Premiär: Optic Nest – Chromosphere

artworks-000054569775-tpinfm-t500x500

Inom världen som Optic Nest har nästlat sig in i – så är allting möjligt. Det är allt från etnisk musik, musique concrete, 70-talsdängor och 80-talsvibbar som får plats inom gränserna för vad Daniel Fagerström sysslar med under detta alias. Ibland svävar man iväg på en luftig synth, för att i nästa sekund forslas förbi ett industriellt ljudlandskap, för att sedan försöka konkretisera den abstraktion som ryms inom musique concrete. Med andra ord så skapas det en jäkligt mäktig ljudbild som fylls med allt och ingenting. För den oinvigde är det kanske inte just “Ride On Silver” som man ska börja med, men det är en inkörsport till allt möjligt annat. Från att gå till en huggsexa mellan monotona tongångar, till att introduceras för en dimridå av förvrängdhet – till att helt plötsligt ha sina fötter på marken och vara jordnära – är väl en beskrivning om något av detta ljudlandskap som tornar upp sig. Varenda låt på albumet är annorlunda, men det finns ändå en röd tråd – långt därinne någonstans bland allt vimmel. Men det är inte egentligen albumet som vi är här för att prata om, utan det är just den sista låten “Chromosphere” som jag tänkte erbjuda till er, med hjälp utav Daniel Fagerström. Det finns något särskilt här i denna blandning av utsvängda synthljud, den mjuka men ändock svimfärdiga miljö som man far igenom. Det känns som att man är i nästet, när man slår på denna låt av Optic Nest. Även om jag inte är särskilt mycket för Etiopisk musik, eller etnisk i allmänhet, så är det en intressant värld som öppnar upp sig. I början hörs Daniels fjäderlätta sjungande, ackompanjerat av svepande – men inte särskilt strömlinjeformade – synthar. Ni kan nu streama denna låt här nedanför. Om ni vill köpa LP’n, så kommer den med en CD-skiva också, så den som vill köpa – kan vända sig till Moptaco Dics.

Några frågor till Per Nyström – samt en recension!

204597_530838386934466_230070908_o

Per Nyström är det säkert många av er som känner till, åtminstone om man varit engagerad i, och lyssnat på The Concretes. Mannen, myten, legenden – som för närvarande släppt en kassett med outgivet material, som egentligen var till andra ändamål, snarare än ett soloprojekt. Har man haft ögonen och öronkanalerna vidöppna, så vet man att han var den som spelade synth i det legendariska bandet. Förutom det, så har han även varit involverad i andra sidoprojekt, såsom det 90-talistiska reggaebandet Monster, tillsammans med Andreas “Moneybrother” Wendin och ett gäng andra glada människor. Men det senaste projekt han varit involverad i, som garnerat mest uppmärksamhet från min sida, är det underbara bandet Mackaper. Nog om historiska anekdoter, det är dags att aktualisera varför han ens är med här. Som sagt, så har han varit aktuell med ett släpp under sitt eget namn, där han via Moptaco Dics släppt plattan “Nattarbete” – som är en samling av solo-låtar, som varit ämnade för annat än just ett soloprojekt. Bland annat för teaterföreställningar, konstprojekt, film och liknande. Men det är precis här vi står nu, och därför så ställde jag några frågor till honom. Utöver det så recenserar jag även hans senaste släpp. Häng med, vet jag!

Vid det här laget är det inte särskilt märkvärdigt att konstatera att du funnits inom musiksverige en ganska så lång tid. Det känns onödigt att rabbla upp alla band, eftersom att de är så självklara för en. Men har det alltid varit självklart för dig? Vad är det vi utomstående missat, när det kommer till din historia inom musiksvängen?

– Precis som det mesta jag håller på med i livet så halkade jag in i musiksvängen på ett bananskal. Som tonåring sprang jag på en massa spelningar runt hela stan och kanske ännu mer utanför stan. På så vis lärde jag känna folk som höll på med musik, vilket så småningom ledde till att jag blev tillfrågad om jag ville spela orgel i ett skaband som några kompisar höll på att sätta ihop. Jag sa ja utan att någonsin ha spelat orgel. Men ett band blev vi, även om vi redan efter ett par rep slutade att spela ska. Vi hette Monster och under alla år som har gått sedan vi startade har jag fortsatt att halka in i olika band och projekt och gör det än idag.

På ett sätt så kändes det rätt självklart att ett soloprojekt skulle komma. Har du hållit på med något liknande förut, eller är Per Nyström början på din solo-“karriär”?

– Well, har inte direkt tänkt det som en solokarriär. Det handlar mest om att få ut en del av mina låtar jag har haft liggande – och kassettformatet kändes perfekt för detta ändamål.

Enligt det skivbolag som du släppt på, Moptaco Dics, så hör man mycket av ditt tidigare musikskapande i band så som The Concretes et consortes, i ditt senaste släpp “Nattarbete”. Är det verkligen så, eller kom du både för det gamla, men också för att bryta ny mark?

– Både och tror jag. De som har hört mig spela i alla band och konstellationer jag har varit med i under åren känner säkert igen mitt sätt att spela på även på denna kassett. Men det var kul att få leka lite mer med trummaskiner och synthar, det har jag inte gjort så mycket tidigare.

Tydligen så verkar det ha varit en ennerverande process att få dig att släppa loss ditt solomaterial, om man får tyda samma pressmeddelande. Hur kommer det sig?

– Enerverande vet jag inte. Däremot är det väl så att jag och Fagge som driver Moptaco Dics har dividerat fram och tillbaka om när den här kassetten skulle släppas. Det var ju rätt längesedan Fagge hörde mina låtar och frågade om han fick släppa dem, men sedan dess har releasedatumet ständigt flyttats framåt i tiden. Jag har mixat om allt gång på gång samtidigt som jag också både har valt bort och lagt till ett par helt nya låtar. Det tar ju tid innan man blir nöjd och helt nöjd blir man väl egentligen aldrig. Det tror jag inte att man SKA bli heller, då kan man lika gärna sluta spela musik.

Dessutom så ska detta material egentligen ha varit ämnat för teater, film och konstprojekt. Blev det något av dessa, eller har de legat undanskymt för att till slut komma ut i denna form?

– Jodå, den första låten Miami är specialgjord för ett konstprojekt där en konstnär lät några av sina vänner tolka staden Miami med hjälp av olika konstnärliga uttryck (i mitt fall då med musik). Blackbird är gjord för den oberoende friteatern Dramalabbets föreställning Den Arabiska Koltrasten, som sattes upp år 2010. Faktum är att Tonight till en början också var tänkt till denna föreställningen men jag tyckte inte att den passade riktigt så jag mixade om den så att den fick en lite annan känsla. De resterande låtarna har jag antingen haft liggande sedan länge eller skrivit för att ha med på denna kassett.

Vissa av dina låtar får en att blicka tillbaka med nostalgi i blicken. Särskilt den låt som legat på tapeten längre än de andra, nämligen “Tonight”. En hel del av musiken känns relativt amerikansk i sitt ljudlandskap. Vad har du att säga om de individuella låtarna, och vad är deras innebörd egentligen?

– Just Tonight gjorde var ju som sagt tänkt till en föreställning på Dramalabbet. Jag ville ha en lite mörk, men samtidigt lekfull känsla, då jag tyckte det passade pjäsen. Men när jag valde att inte ha med den i pjäsen mixade jag om den och testade att lägga på lite sång. Jag har faktiskt aldrig försökt mig på att skriva låttexter så jag tog bara det första ord som kom upp i huvudet, vilket råkade vara Tonight – därför fick den heta så. Överhuvudtaget så vet jag inte om låtarna har någon speciell djupare innebörd, åtminstone inte låttitlarna. För mig handlar det mer om att fånga en känsla och måla upp stämningar. Personligen tycker jag nog att mitt sound är mer europeiskt än amerikanskt, en av låtarna heter ju till och med till Europa. Jag gillar minimalism och monotoni, vilket kanske märks då låtarna inte har några egentliga verser eller refränger.

När det kommer till Sverige i helhet, så undrar jag vad du tycker om musikscenen här och de som bevakar den? Ibland kan man ställa sig frågande inför en stor portion utav det. Men hur ser du själv på det?

– Jag tycker att undergroundscenen i Sverige bara har blivit bättre och bättre. Det startas mängder av små oberoende bolag och många som ger ut bara kassetter. Mest tror jag att det har att göra med att det har blivit så enkelt och billigt att göra musik och man behöver faktiskt inte ha ett skivkontrakt för att nå ut med sin musik längre. Däremot är det ett problem att så gott som ingen musiker kan leva på sin musik och att det är entreprenörskap, snarare än kreativitet, som verkar premieras i dagens kulturpolitik. Men det är kanske en helt annan diskussion.

Det känns rätt märkligt att du valde Moptaco Dics att släppa på, med tanke på att de andra band du varit med i (särskilt The Concretes), har släppt på större bolag. Hur kommer det sig att du siktade in dig på just detta bolag?

– Framför allt därför att Fagge är en kompis med grym musiksmak. Men sen tycker jag också att kassettformatet är väldigt sympatiskt. Det är billigt att trycka upp och jag gillar det lite muggiga ljudet som man får när man lyssnar på musiken genom en gammal kassettbandare.

När det kommer till musiktidningar, zines, bloggar och all multimedia som avhandlar musik på ett eller annat sätt – så är då frågan: följer du någonting slaviskt, oavsett om det är i bloggform, zineform eller tidningsform, när det kommer till musik-“journalistik”?

– Nä, faktiskt inte. Visst, jag hittar mycket ny musik på bloggar och kan gilla att botanisera både i skivbackar och på nätet. Men jag tycker sällan det ger mig så mycket att läsa recensioner, och jag kan bli lätt allergisk när “alla” plötsligt börjar älska ett band eller en musikstil samtidigt. Sen är det klart att det finns många bra musikjournalister som jag både läser och respekterar. Men på frågan om jag följer någon eller något slaviskt är svaret nej.

Är musiken någonting du kan leva på eller har du någonting du sysslar med vid sidan av?

– Tyvärr är det ju extremt svårt att leva på musik så jag är ständigt på jakt efter alternativa inkomstkällor. Utöver musiken har jag under många år varit frilansskribent. Jag brukar också ägna mig åt att spela skivor här och där.

Händer det någonting nytt med ditt soloprojekt inom en snar framtid eller har du något annat på gång?

– Vi får se, jag tyckte mest att det var skönt att få ut de här låtarna och har i nuläget inte planerat att någonsin framföra dem live, jag vet inte riktigt hur det skulle ske. Då är jag isåfall mer sugen på att göra och spela in nya låtar. Jag har också nyligen spelat in ett album med min psychduo Diagnos och så har vi gjort lite nya låtar med Mackaper som väl ska spelas in till hösten eller våren. Jag är även delaktig i inspelningen av en mörk och psykedelisk barnskiva.

per_omslag_itunes_lillaDet känns som att Per Nyström verkligen har kammat hem jackpoten med detta släpp. Inte för inte, så låter det som en blandning utav filmmusik, 80-talsgroove:ig halvminimalistisk synth-pop, tillsammans med utdragna och ödsliga ljudlandskap i perfekt samklang. Retro är ett ord som borde användas betydligt mindre, men det passar även in i detta sammanhanget. Det känns som att det finns en röd linje genom hela plattan, och att låtarna på ett sätt hänger ihop, men ändå inte. Det är svårt att förklara, men det är märkbart att kanske inte alla låtar är ämnade för ett och samma släpp. Men det är bra, för det gör att plattan är mer lyssningsbar än att den går som ett rött och förutsägbart sträck, genom dessa vidöppna musikaliska vidder. Ibland kan man få känslan av att man är mitt i en actionrulle från 80-talet, när den ondskefulla skurken precis ska slå till, eller då den ärofulla protagonisten står inför sin sista strid med antagonisten. Kanske skulle man kunna säga att låtarna är dramaturgiska, på ett filmatiskt sätt? Det vore rätt i sammanhanget, men det kan inte förklara allting.

Han tar oss genom landskap som vi förmodligen inte skulle sett inom samma musikaliska sammanhang, där de drömska synthslingorna helt plötsligt kan vara utbytta mot aggressiva, och tunga synthslingor som tillsammans med minimalismen bryter sig ut i den fria luften. Det känns som att utrymmet är ordentligt, och det känns även som att allt kommer i sin rätt. Ibland är det mer experimentalistiskt, med spontana förvrängningar och förändrad rytm. Likt allt annat, så finns det ingenting i detta som är konstant. Om man inte vill hävda att ljudbilden är i konstant förändring, vilket den är. Ljudlandskapen bygger i sin tur mest på tuffa strängar, icke-ironiska synthljud och gravallvarliga atmosfärer – som kan gå från lättsam till allvarlig, på ett par sekunder. Man märker inte direkt när man byter låt, men det som märks mest är att det här är renodlad synthmusik. Allt som existerar i periferin är inte byggt för att hålla upp grundfundamenten, utan känns menade som komplement. Vilket i sin tur inte är särskilt osannolikt, med tanke på att det är just det Per Nyström annars sysslar med, när det kommer till musiken, åtminstone huvudsakligen.

Helhetsbilden är nästan den viktigaste, eftersom att det inte direkt fungerar om man dissikerar musiken och sätter allt för sig självt, eftersom att musikbygget blir relativt skralt då. Men det är precis så det är, en ljudkuliss, uppbyggd utav fenomenala ljud och en särskild känsla för ljudlandskapet och själva atmosfären som man får dela med sina öron i cirka 28 minuter. Plattan är definitivt värd att köpa, med tanke på att den håller hög standard, trots fläckarna på den imaginära solen. Så, om du är intresserad, så kan den köpas för sex euro hos Moptaco Dics.

Premiär: Per Nyström – Europa

per_omslag_itunes_lilla

Ingen kan väl undgå en välrenommerad individ inom den svenska musikscenen? Pär Nyström har spelat musik i både The Concretes och numera Mackaper. Utöver det så har han varit involverad i några andra musikprojekt, men de som nämnts är var man kan placera honom. Skillnaden mellan dåtid och nutid är rätt extrem, med tanke på att han sedan slutet av Maj varit aktuell med den nysläppta plattan “Nattarbete“, som ingår i hans soloprojekt under eget namn. Första gången jag hörde en av låtarna från detta släpp, så kändes det direkt som om man skickades tillbaks i tiden, fastän själva karaktären av musiken mer är en vridning åt det moderna. Vilket egentligen inte är en särskilt osannolik observation, med tanke på att både dåtid och nutid spelar roll. Man kan säga att filmmusiken har hittat en vän inom de minimalistiska strömningarna som återfinns inom synthmusiken. Det är skruvat, har mer influenser än de som nämnts, men är samtidigt en stabil blandning utav både det minimalistiska, det bombastiska och det monotona. Samtidigt så slår det hårt och räknar hjärtslagen, då blodet forsar in och ut i de olika kanalerna. Musik för den vars hjärta pumpar för denna intrikata stämning och stil.

Nog om det. Jag fick välja ut en låt, som jag själv tyckte kunde representera plattan, men även min favoritlåt på den. För mig blev det låten “Europa“, som ni kan streama här nedanför. Den är så stämningsfylld och inkluderar allt som faktiskt gör att plattan håller sig flytande och allsidig. En slags créme de la creme för finsmakaren. Om ni har lust kan ni även läsa skivbolaget Moptaco Dics beskrivning utav plattan, som släpptes där i slutet av Maj:

For nearly two decades Per Nyström has been hiding in bands like The Concretes, Mackaper, Diagnos and Monster. During the years we’ve seen him perform on in so many constellations and in so many bands with an always outstanding and precise Per way of playing his keyboards. The tone and inner melody of Per Nyström is one of his very own. You can hear it clearly in the songs of all his previous bands. And after about three years of begging him to dig out some tracks of his rare solo recordings for a release, behold Nattarbete! The release is a collection of songs for theater, film and art projects that were all recorded at home by Per. Musically it builds upon the history of connecting minimalism with kraut rock, not very far from Michael Rother’s Sterntaler and David Borden’s Music For Amplified Keyboard Instruments. The oversized cassette box release has six songs on a C23 tape.

För den som är intresserad av att köpa släppet, så kostar det 6 euro, och går att klicka hem i kassettformat via den här länken.

Recension: Cryme – Mekonium (C23)

872637675-1Cryme är primitiv, renodlad och analog smärta, som känns ända in i benmärgen. Åtminstone om man kombinerar denna smärta med äldre teknik, som rullbandspelare och trummaskiner. Det märks att samarbetet är mellan Daniel Fagerström (Skull Defekts/Optic Nest/osv.) och Mattias Gustafsson (Altar of Flies/Jam Sessions/osv.). Rent konkret så kan den första låten “Diagonal Lines” sättas i samma fack som; experimentell synth-pop möter destruktiv industrial. Dock så finns där någonting utöver det, men som inte går att kategorisera på samma vis. Känslan av den analoga primitivismen som sköljer rakt in i hjärnbalken, är brutal i sitt sätt, men samtidigt så känns det som att den inte kommer att tillfoga någon smärta. En slags naivistisk synvinkel, som levereras likt en plasthammare på känsliga nerver. Objektet, i detta fallet Cryme, känner sig manad att orsaka så mycket skada som möjligt. Problemet är att den inte är fysiskt, utan snarare psykisk. Den smärta som uppkommer är den förbarmande känslan av hur den mest narcissistiska av människor, tror att den är något utöver vad dess fysiska uppenbarelse. Således blir det knappast någon smärta. Däremot blir det en hel del krossande beats, överexperimentell atmosfär och sällsynta ljud. Blandat med lo-fi instrumentation som med sin fulla sinnesnärvaro, i symbios med musikerna, skär likt en knivegg mot de arytmiska utläggningarna som presenteras – sinsemellan varandra.

Continue reading

Cryme releases new music-video and will release a new cassette!

You’ve probably heard about them in different outlets, but you’ve never heard about them on this site. Cryme consist of Daniel Fagerström (The Skull Defekts / Optic Nest) and Mattias Gustafsson (Altar of Flies), they create music that is in between the realms of synth-pop and industrial, with a touch of analog destructiveness and bizarre rhythms. They’re presently going to release a whole new album titled “Mekonium” on the eccentric Swedish label Beläten, which will be up for grabs on 9th of February, but can be pre-ordered right now.

Now you’ve gotten a sufficient background-check about this duo, so now I guess you’d want to know what their music-video is like. Well, it was created by W.E. Diva Boid and is a take on the legendary pop-group ABBA‘s song “Money, Money, Money“-video. So be sure to compare before venturing into their world, through the eyes of their music. By the way, their tracks “Thea Samper Power” and “The Drop” are up for free downloading, down below. If you want to, you can also listen to their whole album from the Beläten headquarters over at bandcamp.