Exclusive Premiere: Eidulon – The Hierarchy Of The Inner Planes (feat. Naxal Protocol And Nordvargr)

eidulon_combustioni_digipak_front_3000px

This is one of the most interesting releases coming up on Malignant Records this year, Italy’s Eidulon unleashes a brutal combination of dark ambient and apocalyptical orchestral music – a combination that is rare to hear – within the forthcoming release “Combustioni“. It has been a long time since we last supported Malignant Records, but that’s only because there have been no room for more then a year to get a hold of something from their releases – we blame ourselves for that, rightfully so.

Now we’re bringing you one of the most fearsome collaborations this year, Eidulon utilizes the help of Naxal Protocol for a noise-oriented, crackling atmosphere – layered beneath the might of Nordvargr’s vocals that crush through everything. In collaboration with Malignant Records we’re pleased to bring you “The Hierarchy Of The Inner Planes (feat. Naxal Protocol And Nordvargr)“, taken from the forthcoming CD-release on the 25th of March.

If you haven’t already pre-ordered this release, make sure you do and fetch the CD as well when it is available. You can stream the song exclusively via Repartiseraren’s soundcloud weeks before the release is out, down below.

 

Advertisements

Review: Anemone Tube – The Three Worlds – Allegory Of Vanity

anemonetubeallegoryofvanity

This project had previously been unknown to me, a world I did not want to explore by myself without anyone by my side – a sickening gut-wrenching feeling – coupled with astonishment as I ventured deeper into my own insanity. Anemone Tube is without a doubt one of the most complex experimental industrial, dark ambient acts out there right now. Stefan Hanser – the real name of this musical culprit – also runs the label that released this compilation, The Epicurean.

img_20180121_173402.jpg

He was kind enough to send me one of his three latest releases, featuring earlier unreleased material and bits plus pieces that have been featured on obscure releases. The one I was sent is the last one in the series, “The Three Worlds – Allegory of Vanity” – playing around with the word vanity, depicting it in different settings and with different edges to make a complete red line throughout the releases.

dav

The aesthetic aspect of The Three Worlds – Allegory Of Vanity

It is very clear from the beginning as to how much time have been spent on the artwork alone, there are subtle meanings which you can draw from the artwork itself, and it is a delight to hold on to the physical material and view the aesthetic splendor. Not many artists have such a beautiful, harrowing cover. A lot of inspiration is drawn from Buddhism in general, specifically the spiritual aspects of the religious teachings of it.

mde

There is a rejection of death, there is an embrace of death in the cover itself – nothing lasts forever, it is as if there’s a mummified corpse propped up on the artwork – which is frightening for a Westerner like me. A certain aspect of what makes or breaks the modern human is the fear of death. The photography taken by Dario Lehner encompasses much about what makes Anemone Tube a great artist, there’s a depth and a thought not just on the music – but on the aesthetic aspect – it is entwined with everything else.

mde
The musical aspect of The Three Worlds – Allegory Of Vanity

Extreme music in different shapes and forms have always been interesting for us, but we’ve never gotten around to the more extreme forms of industrial music. Here’s a real combination of the occult and the experienced at the same time, a veteran of industrial music is more likely to deliver something listenable or thoughtful.

The first song “Ausweg” encompasses material recorded during 1997 – which is unfathomable that it has been over twenty years since then. It is with an urgency that you’re thrown into the chaos of crackling noises, what sounds like gunshots into the air – a veritable nightmare that we’d make sure to never live to see. The word in itself, “Ausweg“, portrays a grim reality which musically is not far away from turning into a mish-mash of continuous loops, into a more controlled and adventurous mixture of dark ambient and experimental industrial music.

Throw in a bit of power electronics to shape the mold that it goes by, just to hear the sirens roar as the skies blacken above you – this music is perfect to listen to in the evening, because the same kind of mayhem isn’t believable musically during daytime. Towards the end of the song there’s a lull of acceptance, a small concentrated steadily shifting atmosphere that leaves nothing more then an overlook of the maniacal frenzy that just occurred musically.

Primary Slave“, also one of his works from 1997, is a descent into nothingness, a nihilistic tendency that devours all the joy you’ve worked up through your day. It is emotionally draining to be listening to, but admirably complex in both the subjective topics being disseminated among a barrage of strong, abrasive rhythm that leaves nothing to be desired musically – it is thought-provoking without having to leave an inch to the imagination. It is like being told what you should be doing, despite a nervousness that slips through the cracks of your subconsciousness.

Honestly, there’s few people that manage to pull off such a masterful combination of the darker genres in electronic music, once you’ve listened until this song, there really isn’t much that can bring forth anything – unless you look far back into the 1980’s, and the primary sources of where this music actually comes from. One of the negatives with this kind of music is that if you’re not heavily into it, there’s nothing you could gain – egotistically speaking – from listening to this. It is a niche that is waiting to reap its benefits, but Anemone Tube’s completeness is what ultimately could break this kind of basic thought.

The third song, “Illusions“, is a previously unreleased track from 1998. Here he makes a clear example with his lyrical ingeniousness, combining the harshness in his vocals with the overall spearheaded atmosphere that thrusts with all its combined weight – into a morbid dark ambient spectacle. A spectacle that leaves no-one undisturbed, a whirlwind of the most uncompromising power electronics, industrialized experimental music that you’ve heard for a long time. This satisfies every man’s need of true, infectious anti-music.

In comparison with the other songs, this one is our favorite. That’s one of the main benefits of listening to Anemone Tube – when one song is surprisingly great – another one strikes out from below and takes the throne. It is almost unbearable to listen through the end, as the intensity is ramped up and you feel a great deal of paranoia – surely one of the most emotionally charged songs thus far.

Asphyxiate” and “Imminence” were both recorded in 1998, previously released on “Allegories For The Future“, a cassette-release on Loud!. The only reason both of these are written about in the same column, is because it feels like they are more intimately connected then the other songs, both logically but also musically. The aforementioned one isn’t that big of a deal in comparison with the last song, but it bridges over a gap between the more emotionally charged songs, and the fact that it fills you with total indifference.

Asphyxiate” is literally what it aims to be, just by looking on the title. It is indescribably horrid – not in the musical way – but as it lacks the complexity and forcefulness of the other tracks on the release. “Imminence” grabs a hold of the classic power electronics sound and puts in an atmosphere where it otherwise would be lacking, a constant disarray of charged electronica that bashes in your skull with such frequency that it must be played out loud. If punk is dead then it will re-surge post-mortem through this release – this kind of music is as uncompromising now as it was back then – and this first compilation is a tribute which holds the spirit to a high degree.

For those of you who have been following Anemone Tube for a long time, we sincerely recommend getting this release. Instead of just buying it digitally, but this wonderfully crafted CD and play it quietly, or aloud. Stream it in full down below, this release is as brutal as it possibly could get, and it isn’t a forced re-hash of older material.

Excusive Premiere: Michael Idehall – Dream Circuitry

machinespirittransmission

Michael Idehall have been featured here countless times, but he never ceases to improve in regards to his industrial music (seancetronica) – now releasing his eighth album, if you only count full, solo releases. His work spans from the occult and back into electronic music, beyond any comprehension at times and sometimes in the realm of fathomable. With this album on the German label Raubbau, titled “Machine Spirit Transmission” – he widens his approach exponentially, including more beat-oriented sounds in terms of a general theme musically.

Aesthetically it features a new emblazoned symbol which we don’t know the inherent meaning about, but for those eager to know about the symbolism of Michael Idehall (the project), you should venture through his gates and into The Hermetic Library. Without knowing all to much, Aleister Crowley seems to be an influence in terms of the occult and esoteric nature in which music like this is created.

We’re pleased to announce to you that we’ve teamed up with Raubbau to bring you a full track from the forthcoming album. “Dream Circuitry” is the middle-point in which this album is construed, or at least that’s how we feel about it. Tune in and remember to buy the physical tape from the Raubbau distributer ant-zen, or simply order the digital release from Raubbau if you prefer it that way. The release date for it is on the 25th of October.

 

Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Spotlight: Kazeria, A.D. Mana, Strucktura, TRAITRS

repartiseraren_logo_transparent

In this spotlight we’ve chosen four artists/groups that are different – yet alike in many ways. There will be a lot of darkwave, coldwave and industrial music in this spotlight. Mostly because those are the genres where we find ourselves at home, because there’s immense talent to be found there. We start off with noisy industrial music and end with gloomy post-punk extravaganza.

nhm

Kazeria was unknown to me when I found his music via Gradual Hate Records. It was his latest release, “Nihilist Militant“, that caught my eye. The aesthetics were impressive when it comes to the artwork for this release, but more was to be discovered when pressing play. He’s created very intimate and atmospheric industrial music, coupled with dark ambient overtones. Keep in mind that these songs are totally unedited versions, created between 2003 and 2007 – which is a representation of how it sounded back then.

There’s a great assertiveness in his music, it almost borders to the bombasticism of martial industrial. As stated by the label, this is a “very personal” release, which really shows in the emotions he conveys with his music. It is both harsh and atmospheric, with destructiveness at its core. One is very impressed by the percussive rhythms he produces, which can be heard the clearest in “Evrazia Regnat” – a very disciplined and ambitious track in regards to melodies as well. Even the very short ballad-like song “Irminsul” has a certain grace.

This release is a great way to get into his music and if you pre-order the last copy in the special package – you get a gas mask as well. Can’t get more industrial then that. Listen to the release down below, buy it if it is of interest to you.

admana

A.D. Mana is a relatively new artist from Berlin. The re-release of his first and only, self-titled EP, on cassette – had me at the first song “Take Hold” – a stern coldwave rendition that catches multiple influences, like synth-pop and darkwave, molding it into a sinister blend together with his voice. The synthesizer stabs are clear but at the same time dark and brooding, a strange combination which at first doesn’t seem to work but as the song progresses it is obvious that it does. “Down The Wire“, another song on the release, almost funnels the post-punk vibes into some odd kind of grungy synth-pop-‘n’-roll.

My favorite song on the release, except the first one, is “Honour“. It adds gracefulness to the messy environment of the songs in general. Even though you’re caught slightly off-guard by his voice – not in a good way – it fits in place after a few moments into the song. There are some great rhythms as well, aptly executed. The melodies are unorthodox, which makes me like it even more. You expect more of the same but get tricked into the wondrous atmospheres, the groovy electronic beats – and the charming ballad-like ending within “Soulware“. A perfect instrumental track and appropriate farewell. You should really check it out, and buy the cassette from sentimental, if it suits you.

statuesfall

I’ve actually heard about this artist, Strucktura, whilst browsing through the bandcamp-feed. But I never paid much attention to the music. There’s some really solid darkwave-inspired music in his “Statues Also Die” release on Oráculo Records. While the synthesizers and beats are on point in the release, there’s some really cheesy lyrics. In a weird way they go along well with the music, so I will leave that alone. The music seems awfully cheerful but at the same time moody and distraught – which is something that adds character to the songs. Especially in “Val D’Aran“. 

There’s a nice futuristic vibe about each song and it comes out differently, even though most of the rhythm and melodies are alike. As dreary as the atmospheres may be at times – they come out as dreamy – and are filled with nicely laden synthesizer sweeps, alongside well constructed rhythms and melodies. It is a release you should check out, if it is something for you – buy the limited edition vinyl via Oráculo Records.

traitrs

Torontian band TRAITRS have created some of the most soothing, coherent post-punk music I’ve heard in a while. The oomph of the baseline resounds throughout in the first song “Witch Trials“. It is really weird how each and every song on the release is anthemic on its own – it is mostly reserved to one or a few songs – but this is catchy, ambitious and on fire from the matchsticks up until the light goes ablaze. It is especially noticeable in “Lya“, one of the more minimalistic songs. The singer gets a certain kind of emotional streak in the chorus which makes you want to sing along to the lyrics.

Not to mention how massive “Gallows” is. Here they’ve really gotten through with the originality of their sound. They both have an edge in the music and somewhere to stand firm – nothing is left to chance, everything is constructed meticulously. When one gets as far as their last song “Heretic“, the percussionism is simply mindblowing. Of all the releases recommended in this spotlight, this is the one I will have to choose myself as the best one. You can get it from the Warsawian label Alchera Visions, buy it here and stream it down below.

 

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Exclusive Premiere: D.Å.R.F.D.H.S. – Bockahorn

Image

Drawing influence from phenomenons and the history of Sweden, for example the Witch Hunting between 1668-1676, for their release on Clan Destine Records, titled “Det Stora Oväsendet“. The cover features a picturesque, in our eyes any way, painting of Swedish countryside during that time – but what lingers in the dark is not known. When you know the topic for this particular release, everything becomes so much more gloomier and frightening, like the etchings of coal on canvas. This is one of their positives which make them unique, in more ways then what sound can offer.

Their collective acronym is D.Å.R.F.D.H.S. – which spells out: Dard Å Ranj Från Det Hebbershålska Samfundet. A play with old Swedish words to create a fictive umbrella term for everything they do. Michel Isorinne and Varg (of Ulwhednar fame) are the sole proprietors of this imaginative collective, though we’d rather say they’re a “duo” – but that doesn’t sound bombastic enough. The topics they engage in seem to be less than fictional, taking most of their influence from obscure or overshadowed occurrences in Swedish history.

coal

For their forthcoming release “Mjöldryga“, a tattoo seemingly portraying; inked in “D.Å.R.F.D.H.S.” on someones’ arm, one half of a scythe, plus a symbol of some kind, but mainly a flail that’s situated in the middle of the picture – all constitute the artwork for this album. For those of you that don’t know what “Mjöldryga” means, it means the following: (Secale cornutum) is a parasitical organism, a fungus that attacks different kinds of grown plants, including grain of different kinds. This is one part of the main theme of the album – but it goes into different perspectives, probably related to a more or less obscure happening in Swedish history. We’re thankful for them to be around to teach one about topics we as Swedes haven’t learned or didn’t care too much about. Intriguing.

We at Repartiseraren can proudly present to you a track called “Bockahorn“, taken from the B-SIde of the release. It’s a twenty-minute long escapade that hides more beneath the surface than you can imagine. You don’t hear it the first time, but there are nuances in this dark ambient, experimental ambient trip into deep conscience, taking a long time to build with ambitiously created stages in sound. It’s like a playwright completely in sound, related to forgotten bits and pieces of history. Listen to it exclusively down below. It will get released on Beläten in the very near future and hopefully before the next year arrives.