Spotlight: Ōgon Batto – 007 / Ōgon Batto

a3093350956_10

The seventh release by Hare Akedod – a label specializing in electro-acoustic “improvisation rituals” on limited cassette-runs – is Ōgon Batto. It stands for Golden Bat, in Japanese; “黄金 バット” – which is a Japanese superhero invented by Ichiro Suzuki, a Japanese illustrator, in 1930. Symbolizing what came to be the first superhero of Japan, at least when it came to cartoons. References to this character have been made in the anime Paranoia Agent, for example. This first release, however, was created by someone whose real name is Bent Von Bent. He also created the beautiful artwork for this particular release of his own. Bent has a history of being involved in different releases on Hare Akedod, specifically on the first release “001” with various instrumentation, whilst David Edren took care of the synthesizers and guitars. David shares the label with Bent, as they run it together. Anyhow, Bent was also a part of the second, fourth and fifth release – in the same kind of way. This seventh release marks a third year of releases, together with Hare Akedod and Forklong Daruplat before this one. Even though a lot of the electro-acoustic music on this label don’t touch me emotionally, this seventh release manages to do just that. Carefully laden guitar-chords that make up the landscape of sound, together with improvised selections of riffs that – together with the swirling and sublime background guitar – make up a wondrous atmosphere that is relaxing to hear. Another thing which makes this music even more exciting is the locations at which he’s recorded field recordings in. To get a local kind of vibration to everything, he’s recorded on site at Xi’An (西安) in the Shaanxi province of China and in Sapporo (札幌市), the fourth largest city in Japan. The intensiveness of the music itself is laden into place with a mellow string of variation instrumentation. Some kind of chaos is brewing down below.

You can fetch the release through Hare Akedod themselves, or soon through distributors ex-Vinylo in France and Tomentosa in the US at the moment – as more international re-sellers will appear. The cassette itself is limited to 80 smokey clear tapes with white print in a black cassette case with black screen-printed golden j-card and fullcolour insert. The music was recorded on site with Field Recordings in Xi’An and Sapporo, but the release itself was recorded in studio with everything else at Zol Der Wahn, whilst the first, fifth and sixth track were recorded by Roest at Jocques & Die Scheldebunker. Synthesizer on track number five, namely “Bunker Symfonie IX : Opmars“, was recorded by D. Edren at CEM Rotterdam. Artwork for the cassette was made by Bent Von Bent and the cover-photograph was taken by Roest. Everything you’re hearing was recorded in between 2013 to 2014, with the assistance of others, but mainly by Bent Von Bent. Stream the whole release down below and listen to it, carefully.

Lyssna: Chicagojazzen – Döpt i snö

artworks-000073863723-u5ad8d-t500x500

Sedan det senaste släppet år 2013, då Chicagojazzen dundrade in på Zeon Light Kassett med släppet “Smittfebern“, så har han arbetat på nytt material. Detta var då hans senaste album och detta kommer inte bli någon fortsättning. Istället börjar han med något nytt hos Blodörn, då det istället för ett album blev en EP. En mini-EP vid namn “Döpt i snö“. Nu vet man inte riktigt om släppet blev mörkare för att det landade på den etiketten, eller om allting började dala ner i en slags virvelvind som precis försvunnit. Även om hans tidigare släpp har varit intressanta på sitt sätt, så är det inte så mycket som har fastnat på hjärnhinnan. Men tack vare första hjälpen rent estetiskt så ompacketeras detta släpp och blir ett med Blodörnen. Estetiken är mer tilltalande, för att den är mörkare. Likväl som de två låtarna som går att förhandslyssna på är dunkla och släpper av sig negativ energi. Mystiken tätnar när låtarna “Andas Damm” och “Västerhiske Blues” presenterar en Chicagojazzen i högform. Koncentratet har aldrig varit skarpare, eftersom att de två låtar som flödar ut i hörlurarna släpper ifrån sig lite av den meditativa ambient som annars varit dominerande. Det här är gräsligt på ett väldigt hemlighetsfullt sätt. Ett töcken av ljusstrimmor som försvinner när man in i gången beger sig. Där avsaknaden av ljus är det som är det inslag som man måste vänja sig vid. Ljudlandskapet rör sig sedan mot en mer bombastisk rörelse, som urartar på så sätt att det experimentella som alltid funnits mellan raderna får sitta på första parkett och sprida sig mellan de dunkla utfallen som greppar tag i en. För den som tidigare inte varit nämnvärt intresserad av hans alster, så är detta släpp något de borde ta till sig och lyssna till. Till och med en som sporadiskt lyssnat till den musik han släppt ifrån sig tidigare, blir tagen av det som levereras – med full orkanstyrka. Detta är Blodörn 6. Musiken spelades in i Umeå nu år 2014. Ni kan lyssna på de två förhandsvisningar som ligger ute av låtarna. Ni kommer inte att bli besvikna.

Premiär: The Chrysler – All Guns Blazing

agbcover

Tidigare så har Flora & Fauna släppt de tre fullängdarna från The Chrysler, på de udda åren 2003, 2005 och 2007. Tidigast ute var de med “Failures And Spark“, och senast så släpptes “The Benelux Years“. Denna blandning av alternativ folk-pop är både semi-akustisk och nostalgitrippande. Bandet, som består utav Anders Rudström, Henrik von Euler, Saemi Grettison Karlsson och Pelle Lindroth, består till fullo av alla medlemmar från Moder Jords Massiva – som bytt medlemmar fortare än de släppt musik. Nu är de tillbaka igen, denna gång år 2013, med låten “All Guns Blazing” som är tagen från det kommande albumet “Hands Across The Sea“, som släpps den 10:e Oktober i år. Denna stämningsfyllda blandning påminner rent textmässigt om gamla goda bluesdängor, eller whiskey-hes country. Utan det hesa, förstås, och med en mycket större nypa folk-pop. Vilket gör det mycket mer intressant, eftersom att det är sällsynt att denna blandning letar sig fram bland Sveriges massiva skogar. Men när det väl kommer, så kommer det. Dessutom så gör Rickard Jäverling ett enastående inhopp med sin banjo. Ni kan lyssna till låten här nedanför och ladda ner den gratis.

Pelikhan smälter samman melodisk rock’n’roll med blues!

2239602460-1

Den stämningsfyllda atmosfären, de konkreta men ack så utsvävande musiken – gör att deras mod i sig höjs och står i centrum. Trots att de knappt har någonting bakom sig ännu, så har de släppt en singel-låt från deras kommande debut-EP, vid namn: “Jekyll & Hyde“, där alla komponenter som får tid att skina. Den outtröttliga trummisen, de melodiska riffen och den outtömliga ådran av experimentell lusta, i sitt första stadie – gör att man hoppar av sina höga hästar för en sekund och lyssnar extra noga. För att inte tala om duon som sjunger, där stämmorna kompletterar varandra otroligt bra. Helst hade man sett att de fortsätter i alternativa fotspår och bygger vidare på mittenpartiet, där det låter som bäst – snarare än att fastna i en ohärlig loop av mainstreamtänk och slätstrukenhet. Med det sagt, den här låten kommer säkerligen att förgylla er dag lite extra. För den har sina stunder och är, om man ser till helheten, ett bra segment av både klassisk blues och rock – fast i en modernare och mer intressant tappning. Ni kan lyssna här nedanför.

Spotlight: Chelsea Rainwater – Blood & Bones

1163996637-1

Totally spellbound, by this clever release. It’s in total awe, that I am writing this. Everything seemed to be in its ordinary place, as this asteroid hit me in the head. I am not a fan of country per se, but when you start mixing it with other genres – I’m all there with you. This is the case with the singer-songwriter Chelsea Rainwater. If I weren’t in awe of the acoustical parts of the songs, it would increase when I heard her voice. There might not be an odd edge to it, as I am used to, but it surely fits the premise. At times, it’s hard to find someone like her, because either the voice is the greatest they usually have – or simply just the acoustic. As this is entirely different, I am flabbergasted by the singing and the acoustics. Everything that seems to hit me these days, seem to somehow be connected with spring or summer. But as this mixture transcends the boundaries, it takes with it a bit of everything – folk, country and folk. It makes me want to write poems when I listen to it. All that swelling energy, all that sincere emotional outburst that knocks you over – would be something to die for. Anyway, if you’re not yet convinced, I challenge you to at least listen to it. You can do that down below. This was released by Roadside Records on the 1st of April.

Surflight: The Shones – The Shones EP

379851162-1

Oh, what a perfect blend. These sincere patrons from Boston blend punk, blues, rock’n’roll, garage and surf together, which elevates into a fantastical emotional outburst. Coloring the world with their aesthetics, freely floating away in the summer breeze as the wind takes a hold of them. Yet another sign that Spring is here and that Summer is coming, as this will probably be the tune of these seasons entry into our lives once again. Let the catchiness of their songs reap what it sows, let them into your world as you gracefully swing your feet to the melodic and rhythmic content. The Shones is Paul Arbaje, Henry Stoehr, Franciscus Pobar Lay, Alex Leeds and Chevy Mathews. Also, this is more than a story about changing seasons, emotional outbursts and good music in general – it’s a story about a re-located band and sound. Listen to their newly released debut-EP down below.

Recension: Liv Slakt & Maskin – Raspig Rockmusik 7¨

3021782107-1Släpig, kontrollerad men fylld av attityd. Örnsköldsvikspunkarna i Liv Slakt & Maskin påvisar att den intressanta blandningen mellan 77-punk och en rockkärna är allt som krävs. I den inledande låten “Öviks Sjukhus“, så infinner sig genast den dialektala charmen och politik. Så som punken i sin efterlinda möjligtvis har varit i Sverige, men nu känns det mer aktuellt än någonsin. Tillsammans med en stor känga av otidsenlig punk, så verkar det som om man får vrida tillbaka tiden ett slag och det känns som om man befinner sig ett decennium bakåt i tiden. Avsaknaden av pretentioner är egentligen det som gör låten än mer värd att lyssna till, där de korta låtslingorna med tillhörande lyriker är så simpelt och ovårdat det någonsin hade kunnat bli. Utan att ta det längre än så, lyckas de även med att få till ett klassiskt svenskt punk-sound från svunna tider. Fast med nyskapande lågor i sina ögon och sväng i instrumenten, tillräckligt för att skapa en egen grej utifrån det hela. Påminner en hel del om den klassiska gatupunken som Antipati står för, med undantag från det förstnämnda genrefacket.

Continue reading

Recension: E. E. Engström & The Twin Street Tree Trunk Love Ensemble – Loving Fog Fiends

1600358760-1Stämningsfull dark jazz som nästan angränsar till blues. Vi behöver mer darkjazz från Sverige och det senaste tillskottet med E. E. Engström i spetsen, demonstrerar hur det kan göras. När den första låten “Count Caspian” sätts igång så känner man direkt hur man får slagsida. Skeppet sjunker inte, men jag hamnar ur balans och det känns bra. Med hjälp av viss mystik och dark jazz som nästan tar sig upp i nivå med The Kilimanjaro Darkjazz Ensemble och blandar sig självt med Bohren & der Club of Gore, när det kommer till lugnet. Det känns som om jag är ute på en brygga och vandrar längs med den, när dimman sakta men säkert drar sig själv över båtarna och man knappt ens kan se en meter framför sig utan att behöva kisa. Med omsorgsfulla melodier och nästan tragikomisk släpighet, så samlar de kraft och släpper ut en mäktig men avvaktande salva genuin dark jazz.

Vilket tar oss in på det andra spåret “A Trip Beneath the Beautiful Surface” som känns ännu mer åt det stillsamma hållet. Här blir det uppenbart att den “vanliga” jazzen har fått ett större utrymme, samtidigt som den mörkare varianten placerar sig emellan melodierna och med sin lekfullhet spiller ut genom de små sprickorna i musiken. Det låter även mycket mer bluesigt än sin föregångare och snappar upp ett tempo, där jag med min fånighet i centrum sträcker ut jazzhänderna och sedan börjar knäppa med mina fingrar i takt till musiken. Passande nog så är vädret därefter och det blir en slags idealisk kombination däremellan. När det smattrande regnet i låten blir mer högljutt så känns det nästan som om det sker i verkligheten. Nu önskar man nästan att det kunde regna på riktigt, så att symboliken blir fastsatt mellan ljudbilden och verkligheten.

För övrigt så känns ljudbilden sammanhangande på många sätt. Låtarna känns anknutna med varandra, vilket bidrar till att det känns som om man förs med på en hel resa. När “Down the Drain” kommer på så känns ingenting annorlunda, mer än att instrumenten fått sig ett lyft. Det känns varmare på något sätt och det finns mer kraft i musiken i helhet. Förutom detta använder de sig även av sampling, vilket gör att man undrar vad det är man verkligen lyssnar på. Som en realitycheck fast i ljudformat. Trots att låten är så pass kort rent tidsmässigt så får man ändå ut det maximala behovet av dark jazz. Däremot tror jag att de har en liten väg att vandra fortfarande, om de ska cementera sig själva och stanna kvar där så att fundamentet kan hårdna. Ibland verkar det som att ljudbilden är statisk och att det inte är mycket mer som pågår än det man får serverat.

Känslan skiljer sig från låt till låt, men är än mer uppenbar i just denna låt. Så när man tar sig vidare till “In the Darkwaltz Planetarium” så uppenbarar sig ett helt annat förhållningssätt. Som i början av låten nästan verkar vara neoklassisk musik möter säker och stadig dark jazz. När man väl tagit sig förbi början så kan man inte undgå att tänka om det här är en nystart, som skiljer den tematiserade plattan åt, mest med tanke på placeringen och hur det verkligen låter. Här släpper man loss totalt mellan de olika influenserna och låter de vandra fritt tillsammans, genom ett ljudlandskap som mer påminner om någonting sakralt än något mörker. Den stillsamma och ljusa tonen av ett piano är det som guidar en rakt igenom låten. Här finns det kompromisser mellan det annars mer ljudande dark jazz-soundet och andra influenser, trots att de gör sig väldigt bra ihop.

I låtenTwin Street Rain” så återgår man till ursprungsljudet. Däremot så känns det som att låten bidrar mer till en känsla av 20-talet i New York, eller något liknande. Framför mig ser jag en gangster som står helt öppet, i en gangsterägd bar och visar sin tommy gun. Vilket får en att ta den sista slurken whiskey och dra därifrån. När man sedan går ensam genom regnet i New York, så observerar man alla som går förbi i en väldans hastighet. Medan regnet piskar ner och blöter allt den kan nå. Tidningsförsäljare står ute på gatorna trots vädret, men de flesta haken är stängda, förutom just de förstnämnda. Är det något jag tycker om, så är det den sceniska gestaltningen av just denna tidsera. Det finns mycket med den som är positivt rent musikaliskt, eftersom att det är en svunnen tid som man kan längta tillbaka till utan att ha varit med om.

Gestaltningen är högkvalitativ och det saknas ingenting, vilket gör att låten förmodligen är en av de bästa hittills på plattan. Vad är inte mer passande än en uppföljande låt vid namn “Loaded Guns of Christmases Past” vilket låter den mer experimentella ådran vandra fritt mellan de olika taken, rent musikaliskt talat. Det finns höga och låga situationer i denna låt, men det känns som att den är än mer välplacerad. Det dystra pianot och resten av instrumentationen framkallar en nostalgisk känsla, som är svår att styra bort från. Särskilt med tanke på att ett sample av en skrivmaskin börjar låta i bakgrunden, så förmodligen är jag inte helt “off” med min analys utav det. Finns inte mycket mer att säga om låten, än att det är en av mina absoluta favoritlåtar hittills tillsammans med den föregående låten.

Däremot så bryts den vemodiga känslan utav något som känns som en throwback av japansk 90-talsanime. Här bryts förtrollningen helt och hållet, då jag inte tycker att låten får plats eller har någon relevans överhuvudtaget. Låtens namn är “End Credits” och hade passat bättre med någonting annat. Men man kan inte få allt här i världen. Hur som helst är plattan ett tecken på att vi kanske kan få en levande scen av dark jazz och andra krumelurer som letar sig upp ur mörka vrån från svunna tider. Även om det kanske inte räcker hela vägen fram, så är det en start på någonting. Ser fram emot uppkommande alster och hoppas sannerligen att det blir någon form av tematisk följetång. För det kändes som att man lyssnade på en och samma låt (nåja) nästan hela tiden. Plattan är en bra introduktion till en särskild del av dark-jazzen som förhoppningsvis börjat gro i undanskymda lokaler. Nu kan jag ha helt fel, men mig veterligen så har det inte funnits särskilt mycket åt detta hållet, åtminstone inte i Sverige. Förhoppningsvis så återkommer de, och har då förmodligen lyckats utveckla sig själva åt rätt håll.

Interview with the Thrill Warriors!

Thrill Warriors is a band based in the rockier parts of Sweden. They first started out in 2007, and after numerous changes in their line-up, they’ve managed to have a relatively stable group consisting of Luvan Loud, Linda Lockdown, Fist for Fight, Jenna Jail and Honey Highway. With straight-forward bluesy rock ‘n roll carnage, they’ll continue to plow through the underground scene. Unfortunetly, they haven’t released any debutalbum yet, but in the future they’ll maybe consider it. I got the possibility to interview Luvan Loud, who told me all the great stories I needed to hear. Are you still reading this? Down with your eyes, focus – and see what she had to say!

Hey Thrill Warriors! Could you give me a brief history of your band?
– Thrill Warriors was formed back in the spring of 2007. The previous bass player (Mini Maneater) and Luvan (Loud, drums) knew each other from a previous band and after that band split up Mini suggested they’d start a new one. By Valborg (April 30th, big holiday here in Sweden. Basically just another reason to get shitfaced without feeling guilty about it) there were 4 members – Mini Maneater, Luvan Loud, Jenna Jail & FF Fight – and material was being written. Since then we’ve gone through quite a few line-up changes. Linda Lockdown has been with us on bass for about 2.5 years now.

What made you pick names like “Luvan Loud”, “Linda Lockdown”, “Fist For Fight”, “Jenna Jail” and “Honey Highway”? Are these names representing
different aspects matching the rock’n’roll attitude, or is it merely a reflection of your personal attributes?

– Well, it all started as a joke at some point way back. I can’t even remember now but surely we must have been quite drunk. It’s become a big part of what we are now though and these “characters” are our alter egos. We step into these roles when we hit the stage. Trust me, these alliteration-warriors are not people you’d like to meet in a dark alley at night. They’re violent, nasty and loud, but they put on a hell of a live show, so we’ve kept ’em.

It seems like you’ve drawn a lot of influence from the movie “The Warriors”, was this intentional or not?
– To be honest, we hadn’t even seen that movie when we formed the band and named it “Thrill Warriors” but a year or two ago we started getting alot of those “Oh, were you inspired by ‘The Warriors’?”-questions. We grew into what we are quite unintentionally. What we are and what we play comes from influences all over. It’s taken us 5 years to really understand what music we want to play. Today the whole ‘The Warriors’-influence is not so unintentional though, hehe. We do use a soundclip from the movie as our intro before we go on stage and a lot of our lyrics are influenced by gangs and all that may mean.

When I scoured the internet I didn’t find one single interview with you, how is this even possible when you play such awesome music?
– First off: thank you! We haven’t done a lot of interviews, really. Mainly for local news papers and such, I think.

I also saw that you’ve been played over at FatCat Radio, did they contact you or did you submit your music to them?
– I’m trying to remember how it started… I should mention I have the memory of a gold fish. I think we got contacted by Fat Cat… ‘The Swede’ has always been very supportive and has been playing us on there for years and for that we’re really grateful! Internet-radio is a great way to reach out to a lot of people and I think people (in bands) in general tend to underestimate that medium.

Are you still unsigned or have there been anyone that wants to sign you yet?
– We haven’t felt ready yet, but I guess you never do, haha!

What gig has been the best so far since you’ve started, and which one has been the worst?
– Best one is easy: We did a gig on ‘Alarmscenen’ at Sweden Rock ’09. Most fun gig to date, definitely! Really good crowd. The whole gig just had a very good vibe to it. Worst one is a bit more difficult but for us on stage, there was this one sound tech guy right when we had just started playing. Let’s just say… he was a bit of an ass. Lately we’ve been blessed with really good and kind sound-techs though.

I really dig your band-picture with the moustaches, how and why did you come up with that idea?
– We really dig mustaches. Most of us would probably grow one if we could. Unfortunately none of us were blessed with the genes for it though. There were a few different reasons for the mustaches. The first one being, well, we really dig mustaches. Another big one was we’re incredibly sick of being labeled as a ‘girl-band’ or ‘all-female metal band’ – those labels really say nothing about the music. We see ourselves as a heavy metal band.

What do you think about the current state of music, primarily in Sweden? Could you recommend some lesser known but rocking bands that you listen to yourself?
– Sweden has a really good music life. Always had and hopefully always will. There are so many good bands here just waiting for you to turn up at their gigs! Friends and favourites of ours from our old hometown are the ‘Pikkadolls’. Their singer really has an amazing voice! I usually describe their music as “doom punk”. (make sure to listen to ‘Diminished life expectance’ if you think doom punk sounds interesting) Some other bands we really dig are: Brutus, In Solitude, Bombus and Antichrist.

It’s really a shame that your Holland-tour didn’t go as predicted, you say you’ll be “back with a hell of a summer”, what do you mean by that? Will there be a new tour?
– Oh yeah, jeez. This was last year. A lot of people were really bummed that the tour got cancelled, as were we of course. There are no current tour plans for now.

Is the album “As heard from hell” your debutalbum or have you released material before that?
– ‘As hears from hell’ is actually the intro for ‘Witchin” which is on the ‘Fuel for rage’ cassette. We have yet to release an album.

You’ll be releasing new material this year, could you tell me more about it?
– We hope to! We have a few ideas in mind. Nothing big probably but we do have quite a lot of unreleased material. Best way to hear any of it is to catch us live because we’re always too broke to go into the studio, haha!

Where will you be playing this year and what do you have in mind for the future?
– Well, right now we’re trying out stand-in guitarists for Fight who’s backpacking her way through South America all throughout the summer. As soon as we’ve found the perfect stad-in-warrior we’ll start booking gigs again. Everywhere and anywhere! We love to play.

Do you have any last words of wis(beer)dom?
– You get what you deserve, not what you want. So fight for what you want until you deserve it.

Here’s the Thrill Warriors with the song I Do:

You can find them rocking out over here:

Official homepage: http://www.thrillwarriors.com/

Facebook: http://sv-se.facebook.com/thrillwarriors

MySpace: http://www.myspace.com/thrillwarriors