan 1515 symbolizes both the struggle of the battle itself, but also the calmness and suggestiveness of peace-times. Will there be another war or will it be solved through other measurements? There are a lot of questions that pop up in one’s head when you listen through both sides of this release. Both tracks are almost twenty minutes long, the shortest at 17:48 in running time. Even though I like their sound, the aesthetics of it all and the historic connotations make listening to them even more enjoyable. To mixture with shoegaze, ambient and drone is perfect for this setting. I am amazed at how their sound is so calm in regards to what they portray, but I am also fighting the urge to want it to be anything else. This is music to be listened to when you need to have some time for yourself and reflect, because their outdrawn melodies and basic structure of the songs develop slowly for your listening experience. Take your time, listen to everything down below. These Frenchmen know what they’re up to.

Exklusiv Premiär: Den Arkaiska Rösten – ◯

Image(1)

Ålderdomen slår tidigt för oss som inte velat uppleva den. Men det finns en utväg för alla oss som känner att tiden är kommen – låt rösten tala om för dig hur du ska göra härnäst. Från de mörka svenska skogarna hörs ett muller, ett muller som sliter upp rötterna ur marken och som kastar iväg dem åt vårt håll. Till sin hjälp har man ett omfång av olika genrer som man med svensk ingenjörskonst fulländar. Namnet på denna best från de mest avlägsna vildmarkerna låter inte talas till en, det viskas genom läten – och för andra obegripliga besvärjelser – till att komma närmre. När man väl är inom räckvidd så ingår man i deras seans. Det jag talar om är Den Arkaiska Rösten, en vilddjurets slitstarka käftar, trombonens ökande styrka – orkanens uppsvälldhet och makt, den som bryter av och slänger upp – en naturkraft utom din kontroll. Från dess märkliga uppenbarelse kommer det hemskaste, elakaste och mest förvridna du någonsin hört. Med en hypnotiserande ljudbild som långsamt tränger igenom din obrytbara mark, som med den mest envisaste av sinnen försöker att göra dig till deras. Denna duo, om man nu ens kan använda ett sådant ord, är Per Åhlund och Girilal Baars – kom ihåg deras namn.

Nu har de samlat ihop sig efter att ha varit en enhet sedan 2010, till att bli ett kompromisslöst anlete i en värld där man gör bäst i att uppleva snarare än att läsa. Jag måste erkänna att jag inte vet särskilt mycket om denna kraft, denna tvåmannaskap, mer än att de gärna håller sig till att uppträda på Fylkingen – en ideell förening med hembas i Stockholm – där många andra experimentella akter haft liveframträdanden. Men ni är givetvis inte där idag och kommer kanske aldrig att beträda deras mark. Därför så har de slutit upp med mörkrets samlingspunkt, eller ska vi säga det “ockulta” – vid namn Beläten – vars namn gjort sig känt på att ta dessa utsvävningar under sin vinge. De ska nämligen släppa en kassett vid namn “Cirkel/Triangel”, ett helt nytt släpp på C30-format på två sidor där de samlat material de spelat in under en liveseans på Fylkingen – den 30:e Maj 2012. Eftersom att jag vet att många har varit otåliga, så får ni möjlighet att förlyssna till “◯” exklusivt på Repartiseraren. Kassetten i sig släpps på Beläten nästa vecka, den 5:e September.