Recension: Grand Mal x – Darkness

grandmalxdarknessNågonting som gör Grand Mal x till en hörnsten i alternativ elektronisk musik är hans ständigt utvecklande, rörliga ljudmiljö som är något av hans signum. Från poppigare låtar till mörkare, så rör han sig från ett tema till ett helt annat i en mängd olika släpp. Att få nöjet att släppa några låtar på ett samlingssläpp är få förunnat, men ant-zen verkar ha lagt beslag på denna starkt lysande stjärna i en dunkel elektronisk himmel.

MedDarkness” är mycket sig likt men än mer är föränderligt, det som är positivt är de svenska titlarna, trots att merparten av musiken är på engelska ser man nästan fram emot ett par ord på svenska – även om det inte blir till.

Ut ur mörkret kryper en väldigt osannolik kombination av mörkare popnostalgi ihopblandat i en koncentrerad låt vid namn “Nights“, en bra öppningslåt som inte lämnar något att önska. Från rörligheten i synthslingorna till de dängande trumslingorna som snärjer dig direkt, du kastas in i tematiken som ombesörjs i detta album – man förstår nästan vad det handlar om direkt.

Flamma” är som en låt någon ur kollektivet Ascetic House hade kunnat släppt, det är en väldigt låg och suggestiv miljö där allt det experimentella släpps ut för att förlusta sig på det andra, i början påminner det om ett intro till någon sludge rock-låt eller en psykedelisk dänga som kunde befunnit sig inom ramarna för dessa genrer. Man dras med under ytan och sopas till, gång på gång. Låten känns mer underskön, mer äkta på något sätt än den föregående.

Stjärndamm“, den tredje låten på detta album påminner om något som likväl kunde ha varit musik till en spännande nivå på något spel från ett annat årtioende. Spänningen förhöjs av den konstanta rytmiska klang som trummorna lämnar efter sig, det är en okompromisslös slakt av de mest känsliga ljudhinnor. Ibland känns det som att han tar ut svängarna lite väl, men det är de mäktiga synthslingorna i kombination med ambitionen att skapa en fläckfri atmosfär som förhöjer musiken.

Ur Källan Och Ritualer Därav” är den låt som är minst spännande hittills, även om de subtila tonerna fångar en så finns det en hel del grejer som minst sagt känns malplacerade. Som en kosmisk maelström, som en knepig människas inre tankar och vibrationer, en skrämmande insyn till det som väntar utanför. Även om det kan kännas exotiskt i vissa fall, så är det mer som en mellanakt som inte hör hemma på albumet.

The Reaper” är elektroniskt funkig, med enstaka passager som påminner om de vrickade skallar i Vanligt Folk när deras sång kommer in och rubbar hela ljudlandskapet, i frontalkrock med dina sinnen. Basslingorna i denna låt är det som är bäst, de gör att allting skälver och att ingenting står still, de är mystiska och letar sig ut genom de vidöppna springorna i denna genomruttna kåk – den metafysiska varelsens sista gömställer öppnas upp, ut kommer ljudvågor du aldrig trodde du skulle få höra – sinnesrubbat.

Essence” är en spännande låt som känns som en kombination av L’Avenirs mer poppiga alster och mystiken bakom Person:A och hans musik, en kombination av det bästa två andra artister har att erbjuda, men givetvis något helt eget och skilt – även om passager av denna låt melodiskt kan tänkas blandas in där med. Sången är vacker och orden levereras med mening – något som kan saknas i vissa delar av andra låtar på albumet. En av favoritlåtarna på detta album.

Black Book” är vad “Ur Källan Och Ritualer Därav” samt “Flamma” borde blivit om de kombinerats, om vissa onödiga ljudkällor hade skalats av helt och hållet. Mörker, åter mörker som får representera titeln på albumet och som representerar det väldigt väl. Det som är höljt i dunkel, det som letar sig fram i de mörkaste av vrår och som vid ett perfekt tillfälle lockas fram, människans inre och okontrollerbara natur.

Men även bland lager av misantropi kan man hitta en strimma av ljus, någonstans därinne finns det en strimma av hopp, även om det känns avlägset. Hoppfullheten letar sig in i rytmen och håller fast den mot de mer långsamma delar i låten.

A Star For Everyone” har jag nöjet att ha haft på ett helt orelaterat släpp, det är en av de bästa låtarna jag hört med Grand Mal x, det är ingenting nytt utan något äldre men det är helheten med låten som gör att den är så spännande. Hela tiden finns det något att fästa öronen på och något att hänga med i, låten är inte lika lång och som många andra på albumet och behöver inte vara det heller. Grand Mal x i komprimerat men välkomponerat format.

Albumet i sig är en representation av mycket bra som han gett ifrån sig, men även en hel del mindre bra låtar och en hel del som bara är okej. Så länge mer än en låt är bra på ett album så kan man konstatera att det duger – helheten avslöjar att potentialen att nå högre är något han har siktet inställt på. Köp och lyssna här nedanför, via ant-zen.

 

Advertisements

Ljuslykta – [Precis som alla andra, men vi skiljer oss åt ändå] – Del I: Suffering Hour, Khem, Saturniids och Svarti Loghin

repartiseraren_logo_transparent

Vi vet att det finns människor som rekommenderar musik, vi är en del av detta mikrokosmos också, varesig vi vill eller ej. Det kan hända att folk som läser detta inte tror att vi är föränderliga – fastän vi gång på gång bevisat att vi är det – dessa individer kan sluta läsa nu. På tiden att det händer något nytt och att skutan styrs i rätt riktning igen. Ner i den smutsiga underjorden, gräv upp det som andra inte finner vid första anblick, rekommendera det till folk som faktiskt bryr sig och har ett intresse av detta.

Ljuslykta är en ny serie som bygger på samma koncept som “spotlight“. Skillnaden är att detta är mer utförligt, men det finns en hake – vi söker enbart musik inom Sverige. Vad finns det som är rekommenderbart i detta landet? Man kliar sig på huvudet och tänker att det egentligen inte finns särskilt mycket, men plötsligt blir man motbevisad. Här dyker det upp i olika delar. Det finns inte en tanke på att stöta och blöta det som redan stötts och blötts miljontals gånger via andra fanzines i bloggosfären och inom mindre smickrande medium.

Nej, vi begränsar oss visserligen, men så enfaldiga är vi inte.

sufferinghour

Suffering Hour – In Passing Ascension

Ett debut-album rikare har svenska Blood Harvest blivit – ett skivbolag vi inte ägnat en tanke åt tidigare, så det var väl på tiden. Suffering Hour har blivit en del av detta undergroundmaskineri. När man ögnar igenom skivbolagets tidigare släpp så återfinns det intressanta släpp av bland andra Sorcery, Cemetary, Magnus, Bombs Of Hades. Så man känner åtminstone till en del band, även om vissa andra är höljda i dunkelt ljus.

In Passing Ascension” heter albumet. Åtta låtar totalt. Det märks av att de har varit inspirerade av Dead Congregation, precis som bandet själva förtäljer när de fått beskriva det. Det är också just den influensen som känns starkast, även om fokuset på omvälvande och precisa riff även känns igen från Inquisition – som de även beskriver som en klar influens. Det som är solklart från start på detta släpp är hur de integrerar atmosfären i musiken, det mer elektroniska får kickstarta den vilda käftsmäll som är Suffering Hour. Egentligen är det både de individuella delarna som gör helheten och tvärtom, men hur de lyckas att få en att hålla koll på allting samtidigt som ens huvud dängs in i väggen av hårdheten i riff, trummor, skrik och bas – är proffsigt.

Egentligen hade man kunnat tycka att det bara är en malström av allt och ingenting, men det följer en röd tråd och har många föränderliga delar som får en att gilla deras musik. Alla influenser blandas i ett någorlunda rörigt men sammanhållet kaotiskt ljudlandskap. Från vår favoritlåt “For the Putridity of Man” till “Procession of Obscure Infinity” uppvisar de en makalös kunnighet i sina individuella roller, med sina instrument. Samtidigt som det mest attraktiva i black metal behålls, kastas man in i en värld av death metal – där bägge genrer hålls åtskilda för att sedan dyka in i varandra.

Förutsättningarna för detta album från start till slut har inte varit en tidig besvikelse, eller ett sent uppvaknande hos musikerna, där de försöker ställa allt till rätta, utan snarare en kreativ imploderande metalapokalyps med stadig grund att utgå ifrån rakt från början. Efter att ha lyssnat på “Hostis Humani Generis” av Dead Congregation så att den inte längre går att lyssna på, så är nästa logiska steg “In Passing Ascension“. Verkligen. De har helt klart sina olika sätt att göra musik på men det smittar av. Så för den som är trött på oinspirerande black metal och likaså death metal – är detta påbörjan av en helt ny era av bra sådan.

Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, vi föreslår även att ni stödjer skivbolaget och bandet genom att köpa en fysisk vinylskiva, t.ex. I skrivande stund finns det ett exemplar kvar av silvervinylen.

khemhatehammer

Khem – Hatehammer

De två mörkklädda männen i Khem har släppt en debut-EP som fått namnet “Hatehammer“, via Änglaslakt Productions, som tidigare släppt alster med Ultra Silvam – med andra ord två olika projekt vi inte har någon kännedom om alls, vilket gör detta extra intressant. Kvalitén är vad man kan förvänta sig av en demoproduktion, vilket det med all sannolikhet är. Eller så är det bara så att ljudet gör sig bra med musiken.

Från de smattrande trummorna till enkelheten i riffen, sprider sig en känsla av vanmakt och totalt hat. Inlevelsen i sången och den helt ohämmade atmosfären gör att detta släpp blir något av en resa tillbaka i tiden på många sätt, men dessa herrar är bra på att konstruera riff och lägga det på en väldigt hög nivå rätt omedelbart. Intensiteten i framförallt “Culling Life” verkar ha gjort så att “Hammers of Hate” får ikläda sig rollen som en av de snabbare låtarna, mellan början och slut på denna EP innehållandes tre låtar. Även om det inte går att uttyda exakt vad som förmedlas rent textmässigt så täcks det utav skickligheten som levereras via musiken i sin helhet.

Även om namnet på släppet kan vara oinspirerande, så är det i all sin enkelhet ett njutbart släpp från början till slut. Det har allt man behöver när man lyssnar på black metal, och lite till så klart. När man tror att det ska bli ett bombastiskt outro av det hela med låten “Splendorous Maw of Darkness“, så lägger de extra krut och stormar in genom portarna istället för att ljudsätta sin egen avfärd. En virvelvind av trumslag och gitarriff lägger sig över en omedelbart, där själva melodierna får bära upp hela skelettet på sina egna axlar. Allting vilar på det. Det är rått och utan att kompromissa med något.

Vi tycker att ni ska lyssna här nedanför.

saturniids

Saturniids – Saturniids

Om det inte redan var hemlighetsfullt nog, så sluter Saturniids cyklen med sitt självbetitlade albumsläpp. Ett mini-album bestående utav fyra stycken låtar, förmodligen är det släppt av de själva också. Här blir det annorlunda och inte särskilt mycket black eller death metal. Det blir istället sludge och doom metal för hela slanten. Tillsammans med ljudbilden i deras musik har de också lyckats få till en imponerande estetik.

Vad som känns återkommande, åtminstone om man ser till de släpp vi tidigare skrivit om i denna artikel – är hur passionerad sångaren är. Han ger verkligen allt när han släpper lös sitt inre vrede. Även om sludge och doom metal ibland kan bli lite väl segt för våran smak, så är det intressant hur Saturniids utövar en annan form inom dessa genrebarriärer. Visst, det är inte särskilt snabbt när det kommer till tempo rent generellt, men passande nog så ger tyngden och längden i dessa låtar ytterligare ett lager av imponerande musikalitet. Man känner att allting ska stanna upp när som helst, och plötsligt när nådastöten kommer i form av avstannade trummor och gitarrer – så levererar de något extremt explosivt, vilket man verkligen kan höra i “I.C.B.M.” – passande låtnamn för övrigt.

Det är rasslande, kvävande och framförallt en nydanande form rent musikaliskt som ingjuter hopp i en. Om det äldre materialet som EyeHateGod gjorde förut möter slumpmässig svensk doom eller sludgemusik, och i en fusion blir något mer allsmäktigt – något eget. Det som är bra med dessa genrer är ju att det finns ett mycket större utrymme rent musikaliskt, så man behöver inte känna allt för mycket vemod när “Into Oblivion” kraschar ut i ingenstans. Förhoppningsvis finns det något skivbolag som öppnar ögonen och tar detta för vad det är – guld. Ja, det är faktiskt nästan så pass bra att man skulle kunna säga att det är något liknande.

Ni kan lyssna till albumet här nedanför.

svartiloghinmorkenergi

Svarti Loghin – Mörk Energi

Solstice Rex, som för övrigt enbart släppt Svarti Loghin-material, har detta år förverkligat albumet “Mörk Energi“. Egentligen visste vi inte om vi skulle ta med detta, men eftersom att det är ett så pass intressant släpp på så många olika sätt, så valde vi att ha med dem ändå. Vi har tidigare sett, men inte lyssnat på Svarti Loghin, utan det har bara varit något man sett i förbifarten. Estetiken känns inte särskilt lockande, men när man väl tryckt på “spela” så märker man fort att det finns något att hämta.

Introduktionen, låten “Stjärnätare Dväljs Under Torv Och Moss“, levererar både socialrealism i sin mörkare form – uppgivenheten – och den bländande akustiska mystiken rent musikaliskt, tillsammans med renodlad svartmetall. Det svänger inte fort, men det kan ändras rent atmosfäriskt på tio, tjugo sekunder. Från ett magnifikt akustiskt stycke till blastbeats och avgrundsvrål, det är verkligen någonting som gör Svarti Loghin egensinniga. Inte för att ingen gjort det förut, men hur de manipulerar atmosfären i låtarna samtidigt som de lägger in de klassiska komponenterna inom genrerna de vandrar emellan – är verkligen massivt.

Bland låtarna återfinns också ett par underbara stycken ambientlåtar, som till exempel “Katzengold“. Det är intressant hur det kan skifta så extremt mycket på bara ett par låtar, för att sedan gå tillbaka till det brutala snittet av svartmetall. Favoritlåten är “Vakuum III“, där det på sju minuter genomgående levereras musik av högsta kvalité, med genomtänkta riff och där utrymme även ges för de mer utsvävande delarna av detta projekt. Under masken av misär gömmer det sig en guldgruva av vackerhet som man bara kan höra om man lyssnar extra noga, i vissa delar så gömmer det sig bakom hårdheten och grymheten, men det finns där någonstans.

Dualiteten i musiken är medryckande. Det står mellan allt och inget, det finns inga mellanting. Vi tycker att ni borde se till att köpa en vinyl, eller åtminstone en kassett av detta album. Det är värt det i slutändan. Ni kan lyssna till albumet i sin helhet här nedanför.

 

[7th] December: Conspiracy Coven – Plague

10841330_10153017701387573_344887033_n

Things mustn’t happen for a Sunday to be exciting. It’s not the excitement that makes for a good Sunday—it’s the ability to relax from a hard weeks work. Whether you enjoy it or find it to be a day where nothing materializes, it’s still one of the most important days in our opinion. You can make much of it if you only wanted. We’ve invited Conspiracy Coven to participate in hindering this night from entering the next day, an even worse one called: Monday. Being an anonymous solo-project which leaves no trails for investigation—we’d rather not anyway—make it even more of a fascination—in sound. His first album “Dark Disco“, a five-tracked mini-album have not yet sold out the twenty limited edition copies of a cassette well-worth buying. So we’ll push for this release here and make you buy it because it lends more funds for him to continue making his music. You might have noted that it’s somewhere in between minimal synth and post-punk, though not a regular streamlined project as it holds a layer of nicely crafted analog synthesizer. A simplified and minimalistic approach with tendencies to whirl out into a planned happenstance. Not to mention how irregular synthesizer melodies are smashed together by an analogue drum-machine.

cc

We must admit that some of the vocals on the release sound rather cheesy, but in an intelligible way. This son of Norway have just put out his first release a few months ago so cut him some slack. He’s still developing his sound into what came to be a ragbag of different influences, plus ways to create music in which other artists and groups fall short. For Ljudkalendern he’s created a completely different track—from what he usually puts out. It’s in a whole different class and style, putting an end to the cheesy interior of his otherwise promising sound—making it even more intense and dark. There’s some kind of electronic body music peeking out of his energetic minimal synth, minimal wave sound which he’s constructed for this non-commercial collection. A newly produced track called “Plague“, featuring darker tones in his voice and a more spastic, erratic atmosphere which fills you with uncertainty. Maybe not as predictable as other tracks in our fair opinion. You’ll be able to stream this song exclusively as a part of Ljudkalendern—for the 7th of December.

Poem:

Head down into your conscience,
for a new reality of unbridled brutality
Re-wire your synapses,
until your brain collapses

No more questions shall be asked. Just let it sink into your mind and make his sound a spiritual protection. We’re in a meta-physical state over-viewing our puny selves. Shape up and settle down, because your savior is here, he will shield you against inadequacy. Here’s for a new form of Conspiracy Coven, for the 7th December, exclusively for your listening pleasure (or displeasure): “Plague“. Next up is the 8th of December, a dull Monday where you’ll need another track. You’ll have to wait.

Premiere: VARSOVIE – Détruire Carthage

varsovie band photo promo HT small

Propaganda straight from Warsaw, with their telecommunications-station based out of France. Building on a concept that draws influences from concrete post-punk and stable new-wave, among other genres. The reason why they’re in any way related to Warsaw is because their band-name is VARSOVIE—the french word for “Warsaw“—capital of Poland. A debut-EP came out in 2006 titled “Neuf Milimètres” (Nine Millimeters), recorded in Grenoble 13eme Etage Studio and Chaosmic Studios. Here’s also where their aesthetic concept got set in motion by the photographer Lucas Rimbaud, which portrayed a woman lying on her back with her feet in the air—maybe relating to the title of the record—Nine millimeters bullet-type, and a gun. Their sound was virtually the same as it is now but a bit more unpolished and maybe also darker. It was also a whole other set-up when it comes to the band’s compound, different members and now there’s a whole other prerequisite for the band.

R-2059238-1261506149.jpeg

They managed to self-release this EP which came out as a CD. Two years passed and there weren’t any new album or proper release during that time—not until September of 2008. A promo-CDr titled “Etat Civil” was released featuring an album with eleven tracks, featuring Nicolas St Morand (Hreidmarr) on backing vocals for “Etat D’Urgence” (State Of Emergency), outro music by the famous late composer Franz Schubert, for the closing song “Inertie” (Inertia). Everything was recorded at Drudenhaus Studio, located in Issé, France, the home of studio engineer Benoît Roux (Anorexia Nervosa). Now the aesthetics have suddenly changed, there’s a woman standing on train-tracks holding two bags—it almost feels like she’s moving away from somewhere, to anywhere. They used a different photographer, Manon Weiser, who’s also helped with his skills for the Velvet Condom box-set “Vanity And Revolt“. A year later a proper release of the same album came out, in December of 2009.

varsovie cover l'heure et la trajectoire pack

Six years later their latest album “L’Heure Et La Trajectoire“, was also self-released by the band. Then something happened. A Black-Metal(!) label from France called Those Opposed Records began releasing both “Etat Civil” and their newest album “L’Heure Et La Trajectoire“, in limited editions on black vinyl and colored vinyl. It’s interesting how such a label would ever take interest in VARSOVIE, whilst mainly focusing within black metal. Good for the band. So here we are, they’ve just announced the release of their latest album and everything’s dandy. Well, everything actually is pretty dandy. Repartiseraren have gotten the opportunity to premiere “Détruire Carthage” (Destroy Carthage), a track we’re particularly fond of from the new album. It’s got a rather short running time of around roughly three minutes, but all the ingredients of this fierce post-punk band—all of the energy, the ambitious and dark conditions for a nicely crafted post-punk sound—for you as a listener to stream from here. Enjoy it as much as you can!

Mixtape: Michael Idehall – Svartkonster

Svartkonster-2

Michael Idehall is truly a master of the dark arts. With his first mixtape ever for Repartiseraren, he goes into shadowy territory. This mixtape is an introductory to his teachings which he meddles to the listener through an innovative landscape that quickly shifts from a baseless dark ambient, to a sudden flash of industrial – bordering to death-industrial – but not purely associated with one genre. His own visions are deeply ingrained in this mixtape and it will make us mortals tremble. Everyone will have their own opinion, but we’re speaking in tongues as we’re caught in the middle of greatness. Now nobody really knows where they stand and everything will change in the nearest future. You don’t know if it’s a crack in the wall or if the world is being torn apart.

With Svartkonster” the metaphysics of his music is represented as a theme. Depending on who you ask, the theme varies, but it begins with a false sense of security as the wave of darkness begins to catch up with you and quickly rumble into a complete storm. Your senses are clouded as his magical and hypnotizing sounds do their best to seduce you into compliance. I’m proud to be hosting this mixtape and to be working with Michael Idehall on a co-operative level. Even though he is the conjurer, I am the overseer that sees to everything being where it should be. Enter a blackened world that makes the post-apocalypse seem like a fairytale.

A lot of words can be used to describe it, but it is best to just listen to it and make up your own mind – if you’re still in charge afterwards. Illusory, steady as steel and inconstant are words that might not be apt to describe it wholeheartedly, but I feel so empty after I’ve been struck with the perfection that emanates through layers and layers of sonically charged superstition. You can trust me on the fact that it will at least not leave you indifferent, I believe it will leave you with a magnitude of different emotions – each to his own. Listen to it down below.

Exclusive Premieres: Paradox Obscur – S/T

paradox-obscur-album-cover

Rhodes is the basis of this project. A duo consisting of Kriistal Ann and Toxic Razor, two nick-names appropriated by Anna Michailidou and a furtherly unknown figure whose real name I haven’t found out about. For the solo-project that is called Kriistal Ann, Anna Michailidou created a release last year for release on Werkstatt Recordings, titled “Refraction” – a solo-project based in and out of goth mixed with dark-wave – showing a whole other side of herself. Even though she’s intimately connected with Paradox Obscur, the difference lies in the approach that the duo has in comparison with her own project. The aforementioned project is based out of dark minimal synths with a cold-wave atmosphere, content at leaving the listener in a dismayed landscape of sound – harnessing a deep inner-feeling – charged with an ambulation of emotional lyrical content. A rather bleak introductory to a sound they’ve been working on since releasing a few tracks here and there, some on their own Soundcloud and one for the Parisian podcast-mixes courtesy of M N M L. After a while, before they even had announced the release of their self-titled debut, I got introduced to their sound for real by Jason of Peripheral Minimal.

10154392_310518849098250_765477384910050702_n

We decided for me to be releasing a track each day, showcasing their sound to a broader audience. So I started to put up a track after another, until I hit the limit of five tracks that I decided would be appropriate. These five tracks, namely “Scourge“, “Creatures“, “Dirty Parades“, “Grieving Days” and “Conviction” – in no particular order. It got warmly received by those interested in their sound since before and those that hadn’t really been introduced to their sound yet. Everyone got a chance to listen to all these tracks, on a day-to-day basis – to form their opinion and/or interest for their self-titled release – by listening to exclusive premieres of tracks from that release. Now that these days have already went by, you get another chance to listen to these tracks, since they’re up indefinitely. Prepare yourself for a wonderfully cold receipt of what can be done with an erratic sound-scape fueled by the desperate and depressive content that Paradox Obscur shows with their passion for music, accompanied by analogue equipment for the best sound. The artwork for the cover was designed by Frantz Schlusselhuber, displaying the elephant man and various other individuals whom you might or might not recognize. However, you should be listening to these five exclusive tracks on Repartiseraren, because each track has its own character. The release will be put out on Peripheral Minimal in the beginning of May. Stream all tracks down below.

Lyssna: Chicagojazzen – Döpt i snö

artworks-000073863723-u5ad8d-t500x500

Sedan det senaste släppet år 2013, då Chicagojazzen dundrade in på Zeon Light Kassett med släppet “Smittfebern“, så har han arbetat på nytt material. Detta var då hans senaste album och detta kommer inte bli någon fortsättning. Istället börjar han med något nytt hos Blodörn, då det istället för ett album blev en EP. En mini-EP vid namn “Döpt i snö“. Nu vet man inte riktigt om släppet blev mörkare för att det landade på den etiketten, eller om allting började dala ner i en slags virvelvind som precis försvunnit. Även om hans tidigare släpp har varit intressanta på sitt sätt, så är det inte så mycket som har fastnat på hjärnhinnan. Men tack vare första hjälpen rent estetiskt så ompacketeras detta släpp och blir ett med Blodörnen. Estetiken är mer tilltalande, för att den är mörkare. Likväl som de två låtarna som går att förhandslyssna på är dunkla och släpper av sig negativ energi. Mystiken tätnar när låtarna “Andas Damm” och “Västerhiske Blues” presenterar en Chicagojazzen i högform. Koncentratet har aldrig varit skarpare, eftersom att de två låtar som flödar ut i hörlurarna släpper ifrån sig lite av den meditativa ambient som annars varit dominerande. Det här är gräsligt på ett väldigt hemlighetsfullt sätt. Ett töcken av ljusstrimmor som försvinner när man in i gången beger sig. Där avsaknaden av ljus är det som är det inslag som man måste vänja sig vid. Ljudlandskapet rör sig sedan mot en mer bombastisk rörelse, som urartar på så sätt att det experimentella som alltid funnits mellan raderna får sitta på första parkett och sprida sig mellan de dunkla utfallen som greppar tag i en. För den som tidigare inte varit nämnvärt intresserad av hans alster, så är detta släpp något de borde ta till sig och lyssna till. Till och med en som sporadiskt lyssnat till den musik han släppt ifrån sig tidigare, blir tagen av det som levereras – med full orkanstyrka. Detta är Blodörn 6. Musiken spelades in i Umeå nu år 2014. Ni kan lyssna på de två förhandsvisningar som ligger ute av låtarna. Ni kommer inte att bli besvikna.