Review: Rope Sect – Personae Ingratae / Proselytes (CD)


Caligari Records have been a favorite of mine since some time back. Always on top with new releases, always on point with the darker themed musical styles (mainly metal) – everything is allowed if it is contained within these limits – and they don’t do a half-arsed job at it. The proprietor of the label was kind enough to send a physical edition of the release about to be reviewed, and we’re glad to finally be able to listen through and critique an item from their discography.


Unfortunately to our own dismay, the case was slightly damaged with what seems to be small cuts on the front of it. The CD itself was not damaged but the plastic attachment which keeps the CD in place was in half, thus there was no use for it at all – thanks to our wonderful shipping company PostNord – who seems to take much joy in making sure that shipments arrive as damaged as possible, unless packed very tight and secure.


The aesthetic aspect of Personae Ingratae / Proselytes

Aesthetically the whole package, despite it being a standard jewelcase, is really magnificent to look at. The booklet comes with lyrics for each song, and at the end of it (pictured) there’s a very well-drawn image of a man which could resemble any statue from ancient Greece, holding a rope which yields a perfect representation of the band’s name. Just beside the man is a tightly knit rope, where the words “Venerate the rope! Fear The Rope!” is written beneath it. Makes for a very sinister impression.

The decorative‘ aspect of this release is what makes it, though the fonts are somewhat off-putting except on the front of the CD where it almost seems to be sketched out rather then digitally put there – even though, in the end, part of that dimension as well. You know very well what kind of genre it ought to be by looking at it, even though you might not be able to place the sub-genres, which is a slightly ambiguous touch that makes it even better. Shows how much can be done aesthetically without the release having to be more then a jewelcase.


The musical aspect of Personae Ingratae / Proselytes

Rope Sect as a band is a trio, consisting of ‘Inmesher‘ (guitars, drums & vocals), ‘Harbinger‘ (bass) and ‘Gaarentwynder‘ (additional guitars). The release is a compilation, a combination of their first EP released by Caligari Records on cassette, “Personae Ingratae“, and their double-single “Proselytes” released on vinyl by Iron Bonehead Productions. We want to make it perfectly clear that we haven’t heard these releases in their physical format, therefore we can’t do any comparisons and if we had we wouldn’t any way because it would only make sense as that instead.

Fallen Nation” starts off with an ominously sounding German quotation in sound sampled from somewhere, heck knows where. Then what could be described as some crossover between metal and punk, but without the -core in it. Somehow it reminds us of a better, less outdrawn version, maybe heavier in certain aspects – later Katatonia. If they had mingled with Jawbreaker, but without the cheesy lyrics. It is hard-hitting, straight up emotional and there is where the first comparison is drawn, out of a sense of nostalgia and not so much musically – even though some of it is similar, in terms of melody.

It feels weird that a first track on a release can be so addicting. A perfect cocktail of nihilistic tendencies together with a dim, bright light of hope in the end of the tunnel. The drums are muddy, distorted and together with the guitar work and baseline create a malformed, rowdy atmosphere – which is then smacked together with clean vocals. The vocalist is really talented, he pulls off such an emotional but assertive tone in the way he articulates each word, lyrically.

The second song “Tarantist” ups the instruments a notch in terms of how the solos, the riffs and the overall rhythm is concerned. Sure, much of it is similar with the first song, but it has a more deathrock-ish vibe over the atmosphere, perfect for a December’s evening like this. We find ourselves digging more to this song, even though the first one had its perfectly laden harmonics. The psychedelic edge in some of the riffs are absolutely glorious in all their simplicity – they manage to bridge to the chorus in a down-tempo – to maniacal uptempo after a few seconds, so effortlessly.

Even though it makes no sense in text at all, the most powerful lyrical content in this song is when the singer calmly but ominously proclaims: “We’re gonna die – why?“, it hits so close to home that it almost frightens. It is so existential in a beautiful way – yet it gives you an unobjectionable push into the grim realities of life, which isn’t as romantically charged as the notion of living forever either as a memory in the past, or resurrected in the future.

Pretty Life” heads in a different, more downtempo way that has a lot in common with atmospheric black metal, instead of the punk (and sub-genres of it) overtones that dominate on this record so far. Too bad that it is so repetitive and doesn’t really cast a good light on the vocalist as it has done with the uptempo, more aggressive songs before this one. Sure, some moments are great as when the more ‘acoustically’-oriented passages that add an upswing to an otherwise not that interesting song.

Some facets of it can be intriguing to listen to but it is not what we’re expecting after we’ve listened to Rope Sect, we’re sorry to say that. If anything, the abrupt ending is in a class of itself, since this song doesn’t need to be more outdrawn and killed right away. Don’t get it wrong, it is not a bad song per se, but it is an OK song in comparison with the other two which set the standard very high.

King Of The Night” remind us, in a good way, what the commercially successful band Ghost would’ve been if they hadn’t sold out from the get go. Rope Sect is like the better version of what the ideal would’ve been with that band, even though it was dead from the get go, really. A really trashing song from the get go which includes the better parts of good death metal, with the melodically oriented stance that actually, by now, defines their music for us.

Not to mention the classic rock’n’roll vibe coming out of the second chorus, the solos from the guitars are fantastic. They also slap the darker atmosphere on it so that it doesn’t flip out and go into full deranged death’n’roll. In this song comes another memorable line, which also touches emotionally through how the singer delivers it vocally – “We found the gallows sling in the light / A lost reversal of fortune“. What a great line lyrically. It gives off a very subliminal message as it goes through your brain, an ambiguity not easily taken away.

On this compilation, “Recess” feels like the dividing line between “Personae Ingratae” and “Proselytes“, even though it originally wasn’t. A good piece of death-doom metal but with much better melodies then there generally is in that crossover genre. They are really accentuated and heightened in this short song. An uproar of the most desperate anguish, but without the cheesiness that would be attached to it otherwise with bad lyrics, so it is actually good that they went full instrumental for once. Though it wouldn’t of been any trouble for the singer to lay his unique touch on it as well, had it not been.

Ochlesis” is the longest track on the release, and feels like a combination of all the good in the first few songs and the otherworldly nature of their atmosphere. Simple but ingenious riffs lay the foundation of the choruses, as one is transported between all possible sub-genres and back again. From metal to post-punk, doom metal to gothic rock. There’s also an downtempo part that is fanatically great – they leave room to each instrument, and let the different textures blend together through silence and noise – completing the sound in a vividly imaginable perfect scenario.

Though the first part shines the brightest, as that is their stronger side, it is accompanied by an even heavier laden barrage of the finest metal you could imagine. Nothing is compromised when they get to do their own thing, whatever that could be called in a summary. Though, as written in the first paragraphs about this song, it is clear that it is a combination of all the best elements so far from this record.

Death Is Your Lover” is by far the roughest sounding track so far, having more dark riffs then ever before. The title alone suggests what you’re about to hear when turning it on. The drumming also goes into different riffs, as it almost wants to go into full blast-beat as soon as possible, but is hindered by the fact that it is as gloomy as doom metal can be when it is at its best – in combination with the psychedelic, slow and hard-hitting aspects of that certain genre.

Little bits of pieces in this song are good, but together it doesn’t stand out that much in comparison with other songs. There are different ambiance that could’ve been adjusted a bit more, and the singing gets a bit dull after parts of it, but without a doubt the lyrical content of this song is one of the best. Especially the repetitiveness of it all, which lulls one into uncertainty.

Rattenkönig” is so pleasurable to listen to. It holds up great in all aspects and is except the first two songs, “Fallen Nation” and “Tarantist“, which in itself makes it a great song. The lyrics flow so well, as if the vocalist have lived what is described himself. As if it is recited by a great orator. There’s really nothing more to be said then that it gives off a spiritual feeling when listening to it. Such a great, uncompromising and skilfully made song that it isn’t even funny. Nothing could be done better in it that would make it even more outstanding.

BothQuietus” and “Proselytes” is if you had inverted the record itself, not that they are identical to the first two songs musically, it is just that they are as great in their own respects. Here, they’ve added a bit more that gives the atmosphere that knife-sharp edge and volatility which some of the other tracks miss out on. The first song mentioned actually contain some blast-beats to our joy, and it is the better one of the two, but both are god-damn impeccable.

Such a great ending to an otherwise more than good compilation of two releases. We could not recommend it more, actually. It is just a shame that it hasn’t gotten more publicity, because this sure is a hidden gem in the Caligari Records discography – despite it being the next-newest release there. If anything, you should really get this CD because nothing beats having the physical item. You can get it digitally and on CD from Caligari Records, stream the release down below to make up your own mind.


Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin


Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.


Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.


Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.


Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.


Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.


Titta: Skallbank – Falsarium

I gränslandet mellan dödsmetall, i gränslandet av black metal, och rock’n’roll – så vandrar Skallbank. Det är ett relativt nyuppfunnet band som hittills enbart har släppt en låt – med tillhörande musikvideo. Bara namnet i sig gör en intresserad av att undersöka saken närmare. Man blev inte besviken när man hörde de första tonerna. För att förstå vad som gör detta bandet lite bättre än andra kontemporära band är deras fokus på hur melodierna ska läggas, det är nämligen så att bandet vet med sig hur man skriver medryckande melodier – men även hur man inte utlämnar den hårdare ljudmattan – och närmar sig lite Kvelertak nu när man tänker efter. Måhända är det bara något man påminns av när man hör detta band, eftersom att det finns det som skiljer dessa två band åt, men det är inte för inte att det är vad man använder som referenspunkt. Jämförelser åsido, deras låt “Falsarium” är en intressant utläggning rent musikaliskt som i vissa skeden inkluderar bluesig rock när det kommer till solon och enskilda riff. En fördel är att de inte sysslar med så mycket utsvävningar utan snarare lägger sin vikt vid att ha en stabil grund att stå på, för att sedan utifrån det lägga sig lite utanför den låda de själva inringat sig i. Inget dåligt med det egentligen, det känns skönt med något som är pålitligt för en gångs skull.


Produktionsbolaget MAS Productions har varit duktiga på att filma deras musikvideo. Allt från det humoristiska upplägget med en rockkille som stör en kumbaya-seans, till närbilder och ryckigt filmande – för att åtskilja det mer fokuserade med det mer rock’n’rolliga. Först är det bara oljud för de stackars hippiesarna, men allt eftersom släpper deras idioti och det släpper mer och mer ju längre in i låten man kommer. Ett enkelt men ack så underhållande koncept som lyckas utan att bli totalt vedervärdigt. Det blir som kaka på kaka, förutom att hålla utkik efter Skallbank så börjar man också intressera sig för produktionsbolaget som gjort deras musikvideo. Duon Emelie Hahne och Klara Olsson är de personer som lyckats filmatisera vad detta band handlar om, åtminstone på mikronivå eftersom att det bara omgärdar en låt och ett upplägg – men det är fullgjort bara det. Kvalitén är det inget fel på och man vill gärna se att de tar sig an nästa låt som skall filmatiseras – för det är redan på gång. Ni fungerar bra tillsammans, helt enkelt. För den som intresserar sig kan man lyssna till låten och titta på musikvideon, här ovanför.

Listen: Soggy Creep – EP


Out from the blue comes Soggy Creep. At least for me, I had never heard of them since I got an e-mail about the band. Carrying members from different bands like Bone Sickness and Criminal Code, one of them being Avi Roig (ex-It’s A Trap), the Pacific Northwest comes out strong again. Having released a demo ten months ago, completing their first EP just now – six days ago. What makes them strong is their output which they’ve decided to put in the dark punk category, where the baselines darken and a gloomy, almost death-rockish sound seeks it’s way through the cracks. The sound is almost like a dysharmonic skate-punk sound, if you strip away the general cheesyness of it. The anti-skatepunk (or rather, pop-punk) with overt melodious content. Sure, there are melodies that will make you question it – but you don’t really have to – because they’re layered nefariously, showing off a slow but in general tempo-clutching decay. Other tracks are faster, but what makes you twist your head in agony is the atmosphere they create. There’s enough punk in there to make you shout, but complex enough to not make it too simple. The thoughtfulness that sear with the harsh riffs are complemented well by a singer that never goes out of his way to cement their sound, he keeps it on the lowdown for the atmosphere to shroud everything else. Even though he’s a central part of it all.

It is an EP that is well worth listening to and it is a breath of smelly air, for once. Though much of their sound is carried in their instrumental parts, there isn’t much there for you not to like. Enough authority to make you not question it, enough sincerity to be able to pull this off. I’m hoping the Olympians are ready to take it one step further and enhance their sound a little bit more, but it is a perfectly good EP to start your seance with Soggy Creep. The name itself gives an alluring feeling to everything else, even though it should’ve been a bit more mysterious and not as creepy. But hey, each to his own. The release is available for digital streaming and hopefully they’ll release something physical, soon. Maybe it’s the run-up to an album – let’s hope so. In the meanwhile, stream “EP” down below.

Beastiality släpper sin demokassett idag!


Om ni har längtat efter lite tyngre, men ändock vrålbra dödsmetal – så behöver ni inte längta längre. Det svenska dödsmetal-bandet Beastiality släpper sin demokassett idag, vid namn “Ancient Bell Chimes“, den 30:e April.  Eftersom att Situation Skitstörd redan har täckt alla väsentligheter, så är det överflödigt med mer ord, men de ristas ändå in i sten. Förmodligen en av de bättre släppen inom den genren på senare tid, då de med sin kompromisslöshet och blodtörst sakta intar ens medvetande och fullkomligt annihilerar det. För att inte tala om den vackra konst som uppstått i dessa underjordiska knektars närvaro, där det ockulta fått en större plats, givetvis. Förutsägbarheten kan vara en sak rent estetiskt, men den saknar mått som är mätbara – och ger inte precis ett tidstypiskt intryck. Så, nu är de förevigade på denna plats och ni kan köpa deras kassett, som det sades i det första inlägget – nämligen genom att maila hit och sedan betala fyra euro (exklusive frakt). Kassetten är begränsad till 100 exemplar.

Dödsljus: Beastiality – Ancient Bell Chimes

För er som inte hört talas om Situation Skitstörd, så kan jag meddela er om att det är en jävligt välorienterad hembas för den grymmaste metal- och hårdrocksmusiken. Eftersom att man jämt och ständigt infinner sig på deras sida, så kan jag passa på att nämna en sak; de har prickat helt rätt denna gång. Inte för att de inte gör det annars, men Sverige har lyckats prångla ut ett band vid namn Beastiality. Givetvis så täckte Situation Skitstörd det, där de tog upp bandets demokassett på tapeten och hade en liten diskussion sinsemellan. Kassetten går under namnet “Ancient Bell Chimes“, eller det är åtminstone vad jag fått för mig. Fick höra låten “Witches’ Conjuration” och blev fysiskt illamående av hur pass bra dessa begeistrade människovarelser är. Helt sinnessjukt perfekt döds- och thrash i ett och samma sammanhang. Riffen är enastående, ljudlandskapet är frånvarande men hårdhänt – vilket i sin tur ställer sammanhanget på sin spets. Rent musikaliskt är det fantastiskt, och de har lyckats bryta sig ur det konventionella tugget som man hört tusen gånger om. Det verkar som att Sverige är överjävligt bra på det här som kallas för metal, åtminstone av det jag hört. Men detta är några snäpp över det. Ni kan köpa kassetten för fyra euros, exklusive frakt, genom att vända er till den här mailadressen.

Thee Showcase [#8.6]: Id3m and Deuil!

2953837284-1Thee Showcase is back once again. For everyone with taste or distaste for music, you might actually find your own fix. First up is the Spanish crossover band Id3m. Last year they released their first album which was recorded at Studios Area 61 and it’s titled “New world nemesis“. There’s something interesting about their manufacturing of grindcore, hardcore and metal in one. It’s a rhythmic specimen which often takes its turn, decimating both the realms that are bestowed upon them, but also introducing an unconventional method of crossover. Usually, crossover is all about punk and hardcore, but I decided to use it here because I see it as an apt description. It actually also carries some hints of the all so famous Gothenburg melodic metal sound. I also think that they manage to combine the general grittiness of real death metal, with the more brutal and speedy grindcore, with hints of their melodic self. Some of the parts that are less melodic seem to float neatly into the more melodic nerve of this band. It’s everything you’d want a cheesy melodic death metal band to be, melodic but also with hints of overall brutality. Actually, some of the hardcore that floats into their metal parts form a little bit of metalcore at the edges, but not too much. I’m not very fond of metalcore, but it should be done right or at least be minimized to just a minor influence. This is the metal I could recommend to anyone that simply wants everything from metalcore, hardcore, grindcore, gothenburg melodic death metal, death metal and everything in between in one sound-scape. If they turn it up a notch, get a little bit more tight and decide which influences to cut, just to make it less messy – then they’ve got the world at their feet. Tracks range from “Here come the puppets” to “Spider web to the little near“, it was released by themselves in October last year.

2095305637-1Another band that is being featured today is also in the same department. They might not have the same influences, but could be categorized as metal. But they’re surely beyond that one label. The Belgian band Deuil have put their effort into an entire different category, with their release titled “Acceptance / Rebuild“. A general topic that they seem to revolve around is the notion of destruction, but also the notion of starting once again, but from scratch. After an almost spiritualistic introduction, á la monks and almost tribal hymns, they’ve put a line in the sand between ambiguous and thoughtful. Even though I don’t really prefer the mix of shoegaze, drone and black metal in one – they’re worthy of taking at least a little bit of the crown for being purveyors of an interesting sound. It’s been around for sure, but they utilize it in a totally different manner. With extremely long songs, featuring everything from droopy drones, to fluorescent shoegaze and finally the huge impact of raw orthodox black metal. Their slow and noteworthy escalation of the sound-scape itself is wonderful, as it progresses through a multitude of landscape before the unhinged black metal environment starts to engulf everything in between. I’ll also have to say that they include the element of doom metal with a pretty interesting twist, amongst old and forlorn samplings that can almost be heard in the wobbling noise that is their current destructive landscape. Nocturnal would be the word, destructive another and abandoned a third. It’s a pretty tempting landscape, but I must say that you need to have heard the likes of it before you venture into it. This is not for the meek, as you’ll transgress both noise itself and wander into unknown territory where you won’t know the in and outs. Featuring the two tracks “Acceptance” and “Rebuild“, released by themselves on the 31st of January this year.

Some questions for Boris Records!


I like to have a peek into the lives of people that make records possible, or just people that like to help other people out. When it comes to music, there’s a lot of labels, artists and bands that rarely get the opportunity to answer questions about their doings. Therefore, these series are meant as a sneak peak into their business. It is not meant to be extravagant, long or in-depth. I just want to know what they’re doing and I want to promote them in any way possible. This time, I asked Boris Records, a local Atlanta label that releases records related to metal, a few questions. Remember to support your local label in any way you can, if you like what you’re hearing or what they’re doing.

What would you say make Boris Records different from other metal-related record companies?

– I created Boris Records to help support the Metal scene here in Atlanta. I only release records by Underground Georgia Metal bands.  As long as there is enough good Metal coming out of Ga. I don’t see that changing anytime soon. In recent years there has been a resurgence in the Metal scene here and as a Metal fan, Boris Records is my way contributing to it as well as documenting it.

Could you tell me what the main focus of your releases are supposed to be when it comes to metal – is everything included?

– No shitty core bands – just good Metal. I just a released a great Thrash record by Sadistic Ritual. The two records before that were Death Metal records and my next release will be by Hellgoat, a Black Metal band from Atlanta. After that I’m putting out another Thrash record, a Doom record and a couple of more Death Metal records. It’s all really diverse good stuff.

What other companies influenced you to start up Boris Records?

– I dig a lot of smaller labels like Detest, Deathgasm and Hells Headbangers, but I think it was more of a realization that there was no one focusing on releasing records by local Metal bands that gave me the idea to start up Boris. I grew up in Texas and the Metal scene there in the 80’s was insane, so in retrospect I guess I just wanted to help get some of that same energy and excitement going here in Atlanta, that I experienced in my youth in Texas.

Currently you’ve released four releases with metal but could you tell me anything about the process behind the making of each album?

– There is no real process. It’s been slightly different for each band. Basically, if I like a band enough to put out a record and the band is into it, then we move forward. I have zero interest in making money at this. Ideally I’d like every record to generate just enough money to put the next record out.

So, what would you say is happening in the near future for Boris Records in these times?

– I should have at least five more releases out by the end of this year – including more insanity from Spewtilator (7″), a CDEP from Disfigurement and I’ll also be releasing a 10″ vinyl this summer from a new Atlanta band.

Thee Showcase [#8]: Hela and el CAMINO!

843412213-1Hello, you’ve now stumbled upon Thee Showcase. Which is an attempt to make everything a little bit more classy. First up is the band Hela from Spain, which was created from the remnants of the band The Sand Collector. They’re currently prevalent with their single for their coming self-titled album “Hela“. It seems like they’re trying hard to be doom, but at the same time adhere to the more classic vein of heavy metal. In other words, they’re an interesting mix of those two primary genres. When it comes to the atmosphere of their music, their clean vocals with filters seems to be incorporated with the more melodic vein of doom metal you’ve heard for a while. Instead of chugging along with deep passages that are distasteful in their unmelodious splendor, these guys have caught the drift of melodic passages. Across the Atlantic, rounding every corner, being just a breath of fresh air between the two pair of contested genres. It’s noticeable how much of the music that is actually connected to the core of the melodic content. Nowhere to be seen is the more droopy feeling you can get by listening to a lot of doom metal. I hail them for this successful elimination of the bad things within that particular genre, as heavy metal lends them a torch to light the entire project ablaze. Hopefully, they’ll have even more success with their whole album when everything boils down to it. Because the two tracks being featured on this single are absolutely wonderful in their total dismemberment of a once proud genre. No, they’re actually the ones that blows life into it once again. Tracks featured on this single is “Horns Of God” and “The Wicked King“, the album itself will be released someday in May this year. It seems like it will be a D.I.Y-release.

NTR012 SMÅLAND 12 Jacket (No Spine)Another band that’s being featured here is from the same realm as me. They might not come from the same city, but el CAMINO are from Sweden, probably Småland. Before they release their second full-length “The Gold of the Great Deceiver“, they’ve actually released a three-tracked single which goes by the name of “Småland“. It will also be the main focus for Thee Showcase. What’s interesting about this band is their unorthodox brand of heavy metal meets doom metal, which isn’t actually in the same vein as the band mentioned before, but more dark and less quirky when it comes to the melodies. Much of the music seems to be centered around the vocalist, which does a hell of a job to conjure this nocturnal feeling and landscape of perfectly laden music. Reminds me a lot of the earlier Swedish death-doom metal, which have always been great in the department of producing both unmelodious and melodic content. Another thing which I would adhere to when listening to this, is the fact that they blend both Swedish and English vocals when it comes to the lyrical content. There haven’t really been many bands that could even produce great metal when the lyrical content had to be in another language than the English. Also, another thing that has to be mentioned is that they pull of a great cover of Venoms popular song “In League With Satan“, without it sounding ridiculous. It’s some mean music these guys produce and I hope their coming album will be something you actually can’t wait to get your hands on. Not to mention the obvious influence of some of the greater bands from the realms of NWOBHM. Sweden have been great so far when it comes to producing some unique music. I’m hoping they do more songs that are in Swedish, but I also hope that they prevail in the Anglo-Saxon language that is English. This release feature the songs “Småland“, “I lag med Satan” and “Daemonangel“. It was released by the Swedish label Night Tripper Records on the 26th of February. Their second full-length album “The Gold of the Great Deceiver” will be released in April.

Tribe – The Human Deviant (2012)

The Cover?

An offspring to the romanticism based around the apocalyptic zombie-scenario. Or at least the romanticism when it comes of depicting it, because it doesn’t seem to be that jolly to begin with. Since Tribe is a D.I.Y-band, it’s impressing how much detail that’s actually been worked into the cover. A solid texture around the font of the band-name, almost like an infection spreading through your veins and corrupting them to a degree that you’d look like you were on steroids. Apart from that, it also matches the apocalyptic theme of the front-cover.

What may not be noticeable by on the picture above, is that it’s a rogue-zombie standing in the middle of a burning and empty village. Apparently on the edge of an already pretty unpopulated area, since it seems to be pretty remote. The zombie is wearing some kind of mask beneath its nose and is reaching for you like it’s trying to say: “I’m coming for you next!“. Not much more to say about this cover than the noticeable amount of time that’s been put down on it. Even though I’d hope it’d be less of a sepia and a more ghastly combination of less colorful buildings as a contrast to the burning fire in the background. Something tells me that it’s a little bit over-edited, but fortunately not that much. Great cover anyway.

The cover of the CD-disc is actually more to my liking, a more colorful appearance and the missing contrast of colorfulness and grayness. You also get a little inlay seven pages long that depicts the lyrics and also show some pictures of the band-members. On the back of the page it’s a Thank You-note for everyone who participated in helping them make the album. I love the D.I.Y.-feeling to it and a Thank You-note is always something good, a pretty long one at that too.

Continue reading