Recension: Dalaplan – Snubblar fram 7¨

3343309472-1Tillbaka är Malmöiterna som legat i när det kommer till sin musik. Om det förra släppet var någonting som låg över skalan som skulle kunna kallas för bra, så är detta på en helt annan nivå. Framförallt när det kommer till närvaro, i tittellåten som även är den första på plattan, nämligen låten “Snubblar fram” så kan man bekanta sig med en helt annan sida av Dalaplan. Om man rent jämförelsevis skulle ställa den föregående singeln bredvid, så skulle den blekna i jämförelse. När allting går igång så är det som om man vrider på plattan för att få värme, som när våren är annalkande och det enda som saknas är sommar. Låten är peppig och fylld av attityd, driven av både punkens mer tempoförhöjande sidor samt garagens mer skramliga rockvendetta. När väl snön har töat bort och människor börjar synas på gatorna igen och de sura minerna istället är glada, så är det något som de sätter fingret på och det är just den underliggande peppen. Måhända att den inte är tänkt att vara säsongsbaserad, men det kanske ligger något i den tematiska följden. I denna låt är de skitigare än någonsin, mer uppskruvade och sist men inte minst – de satsar äntligen allt på ett kort. Istället för att treva i blindo så har de sökt med ljus och lykta efter något passande, där riffen svänger om vartannat och är inbjudande till hundra. Exakt så man hört talas om att de ska vara live, vilket är ännu en skön vändning sedan sist. Niklas sköna och energifyllda röst blir ännu mer levande i ljudlandskapet, där hans skrik är någonting som gör att saker skälver i sitt grundfundament. Dessutom är kören, som mest verkar vara bestående utav Sofie och Jenny, ger även plattan en ytterligare dimension – för att inte tala om den välkomnande atmosfären. Som rent suggestivt, nästan öppet, omfamnar och bjuder in till att röja loss med bandet. För att inte tala om att orgeln som Peter sköter visst har funnit sin plats, då den känns som en naturlig del av helheten, snarare än en börda som det mycket väl kan vara i andra band. Mycket livligt, mycket fartfyllt och bäst av allt; en ursäkt för att fylleskråla i takt till musiken.

Continue reading

Premiärspelning: Dalaplan – Snubblar Fram

3343309472-1

Eftersom att Invisible Guy fått äran att spela Dalaplan, så kommer här en låt från deras senaste singel, nämligen “Snubblar Fram“. Vilket är en rätt så stor skillnad från deras senaste alster, då denna är än mer peppig och river haket med sin blotta närvaro. Nu när de fått ta över en stund, här hos oss. Det borde tilläggas att de även är från samma stad vilket inte är fy skam. Kraften i själva låten är knäckande och ni får nog hålla i hatten, för annars kommer den att åka av. Lyssna på låten här nedanför och peppa inför deras uppkommande släpp. De kommer även att ha en releasefest för plattan på Debaser den 2/3.

What is Invisible Guy and how did we get here?

invisible guy logo

It’s been a great year for this blog and I can’t thank my readers enough. Since the start in the end of 2011, there’s been a constant surge and I believe I’ve put this blog on the map. To compare, this blog isn’t a journalistic blog at all, it’s a hobby or a zine if you’d stretch it that far. All this year, I’ve been working hard to keep up with everyone else and came up with my own material. There’s been a lot of in-depth interviews, reviews, promos and articles featured. Even though my project was meant to be and still is a hobby, I believe that I’ve outgrown my own shoes and I’m planning to do some new stuff in 2013. Some people have thought that this blog has many authors, but I’ll have to burst that bubble and tell you that I’m the sole writer behind all this material. Which means that I have put some real time and effort into this. I also think that I’m one of the only blogs that do track-by-track reviews, but I hope that someone will prove me wrong. The one thing I’ve been missing on Invisible Guy is the contact between me and the readers, which I hope that I can improve. Feel free to send me a mail. I’d like to thank every reader, associate, musician, blogger, friend and basically everyone that has supported me and kept me doing this for so many months. I promise you, there will be many more. Hope you have a Happy New Year and settle down with more great releases of this year, brought to you by Invisible Guy. A huge thank you to everyone.

Dream Affair – Aborted State

A somber combination of the best in post-punk, goth rock and dark wave. Scouring through the more traditional sphere of the music, picking up on the newer vibes, making it a delight to listen to. I only wish that it could’ve been a little bit longer and feature more tracks, but it certainly keeps you on the edge and reminds you of some great acts. This is the time for rock noir.

Momentform – Yearn

Blissful but moody dark wave, featuring some minimalistic synth-pop. Coming from the newly founded New Ideals label, this french act taught me well. It may not have reached the bottom, but it certainly hammered the lid and got it off in time. A sullen, yet emotional piece of music that make you waltz around in the middle of the night, as the rain is blaring on the window.

Suffer The Pain – The Last Massacre

Metallic punk, which will drive you nuts. Forcefully taking upon the mission of plaguing your ears, with some pretty decent co-operation between punk and metal. Even though it’s repetitive, I would say that I had a certain attraction to the record as a whole and I enjoyed it pretty much. It might not be a favorite, but it affected me in one way or another.

White Blush – S/T

Probably one of the more interesting genre-hopping this year. I’m not at all into pop, but this album changed the game for me. She walks in between genre, plucking stuff that seems to fit in and making it fit. Even though it was released not too long ago, I think it affected me in many ways. Amongst other things, Carol Ryu’s voice would be one of them. I suggest you check this out, because it’s a much bigger endeavor than pop.

Beyond Pink – Pride and Prejudice

One of the most powerful acts in the hardcore-scene as of today, at least when it comes to Sweden. This album has it all, it’s catchy, driven and they do hardcore the way it should be. Everything is in its place, the vicious momentum of the riffing and the drums make you want to go at it. The vocalists are also great, as almost everyone in the band sings at one point.

Night Sins – New Grave

Heavier post rock, blended with loads of other genres. A nostalgic piece that looks down the aisle and continue to walk down. Besides the lyrics, the baseline and the bonecrushing sound-scape, I also enjoy the delicate riffing that goes on in the songs. There’s really something about them that is fantastic, it also brings back glory to genres that should’ve been shelved a long time ago.

Rättens Krater – Den Stora Stöten

Some edgier stuff that haven’t been tried out for years. Reminds me of some good ole’ Onkel Kånkel, but with some new wave attachment, also add some dadaism. It’s really hard to place them anywhere, because they’re so straggly with their sound. However, one of the better releases this year and they deserve some recognition for that. Pretty original.

Barren Womb – On the Origin of Fæces

This is also some weird stuff. Country mixed with black-metal and noise-punk? Only Norwegians could think something like that up. But it works and they deliver their music with a strong hand and they’re something you should count on when browsing music online. Be sure to check them out.

Structural Disorder – A Prelude To Insanity

A fantastically skilled progressive metal band from Stockholm. Producing some of the finest quality metal to date and even though it’s an EP, I think they deserve a place here and hope you understand my situation. Looking forward to hear more material from this act in the future.

Institution – Domen Är Satt

Do I even need to say anything else? Fine Swedish hardcore blended with crust. I ended this year with a bang, as I did my last review. It is one of the best sounding hardcore albums from this year alone, with a little bit of competition from here and there, but they manage to stay alert and hold their ground. This is definitely something you should check out.

Övervarning – Mellan Rummen

I don’t really like dark ambient, so when I stumble upon an act that I like, I tend to like it a lot more. This dark ambient act from Sweden(?) surprised me a lot when I listened through it. As the sound galloped through my headphones, I couldn’t do anything but to immerse myself into the sound-scape. A notable success for someone that doesn’t like the genre.

E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

Sweden needs some real dark jazz. At least a band with the ambition of being a little bit more eccentric and experimental, when it comes to the sound. It reminded me a lot of the great eras that have already passed, imagine yourself sitting down in a shady bar, somewhere in New York, with a whiskey being poured down in your glass, listening to this music.

Soundmeds – Hospital EP

Yeah, I know, it’s another EP. I changed the rules before the end of this year. One of the better acts within the rock-sphere. This is some ambient stuff, that will make your head turn around in a 360, waiting for the next doses of psychedelia, alternative rock and post-rock being served straight into your ears.

Notable mentions (albums/EPs/singles):

Nocturnal – Until the morning light

Dalaplan – Ta mig när jag faller

Paranoid – Hardcore Addict

V/A – Dimmorna Skingras Vol. 2

In Death It Ends – Forgotten Knowledge

Imiafan – Old School Surprise

Ekman – Kalla Rytmer Att Dansa Till I Ensamhet

V/A – The Peter Out Wave

Agent Attitude – Never-ending Mess

Thank you to everyone for making this blog what it is. I couldn’t have done it without you. Hopefully my work here has paid off and I hope that you’ll check it out in 2013 as well. Let’s hope that this year ends with a bang and that I get on track as quickly as possible, so I can supply you with more interesting reviews and in-depth interviews. I would also like to do a shout-out to Jesper Bjerke also, who made the logo and the design for this blog. Thank you for everything this year and let’s hope that you have a Happy New Year!

Dubbelrecension: Dalaplan och Knifven!

Med ett urbant omslag som heter duga, så vill Dalaplan frälsa oss ytterligare. Omslaget har ett par härliga kontraster, men förmedlar även en slags sorgsenhet. Trots att låttiteln “Ta mig när jag faller” framstår som någorlunda illavarslande, rent känslomässigt, så fylls ljudbilden snabbt upp utav snabba och storsinta trumslag. Låttexten följer måhända temat till punkt och pricka, men själva ljudbilden innehåller istället en blandning av allvarsamhet och lättsam lycka. Däribland inkluderar de även utomordentlig back-up sång på just denna låt, och det märks varför den fått plats på A-sidan av singeln. Rent musikmässigt är den svängig, lätt att komma ihåg och även mångfacetterad på så sätt att de blandar hejvilt när det kommer till genren de är verksam i. Det är rock för fulla muggar, lite punk och faktiskt en gnutta psykedeliskt.

Förutom det faktum att helheten berör på så många olika plan, så måste det även påpekas att Jenny Neikels stämma förgyller ljudbilden ytterligare. Nog för att låten ligger och balanserar mellan att vara en vanlig sing-along dänga, men de lyckas driva skutan åt helt rätt håll istället och slipper därför köra på grund, vilket känns otroligt betryggande. Dessutom måste det tilläggas att Skånskan inte låter malplacerad någonstans, den passar helt perfekt och är enkel att lägga ihop tillsammans med resten av pusslet. En otroligt bra start på singeln hittills, med en låt som gått på repeat så många gånger att jag nästan glömmer att stänga av den ibland. Flödet är bra, allt passar ihop och det känns främst av allt: helt naturligt.

Efter att ha vänt på steken och hamnat på b-sidan, så förstår jag varifrån titeln kommit. Låten “Alcatraz” visar på den andra sidan av vad Dalaplan kan vara eller kanske vill bli. Vem vet, inte jag i vilket fall, men det jag vet är att den känns mer driven av post-punk än något annat. Inom vissa passager påminner de ytterst mycket om gamla klassiker inom genren så som vår Svenska stolthet Ståålfågel, om man jämför med deras synthpassager och uppdrivna tempo i särskilda låtar. Ypperligt att de kombinerar de två världar som sällan möts, och en uppvisning av klass och styrka när det kommer till det musikaliska. En mer ångestdriven dänga än föregångaren, men möjligtvis inte lika svängig. Trots att det kanske inte finns några minus i någon av låtarna, så är de av så hög klass att bägge passar. Vad jag själv vill hävda är att det är två för olika känslotillstånd, så om du går på den styva linan, slå på denna.

Men om allt är frid och fröjd, slå på den andra. Det känns som att b-sidan är lite mer personlig än a-sidan, och det kändes som att den första pepplåten behövde en motpart. Hur som helst är detta en utmärkt singel, och jag vill även påstå att den är en bra introduktion, för innan hade jag knappt ens besvärat mig själv med att leta upp deras musik. Nu skäms jag lite till, och därför slår jag på de igen, denna gång på högsta volym.

Ingenting blir sig likt efter att ha lagt sina ögon på denna juvel. Omslaget är rätt så knasigt i sig, men den fångar i vilket fall som helst min uppmärksamhet. En av de konstigare omslagen jag sett på ett tag, men det tillhör förmodligen det djupa artisteriet. Färgkombinationerna är vackra i all sin prakt och även känslan av “serietecknat” förgyller ögonblicket då man glor på det. Men nog om det, ni vill nog höra lite om hur musiken är. Känslan av att vilja bli en rebell, är det första jag tänker på när jag hör introt till den första låten, som heter “Perstorp“. När jag väl kommer på att denna musik framförs av vuxna män, så känner jag mig helt plötsligt mycket yngre igen. Det känns som att de lyckats fånga de idealistiska ögonblicken samt ungdomens dagar i en enda låt. När allting var annorlunda, där allting var mer svart och vitt.

Allt framfört av en falsksjungande herre, ackompanjerad av sina vapendragare, som stämmer in. Nog för att “falsksjungande” kanske har en negativ klang till att börja med, men i just detta sammanhanget faller allt på plats. Tempot är uppskruvat och de spyr ur sig all musik likt en aktiv vulkan, där de snabba riffen tar kontrollen och ledsagar trummorna till den plats de ska vara på. Trots att saker och ting känns ostrukturerade, så är de ändå väldigt strukturerade. När allt håller på att falla ihop, räddas de av en gitarr här eller en trumma där. Som om de försöker ta sig hela vägen in i ditt gästvänliga rum, men istället försöker lura dig genom att hitta genvägar. Hittills har de i vilket fall lyckats lura mig in i en annan fåra, nämligen att lyckas klämma till mina nerver så att jag stampar i takt. Hjärnan lovar mig dyrt och heligt att det inte är med meningen, men mitt hjärta säger något helt annat: allt är i sin ordning.

Vad passar då bättre än att dra till “Kliniken“? Jo, det är så låten på b-sidan heter. Här känns allting mer trallvänligt och mindre ruffigt. Drömmer mig tillbaks till de tidigare åren av trallpunk, men det här är en kombination av rockens eleganta ljusglimtar och punkens mer tralliga sida. Alltså är det en annorlunda upplevelse, då två totalförbjudna objekt blandas ihop. Men det passar bra ihop och trumpeten förhöjer ögonblicken ytterligare. Sången är sig rätt så lik, om än lite annorlunda. Det svänger dock något enormt och kompletterar den första sidan med ännu mer, i all sin enkelhet. Tycker att ett tomrum fylldes upp och blev ännu mer slagkraftigt än det varit förut. Förmodligen lyckades Knifven att skapa ett vakuum, för jag är helt ställd mellan knoppen och kroppen. De olika organen blir autonoma och jag känner mig mer idealistisk än någonsin.

Ni vet nog hur det känns att bli frälst, men det känns lite väl magstarkt med tanke på bandets namn. Dock vill jag påstå att detta var något av det bästa jag hört på mycket länge. Så jag hungrar efter mer, men just nu finns det inte föda, så jag återkommer till jordelivet som odöd. Då hoppas jag att jag får spisa mer af Knifven.

Här nedanför skulle Niels Nielsen hålla till, men han har inte kommit till festen ännu. Därför uppdateras detta inlägg vid ett senare tillfälle. Nöj er med Dalaplan och Knifven först.

Streamar en låt med Dalaplan från deras uppkommande sjua!

Dalaplan är ett band som sedan en tid tillbaka frälst både journalister och icke-journalister likaså. Med en stor och svängig repertoar, energiska liveframträdande och främst av allt: en passion för musiken, så har de lyckats ta sig framåt. Hittills har de släppt tre EP:s som enligt kronologisk ordning går precis som såhär: Dalaplan EP (2010), Feber (2011) och Trillar I (2012). Med andra ord så har deras musik fått sitt genomslag och fortsätter att slå igenom lika stort, som en stor jävla slägga mot en gipsvägg. Så i rockens tecken har jag därför tänkt mig att bli lite vild och galen, eller nej, kanske inte just det. Jag tänkte att jag skulle visa er en annan dimension av Dalaplan, något som egentligen inte kommer att finnas till förrän den 10:e Oktober. Ni gissade rätt, de släpper nämligen en sjua med två låtar på, och den uppkommande plattan heter: Ta mig när jag faller.

Därför delar jag och Gaphals med oss av denna skattkista som är sprungen ur Malmö. Låten som streamas här går under samma namn som släppet, nämligen Ta mig när jag faller. Plattan går att förhandsboka här.