Lyssna: Malmö Nya Dronesällskap, Himlakropp, Iron Pike, The OhNos

malmonyadronesallskap

Det ryms alldeles för mycket i underjorden. Egentligen borde det vara helt tomt där nere, men ibland kryper de upp ur avgrunden för att gästa jordelivet. Det första som händer är hos Malmö Nya Dronesällskap, ny musik från någon som förhoppningsvis är Malmöbo på riktigt och inte inflyttad från Stockholm. Jonas från Palmless är i alla fall involverad och vi fick det skickat till oss mejlledes.

Över tretton minuter långa “Det Första Tecknet; Jätten” är ett virrvarr av passande genrer, från ambient och drone till utdragen post-rock. Mystiken ligger som en slöja över ett öde ljudlandskap, ett positivt tecken är att det i denna låt är att majoriteten av det som händer i låten är inte bara utfyllnad för att låten ska bli så lång som möjligt, utan det är väldigt känslobaserat, från vackra lågmälda melodier till kalla, hårda ekande toner som övertar. När allt plötsligt känns så utarmat fylls det ut med bombastiskt slagverk, som gör allt mer fylligt och inte lika tomt.

Samtidigt som det känns väldigt primitivt och tribalistiskt, så öppnar det upp för pånyttfödelsen av drone som är acceptabel att överhuvudtaget lyssna på. De olika texturerna smälter samman på ett nästan ädelt vis, som om det är någon inneboende ömsesidighet. När det ena dör ut följs det av det andra, i ständig utveckling men aldrig invecklat till något oförståeligt och pretentiöst. Verket ackompanjeras av en text skriven av Fredrik Segerfalk i Helsingborg, 2017. Läs texten samtidigt som du lyssnar.

ironpiketwo

Denna trio baserade i Malmö, bandet Iron Pike, är något helt nytt för oss. Vi har inte hört talas om dem mer än genom sökfunktionen på bandcamp, men det är via den man hittar allt man tycker om. Nu aktuella med släppet “II” som även kommer att komma på kassett. En makaber blandning av vad som kan angränsa till vild powerviolence, förpackat mitt emellan doom metal och sludge metal. Sångarens vrålande skulle göra sig bra i ett powerviolenceband, så förhoppningarna finns där att ett malmöbaserat sådant kan ta sig ur startgroparna och predika om ämnen tillhörande staden eller länet.

Lyckligtvis skiljer de sig en hel del för vad som är standard i dessa genrer, vilket gör det hela mer intressant. Det är mycket mer fokus på helheten än de individuella delarna, men även deras hänsyn till detaljerna är häpnadsväckande bra. Det är grått, dystert och rått – men emellan allt det där finns det en avgrundsdjup mistantropi som inte kan beskrivas i ord.

Trots att det bara är tre låtar så känns det mer än så, även om längden på dessa är över sex minuter. Skulle mycket väl kunna vara ett mini-album, men det är bara för att det är så njutbart att lyssna på, man kan spela det om och om igen. Föreslår att ni köper den fysiska kassetten så fort den släpps för att stödja deras musik, men tills dess får ni köpa den digitala varianten. Ett kort tillägg på slutet: estetiken är också enastående.

JMD029

Nu släpper vi det lokalpatriotiska. Även om det första släppet som Himlakropp gjorde på Jämmerdosa var mer intressant rent tematiskt, och med influenserna – så är det senaste och kommande släppet “Sunnan” även det något att ha. Även om det inte är vår kopp av té så kan vi rekommendera det ändå, men det beror på den musikaliska skickligheten. Allt är väldigt mästerfullt lagt, och lekfullt. Det är nyskapande på flera sätt och den väldigt dominerande ljudbilden som den första låten “Jakarta” har, gör att resten av låtarna även de omgärdas av samma omtanke.

Detta hade med lätthet kunnat vara ett soundtrack till ett spel. Särskilt låten “Kanada” är uppslukande, men det hade varit mer passande om det kunnat vara än mer influerat av låttitelns namn. Dock går det instrumentala inte av för hackor, det är med snabb fart man ger sig ut på en äventyrlig resa och den ständiga rytmen känns som ett tuffande tåg. Tur att vi fick ett mejl från Jämmerdosa som introducerade detta. Omslagsbilden gjord av Max Strand är väldigt passande, som om det var uttänkt från första början vad det skulle bli och vara, innan man ens visste vad det skulle vara för släpp. Lyssna nedanför.

theohnossoundsfromthebasement

The Ohnos kontaktade oss i samband med deras släpp på Rundgång Rekords, betitlat “Sounds From The Basement“. Trots att garage rock i allmänhet inte är särskilt intressant rent musikaliskt, så är vissa av de influenser de lånar från andra genrer det som gör deras musik mer lockande. När det kommer till punkigheten så märks det i låttitlarna, även om det även återspeglar sig på andra sätt, tyvärr blir det uttjatat. Att man kan höra de olika instrumenten så klart trots att det är väldigt skramligt i övrigt är positivt. Sångerskan är väldigt skicklig, men det märks tydligast i “Trail Of Entrails“, där kommer popigheten väl till hands och gör allt mer välljudande.

Hade fler av låtarna varit likt den hade man varit såld direkt. Den sammanhängande estetiken när det kommer till omslaget är väldigt tilltalande, och skickligt ritad. Samtidigt som man får både positiva och negativa vibbar av musiken så finns det potential. Förhoppningsvis utvecklar sig musiken i rätt riktning så att den inte blir stel, kliché och likriktad som allt annat tyvärr har en tendens att bli. Dock måste det bli en rekommendation i detta fallet eftersom att allt, sammanfattat är bättre än mycket i samma genrer. Vi hade gett allt för en utveckling av dödsrocksvibbarna man får i vissa av låtarna. Lyssna till deras släpp här nedan och köp vinylen från Rundgång Rekords.

 

 

Review: Rope Sect – Personae Ingratae / Proselytes (CD)

mde

Caligari Records have been a favorite of mine since some time back. Always on top with new releases, always on point with the darker themed musical styles (mainly metal) – everything is allowed if it is contained within these limits – and they don’t do a half-arsed job at it. The proprietor of the label was kind enough to send a physical edition of the release about to be reviewed, and we’re glad to finally be able to listen through and critique an item from their discography.

mde

Unfortunately to our own dismay, the case was slightly damaged with what seems to be small cuts on the front of it. The CD itself was not damaged but the plastic attachment which keeps the CD in place was in half, thus there was no use for it at all – thanks to our wonderful shipping company PostNord – who seems to take much joy in making sure that shipments arrive as damaged as possible, unless packed very tight and secure.

 

The aesthetic aspect of Personae Ingratae / Proselytes

Aesthetically the whole package, despite it being a standard jewelcase, is really magnificent to look at. The booklet comes with lyrics for each song, and at the end of it (pictured) there’s a very well-drawn image of a man which could resemble any statue from ancient Greece, holding a rope which yields a perfect representation of the band’s name. Just beside the man is a tightly knit rope, where the words “Venerate the rope! Fear The Rope!” is written beneath it. Makes for a very sinister impression.

The decorative‘ aspect of this release is what makes it, though the fonts are somewhat off-putting except on the front of the CD where it almost seems to be sketched out rather then digitally put there – even though, in the end, part of that dimension as well. You know very well what kind of genre it ought to be by looking at it, even though you might not be able to place the sub-genres, which is a slightly ambiguous touch that makes it even better. Shows how much can be done aesthetically without the release having to be more then a jewelcase.

ropesectdigitalcover

The musical aspect of Personae Ingratae / Proselytes

Rope Sect as a band is a trio, consisting of ‘Inmesher‘ (guitars, drums & vocals), ‘Harbinger‘ (bass) and ‘Gaarentwynder‘ (additional guitars). The release is a compilation, a combination of their first EP released by Caligari Records on cassette, “Personae Ingratae“, and their double-single “Proselytes” released on vinyl by Iron Bonehead Productions. We want to make it perfectly clear that we haven’t heard these releases in their physical format, therefore we can’t do any comparisons and if we had we wouldn’t any way because it would only make sense as that instead.

Fallen Nation” starts off with an ominously sounding German quotation in sound sampled from somewhere, heck knows where. Then what could be described as some crossover between metal and punk, but without the -core in it. Somehow it reminds us of a better, less outdrawn version, maybe heavier in certain aspects – later Katatonia. If they had mingled with Jawbreaker, but without the cheesy lyrics. It is hard-hitting, straight up emotional and there is where the first comparison is drawn, out of a sense of nostalgia and not so much musically – even though some of it is similar, in terms of melody.

It feels weird that a first track on a release can be so addicting. A perfect cocktail of nihilistic tendencies together with a dim, bright light of hope in the end of the tunnel. The drums are muddy, distorted and together with the guitar work and baseline create a malformed, rowdy atmosphere – which is then smacked together with clean vocals. The vocalist is really talented, he pulls off such an emotional but assertive tone in the way he articulates each word, lyrically.

The second song “Tarantist” ups the instruments a notch in terms of how the solos, the riffs and the overall rhythm is concerned. Sure, much of it is similar with the first song, but it has a more deathrock-ish vibe over the atmosphere, perfect for a December’s evening like this. We find ourselves digging more to this song, even though the first one had its perfectly laden harmonics. The psychedelic edge in some of the riffs are absolutely glorious in all their simplicity – they manage to bridge to the chorus in a down-tempo – to maniacal uptempo after a few seconds, so effortlessly.

Even though it makes no sense in text at all, the most powerful lyrical content in this song is when the singer calmly but ominously proclaims: “We’re gonna die – why?“, it hits so close to home that it almost frightens. It is so existential in a beautiful way – yet it gives you an unobjectionable push into the grim realities of life, which isn’t as romantically charged as the notion of living forever either as a memory in the past, or resurrected in the future.

Pretty Life” heads in a different, more downtempo way that has a lot in common with atmospheric black metal, instead of the punk (and sub-genres of it) overtones that dominate on this record so far. Too bad that it is so repetitive and doesn’t really cast a good light on the vocalist as it has done with the uptempo, more aggressive songs before this one. Sure, some moments are great as when the more ‘acoustically’-oriented passages that add an upswing to an otherwise not that interesting song.

Some facets of it can be intriguing to listen to but it is not what we’re expecting after we’ve listened to Rope Sect, we’re sorry to say that. If anything, the abrupt ending is in a class of itself, since this song doesn’t need to be more outdrawn and killed right away. Don’t get it wrong, it is not a bad song per se, but it is an OK song in comparison with the other two which set the standard very high.

King Of The Night” remind us, in a good way, what the commercially successful band Ghost would’ve been if they hadn’t sold out from the get go. Rope Sect is like the better version of what the ideal would’ve been with that band, even though it was dead from the get go, really. A really trashing song from the get go which includes the better parts of good death metal, with the melodically oriented stance that actually, by now, defines their music for us.

Not to mention the classic rock’n’roll vibe coming out of the second chorus, the solos from the guitars are fantastic. They also slap the darker atmosphere on it so that it doesn’t flip out and go into full deranged death’n’roll. In this song comes another memorable line, which also touches emotionally through how the singer delivers it vocally – “We found the gallows sling in the light / A lost reversal of fortune“. What a great line lyrically. It gives off a very subliminal message as it goes through your brain, an ambiguity not easily taken away.

On this compilation, “Recess” feels like the dividing line between “Personae Ingratae” and “Proselytes“, even though it originally wasn’t. A good piece of death-doom metal but with much better melodies then there generally is in that crossover genre. They are really accentuated and heightened in this short song. An uproar of the most desperate anguish, but without the cheesiness that would be attached to it otherwise with bad lyrics, so it is actually good that they went full instrumental for once. Though it wouldn’t of been any trouble for the singer to lay his unique touch on it as well, had it not been.

Ochlesis” is the longest track on the release, and feels like a combination of all the good in the first few songs and the otherworldly nature of their atmosphere. Simple but ingenious riffs lay the foundation of the choruses, as one is transported between all possible sub-genres and back again. From metal to post-punk, doom metal to gothic rock. There’s also an downtempo part that is fanatically great – they leave room to each instrument, and let the different textures blend together through silence and noise – completing the sound in a vividly imaginable perfect scenario.

Though the first part shines the brightest, as that is their stronger side, it is accompanied by an even heavier laden barrage of the finest metal you could imagine. Nothing is compromised when they get to do their own thing, whatever that could be called in a summary. Though, as written in the first paragraphs about this song, it is clear that it is a combination of all the best elements so far from this record.

Death Is Your Lover” is by far the roughest sounding track so far, having more dark riffs then ever before. The title alone suggests what you’re about to hear when turning it on. The drumming also goes into different riffs, as it almost wants to go into full blast-beat as soon as possible, but is hindered by the fact that it is as gloomy as doom metal can be when it is at its best – in combination with the psychedelic, slow and hard-hitting aspects of that certain genre.

Little bits of pieces in this song are good, but together it doesn’t stand out that much in comparison with other songs. There are different ambiance that could’ve been adjusted a bit more, and the singing gets a bit dull after parts of it, but without a doubt the lyrical content of this song is one of the best. Especially the repetitiveness of it all, which lulls one into uncertainty.

Rattenkönig” is so pleasurable to listen to. It holds up great in all aspects and is except the first two songs, “Fallen Nation” and “Tarantist“, which in itself makes it a great song. The lyrics flow so well, as if the vocalist have lived what is described himself. As if it is recited by a great orator. There’s really nothing more to be said then that it gives off a spiritual feeling when listening to it. Such a great, uncompromising and skilfully made song that it isn’t even funny. Nothing could be done better in it that would make it even more outstanding.

BothQuietus” and “Proselytes” is if you had inverted the record itself, not that they are identical to the first two songs musically, it is just that they are as great in their own respects. Here, they’ve added a bit more that gives the atmosphere that knife-sharp edge and volatility which some of the other tracks miss out on. The first song mentioned actually contain some blast-beats to our joy, and it is the better one of the two, but both are god-damn impeccable.

Such a great ending to an otherwise more than good compilation of two releases. We could not recommend it more, actually. It is just a shame that it hasn’t gotten more publicity, because this sure is a hidden gem in the Caligari Records discography – despite it being the next-newest release there. If anything, you should really get this CD because nothing beats having the physical item. You can get it digitally and on CD from Caligari Records, stream the release down below to make up your own mind.

 

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

 

Spotlight: Sisilisko – Waldeinsamkeit

a1279479174_10

Tidigare så har ni hört om dem, ja, de som det talas om i skogar och snår. Ni har hört talas om Sisilisko, men bara på svenska. För dessa svenskar vissar var skåpet ska stå och har sedan dubbel-singeln “Prepare to die / Under your skin” släppt ytterligare fyra låtar som går under samlingsnamnet “Waldeinsamkeit“. Nu har de förbättrat sitt sound ytterligare, lagt till ritualism med folk-musiken, och adderat än mer drönig doom metal. Jämförelsevis så är det ett stort kliv sedan föregångaren. Deras nästan Wagneriska ambition smittar av sig och när man sitter för att lyssna in sig på hela plattan så möts man av en totalt fulländad låt i början, som går under namnet “Green Man“. Det känns som att de blivit mer sorgesamma också. Antingen har de gått ner sig i en alkoholspiral, som ökat kreativiteten ännu mer, eller så är det bara något teatraliskt över det som fulländar den symbolism som plattan är fullsmäckad med. Ibland låter det nästan lite Irländskt, även om det är mil ifrån det och den folkmusik de låter sig inspireras av – som är någon bisarr blandning av Nordisk folktro på ett sätt, och Amerikansk ny-folk. Jag säger inte att det är så, men det låter så mellan raderna. Vemodet spiller över, och det är just det som får övertaget, åtminstone mellan raderna. Det är bombastiskt, rättframt, ärligt – och taget rakt ifrån deras hjärtan.

Man känner att man inte vill lämna den första låten. Den är så medryckande, så ledsam, så fylld av energi som måste släppas ut på något sätt. Ni har gjort detta släpp för bra, helt enkelt. Egentligen borde det inte vara till er nackdel, men jag kan verkligen inte ta mig förbi den första låten, utan måste tvinga mig själv till att trycka bort den. Här, någonstans i all denna maelström av intressanta influenser, så samsas den kvinnliga vokalisten med den manliga på ett vis som man ofta inte hör. Det låter nästan lite garageaktigt, även om det inte är så. För långt ifrån pop är det, då de ‘populära’ influenserna suddas ut totalt. Ingenting är något av något annat, det är bara mycket mer av det genuina, även om det är taget – så känns det inte så. Äkta är ett starkt och värdeladdat ord som kan beskriva detta. Men det gör det inte fullgott, eftersom att man känner att man måste kasta ur sig ord på rad för att kunna beskriva det.

Men det går inte så bra, så jag låter det helt enkelt vara och lyssnaren får bilda sig sin egen uppfattning.Min är redan skuren i sten, huggen i granit – och med en båtfärd över sundet – så är jag fångad av deras känsla. Helt osannolikt, helt otroligt. Att detta är en duo och inte en hel orkester är ofattbart. Man kan säga mycket och återupprepa saker man sagt förut, men vi är inte som dem, och det ska vi bevisa. Ändock så är Sisilisko något som Sverige borde vårda ömt, men jag känner att så inte kommer bli fallet. Därför får ni vår ömhet, härifrån, från detta blogg-zine.

Spotlight: Tsar Bomba – Silent Queen

506209148-1

The classic vein of sludge metal and doom metal, with black metal influences. Throw in some overtly noticeable hardcore at times and you have Tsar Bomba. A band you should check out, the singer is absolutely amazing and the radical notion of black metal paired with these beasts of genres is probably unheard of. At least if you’ve checked how things are recently. This Paris-based band released their record “Silent Queen” on the smaller label Hellbound Records today on the 11th of March. Another thing should be mentioned, they also have some parts that are paired with acoustic music. I must say that they pull of this uncommon mixture of genres pretty well, so go over to bandcamp and listen for yourself or stream it here on Invisible Guy down below.

Thee Showcase [#8.6]: Id3m and Deuil!

2953837284-1Thee Showcase is back once again. For everyone with taste or distaste for music, you might actually find your own fix. First up is the Spanish crossover band Id3m. Last year they released their first album which was recorded at Studios Area 61 and it’s titled “New world nemesis“. There’s something interesting about their manufacturing of grindcore, hardcore and metal in one. It’s a rhythmic specimen which often takes its turn, decimating both the realms that are bestowed upon them, but also introducing an unconventional method of crossover. Usually, crossover is all about punk and hardcore, but I decided to use it here because I see it as an apt description. It actually also carries some hints of the all so famous Gothenburg melodic metal sound. I also think that they manage to combine the general grittiness of real death metal, with the more brutal and speedy grindcore, with hints of their melodic self. Some of the parts that are less melodic seem to float neatly into the more melodic nerve of this band. It’s everything you’d want a cheesy melodic death metal band to be, melodic but also with hints of overall brutality. Actually, some of the hardcore that floats into their metal parts form a little bit of metalcore at the edges, but not too much. I’m not very fond of metalcore, but it should be done right or at least be minimized to just a minor influence. This is the metal I could recommend to anyone that simply wants everything from metalcore, hardcore, grindcore, gothenburg melodic death metal, death metal and everything in between in one sound-scape. If they turn it up a notch, get a little bit more tight and decide which influences to cut, just to make it less messy – then they’ve got the world at their feet. Tracks range from “Here come the puppets” to “Spider web to the little near“, it was released by themselves in October last year.

2095305637-1Another band that is being featured today is also in the same department. They might not have the same influences, but could be categorized as metal. But they’re surely beyond that one label. The Belgian band Deuil have put their effort into an entire different category, with their release titled “Acceptance / Rebuild“. A general topic that they seem to revolve around is the notion of destruction, but also the notion of starting once again, but from scratch. After an almost spiritualistic introduction, á la monks and almost tribal hymns, they’ve put a line in the sand between ambiguous and thoughtful. Even though I don’t really prefer the mix of shoegaze, drone and black metal in one – they’re worthy of taking at least a little bit of the crown for being purveyors of an interesting sound. It’s been around for sure, but they utilize it in a totally different manner. With extremely long songs, featuring everything from droopy drones, to fluorescent shoegaze and finally the huge impact of raw orthodox black metal. Their slow and noteworthy escalation of the sound-scape itself is wonderful, as it progresses through a multitude of landscape before the unhinged black metal environment starts to engulf everything in between. I’ll also have to say that they include the element of doom metal with a pretty interesting twist, amongst old and forlorn samplings that can almost be heard in the wobbling noise that is their current destructive landscape. Nocturnal would be the word, destructive another and abandoned a third. It’s a pretty tempting landscape, but I must say that you need to have heard the likes of it before you venture into it. This is not for the meek, as you’ll transgress both noise itself and wander into unknown territory where you won’t know the in and outs. Featuring the two tracks “Acceptance” and “Rebuild“, released by themselves on the 31st of January this year.