Ljuslykta – [Är du inte en del, så är du utesluten] – Del II: Knivtid, Trepaneringsritualen, Fähund och Andra Svart

repartiseraren_logo_transparent

Känner ni igen er? Bra. Vi hoppas att den första delen fick er att uppskatta detta initiativ. Nej, vi är fortfarande inte en del av vad andra gör utan vi ställer oss utanför det. För vad kan man göra när allting är strömlinjeformat – man kan i alla fall inte skapa något exakt likadant som alla andra gör. Oavsett vad de skriver om så läses det och hörs likadant, det kvittar egentligen om det är i podcastformat eller om det är i textformat.

Vi tycker att det finns något större, något mer än bara technopodcasts. Något mer än bara korta stycken av text som inte egentligen tillför något överhuvudtaget. Det må så vara att dessa fanzine och tidningar har skribenter som rent tekniskt får till det bättre än oss, men egentligen är det inte vad det handlar om, alls. Även om vi strävar efter att ha ett så korrekt språkbruk som möjligt så är det inte vad det står och faller med – det står och faller med originalitet.

Åt helvete med falsk journalistik – åt helvete med falsk originalitet – åt helvete med allt som inte är sant.

knivtid
Knivtid – Knivtid EP

Vad skär igenom oss om inte känslor? Hur ska man lyckas emulera olika känslotillstånd på bästa möjliga sätt? Det finns olika metoder som man kan använda sig av för att nå dit. Rent musikaliskt så är Knivtid väldigt nära dessa tillstånd, men inte bara på det viset utan också estetiskt. Man föreställer sig en storstad, stor, tom och själlös – finns det verkligen något att hämta där, egentligen? Enligt artistens självbetitlade EP via London-baserade ACR – så finns det något där ändå.

Direkt känner man saknad. Fan, måste det här verkligen hända, är det verkligen den känslan vi känner när vi lyssnar? Ja, i alla fall i “Feelings By Numbers“, som i låten tar sig an att samla på sig de innersta känslorna storstadsmänniskorna bär på. Det känns som om han katalyserar och bänder upp, rör om och öppnar upp, tömmer oss på den känslomässighet som existerar. Man hör måsarna skrika, närheten till naturen och den tärande betongen – två motsatsförhållanden som i slutändan är i samexistens. Verkligen underskön ambientmusik när den är som bäst. Med en detaljrikedom som pockar på känslornas uppmärksamhet, omedelbart.

I “262” finns en helt annan atmosfär. Kortare, mer intensiva kickar förmedlas med elektroniska instrument. Någonting lurar där under ytan, regnet porlar ner för rutan och det verkar som att något är i görningen. Kontrollerat kaos. Från de lägre frekvenserna som tar upp mycket plats, till de högre som har reserverats för att skapa en atmosfär som är mer grandios än vad man uppfattar i början. “Circles” har en mer romantisk framtoning, den är varmare och bär inte på lika mycket kyla som de andra, tidigare låtarna. Man känner sig mer välkommen, en känsla av stundens hetta – euforin man kan ha känt, det mer nostalgiska – men även det som finns i vissa ögonblick.

Inflammatorisk” är precis vad namnet säger att det ska vara. Ljuden blossar upp som från ingenstans och lägger sig platta för det mer industriella ljudet. Det finns en viss lekfullhet i låten som återspeglar sig i knackande, mindre utdragna och återkommande elektroniska vibbar. “Paus I” som i egenskap av sista låt och outro, bjuder på en början av något helt nytt. Förhoppningsvis något som är lika beroendeframkallande som detta släpp. Det är helt ofattbart hur detaljrikt och gripande detta släpp är.

Lyssna till det här nedanför och beställ en kassett. Det är för närvarande i sin andra utgåva eftersom att den första redan sålt slut.

trepaneringsritualen

Trepaneringsritualen – Deathward, To The Womb

Sveriges, i mitt tycke, bästa undergroundbolag var Beläten. Thomas Ekelund har låtit utveckla sitt eget projekt Trepaneringsritualen efter att Beläten tyvärr gått i graven. Även om det är svårt för oss att förstå oss på det bakomliggande estetiska på detta släpp, kanske till och med det rent esoteriska, så är det lockande ur andra aspekter. Efter att ha varit obetydlig till att ha varit med på Boiler Room – till att ha funnit egenhet i sitt ljud på “Deathward, To The Womb” – är nog detta projekt ett av de nyare, som inom svensk industrial har chansen att bli något att räkna med.

Vad som gör detta projekt så spännande är hur långt man kan ta ljudmanipulationer. För det är vad Thomas gör på just detta släpp, men han tar det ett snäpp längre rent konceptuellt – både estetiskt och musikaliskt. De rungande infernaliska ljuden som borrar sig in i en med all kraft, strös omkring i en ruggig stämning vars uppbyggnad ger en kalla kårar. Särskilt märkbart är det i titelspåret “Deathward, To The Womb“. Tillsammans med Ekelunds magvändande stämma blir ritualen komplett, något som förmodligen måste upplevas live men som likväl blir imponerande i en ljudfil.

She Is Flame Of Life” är en låt som bevisar vad Trepaneringsritualen går för. Det är sinnessjukt men underskönt, det är smutsighetens fula tryne som visar sig. En uppvisning i konsten att förvränga allting och göra det vackra till något man bara vill stampa under skon. Om man ska sätta att “ha en aura” i ett sammanhang, så är detta verkligen en beskrivning för hur man kombinerar elektroniska ljud och framkallar något större och mer än bara musiken självt. Det finns en aura över denna musik som både kan vara vämjelig men imponerande samtidigt.

All Hail The Black Flame” är verkligen, i atmosfären, en sammanfattning av den mörka våg som uppstått främst i Sverige – men även annorstädes – i rytm och intensitet. Man tänker direkt på Celldöd, Alvar, Michael Idehall och Æther​. Givetvis finns det andra som figurerar i närheten av detta, rent ljudmässigt, men eftersom vi bara tar upp svenska artister, band och grupper i dessa artiklar så blir det rätt logiskt.

Vi rekommenderar verkligen att ni köper en CD eller LP. Stöd projektet, så att vi kan få en anledning att se vad som händer på den fronten härnäst. Lyssna till albumet i sin helhet här nedanför, men om ni vill få tillgång till “I Remember When I Was God” – köp vinylskivan i så fall.

fähund
Fähund – 15.0

För den som vill ägna sig åt något som nästan är lika mörkt som Trepaneringsritualen, men på ett annat sätt, kan lyssna på “15.0” av Fähund – vars släpp innehåller två låtar på över tjugo minuter vardera. Mörkare ambient som är rätt experimentellt och påminner en hel del om Övervarning, ett annat projekt som vi täckt i övergången från Invisible Guy till Repartiseraren. Ungefär samma intresse väcks när man lyssnar till detta, som är en del i diskografin hos det fristående skivbolaget Sound-driven society rec.

Långsamma ljudlandskap som hänger sig totalt åt experimentella ljud. Den svajar fram och tillbaka, från att man tror att den ska utvecklas till något helt annat än det man hör, till att invecklas i sig självt och bli en större del av sina individuella små delar. Krackelerande, fragilt och med en förmåga att stå på egna ben trots en skakig grund. I “15.1” är det intensivt hela låten igenom. Utdragna och målande elektroniska paletter gör en annars väldigt kylig atmosfär till en mer eftertänksam, halvvarm resa in i djupet av vårt medvetande. In i ett främmande, men ändock närbeläget landskap, ett Nordiskt sådant. Mellan is och forntid till en skrämmande framtid.

Om intensiteten i den första låten behölls, men ökade lite grann och breddade på sig, är det vad “15.2” kan beskrivas som. Det känns som att det finns mer att höra, annorlunda ljud och ett större omfång för lyssnaren att ta in intryck från. Skevheten i det hela blir mer och mer uppenbar, det finns en speciell klarhet som Fähund vill förmedla men som inte skall förstås bara på några minuter – utan måste upplevas tills den upplöses i slutet av låten. En lång resa man får följa med på.

Skulle vilja påstå att det kanske inte är musik för vem som helst att lyssna på, men den har sin plats och hör hemma inom experimentell ambientmusik, mörkare sådan, på gränsen till att vara helt omfamnad av drone. Ni kan lyssna till bägge låtar nedanför.

andrasvart

Andra Svart – Vascular Sound System

Detta var något jag ursprungligen såg Dan Söderqvist rekommendera. Länken sparades i bokmärken, längst bak – minneshålet. Mörk elektronisk musik att beskriva hjärtats funktion och omgärdande system med. Andra Svart har via Red Eye Consortium levererat “Vascular Sound System” – som är precis vad det beskrivs som. Cirkeln är alltså sluten och det har tillkommit ännu en artist som visar vad som är möjligt i ljudform. Vad är bättre än att beskriva en av kroppens viktigaste organ? Ingenting, hittills.

Rent konceptuellt översvämmas man av läkartermer. Latinska ord. Från att hjärtat pumpar i den självklara låten “Heart“, till de brummande oljuden i “Subclavian” – vars bas fullkomligen tar en på sängen. Fördelen med detta album är att det inte är något som tar avstamp i morbiditet, utan snarare i att vara olika beskrivande låtar för olika funktioner som kan relateras till det kardiovaskulära systemet. Utan den magnifika atmosfär som Andra Svart ger upphov till i varje låt, som påminner en om vad man besitter i sin vidunderliga kropp, så hade det rent konceptuellt fallit platt. Han gör något som kan vara intressant mycket intressantare i ljudform – det inspirerar på olika sätt.

Detaljrikedom är något vi tycker om på Repartiseraren. Allting tas fram i förgrunden och gestaltas på olika sätt, man kan höra alla instrument och alla ljudmanipulationer. Ingenting faller bakom förvrängningarna. Riktigt bra mixat och mastrat. “Illiac” är intressant på så sätt att den har en futuristisk prägel, synthljuden flyger in och ut men lämnar inte en oberörd. Ju längre in man kommer desto mer utvecklas låten och blir något av en favorit, när allt vävs samman och kombineras på bästa möjliga sätt – för att bli så unik som möjligt, men samtidigt ha kvar sin karaktär.

Jugular” blir en känslosam, knastrig resa in i det djupaste, mörkaste. Genomgående är hur saker passerar förbi och återkommer, funktionellt. Man blir en åskådare som får beskåda något audiovisuellt, och i vissa delar är melodierna väldigt koncentrerade samt välutvecklade. Det finns inget utrymme för några som helst felaktigheter. Genomgående ett förvånansvärt bra albumsläpp.

Ni kan lyssna på släppet i sin helhet här nedanför. Föreslår även att ni köper släppet.

 

 

 

Advertisements

Spotlight: Kazeria, A.D. Mana, Strucktura, TRAITRS

repartiseraren_logo_transparent

In this spotlight we’ve chosen four artists/groups that are different – yet alike in many ways. There will be a lot of darkwave, coldwave and industrial music in this spotlight. Mostly because those are the genres where we find ourselves at home, because there’s immense talent to be found there. We start off with noisy industrial music and end with gloomy post-punk extravaganza.

nhm

Kazeria was unknown to me when I found his music via Gradual Hate Records. It was his latest release, “Nihilist Militant“, that caught my eye. The aesthetics were impressive when it comes to the artwork for this release, but more was to be discovered when pressing play. He’s created very intimate and atmospheric industrial music, coupled with dark ambient overtones. Keep in mind that these songs are totally unedited versions, created between 2003 and 2007 – which is a representation of how it sounded back then.

There’s a great assertiveness in his music, it almost borders to the bombasticism of martial industrial. As stated by the label, this is a “very personal” release, which really shows in the emotions he conveys with his music. It is both harsh and atmospheric, with destructiveness at its core. One is very impressed by the percussive rhythms he produces, which can be heard the clearest in “Evrazia Regnat” – a very disciplined and ambitious track in regards to melodies as well. Even the very short ballad-like song “Irminsul” has a certain grace.

This release is a great way to get into his music and if you pre-order the last copy in the special package – you get a gas mask as well. Can’t get more industrial then that. Listen to the release down below, buy it if it is of interest to you.

admana

A.D. Mana is a relatively new artist from Berlin. The re-release of his first and only, self-titled EP, on cassette – had me at the first song “Take Hold” – a stern coldwave rendition that catches multiple influences, like synth-pop and darkwave, molding it into a sinister blend together with his voice. The synthesizer stabs are clear but at the same time dark and brooding, a strange combination which at first doesn’t seem to work but as the song progresses it is obvious that it does. “Down The Wire“, another song on the release, almost funnels the post-punk vibes into some odd kind of grungy synth-pop-‘n’-roll.

My favorite song on the release, except the first one, is “Honour“. It adds gracefulness to the messy environment of the songs in general. Even though you’re caught slightly off-guard by his voice – not in a good way – it fits in place after a few moments into the song. There are some great rhythms as well, aptly executed. The melodies are unorthodox, which makes me like it even more. You expect more of the same but get tricked into the wondrous atmospheres, the groovy electronic beats – and the charming ballad-like ending within “Soulware“. A perfect instrumental track and appropriate farewell. You should really check it out, and buy the cassette from sentimental, if it suits you.

statuesfall

I’ve actually heard about this artist, Strucktura, whilst browsing through the bandcamp-feed. But I never paid much attention to the music. There’s some really solid darkwave-inspired music in his “Statues Also Die” release on Oráculo Records. While the synthesizers and beats are on point in the release, there’s some really cheesy lyrics. In a weird way they go along well with the music, so I will leave that alone. The music seems awfully cheerful but at the same time moody and distraught – which is something that adds character to the songs. Especially in “Val D’Aran“. 

There’s a nice futuristic vibe about each song and it comes out differently, even though most of the rhythm and melodies are alike. As dreary as the atmospheres may be at times – they come out as dreamy – and are filled with nicely laden synthesizer sweeps, alongside well constructed rhythms and melodies. It is a release you should check out, if it is something for you – buy the limited edition vinyl via Oráculo Records.

traitrs

Torontian band TRAITRS have created some of the most soothing, coherent post-punk music I’ve heard in a while. The oomph of the baseline resounds throughout in the first song “Witch Trials“. It is really weird how each and every song on the release is anthemic on its own – it is mostly reserved to one or a few songs – but this is catchy, ambitious and on fire from the matchsticks up until the light goes ablaze. It is especially noticeable in “Lya“, one of the more minimalistic songs. The singer gets a certain kind of emotional streak in the chorus which makes you want to sing along to the lyrics.

Not to mention how massive “Gallows” is. Here they’ve really gotten through with the originality of their sound. They both have an edge in the music and somewhere to stand firm – nothing is left to chance, everything is constructed meticulously. When one gets as far as their last song “Heretic“, the percussionism is simply mindblowing. Of all the releases recommended in this spotlight, this is the one I will have to choose myself as the best one. You can get it from the Warsawian label Alchera Visions, buy it here and stream it down below.

 

Recension: dB/Mz – The Light To Come

silkentofu

dB/Mz är den oheliga alliansen. Vid närmre eftertanke är den kanske inte så ohelig som den verkar – David Bengtsson (dB) har tidigare gjort musik inom samma genrer som detta släpp – det har även Magnus Zetterberg (Mz). Däremot kan musiken betecknas som ohelig, eftersom att den trots sin experimentella karaktär varken platsar inom det experimentella eller dark ambient som sådant. “The Light To Come” är inte precis ett hafsverk, utan det är en koncentrerad form av musik som följer en röd tråd rakt igenom.

Här på Repartiseraren så tar vi oss vidare i denna recension genom att, enligt praxis, frångå den ytliga sammanfattningen som recensioner oftast gör. Vi tar oss igenom detta album, låt för låt. Albumet är släppt av Silken Tofu för två år sedan (2015) på CD, totalt innefattar den sex låtar med en total speltid på cirka 50 minuter.

Den första låten, “Untitled” (1), är mörk – men någonstans där långt inne finns ett ljus som aldrig slutar att brinna. Genomgående för låten är att det känns väldigt filmiskt, det verkar som att någon eller något är fast, tillfångatagen. Efter ett par minuter så tar lågan vid och det börjar brinna – metaforiskt så innebär det att andra instrument introduceras – från de svepande syntslingorna ringer en gitarr.

Det ekar mellan bergsväggarna. Atmosfären är väldigt föränderlig, men det som sker är i samklang med allt det andra. Från en mer organisk och någorlunda klaustrofobisk resa – till en vild och bombastisk avstickare. När låten väl har tagit slut så gör den det på ett snarlikt vis som den började – ljuset som brinner släcks långsamt, tills endast det omslutande mörkret är kvar.

Untitled” (2) tar vid, och levererar en lite mer groggy upplevelse. Låten utvecklar sig på ett helt annat vis, man tas direkt in i centrum och från vänster till höger kan man höra hur ljudbilden skakas om rejält – man blir faktiskt nästan lite svimfärdig. Allting är på sin plats men ändå inte, trots att man kunde svurit på att det funnits en struktur så kastas allting om och utvecklas långsamt till något mer skrämmande.

I jämförelse med den första låten är denna mer dekonstruerad. Det finns utrymme för hur många utsvävningar som helst – men det är fortfarande långt ifrån att vara olyssningsbart, musikaliskt dravel. Basen i låten får en mer framträdande roll ju längre in man kommer i lyssningen – så även de lägre frekvenserna – som efter ett tag blir enerverande. Men just när man fått nog av låten så är den passande nog slut – tack och lov för det. Hade den varit en eller två minuter längre så hade man fått stänga av direkt.

När den tredje låten, “Untitled” (3) kommer igång så är det i form av en puttrande gryta. Noiseinfluenserna är mycket tydligare i denna låten, då den knastrande och sprakande ljudmattan drar igång – utan någon som helst förvarning. Genomgående för låten är att den är monoton, men den överraskar i intensitet och blir nästan industriellt bombastisk ju närmre slutet av den man kommer.

Rent atmosfäriskt är den brutal. Dock är det överraskande när det blir en mer klassiskt industriell prägel, en ivrig men konstant oföränderlig rytm som är medryckande. Eftersom att man är på mitten av albumet känns det inte konstigt överhuvudtaget, men det är intressant med variationen och den uppfinningsrikedom som finns i låten. Hittills är den ett landmärke på detta album, om man jämför med de andra låtarna. dB/Mz börjar att öppna upp sig för de andra närbesläktade genrerna.

Nummer fyra, låten “Untitled” (4) är inte så annorlunda i jämförelse med de andra låtarna – men det finns något drömskt över den. Det känns som en tillbakablick över det mer industriellt övergivna – dåtiden – som möter det hypermoderna och dess abnorma framtidstro. Futurismen är här, men det är en falsk dröm som snarare slutar i en mardröm. När signalerna avtar så är det enda som finns kvar aska av det som kunnat vara. Man finner sig i något slags motsatsförhållande av musiken, men samtidigt provocerar den fram något inom en. Man vill så gärna lyssna och upptäcka – så känns det när man lyssnar till den här låten.

Sammanfattningsvis så är det en riktigt komplex ljudbild som sträcker sig över de ynka sex minuter som avvarats för låten. Det är den näst-kortaste låten på hela albumet, men det finns så mycket att hämta i den. I ständig förändring, med en långsam utveckling mot slutmålet, där flera stopp görs för att bygga på den koloss som blivit. Byggsten för byggsten. Det känns verkligen som ett jätteprojekt sammanfattat. Avslutat.

“Untitled” (5) är den näst-sista låten på albumet. Det känns nästan vemodigt att lyssningen snart är avslutad. Men här får man allting på en och samma gång, det mörka i dark ambient som får ens nackhår att resa sig. En syntslinga som känns mer avlägsen än någonsin, ihopblandad med snabba elektroniska missljud – gör detta till den mest skrämmande och sinnesrubbade låten på hela albumet. Basen i synten gör att den låter som ett hovrande rymdskepp – en okänd farkost som långsamt närmar sig i mörkret. Detta hade varit en perfekt låt för ett skräckspel.

David Bengtsson och Magnus Zetterberg blir mer som Mr. Jekyll och Dr. Hyde. Två sidor av samma mynt, en och samma person egentligen – men deras kunnighet rent musikaliskt blir verkligen, rent koncist: en utomordentlig upplevelse. I jämförelse med den tredje låten på detta album så är detta vidunder på femton minuter en slags uppvisning i vad dB/Mz är kapabla till. Denna låt är i alla fall bland det bästa jag hört inom genren dark ambient.

Efter att ha lyssnat så här långt så blir den kaosartade avslutningen, i och med den sista låten “Untitled” (6), ett välkommet avsked. Det mest smutsiga i noiseväg löper linan ut och fullkomligt saboterar ljudlandskapet. Intensiteten som funnits i de tidigare låtarna dubblas och allt läggs ihop och blir något makabert. Inte den mest fantastiska låten om man säger så, men det var bra tänkt att lägga den sist och att den är så kort som den är. Vid slutet av detta album så är man redan slutkörd. Då orkar man inte mer.

Å andra sidan är det kanske tanken. Det är inte en låt som sammanflätar albumet och fulländar det – utan det är snarare ett farväl där de visar fingret. Allt som allt är det ett väldigt bra album och man kan inte förstå varför de under denna tid som gått inte släppt något nytt. Törsten för något mer från dB/Mz är nämligen reell. För den som är intresserad kan man köpa CD:n från Silken Tofu via denna länk. Albumet går att lyssna till i sin helhet här nedanför.

Exclusive Premiere: D.Å.R.F.D.H.S. – Bockahorn

Image

Drawing influence from phenomenons and the history of Sweden, for example the Witch Hunting between 1668-1676, for their release on Clan Destine Records, titled “Det Stora Oväsendet“. The cover features a picturesque, in our eyes any way, painting of Swedish countryside during that time – but what lingers in the dark is not known. When you know the topic for this particular release, everything becomes so much more gloomier and frightening, like the etchings of coal on canvas. This is one of their positives which make them unique, in more ways then what sound can offer.

Their collective acronym is D.Å.R.F.D.H.S. – which spells out: Dard Å Ranj Från Det Hebbershålska Samfundet. A play with old Swedish words to create a fictive umbrella term for everything they do. Michel Isorinne and Varg (of Ulwhednar fame) are the sole proprietors of this imaginative collective, though we’d rather say they’re a “duo” – but that doesn’t sound bombastic enough. The topics they engage in seem to be less than fictional, taking most of their influence from obscure or overshadowed occurrences in Swedish history.

coal

For their forthcoming release “Mjöldryga“, a tattoo seemingly portraying; inked in “D.Å.R.F.D.H.S.” on someones’ arm, one half of a scythe, plus a symbol of some kind, but mainly a flail that’s situated in the middle of the picture – all constitute the artwork for this album. For those of you that don’t know what “Mjöldryga” means, it means the following: (Secale cornutum) is a parasitical organism, a fungus that attacks different kinds of grown plants, including grain of different kinds. This is one part of the main theme of the album – but it goes into different perspectives, probably related to a more or less obscure happening in Swedish history. We’re thankful for them to be around to teach one about topics we as Swedes haven’t learned or didn’t care too much about. Intriguing.

We at Repartiseraren can proudly present to you a track called “Bockahorn“, taken from the B-SIde of the release. It’s a twenty-minute long escapade that hides more beneath the surface than you can imagine. You don’t hear it the first time, but there are nuances in this dark ambient, experimental ambient trip into deep conscience, taking a long time to build with ambitiously created stages in sound. It’s like a playwright completely in sound, related to forgotten bits and pieces of history. Listen to it exclusively down below. It will get released on Beläten in the very near future and hopefully before the next year arrives.

[5th] December: The Way To Light – Withering Flowers in Bloom

10841330_10153017701387573_344887033_n

Long way have he wandered. From an obscure act in the middle of nothingness, to a less obscure and more intrinsic musician. Ever since his first release “That Place Now Forgotten” he’s fought to stay in the shadows just for a little bit longer, to smell the fresh air and dampen his ambitions. Now Austin Rathmell have released two splits, with Horders and Crawl, as well as a second album titled: “Cleansing Silence“. Each time something new is about to be put out, he’s acclimatized himself even more to his original concept—more atmospheric and bleak neo-folk semi-acoustic music—less experimental ins and outs. He still has an ambition to go further with that and introduce even more intriguing components in his music. The further into ourselves that we dwell, the farther we’ve withered. Which is exactly a conception for something to bloom anew—though a contrast in the outlook on life can be found to be the exact opposite.

cle

After readying his latest release which was put out on Neuropa Records, there’s not many steps to take until he’s introduced once again on Die Song. This American label is working hard on putting out their forthcoming releases, both on cassette as they’ve done in the past—but also on vinyl. It feels like The Way To Light holds a soul-seeking ambition which never have transcended beyond what one man can do. Time and time again this is disproved when he launches yet another strike at the heart of one’s perception of what his music is all about. Now he’s actually being introduced on a non-commercial collection, which is not just any collection but a sound-calendar called Ljudkalendern—organized on and by Repartiseraren. It was originally recorded—doom and gloom—for Autumn and when the leafs fell.

cee

Though we think it is appropriate for the changing of seasons. From a lengthy heat wave into Fall to a rapid change and decline of heat in favor for cold and rough Winter. Through whispers and dank environments come a heedful call for Yule to slowly commence—not prematurely—but with enough time on our hands to make the best of it. This is music to listen to when you need time to reflect, when you’re at the campfire preparing a meal you’ve hunted yourself. It’s an insight into the hunter-gatherer society that no longer exists. Maybe it’s also a reflection of how the prettiest flowers turn out to shrivel after a while. Nothing ever changes—it only gets worse. The song is titled “Withering Flowers in Bloom” and is a oxymoron in itself, a beautiful one. This is for the 5th of December and the continuation of Ljudkalendern.

Poem:

Oh how it’s never the same“,
he came to proclaim.
For time is never still,
it’s the only thing with free will

Hear ye, hear ye for 5th of December! Now there’s not much time left until a new day is birthed. A snowstorm is upon us and there’s no escape from it, we hope to make it out alive. Let’s settle down in a cave and hope for the best. A new song will be brought forth for your listening pleasure—tomorrow. There’s still time left of today, so you’ll have to enjoy it then. Here’s the exclusive track “Withering Flowers in Bloom” as balsam for your ears.

[4th] December: Crowhurst – Shallow

10841330_10153017701387573_344887033_n

From America with deep-rooted hatred and especially no love for Bono or The Beatles, comes Crowhurst—a solo-project commanded by Jay Gambit—also known under the guise of Girl 27—a continuation of his sound experiments. Before May of this year the project was a collaborative one with a full band set-up. From then he’s gone from noise, power electronics, dark ambient and back again, including numerous attempts at drone and ambient. We must admit that many of his releases remain unheard but his concepts are of interest. Not only because of his collaborative efforts on split-releases with Water Torture, Et Nihil, Sordo, Human Fluid Rot, Tanner Garza, Black Leather Jesus, Breakdancing Ronald Reagan, Trevor Bolin, et cetera — but because of his productiveness, and transgression between electronic and non-electronic music. Power electronics and power-violence seem to have more in common than one could ever imagine. It’s actually not that hard to fit those genres together, the only bump in the road would be where to draw the line, but there have been even weirder constellations co-operating so nothing should be said about that.

crew

One confusion is whether Crowhurst since Girl 27’s first release “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.” goes back to being a whole “ensemble“, or if it is intended for his personal experimentation. I hope for the latter. Somewhere along the road if you’re not into the phenomenon, you can easily confuse both his solo-project and his supporting players for one and the same, besides the reality of the harshness that separates the two. So it’s good that he chose to go his own way under a whole new name. This makes the connections even more irrelevant and creates a distinction between his follow-up work and the original setting of Crowhurst. Anyhow, his productiveness, let’s return to that. With his harsh noise endeavor, four original releases have been put out, named: “And I Hope Nothing Hurts You More​.​.​.“, “The End“, “Haldol“. and the self-titled release “Girl 27“. He’s also been able to hook in Dreamcatcher for a split-release. Though I am not too sure about the nihilistic tendencies delivered, conceptually the releases make for vivid interpretations.

a0131734825_10

So for the 4th of December, Crowhurst have lent himself for a more beat-oriented and noise-driven intermezzo which starts of painfully harsh, keeps going at it for what feels like more then four minutes and then completely dies out into nothingness. It might be a proper transgression from his old self to the new moniker he operates. The song is titled “Shallow” and separates the thin lines between ambient-like noise and a steady rhythm which shakes you around and spins your world 360 degrees in the wrong direction.

Poem:

You be nice to Santa,
he’ll grant you Americana
If you’re not,
he’ll be utterly distraught

4th of December has not ended yet, but only begun. We’re past the cold and chilly grounds, we’ve entered the desert and you’ve suffered heat exhaustion. Tomorrow a new track will be released and the temperature might flutter. Until then, enjoy the exclusive and newly produced song “Shallow” courtesy of Crowhurst, on Repartiseraren.

Exclusive Premiere: Former Descent – Tough Love International

ET036_front

When moving into the darker part of the year, it’s best to have something that will light up the sky. Not neccesarily in the shape of a lamp or anything like it – but rather a sound that you’ll recognize, a flame that will – metaphorically – be lit. Dutch sound artist Bas Welling seems to be an expert when it comes down to this. His immensely diverse projects range from abstract chipetune music to experimental ambient with electronica laid upon it like oil to a flammable substance. Creatively he’s got a hand in virtually everything, which is almost always relatable to him – whether it is a group he’s connected to or if he does everything himself beneath the shade of a moniker. We actually heard about him for the first time, properly when it comes to his own solo-project Former Descent. A project which has changed so much since it once started out with his album “My Life In The Box Of Ghosts EP” on the Netherlands-based label Shipwrec, up to the mini-album “The State Of In-Between” on the French net-label Sirona-Records, to his forthcoming release on the much revered label Enfant Terrible’s sub-label Gooiland Elektro.

et036_web_400

This is indeed in perfect synchronic harmony. Martijn who’s the label-boss on Enfant Terrible and the sub-etiquettes Gooiland, and his rather newly started etiquette Vrysaete, takes good care of the artists and groups that are housed on these labels. His eccentric taste brings forth great music for a new public viewing – since there’s always something you miss out on – as new discoverys are made each time a release comes out on his different labels. Not to mention how the artwork is structured and is linear to follow, but unique when matched to each band or group that makes a release – everything different for each label, not the same for the sub-etiquettes as the head-label – making for an exciting twist and unique branding of each release that is unleashed. Repartiseraren is proud to be working with such eccentric artists through Martijn’s generosity, as he supplies us with something new on a regular basis.

So we’ve caught the fish in familiar waters this time, as Bas Welling wasn’t unknown to us but certainly not a household name, his experimental electronica with overtones of ambient and a steady rhythm won’t make anyone surprised. But the outlay of each track that is featured on this forthcoming release, aptly titled “Tough Love International 12¨“, are of such creative ambivalence that you don’t need more of an alternating sound-scape to be pleased with what you’re hearing. We can exclusively offer you the title-track from this release that is due to be put out on Gooiland Elektro late November, for your listening pleasure. We hope that you enjoy the concept and definently that you enjoy Former Descent – a project we’re certainly going to keep our eyes peeled on for the coming time – and see to it that you’ve gotten your dose for the rest of the year. Stream the track “Tough Love International” exclusively through Repartiseraren, in collaboration with Gooiland Elektro.